VETERANEN.
Han reste sig ansenlig
I stugans skymda vrå,
Väl var han böjd af åren,
Men syntes hög ändå;
Förändrad var han mycket
I detta ögonblick,
En ädel krigarhållning
Låg i hans hela skick.
Rotfattig var han annars
På sina gamla dar;
Från forna tappra strider
Han hade ärr blott kvar;
Sen utan hem han irrat
I många år förut,
På Röikö torp han hamnat
I Alavo till slut.
Nu reste han sig plötsligt,
Liksom ur slummer väckt,
Begynte kasta af sig
Sin slitna hvardagsdräkt,
Tog på sin högtidsklädnad,
Bespard sen många år,
Och strök åt båda sidor
Sitt silfverhvita hår.
Så stod soldaten färdig
Att ut ur stugan gå,
Helt vördnadsvärd att skåda
I dräkten, gul och blå,
Med mässingsskodda hatten
Högt öfver hjässans rand,
Och dödens lugn i minen,
Och vandringsstaf i hand.
Där ute lyste solen,
Ej sedd på många dar,
Den sjuttonde augusti
Var sommarvarm och klar,
Kring fält och sjö for vinden
Med lätta andedrag;
Hvart ville gamla krigarn
På denna sköna dag?
Hvart ärnade han styra
Sin vandring denna gång?
Blef hemmet honom ödsligt,
Hans plats i vrån för trång?
Och denna högtidsklädnad,
Hvi tog han den uppå?
Var det till Herrans tempel,
Den gamle tänkte gå?
Det hördes ingen ringning
Från denna helgedom,
Och murens port var sluten,
Och kyrkan stängd och tom.
Hvad skulle man ock göra
Uti Guds hus i dag?
Den sjuttonde augusti
Var ingen helgedag.
Dock i den gamles tycke
Hölls gudstjänst denna tid,
Och hölls den ej i kyrkan,
Så hölls den näst invid;
Ty kringom den på höjden,
Från mon till insjöns strand,
Stred Finlands kämpaskara
Just nu för kung och land.
Den sjuttonde augusti
Var sommarvarm och klar,
Och för den forne krigarn
En högtidsdag den var.
Han gick rakt fram mot kullen,
Där Finlands fana höjts,
Han ville se Gud tjänas
I dag af Adlercreutz.
Han ville höra klangen
Af svärden än en gång,
Den välbekanta tonen
Af fältkanonens sång,
För minnet återkalla
Sin ungdoms kraft och mod
Och se det nya släktet,
Hur det höll ut i blod.
Så har man tydt hans mening;
Kanske man den förstått.
Dock såg man ej hans tankar,
Man såg hans vandring blott.
Han gick sin bana framåt
Helt lugnt, det märkte man,
Och hann så kyrkovallen,
Där striden hetast brann.
Där tog han plats vid vägen
Och satt och såg uppå,
Han såg mot finska hären,
Mot ryska likaså;
Hvarhelst de skarpast möttes,
Där sågs hans blick bli kvar,
Och ofta som förklaradt
Hans hela anlet var.
Och blinda kulor hveno
Kring honom hvarje stund,
Och dödens ädla skördar,
De föllo i hans rund;
Han gick dock ej från stället,
Hans lugn var lika gladt,
Och ingen kula rörde
Den gamle, där han satt.
Och i beständig växling,
Allt efter lyckans lek,
Omslöts han af en skara,
Som frambröt eller vek;
Men hur ock striden hvälfde,
Fick gubben ostörd bli,
Och vän och ovän lika
Gick vördande förbi.
Men dagen led, och solen
Vid västerns portar stod,
Då segrade omsider
Den finska härens mod,
Då sågs hvart hinder-brutet,
Hvar fiende på flykt,
Och allt kring gamle krigarn
Var åter lugnt och tryggt.
När då den sista truppen
Bröt ned från kullens topp
Och drog förbi soldaten,
Då stod han högrest opp:
"I unga, tappra söner
Utaf vår fosterjord,
Finns någon här, som aktar
En grånad krigsmans ord?
Stor tack vill han er säga
För denna sköna dag,
Ty aldrig har han skådat
Ett härligare slag.
Gud vare pris och ära,
Vårt folk vet segra än,
Än lefver fädrens anda,
Ännu har landet män."
LÖJTNANT ZIDÉN
Det var den tappre löjtnant Zidén,
Han hade sin egen sed,
För fronten ville han gå allen:
"Framåt, mina vasagossar,
Nu gäller att hinna med!"
Främst ville han gå hvar fara emot
Hans folk fick trampa hans stråt.
Gud nåde den, som var trög på fot,
Så snart löjtnanten ropat:
"Hurra, mina män, framåt!"
Så lärde han in på eget vis
Sin lilla käcka hop,
Fördrog ej trassel och exercis:
"Tätt efter i fjäten, gossar",
Det var hans kommandorop.
Och framåt såg han, han såg sig ej om,
Når så mot faran det bar.
Hur tätt i spåren hans skara kom,
Det brukte han sällan varsna,
Förrn midt i striden han var.
Först då, när fiendens hop han nått
Och börjat hugga och slå,
Då såg han efter, hur flinkt de gått,
Hans kära vasagossar,
Hur nära de voro uppå.
Och hände då, att han kring sig fann
Sin hela kompani,
Då var allt präktigt, då ropte han:
"Hurra, det var flink manöver,
Nu äro vi herrar, vi."
Men gick hans trupp, då han själf sprang fram,
Och kom han i strid förrn den
"Gud sig förbarme, en sådan skam!
Nu hafva de gått som paddor,
Nu blefvo de efter igen."
Han förde då kriget först bröt ut,
En trupp af femtio man;
Den hade smultit ihop till slut:
Med tjugo vasagossar
Stod nu i hären han.
Men om med färre och om med fler,
Det gaf han ej akt uppå,
Han följde sitt gamla krigsmaner:
"Tätt efter i fjäten, bussar,
Nu gäller det fart, låt gå!"
Det var i striden vid Virta bro
Den sista, där han var med;
På ögonblicket sågs allt bero,
Fahlander, Malm och Duncker,
De broto mot stranden ned.
Där stod Tutschkoff med ett tusen man.
Sex hundra blot hade de.
"I tre kolonner vi rycka fram",
Skrek öfverste Fahlander,
"Hvem hinner främst af de tre?"
De orden hörde löjtnant Zidén,
Vasserra, det märktes snart.
"Framåt", så ropte han, "flinka ben,
Hurra, mina vasagossar,
Karl den, som i dag tar fart!"
Det var visst icke den första gång,
Han ropat till folket så,
Men aldrig hade i sådant språng,
Så blindt han tillförne rusat
Mot fiendens hop som då.
Förrn någon annan till anfall kom,
Tre djupa sår han fått.
Då bröts hans kraft och han såg sig om,
Såg efter, hvad hjälp han hade,
Hur tappert hans bussar gått.
Han sjönk till jorden, han såg och såg;
Det var som förtrolladt, nej!
Hans gamla korpral vid hans sida låg,
Hans enda vasagosse,
De öfriga såg han ej.
Kolonnen kom, den kom helt när,
Han fäste på den sin blick:
"Mitt folk skall väl finnas i hopen där?"
Förgäfves, häri såg platt ingen,
Hans tålamod förgick.
"Nu rycka de andra i seger fram,
Och de mina synas ej än.
Gud sig förbarme, en sådan skam!
Nu hafva de gått som paddor,
Nu blefvo de efter igen."
Det hörde hans gamla korporal,
Slog döende ögat opp:
"Håll in, herr löjtnant, med sådant tal,
Ej höfs att om skam här orda,
Ni förde en tapper tropp.
Gud gifve, att alla som vi ryckt an,
Då vore så mången ej fälld.
Nu hafva vi fallit till sista man,
Ty den främsta var vasaflocken,
Och på oss gaf fienden eld.
Ni såg, herr löjtnant, tillbaks ej mer,
Sen ni ropat en gång framåt;
Men vi hörde er röst, och vi följde er,
Och förr blef ingen efter,
Än han stupat på ärans stråt."
Då höjde löjtnanten ännu sin arm,
Där på blodiga sanden han satt,
Hans anlet sken, hans sårade barm
Steg högt i dödsminuten,
Han svängde sin slitna hatt:
"Och föllo de alla för ädla sår,
Förrn någon dem sprang förbi,
Och voro de främst i sin löjtnants spår,
Hurra, det var flink manöver,
Nu dö vi som herrar, vi!"