TILL EN ROS.
Slumrarinna i den slutna knoppen,
Vakna snart och gläd din fosterdal,
Mött af fjärilns kyss och smekt af droppen,
Som från himlen faller mild och sval.
Skynda, skynda! Allt, af stunden gifvet,
Varar blott så länge stunden rår.
Skynda, skynda!—Glädjen är som lifvet,
Lifvet åter som en flyktig vår.
Älska, njut och låga, sköna blomma,
Vecklad ut i fägring mer och mer!
Innan hösten må en ängel komma;
Som dig bryter och åt himlen ger.
DEN SKÖNA.
Allt är godt, hvad jag vill göra,
Allt är lätt, hvad jag begär,
Alla hviska i mitt öra,
Huru skön jag är.
En berömmer ögats låga,—
Växten en, en annan hyn;—
Får jag ej min spegel fråga
Eller tro min syn?
Tittar jag i spegeln bara,
Ser jag själf dock mycket mer,
Än min hela friarskara
På en afton ser.
Ljuft det vore att berömmas,
Fast berömmet är en vind,
Skulle ej mitt hjärta glömmas
För min vackra kind.
Men för den blott ord man äger,
Blott för den är känslan gjord;
Ingen till mitthjärta säger
Ett förtroligt ord.
VID EN KÄLLA.
Jag sitter, källa, vid din rand
Och ser på molnens tåg,
Hur, ledda af en osedd hand,
De växla i din våg.
Där kom en sky, den log så röd,
Som rosenknoppen ler.
Farväl! Hur snart farväl den bjöd,
För att ej komma mer.
Dock, där en annan mera klar
Och strålande igen!
Ack, lika flyktig, lika snar,
Försvinner äfven den.
Nu åter en!—Den vill ej fly,
Den vandrar tungt sin stig;
Men, källa, mörk är denna sky,
Och den förmörkar dig.
Jag tänker, när jag ser dig så,
Uppå min egen själ:
Hur mången gyllne sky också
Har bjudit den farväl,
Hur mången, tung och dyster, spred
Sin djupa natt i den
Och kom så hastigt, ack, men skred
Så långsamt bort igen!
Men hur de kommit, hur de gått,
Jag känt dem ganska väl:
De varit tomma skyar blott
I spegeln af min själ.
Och spegelns ljus och mörker skall
Likväl af dem bero!—
O källa, när blir leken all,
När får din bölja ro?
DEN SJUTTONÅRIGA.
Jag vet ej, hvad jag hoppas,
Och hoppas likafullt;
Mitt hjärta känns så ödsligt,
Och är ändå så fullt.
Hvart syftar denna oro,
Som ej ett mål kan nå?
Hvad önskar jag, hvad vill jag,
Hvad tänker jag uppå?
Vid sömmen hela dagen
Jag sitter som en träl;
Jag tycks arbeta flitigt,
Det lider ej likväl.
Mot handen sjunker pannan,
Och nålen glömmes då.
Hvad önskar jag, hvad vill jag,
Hvad tänker jag uppå?
Jag mente: våren kommer,
Naturens dräkt blir ny;
Då skall min håg förändras
Och mitt bekymmer fly.
Och våren kom och sommarn,
Jag blef mig lik ändå.
Hvad önskar jag, hvad vill jag,
Hvad tänker jag uppå?
Jag älskar ej som fordom
Min sköna nejds behag;
Ju mera dagen klarnar,
Dess mera mulnar jag.
Hur skall min oro skingras,
Och när min sorg förgå?
Hvad önskar jag, hvad vill jag,
Hvad tänker jag uppå?
O, den som finge hvila
I dödens lugna bo!
Kanske att blott i grafven
Ett hjärta finner ro.
Men dock, hur tungt att redan
Från sol och vänner gå!
Hvad önskar jag, hvad vill jag,
Hvad tänker jag uppå?