KLAGOSÅNG.
ÖFVER HASSAN AGAS ÄDLA MAKA.
(En servisk folksång.)
Säg, hvad hvitt syns där i djupa skogen?
Ser man snö där, eller ser man svanor?
Vore snö där, hade den väl smultit;
Vore svanor, hade ren de flugit.
Icke snö och icke heller svanor;
Nej, blott Hassan Agas tält där glänsa;
Själf i ett af dem han ligger sårad.
Han besökes af sin mor och syster;
Blygsamt dröjer hans gemål att komma.
När hans sår omsider börjat läkas,
Lät han säga till sin trogna maka:
"Vänta mig ej mera i palatset,
I palatset och ibland de mina!"
När hans maka hört de hårda orden,
Stod den trogna krossad under smärtan,
Hörde hästar stampa invid porten,
Trodde Hassan, hennes make, komma
Och till tornet sprang, att ned sig störta.
Henne följa tvenne hulda döttrar,
Ropa ängsligt, badande i tårar:
"Ej det är vår fader Hassans hästar,
Blott din broder Pintorovitsch kommit."
Hassans maka vänder då tillbaka,
Slår med klagan kring sin broder famnen:
"Se, o broder, här din systers nesa!
Jag, en mor till dessa fem, förskjutas."
Brodren svarar intet, ur sin ficka
Drar han skiljobrefvet, redan färdigt,
I en duk af högrödt siden veckladt:
"Hon må fara till sin moders boning,
Ledig att sig skänka åt en annan."
Modren, då hon såg det bittra brefvet,
Kysste sina båda söners pannor,
Kysste sina båda döttrars kinder;
Ack, men från sitt späda barn i vaggan
Kan hon sig i smärtans stund ej slita.
Brodren rycker henne bort, den hårde,
Sätter henne på den käcka hästen
Och far bort med den försagda kvinnan,
Rakt till deras faders höga boning.
Kort var tiden, än ej åtta dagar,
Ganska kort, förrn ren den hulda kvinnan,
Ren den hulda under änkesorgen
Blef begärd af flere stora herrar;
Och den största var Imoskis Kadi.
Och hon bad i tårar till sin broder:
"Ack, jag ber dig vid ditt lif, min broder,
Gif mig ingen annan mer till maka,
Att mitt hjärta ej må krossas sedan
Af de dyra, arma barnens anblick."
Brodren, ej bevekt af hennes böner,
Fäster henne vid Imoskis Kadi.
Men hon beder honom oupphörligt:
"Skicka helst en liten lapp, o broder,
Med de orden till Imoskis Kadi:
'Vänligt hälsar dig den unga änkan,
Låter ödmjukt be dig härigenom,
Att, om svater en gång hit dig följa,
Du må hämta mig en rymlig slöja,
Att vid Hassans hus jag mig må hölja
Och ej skåda mina arma barn där'."
Knappt fick Kadi detta bref om händer,
När han samlar alla sina svater
Och bereder sig till färd till bruden
Och tar med sig den begärda slöjan.
Lyckligt hunno de furstinnans boning,
Lyckligt följde hon dem ut från denna;
Men när Hassans hus de nådde, sågo
Barnen uppifrån sin mor och ropte:
"Kom, ack, kom till dina barn tillbaka,
Ät med oss ditt bröd i egna salar!"
Hassans maka hörde sorgsen detta,
Vände sig till svaternas förnämste:
"Låt, o broder, svater här och hästar
Stanna litet vid den kära porten,
Medan mina små en skänk jag bringar."
Och de höllo vid den kära porten,
Och hon gaf de arma barnen skänker:
Guldbesydda skor åt sina gossar,
Sina flickor långa, rika dräkter,
Åt sitt spenbarn i förlåtna vaggan
Gaf hon för en framtids dar en tröja.
Gömd såg fadren, Hassan Aga, detta,
Ropte sorgligt till de dyra barnen:
"Dyra, arma barn, till mig er vänden,
Ty er moders barm är järnhård vorden,
Är förspärrad nu och kan ej röras."
När som Hassans maka hörde detta,
Föll förbleknad hon på stället neder;
Lifvet flög ur det beklämda hjärtat,
När af egna barn hon såg sig undflys.
RADOSLAUS.
(En servisk folksång).
Knappt ännu på himlen morgonrodnan,
Knappt på himlen morgonstjärnan lyste,
När för konung Radoslaus i sömnen
Sjöng en svala. Så för honom sjöng hon:
"Upp, o konung! Oblidt var ditt öde,
Då du här dig lade ned att sofva.
Och du slumrar trygg till morgonväkten?
Se, från dig har Lika ren gjort affall
Jämte Korbau och det flacka Kotar,
Från Cettines stränder allt till hafvet."
Knappt förnummit hade Radoslaus
Denna stämma, när sin son han ropte:
"Upp, min käre son, och låt oss båda
Snabbt från alla sidor samla härar!
Se, från oss har Lika ren gjort affall
Jämte Korbau och det flacka Kotar,
Från Cettines stränder allt till hafvet."
Knappt förnummit hade Ciaslaus
Denna fadrens maning, när han skyndsamt
Samlar stora härar, hurtigt fotfolk,
Och Dalmatiens snabba ryttarskaror.
Men ett ädelt råd gaf fadren honom:
"Ciaslaus, medtag härens kärna
Och gå modigt mot Kroatiens söner!
Är dig himmelen och lyckan gynnsam,
Så att banen Selimir blir slagen,
Bränn då inga städer, inga byar,
Och försälj ej dina fångna slafvar!
Tämj allenast Korbau, du, och Lika,
Detta land, din ädla moders hemland;
Jag vill draga mot det flacka Kotar,
Från Cettines stränder allt till hafvet,
Vill det kufva blott och ej föröda."
Så de båda konungsliga hjältar
Skiljas åt, och deras båda härar
Tåga muntra af med sång i täflan,
Skämta gladt och dricka under ridten.
Länge var det ej, förrn banens krigshär,
Selimirs, liksom en vind förspriddes;
Men, med glömska af sin fars förmaning,
Nederbrände Ciaslaus städer,
Tog med plundring rika slott, lät grufligt
Stor och liten öfver klingan springa
Och som skänker delte åt sin krigshär
fångna slavar.
Konung Radoslaus
Snart och villigt fått det flacka Kotar
Under spiran åter; men, o öde!
Nu mot honom resa sig hans härar,
Därför att ej han som Ciaslaus
Gett dem lof att rika slott föröda,
Öda altaren och kyrkor, icke
Gett dem lof att skända Kotars döttrar
Och de arma slafvarna försälja.
Vrede taga de från honom kronan
Och till konung Ciaslaus välja.
Och han är knappt konung, när han hastigt
Lät från solens uppgång till dess nedgång,
Från dess nedgång till dess uppgång, ropa:
"Den, som hämtar mig min fader fången
Eller mig hans gråa hufvud hämtar,
Skall den andra varda i mitt rike."
Milutin, en slaf, har knappt förnummit
Dessa ord, när han tolf kämpar samlar
Och kring Kotars flacka nejder söker
Konung Radoslaus, att honom fången
Eller ock hans gråa hufvud hämta.
Men en ädel klippgudinna höjer,
Bebi höjer från den höga toppen
Så sin stämma: "Akta, Radoslaus!
Oblidt är det öde, som dig hitfört;
Nära stå tolf knektar att dig fånga,
Slafven Milutin för dem i spetsen.
Gamle fader, ack, ett oblidt öde
Hvälfde stunden, då din son du födde,
Som ditt gråa hufvud eftertraktar."
Full af smärta lyssnar Radoslaus
Till beskyddarinnans ord och flyktar
Strax från slätten, flyktar bort mot hafvet,
Att sig rädda bland dess blåa vågor.
Och han störtar sig i böljans sköte,
Hinner ändtligt till en kulen klippa,
Klättrar upp, och, himmel! utan fasa
Hvem förmått den gamles straffdom höra
Midt i hafvet, på den kulna klippan:
"Ciaslaus, o min son, min älskling,
Som så länge jag af himlen tiggde
Och som, ändtligt mig af himlen unnad,
Grymt din faders hufvud eftertraktar,
O, vik från mig, o, vik fjärran från mig!
Du, min son, min innerligen käre!
Gå, att hafvets djup dig sluka måtte,
Som det mig i detta nu skall sluka
Från den kulna klippan. Mörkne, mörkne
Öfver dig den ljusa solen! Öppne
Himlen sig med vredens blixt och dunder,
Och förbittrad gifve jorden åter
Dina gömda ben! En son, en sonson
Efterlämne aldrig du! Må lyckan
Svika dig i krigets kamp, din maka
Snart bli nödgad att en sorgdräkt bära,
Och din svärfar ensam efterlefva!
Må Dalmatien sin röda drufva
Och sitt hvita korn dig aldrig gifva,
Dig, gudlöse son, som kan din gamle
Faders, Radoslaus', död begära!"
Medan så ännu den kvalde klagar
Och med tårar tvår den kulna klippan,
Kom ett litet skepp med fulla segel,
Fördt af Latiens ädla söner. Tårad
Ropar dem den gamle an och ber dem,
Ber vid himlen, månens ljus och solens,
Taga honom opp ombord och bringa
Fram till Latiens strand. Och Latiens söner
Buro i sin barm ett ädelt hjärta,
Ädelt hjärta och för himlen fruktan.
Upp de togo kungen på sitt fartyg,
Bragte honom till sitt land. Den gamle
Radoslaus for till Rom och upptogs
Vänligt där och hade gift ånyo,
Sen en son, som Petrimir sig nämnde
Och, med ädelt romerskt blod förenad,
Födde Paulimir, Slavoniens konung.
DEN VACKRA TOLKEN.
(Servisk folksång).
Upp mot Gravo drog han, paschan Mustaj,
Och omkring den höga muren föllo
Många af hans kämpar. Nu om kvällen,
När i härskarns öfver Gravo boning,
I Nikolos, turkar höllo måltid,
Bådo de om vatten. Ingen annan
Än Nikolos dotter kände språket;
Men den sköna ropte till sin moder:
"Skynda, goda moder, opp på föttren;
Dessa turkar vilja hafva vatten."
Modren uppsteg straxt och kom med vatten.
Alla drucko; blott den unga Muza
Drack ej, utan bad en bön till modren:
"Ädla fru, med er må himlen vara,
Men förunna mig er sköna dotter
Till en trogen maka!" "Skämta icke,
Paschans krigare", hörs modren svara,
"Längesedan är min dotter lofvad
Zekulo, den stolte Jankos släkting.
Henne skänkte han af högrödt siden
Trenne öfvermåttan granna dräkter,
Tre agraffer utaf guld och trenne
Diamanter af en sådan klarhet,
Att vid skenet man kan spisa kvällsvard,
Kan vid midnatt, som om middag vore,
Tio hästar sko. Fördenskull, kämpe,
Kan åt dig ej flickan ges till maka."
Sorgsen satt vid hennes vägran gossen,
Talte ej ett ord och slöt om natten
Ej sitt öga; men vid dagens ankomst
Sprang han opp på sina käcka fötter,
Gick till paschans tält och talte detta:
"Höge pascha, ibland alla sköna,
Som ditt vida rike åt dig skattar,
Finns af himmelsk skönhet här en flicka,
Kunnig i vårt språk, Nikolos dotter,
Hans, som kallas herre öfver Gravo."
Paschan låter kalla grefven. Vänligt
Talar han till honom: "Är det sanning,
Som af ryktet säges, att din dotter
Vore öfvermåttan skön och älskvärd?
Vill du gifva henne mig till maka?"
Oförändrad svarar åter fadren:
"Skön och huld och älskvärd är min dotter,
Men för länge sen som brud förlofvad.
Zekulo, den stolte Jankos släkting,
Skänkte henne trenne sidendräkter,
Tre agraffer utaf guld och trenne
Diamanter."
Vänligt talar paschan:
"Om så är, välan, min vän, Nikolo!
Låt den sköna flickan med sin brudgum
Komma till mig, att hon må förklara,
Hvem af båda hon vill välja."
Smärta
Intog grefven, då han hörde detta.
Kommen hem, ett bref han sänder genast
Till Zekulo, till voivodens släkting.
"Zekulo, din sköna brud vill paschan
Söka röfva från dig; därför skynda,
Kom blott till min boning, och vi tåga
Bägge sen till paschans tält. I morgon
Måste flickan säga, hvem hon väljer."
Ynglingen har knappast läsit brefvet,
När sin häst, den snabbaste, han sadlar,
Med sig tar tre hundrade vasaller
Och om kvällen sent till grefven kommer.
Knappt förlidna voro natt och gryning,
När till paschan brud och brudgum tåga.
Och de nalkas honom, och med ljufva
Ord begynner turken: "Sköna flicka,
Välj och säg, med hvem du önskar följa,
Följa med Zekulo, eller maka
Åt en pascha bli?"
Och flickan åter
(Så af modren var hon undervisad)
Svarar hastigt: På det gröna gräset
Vill jag hellre stå med dig, o herre,
Än med Zekulo på högrödt siden."
Vredgad höjer Zekulo sin stämma:
"Är då detta nu din tro och kärlek,
Som åt mig du vid din Gud har svurit?
Fort, du falska, gif mig blott tillbaka
Mina skänker, följ sen, hvem du lyster.
Räck blott ut din hand!" Bedragen räckte
Hon den ut att återge hans skänker;
Men en giftig huggorm bet den genast.
Zekulo drog ut sin hvassa sabel,
Afhögg hennes högra hand, den fala,
Och till paschan sade: "Gläd dig, herre!
Denna högra hand var min besittning,
Tag hvad öfrigt är, och sitt ha båda!"
Harmfull ropar paschan: "Djärfva yngling,
Och du vågar sådant i min divan?
Är du modig såsom dristig, yngling,
Upp, och ut till tvekamp då!" Zekulo
Tog med glädje upp hans maning. Båda
Redo med sitt sällskap ut på fältet.
Lyckan var likväl mot paschan oblid,
Och Zekulo med sin hvassa klinga
Klyfver man och sadel. Så bekom dig
Ditt förräderi, bedragna flicka!