X.
Under det Joseph von Bierich låg sjuk hade Annchen en dag bland hans papper, öfver hvilka hon sjelfmant tagit tillsyn, träffat på ett stort plakat, som retade hennes nyfikenhet. Det var en fullmakt, utfärdad af Wallenstein. Utan att vidare tänka derpå hade hon gömt detta papper och kom ihåg, att hon bar det på sig; just då mäster Wolf omnämnde att Franz Gründler skulle skjutas. Som en blixt från en klar himmel slog henne genast den tanken:
"Det der papperet ska' jag använda. Lyckan står den djerfve bi har man sagt, och jag har lust att pröfva om detta är sant."
Utgången veta vi.
Sedan Annchen på detta djerfva sätt räddat Franz Gründler, förde hon honom genom de larmande soldathoparne bort från torget. Joseph von Bierich och mäster Wolf hade noga haft utkik på henne och voro äfven tillstädes i det afgörande ögonblicket.
Färden stäldes mot norra porten och tack vare hvimlet derstädes kommo flyktingarne lyckligt igenom densamma.
Men detta hade knappt skett, då ett rop ljöd bakom dem. Ropet var detta:
"Tag fast kättaren! Tusen dukater åt den, som lemnar mig affällingen död eller lefvande!"
Joseph von Bierich kände genast igen denna röst. Han bleknade och det väldiga slagsvärdet flög blixtsnabbt ur skidan.
"Den der skurken ska' jag straffa", ropade han. "Jag känner nog igen honom."
"Nej, för Guds skull, nej", bad Annchen och klängde sig fast vid den älskade, "är inte jag, är inte lifvet dig kärare?"
Dessa ord afväpnade Joseph von Bierich.
"Jag skall lyda dig", sade han. "Framåt! Kom Franz, och visa dig värdig den, som så oförmodadt räddat dig från att bli skjuten som en hund."
Franz Gründler lydde mekaniskt.
"Vore det inte bäst om vi kunde få tag i en häst", menade den gamle pistolsmeden.
Tillfället yppade sig förr än han kunde ana, i det tre lösa uppskrämde hästar i detsamma skymtade fram.
Joseph von Bierich besatt en synnerlig skicklighet i att fånga dessa djur. Inom några minuter voro de i hans och hans följeslagares våld. Att Franz Gründler blef utan bekymrade dem föga. Han fick taga sig fram bäst han kunde, då han nu var utanför stadsporten.
I fyrsprång bar det sedan af mot de på afstånd hägrande väderqvarnarne.
Den österrikiske officeren hade emellertid ej heller varit overksam. Glödande af harm och raseri öfver att han på detta sätt blifvit lurad, skyndade han, såsom vi förut omtalat, efter flyktingarne.
Ungefär en åttondedels mil norr om Lützen grenar sig vägen. Just vid sjelfva vägskålet fans då för tiden en hög sandås, genom hvilken vägen från Naumburg lopp fram.
Flyktingarne hade redan nått dit, när Annchen plötsligt utropade:
"Vi ä' ännu förföljda!"
"Omöjligt", svarade Joseph von Bierich, "hvem skulle förfölja oss?"
"Jag hör dånet af en annalkande ryttartruppp", fortfor den unga flickan. "Jag misstager mig ej!"
"Nu hör jag också detsamma", inföll den gamle pistolsmeden.
"Jag också", menade löjtnanten sedan han lyssnat uppmärksamt några minuter. "Hvad är nu att göra?" fortfor han och såg sig ängsligt omkring.
Han hade knappt hunnit få sista ordet öfver läpparne, då hästtrampet bakom flyktingarne hördes ännu tydligare. Till slut kunde äfven deras öron uppfånga dessa ord:
"Skynda på! Tusen gulden åt den, som lefvande fångar affällingen Joseph von Bierich!"
"Jo, nu vet jag hvad jag har att vänta", mumlade denne för sig sjelf, "men lefvande ska' de inte få mig, det lofvar och svär jag."
"Då vill jag dö med dig", inföll Annchen, som hört löjtnantens ord, "jag vill ej öfverlefva dig."
De älskandes händer möttes i en handtryckning, som sade mer än tusen ord, tusen eder.
Förföljarne kommo emellertid närmare. Joseph von Bierich och mäster
Wolf gjorde sig i ordning till försvar.
"Se der", sade den gamle pistolsmeden och räckte löjtnanten en konstfärdigt arbetad pistol, "jag tror att den skall göra nytta för sig."
Sedan Annchen blifvit tillsagd att rida ett stycke framåt, fattade de båda modige männen posto vid sandåsen. Qvällens skymning gjorde att förföljarne icke riktigt kunde se huru många deras motståndare vore. När derför både Joseph von Bierich och mäster Wolf samtidigt affyrade sina pistoler med den verkan att två af förföljarne beto i gräset, studsade de andre för några minuter. Officeren uppmuntrade dem likväl genom att förnya sin förra uppmaning:
"Tusen gulden åt den, som bringar mig Joseph von Bierich lefvande!"
"Den der karlen måste vara ofantligt rik eftersom han så der onyttigt kan bortkasta tusen gulden", sade mäster Wolf skämtsamt.
Löjtnanten svarade ingenting. Han försökte att med sina blickar genomtränga qvällens skymning och upptäcka sin hatfulle förföljare, men han såg framför sig ingenting annat än mörka skuggor, som sväfvade hit och dit.
Plötsligt blef det nytt lif i dessa skuggor. De ordnade sig och störtade framåt.
"Nu gäller det", sade Joseph von Bierich. "Lefvande ska' de aldrig ha mig."
"Ni unnar således ingen att förtjena de tusen guldena", inföll mäster
Wolf, ännu skämtande.
"Nej, vid den evige Guden jag det gör", utbrast löjtnanten, som kände sig smittad af den gamle pistolsmedens goda lynne.
Svärmen kom med en förfärande hastighet. Det var som om en lavin hastigt rullat ned för ett skyhögt berg.
Men just i detta ögonblick kom också hjelpen.
Från vägen till Naumburg sprängde i detsamma en ryttartrupp fram, och i spetsen för denna red Gustaf II Adolph sjelf. Han hade redan på afstånd hört de kejserliges annalkande och ville nu ha en dust med dem.
Om de påfviske var en lavin, så var Gustaf Adolph med sin ryttarflock en blixt, som oemotståndligt slog ned. Inom några få minuter var handgemänget allmänt.
Den svenske konungen råkade genast på den österrikiske officeren. Denne var ingen oskicklig fäktare och konungen hade för den skull svårt att få bugt med honom.
Kring de i envige kämpande bildade svenskar och österrikare en ring och alla följde med andlös spänning, så godt den starka skymningen det tillät, striden.
Slutligen vacklade österrikaren vid det hugg, som Gustaf Adolph riktade mot hans hufvud. Han försökte väl att resa sig ånyo i sadeln, men ett nytt hugg kastade honom med klufvet hufvud ned till marken.
Denna utgång af enviget blef signal till allmän strid. Osterrikarne erhöllo förstärkning, så också svenskarne, men till slut måste de förstnämnde vika.
Välbehållna medföljde Joseph von Bierich, Annchen och mäster Wolf till svenska lägret. Dagen derefter hittades Franz Gründlers lik vid en af väderqvarnarne. Denna lön fick han för sin lömskhet. Heinrich Mayer, Annchens far, och Mathias Gründler blefvo aldrig mera synlige i den trakten. Antagligen hade de omkommit då Wallenstein dagen derefter, den sjette november, lät sätta hela staden Lützen i eld och lågor.
* * * * *
Den sjette november började med dimma. Härunder ordnade sig likväl de båda härarne till slag. Utgången veta vi. Segern var visserligen vår, men dyrköpt med Gustaf II Adolphs död, en förlust som i dessa tider var oersättlig.
Joseph von Bierich hade manligen kämpat i Gustaf Adolphs följe, och kom betäckt med sår från striden till den väntande Annchen. Det lilla mjölnarhemmet var genomborradt af hundratals kulor, ty omkring detta hade den hetaste striden stått.
Det reparerades dock åter, och några månader derefter firade Joseph von
Bierich och Annchen Meyer sitt lyckliga bröllop.
Jakob Eriksson hette en af konungens ridknektar. Med tillhjelp af tretton bönder och "under suck och tårar" vältrade han en stor sten till den plats, der Gustaf II Adolph dragit sitt sista andetag. Stenen kallas ännu i dag för "Schwedenstein".
För några år sedan firades två hundra och femtionde årsdagen af hjeltekonungens död i det ofvan nämnda slaget med stora högtidligheter både på tysk och svensk jord. Må vi också aldrig förgäta, att det var genom Gustaf II Adolphs uppoffrande hjelp, som vi erhöllo den samvetsfrid, som vi ännu ega. Hvem vet huru det kunnat gestalta sig, om Wallenstein gått segrande ur striderna!
Joseph von Bierich och hans fagra hustru välsignade också i alla sina dagar Gustaf Adolphs minne. Utan hans mellankomst vid sandåsen skulle de troligtvis aldrig kunnat bli förenade.
Efter slutad fred flyttade öfverste von Bierich, ty denna post hade Joseph uppnått under det han kämpade med Banér och Torstensson, tillbaka till fädernehemmet, det han nu tog i arf efter fadren, och blef sedermera hufvudman för en i Österrike högt uppburen ätt, som ännu den dag, som i dag är, sätter sin högsta ära uti att vara protestanter.
Men vid Lützen talades länge endast om den höga lycka som den fattiga mjölnarflickan Annchen Mayer gjorde.
End of Project Gutenberg's Mjölnarflickan vid Lützen, by J. O. Åberg