IV.
På fädernehemmets ruiner.
Det var ett par timmar efter det striden ändat; finnarnes segersånger hördes då och då genomtona luften, alla försakelser voro nu förgätna, framför Finlands käcka söner låg nu fosterlandet å nyo öppet; den första segern var vunnen, och långt i söder ströfvade de ryska bataljonerna för att hinna undan i tid. Den finne, som kunde öfverlemna sig åt sömnen, han gjorde det nu med all trygghet; den som icke kunde det, och många voro de, ströfvade omkring på det af tusendes blod fuktade bataljfältet, kanske för att söka en kamrat, måhända också för att i ensamheten påminna sig de näst föregående timmarnes faror och värma sin själ vid hågkomsten af de utkämpade bragderna.
Bland dem, som med skyndsamma steg ilade vester ut, finna vi Elli alldeles ensam. När striden afstannat, blef det henne för trångt inom Ollolas stuga; hon måste hemta frisk luft; hon måste, kosta hvad som helst, ännu en gång återse det brända fädernehemmet, der hon lidit så mycket, njutit så mycket. Det dröjde icke länge, förrän hon var framme vid Pirrtis ruiner, från hvilka ännu en svag hvitgrå rök uppsteg mot vårhimmelen. En dyster bäfvan genomfor den unga flickans kropp, när hon satte foten på en af de kolade bjelkarne; hon ville ännu icke riktigt tro, att det hon såg var den nakna verkligheten; hon gnuggade sig häftigt i ögonen. Kanske att allt var en sorglig dröm, påskickad henne till pröfning! Ack, nej; verkligheten var allt för sann; den kolade bjelken knastrade under Ellis fötter, och hur mycket hon än gnuggade ögonen, såg hon ändock, att röken alls icke var någon bedräglig synvilla.
"O, min Gud, min Gud", suckade hon och knäppte händerna bedjande tillsammans öfver bröstet, "det är då en ryslig sanning, att jag ej mera har något fädernehem! Och du, min stackars far, hvar är du nu? Kanske irrar du omkring ute på det vida hafvet och vågar dig ej fram till bebyggda ställen!"
Vid dessa ord sprang hon upp från sin ödmjukt knäböjande ställning; hennes ögon voro fuktiga, hennes barm häfde sig med våldsamma slag. Hon tänkte öfver, antingen hon skulle vända om till Ollolas gård eller begifva sig ut på isen, för att uppsöka fadern. Men nu kunde hon icke besluta sig så fort som hon annars brukade; det var inom henne någonting, som alltid höll tillbaka, då hon trodde sig ha fattat beslutet.
De tunga skyarne delade sig efter hand, och Elli hade icke lång stund varit på ruinerna, då hon omgöts af månens klara strålar. På strid följer frid. Lugnet i naturen återgaf den unga flickan också i viss mån lugnet i själen. Hon gick med varsamma steg öfverallt i det nedbrända hemmet; hon undersökte allt hvad som kunde vidröras utan att falla till stoft, och hon hade just slutat sin vandring, samt öfvertänkte nu på nytt, hvart hon skulle styra sina steg, då ett buller, som med hvarje minut tilltog, tog hennes uppmärksamhet i anspråk.
"Kan det vara ryssar", tänkte hon och darrade. "Nej, de äro ju slagna.
Då är det finnar. Tänk om…"
Hon fick ej tala till punkt, ty en liten trupp, som med långsamma steg bröt fram ur strandskogen och satte marschen på Pirrtis, hejdade henne. Truppen närmade sig; Elli gaf till ett anskri af smärta, ty i första ledet igenkände hon fadern med bakbundna armar. Nästan medvetslös vacklade hon fram, men hade icke uttagit många steg, förrän hon sjönk i Rietus armar. Hennes kinder hade snöns färg, hennes läppar voro som förseglade; hon kunde i detta ögonblick icke ens tänka redigt; en kort vanmakt öfverföll henne. — — —
* * * * *
"Mine herrar", sade Adlercrentz ungefär vid samma tid som mötet på hemmets ruiner egde rum, till sina underbefälhafvare, och gick med häftiga steg fram och tillbaka i det rum han tagit i besittning, "vår ställning är nu så mycket bättre, att vi kunna gå anfallsvis till väga. Och vi skola ej lemna tillfället obegagnadt; det återkommer måhända aldrig mera. Nästa dust blifver…"
Ett buller utanför dörren gjorde, att han afbröt sitt tal. Han syntes en smula missnöjd.
"Hvem är det", sporde han posten, som nu inträdde.
"En ung flicka, herr general, en ung…"
"Har synbarligen förvridit hjernan på dig", afbröt Adlercreutz tvärt den stammande soldaten, och det med en viss skämtsam ton. "För in flickan!"
När dörren öppnades för andra gången, var det Elli som trädde in. Snöns blekhet hvilade ännu öfver kinderna, blickarne stirrade utan återvändo åt alla sidor.
"Hvad vill du, flicka?" sporde Adlercreutz medlidsamt och tog Ellis händer mellan sina. "Du är så upprörd."
Det vänliga tilltalet hade ett afgörande inflytande på Elli. Hon lösryckte händerna, for med dem öfver pannan och tycktes en stund öfvertänka hvad hon skulle säga.
"Tala fritt", sade generalen med en stämma så mild, att Elli spratt upp ur sina drömmar och med ett lätt, ett gladt utrop kastade sig till hans fötter, under det hon utropade:
"Ni förlåter ju ett brott! O, ja, jag ser det på er, general! Min far är brottslig; han hålles för en förrädare derför, att han icke ville följa bönderna på deras ströftåg. Vårt hem är uppbrändt, och nu vilja Siikajoki byamän taga lifvet af min far, som lyckats fly undan, men blifvit fångad nära Carlön. General", fortfor den vackra flickan och sträckte bedjande sina händer mot Adlercreutz, som, sjelf ett rof för de mest olikartade sinnesrörelser, knappast visste hvad han skulle tänka, "ni lofvade, att jag skulle få utbedja mig någonting af eder derför att jag räddat ert lif; nu beder jag om min fars lif. O, skynda er, annars kommer ni för sent! Skynda er!"
Adlercreutz lät sina blickar en stund hvila på krigskamraterna. I somligas ögon läste han det obevekliga svaret: "låt förrädaren undfå sin förtjenta lön", i andras deremot, och, vi tillstå det, i de flestas: "låt denna gång nåd gå för rätt."
"Din far skall blifva fri", sade ändtligen generalen och tecknade några ord på en papperslapp, gaf den åt en af sina adjutanter och befalde honom att följa Elli.
Den unga flickans glädje var outsäglig. Hon hade ju räddat sin far, och hon var säker på, att han efter den dagen skulle börja ett annat lif. Adjutanten kunde endast med ansträngning följa henne; lik en jagad hind ilade hon öfver snöfälten mot fädernehemmets ruiner.
Knappt hade hon försvunnit från generalens bostad, när Adlercreutz vände sig till de församlade, i det han sade:
"Mine herrar, det lyster mig högligen att se utgången på denna sak. Det torde hända, att bönderna här tillämpa den grymma lynchlagen. Viljen I följa mig?"
Alla voro genast färdiga, helst som natten var obeskrifligt härlig, och snart voro de på väg till Pirrtis.
* * * * *
Läsaren fattar nogsamt orsaken till Ellis plötsliga uppträdande hos Adlercreutz. Bönderna svuro enhälligt, och med dem soldaterna, att landsförrädaren, hända hvad som hända ville, skulle hänga i det närmaste trädet invid sin egen sköflade gård. Förgäfves bad Elli om tillgift för fadern, förgäfves lofvade denne att bättra sig, och lika förgäfves tiggde Rietu om Pekka Pirrtiainens lif.
"Han måste dö", skränade bönderna och soldaterna om hvarandra.
En djup suck höjde Pekkas bröst. Han ville tala, men orden fastnade i halsen. Det var förfärliga stunder för den fordom så högmodige bonden. Döden gapade mot honom; endast ett underverk kunde rädda honom, det insåg han mer än väl. Men Pekka Pirrtiainen trodde icke på några underverk, derför underkastade han sig, åtminstone till utseendet, det öde, som väntade honom. I hans bröst stormade dock de våldsammaste lidelser; han måste anlita hela sin själsstyrka för att visa sig någorlunda lugn, ty han visste, att endast detta kunde stämma hans fiender till hans förmån.
När Elli märkte det fåfänga i att slösa med böner, delgaf hon Rietu sitt fasta beslut att skynda till Adlercreutz, samt omtalade orsaken till de gynsamma förhoppningar hon hyste.
"Gå du, käraste vän", hviskade Rietu; "jag skall emellertid försöka att uppehålla bönderna och soldaterna i det längsta."
En tacksam, kärleksfull blick, och Elli var försvunnen.
Det blef en stund tyst vid ruinerna, öfver hvilka månen göt sitt bleka, dallrande sken. Stunden var icke utan sin stora högtidlighet. Man såg här ett folk i beredskap att hämnas på den, som med stolt förakt trampat fosterlandskärleken under fötterna. Det var grymt, men rättvist. Ren och stark lågade denna kärlek i österbottningarnes bröst; de kunde icke ens tåla höra namnet landsförrädare, och när dertill kom, att den brottslige var från samma provins, ja, till och med var bosatt i samma socken, blef hatet mot honom ännu mera uppjagadt.
En half timme hade gått till ända, och ännu hade ingen arm höjt sig för att verkställa den redan afkunnade domen. Ville Pekkas domare grymt leka med honom, såsom katten med råttan? Det är svårt att säga, men skenet hade det likväl för sig.
Plötsligt utbrast en af soldaterna så högt, att det hördes öfver hela samlingen:
"Nu tycker jag det är tid att gifva förrädaren Pekka Pirrtiainen den lön han förtjenat."
Bönderna och soldaterna rusade upp. Äfven Rietu, som redan från början tagit plats bredvid den lifdömde, reste sig upp och intog en hotande ställning framför Pirrtiainen. Ynglingens ansigte var dödsblekt, och beslutsamheten stod tydligt att läsa så väl i hans ögon som i alla hans drag.
"Gå bort ifrån honom", röt en jättelik bonde och armbågade sig fram.
"Vi måste taga hans lif."
"Nej", utbrast Rietu med styrka, "jag lemnar icke Pekka, förrän ni lofvat mig att ej göra honom något ondt."
"Men, betänk då, Rietu", frampustade Pirrtiainen, under det ångestsvetten rann utför hans panna, "du utsätter ju äfven dig för misstankar, och hvem vet hvilken hämd som…"
"Tyst, fader Pekka", afbröt den käcke Rietu beslutsamt; "endast öfver mitt lik skola de komma er på lifvet."
"Vettvilling", skrek en medelålders bonde och sprang fram till Rietu samt grep honom i armen, "ser du då inte, att äfven du går din undergång till mötes, om du längre envisas att försvara förrädaren!"
"Tillgif honom då hans brott, såsom en rättvis och barmhertig Gud också skall tillgifva honom det", bad Rietu bevekande.
"Nej", ropade alla med en mun. "Häng förrädaren!"
Pekka Pirrtiainens kropp skakades som af en frossa. Han såg nu, att något medlidande icke stod att erhålla.
"Nåd, nåd!" stönade Pekka med skälfvande stämma.
"Nej", skreko alla om hvarandra, "upp i trädet med honom!"
"Tillbaka", dundrade Rietu och kastade en bonde till marken, samt gaf en annan ett så häftigt knytnäfslag för bröstet, att han ryggade tillbaka. "Endast öfver mitt lik skola ni komma till Pekka."
Det var ett egendomligt skådespel, som nu uppfördes vid Pirrtis ruiner. Hufvudfiguren, Pekka Pirrtiainen, med dödsångsten tecknad i sina mörka drag och skälfvande son om han legat i frossa; Rietu stående framför honom och med de senfulla händerna höjda till slag, samt den fasta beslutsamhet, som icke låter rubba sig af någonting, i hvarje drag i sitt uttrycksfulla ansigte. Vidare de kolade bjelkarne, de larmande soldaterna och bönderna, och öfver hela denna tafla månen med dess bleka, dallrande sken — allt detta bildade, säga vi, en högst egendomlig tafla, tyvärr alls icke främmande för kriget.
"Pojke, du är alldeles galen", ropade Ollola och ämnade just springa fram, för att, om så behöfdes, med våld rycka sonen från Pekkas sida. Men han hade knappt tagit ut ett par steg, förrän han såg Rietu, träffad i bakre delen af hufvudet af en kolfstöt, störta till marken. Ollola ilade fram och kastade sig på knä vid sonens till utseendet liflösa kropp.
"Var lugn, gamle Ollola", sade en af bönderna, "slaget var inte så farligt; pojken kommer sig nog. Den der dufningen gjorde honom godt."
I och med Rietus fall förlorade Pekka helt och hållet det smula mod han kunnat tilltvinga sig. Men såsom det ofta händer med dylika naturer som Pekkas, de slå lätt öfver från den ena ytterligheten till den andra. Så här också. När Pekka nu såg, att han stod ensam och öfvergifven af alla, brann raseriet i hans själ, och han försökte med all makt att slita sina bojor, men detta var förgäfves.
"Gå bort, gå bort!" skrek han, när ett par soldater kommo med en snara, och ögonen voro nära att tränga ut ur sina hålor. "Jag vill inte dö nu! Tag allt hvad jag eger, men låt mig lefva. Jag ber er derom… Ha, ni skratta åt min bön. Sätt er bara sjelfva i min ställning, så få ni väl känna huru det smakar… Nej, tag bort snaran! Hu-u! Tag bort den!"
"Nej, du usle förrädare", dundrade ett par stämmor, "du skall bums in i evigheten. Gör din bön nu! Fem minuter har du på dig."
Men hurudan var väl den bön, som gick öfver Pirrtiainens skälfvande läppar? Icke var den sådan, som den borde vara. Han kunde icke bedja rätt, ty raseriet och den hopplösa förtviflan hade helt och hållet bemäktigat sig honom.
Innan han visste ordet af, var han kullslagen. En förfärlig ed bröt fram öfver hans läppar; snaran drogs till och i ett af de högsta träden på Pirrtiainens gård hängde nu den fordom så högmodige Pekka. Blott ett par konvulsiviska ryckningar, och allt var slut.
"Vi komma för sent", utbrast Adlercreutz, som med sitt följe nu kom till ruinerna på samma gång som Elli från sidan störtade fram. "Det var det jag fruktade, att bönderna skulle tillämpa lynchlagen."
Ett anskri bröt fram öfver den arma Ellis läppar, när hon upptäckte faderns kropp. Hennes förfäran ökades ännu mera, då hon varseblef Rietu. Det var nu slut med hennes krafter. Sakta sjönk hon ned öfver den älskades kropp och förlorade sansen.
"Det var ett allt för hårdt straff", sade Adlercreutz till bönderna.
"Nej, det var alls inte för hårdt", svarade Ollola frimodigt. "Han var en förrädare, och de äro inte värda någon annan lön."
Generalen teg, ty sanningen i gamle Ollolas ord var obestridlig.
Snart randades en ny tid för Finland. Det blef ryckt ifrån oss, men friden hägnar nu dessa bygder. Pirrtis uppbyggdes af Rietu, som med sin hustru Elli der framlefde ett lyckligt lif. Men aldrig glömde Rietu att för sina barn omtala det sorgliga öde, som drabbat Pekka Pirrtiainen.
"Barn", sade han och pekade på det stora trädet, i hvilket Pekka blifvit hängd, och som länge stod qvar, "när I sen detta väldiga träd, så bed Gud bevara er från att blifva fosterlandsförrädare, ty en sådan är värd icke blott sina medmenniskors förakt, utan äfven det svåraste timliga straff man kan upptänka."