DEN SLAGNE TITANEN
(Oktober 1918.)
Först nu, när nöd och ofärd kom och segervagnen välte så nära målet för en tung, en övermänsklig färd — först nu blev stor i tragisk glans det stora dramats hjälte, och äran, äran har han frälst i kampen mot en värld!
Nu står titanen blödande och böjd inför publiken,
det går applåd och jubelskrän ur sal och galleri.
Han står där ansatt av en värld och av de sista sviken,
så ensam och så oförstådd som någon man kan bli.
Men ännu aldrig spelades på Tellus' slitna tiljor
en dystrare, en mera mörk och svårtydd tragedi.
Vem mäter hela lidandet, vem väger alla viljor
som brottades och brunno och brusto däri?
Gavs detta hav av vånda för att denne skulle falla,
som ägde hjältens hela rätt till segerkransens vinst,
som stridit bäst och lidit mest och offrat mer än alla,
men brukat lögnens dunkelspel och hatets vapen minst?
Nej — finnes det en mening i de dystra skådespelen,
som vältra fram med brak och blod på jordens gamla scen,
och gäller något i vår värld den starka, tappra själen
och icke bara vapenmakt och stål och hat och sten —
Då är nog Tysklands hjälteöde högre tänkt och menat än allt som mäts med simpla mått på vinst och nederlag, då skall dess folk gå banan fram, förbättrat, luttrat, renat mot skörden, som dess offer sått för framtidens dag.