DEN VITA VÅREN
Prolog vid konstnärernas musikalisk-dramatiska soaré å Svenska teatern den 7 maj 1918.
Så blev det vår ändå. Det kunde den ej hindra, den hårda, hemska vinter, som förgått. Nu drömma kvällarna som förr så blått, och solkristaller över haven tindra. Nu spela källorna en glad revelj, och ej blott vapnen på dess toner svara, ty skott på skott nu skjuta björk och sälg i morgonstunderna, de gyllenklara.
Var hälsad, vackra vår, som äntligt kom med allt vi mer ej tordes drömma om!
Ja, det blev vår ändå, men ej för alla, hur solen sina skänker till oss bär. — Gå in i nödens hem och känn de kalla och tunga skuggorna, som ruva där! Där vrida magra händer sig i svälten, och skuldlös barnatår där strömmar strid, men det är långt till bröd och skördetid och nakna ligga tegarna och fälten.
Lyss! Genom vårens höga segerkör en underton av snyftningar du hör.
Vårt land är frälst. Vi hade kraft att slå, vi hade kraft till hat, som sprängde bandet. Nu randas daningstid och tid att så för allt vad krigets lie slog i landet. Den ven med blod, med jämmer och fördärv. Nu randas räddningstidens tysta värv. Land skall med lag, men ock med kärlek byggas, att frid i landets samvete må tryggas.
Vår arm må svinga tidens hårda svärd, men hjärtat bringa lidandet sin gärd!