EN JULKVÄLL I LOTSKOJAN.
En för ifrigt fortsatt jakt i skärgården och sedan inträffande motvind och storm hindrade oss till vår stora förtrytelse att efter vår afsikt hinna hem till staden innan julaftonen. Tvärtom kastades vi ute i öppna sjön hela kvällen i ett tillstånd, som varit vådligt med en sämre slup, än den vi hade, och högst odrägligt, om icke en af sällskapet förstått att någorlunda förströ vår ledsnad genom sin munterhet och sina historier.
Denna man var utlänning och förde ett skepp, som tillhörde honom själf och hvarmed han öfvervintrade i vår hamn. Han var mindre än andra angelägen om att få fira julaftonen på fast land och hade inga anförvanter, som saknade honom vid gröten och tårtan. Dessutom var han, hvad vi andra icke voro, mot allt hvad som kunde kallas blåst, köld och vatten rent af förhärdad, och då han satt vid styret i sin egen slup, hade han väl som knappast brytt sig om att huka sig, om han än för hvarje våg varit i fara att snudda vid månen.
Emellertid var och förblef vår segling på intet vis angenäm. Vi kryssade och gjorde slag af två och tre kvart mil utan att vinna särdeles för den häftiga svallsjön, som oupphörligt motverkade seglen. Omsider uppgåfvo vi alldeles hoppet att uppnå fasta landet och beslöto att lägga till för natten på Lotsholmen, en stel, granbevuxen klippa ute i hafvet, och söka tak öfver hufvudet hos lotsarna, som där hade sin koja. Vi sågo på afstånd skenet af eld ur dess fönster, och den muntra kaptenen lät slupen ränna af dit för god vind.
"Utan skryt, gode herrar", utbrast han nu, i det han tog sig en djup klunk kall punsch, "kan man säga, att vi nu hafva en god blåst. Och likväl bestods mig en sådan, om ej en vida bättre, då jag än var blott fyra, fem år gammal och allena till sjöss på köpet. Jag har icke nämnt om att förhållandet är med mig tvärtemot hvad det vanligen är med människobarn; jag vet nämligen bättre, hvart det skall bära af för mig i världen, än hvadan jag kommit. Alltnog: då jag var vid pass fem år, och detta har bort vara, som man sagt mig, för omkring trettio år sedan, befann jag mig en natt ute på vida hafvet såsom nu, med den skillnad, att jag då låg för vind och våg och nu har två orefvade segel opp, att jag då var stel af köld och nu är varm ända i lilltån. Jag minns föga af omständigheterna vid denna min första expedition; men hvad jag kommer ihåg, är att jag lämnades ensam på en klippa i vilda sjön och ville färdas efter dem, som sålunda öfvergåfvo mig. Det var kolmörkt som nu, och då jag försökte ro, slogos årorna mig ur handen af första våg. Huru länge jag drefs omkring i denna ställning, vet jag ej, men säkert är, att jag till slut hamnade hos godt folk. Jag vet således, som herrarna se, knappt mer än Adam, om jag haft föräldrar eller ej. De, som sade sig hafva upptagit mig och bragt mig till lifs, voro lurendrejare till professionen, eljest välmående bönder. Jag växte upp bland dem och deltog i deras industri, tills mitt skägg begynte växa, då jag gick ut med en kofferdiman och blef hederlig karl.—Se så, båtshaken ut, tag törn!—Jag tror, den onde visar mig vägen bland stenarna här."
Slupen låg med fladdrande segel i en bukt, bildad af framskjutande klippor; man började räta ut de styfva lemmarna, man gäspade och röt kölden ur kroppen. Kaptenen och två jungmän blefvo kvar vid slupen och sysslade med den; vi andra begåfvo oss stapplande in i den varma stugan.
Där stod julen upp i tak. En väldig brasa af tallved sprakade på den vida spiseln och upplyste rummet, hvarest dessutom på bordet brann ett stort grenigt ljus jämte några enkla. Väggarna voro fullt behängda med nät och andra fiskbragder, och hörnen af stugan blänkte af hvita getter och killingar, som skockat sig dit.
Personalen i stugan utgjordes af en mycket gammal gumma, som satt vid bordet och tycktes sjunga i sin psalmbok, en medelålders man med hans hustru och fem barn, af hvilka fyra höllo en förfärlig konsert på stentuppar, hvartill det femte och äldsta ackompanjerade med en skrällande trumpet af träd.
Då vi inträdde, uppsteg fadren, stampade ett eftertryckligt slag i golfvet åt de skrålande barnen och nickade åt oss vänligt och utan tvång.
Den gamla gumman lade sin bok på bordet, tog af sig glasögonen och fixerade oss skarpt. "Hvadan är ni, godt folk", sade hon, "har ni ej hus och hem på julafton, eller ligga skepp och gods i hafvet? Men så har ni ej skjutit efter lots, förbanna mig, ni det gjort.
Vid dessa ord spottade hon sig på de rynkiga fingren, nappade branden af det ena ljuset, steg upp och lyste oss starkt i synen. "Hå hå", fortfor hon nu, men så skall haren vara förhärdade hvit, för att man skall bry sig om att jaga honom in på julafton. Få se, hvad man nu kan få till mat åt er alla? Strömming finns här, gunås, och Anna får försöka att klämma getterna litet bättre; men gröt kan ingen ge sig att koka här midt om natten."
Såväl gumman som de andra båda ställdes snart till freds i detta afseende. Vi afpälsade oss, värmde oss och gjorde oss välkomna genom en kopp punsch, som gärna bjöds vårt värdsfolk af oss och än hellre af dem emottogs. Snart voro vi hemmastadda och funno oss särdeles väl i den varma stugan. Den gamla ville börja sitt bestyr med vårt nattläger och yrkade på att skynda med getternas mjölkning, då en tillfällighet afbröt hennes sysselsättningar och blef en anledning till följder, dem vi ej kunnat förutse.
Kaptenen, som blifvit kvar vid slupen, hade omsider fått allt i ordning där, beslagit seglen, fästat båten, uppsändt sakerna till stugan och var klar att ligga i land för natten. Förrän han gick in i värmen med sin bössa, erinrade han sig dock, hvad vi förglömde, att lossa af skottet. Det var knallen af detta skott, som vållade en sådan diversion i bestyren.
Den gamla hörde dånet och kastade vårdslöst ifrån sig en hufvudkudde af ejderdun, som hon just bar i handen. "Hörden I", sade hon med skakad stämma, "hörden I icke ett skott? Så må Gud förbarma sig öfver Juno, som ej kunde vintra i Norge, utan vill bulta sig mot blindgrundet så tids på året. Sätt ut med båten, gosse, och håll väl i nordväst, så att du har vinden, vi skola nog se efter barnen, sörj ej för dem; skynda bara!"
För yngre öron än gummans var det ej svårt att genast finna hennes misstag. Den så kallade gossen, hennes fyratioåriga son, afbröt leende hennes påminnelser och sade halft brydd och halft medlidsam: "Alltid spökar det i edra öron, kära mor, och skott skall ni höra, om en fluga stampar på er graf, sen ni gått till hvila i den en gång. Men gissar jag rätt, så var det en harskrämma, som någon af herrarna lät pusta vid stranden här, och ej en knall ur Junos sexpundiga nicka."
"Hå hå", sade den gamla, "alltid vilja de unga vara kloka; men jag är icke galen, icke heller född af galna föräldrar. Gud hjälpe mig, men julafton, som är glad för andra, är min sorgeafton; jag rår nu ej därför, och hvad kunde jag, arma kvinna, göra? Men sätt er för brasan ni, främmande godt folk, så vill jag berätta er, hvad en svag kvinna gjorde och hvad lön hon hade därför."
Vi efterkommo gummans önskan, medan vår besättning och den unga värdinnan tillsamman bestyrde oss kvällsvard och värmde upp den kalla mat, vi medhade. Men den gamla begynte:
"Det är nu för längre tid sedan, än många af er, gode vänner, minnas tillbaka, om jag ser rätt på edra anleten, då jag en julafton, sådan som denna, var allena här i stugan. Jag må säga allena, ty mina två ungar, som sprungo omkring mig, behöfde hjälp själfva mer, än de kunde vara mig till hjälp. Sjön låg öppen såsom nu, och fast det nu tycks hvina i vindsluckan, är dock denna blåst som en andedräkt mot stormen då. Vi väntade ingen skuta hem, och min man med sina kamrater hade farit till staden för att gå i kyrkan på julmorgonen och kanske hålla sig lustigare på kvällen där, än de här kunde det. Men då för tiden var jag rödare än nu i synen och hade ett hjärta i mig, som var godt nog för en kvinna. Jag satt och läste i psalmboken, som jag gjorde, då ni kom in, och barnen hade nyss fått kvällsvard och lekte med sina småsaker, som de fingo till julklappar. Den äldre, som var tio år då och nu är gammal och vis, seglade med ett skepp af bark på stugugolfvet; den yngre hade fått vårt fiskbräde till båt och gladde sig åt det och åt ett pärlband af glas med ett guldhjärta på, som min man skänkte mig och som jag fästade på gossens hals för kvällen. Så voro vi där, när jag hastigt hörde ett skott ut till sjöss. Gud skall förlåta mig, hvad jag gjorde orätt; men jag tyckte mig ej göra sådant. Jag tog den äldre med mig för att sköta fockskotet, lossade en båt och seglade ut. Den yngre följde med oss till stranden, jag befallte honom gå in i stugan tillbaka; men han stannade kvar och ropade gråtande efter mig, tills blåsten och hafssvallet snart öfverröstade hans skri. När jag kom under blindskären, såg jag eld från skutan, som styrde rakt nordvart mot bränningarna i mörkret, som om den aldrig varit i vår hamn förut. Jag hann i tid fram och fick rodret i lä, och skeppet stack upp som en lax med bank och bränningar å sida, och så hade jag, så kvinna jag var, den glädjen att föra gamle herr Adolfs stora skepp oskadadt i hamnen. Och denna afton skulle jag minnas med fröjd, så länge jag lefver, om allt hade varit där hemma, som det bort vara. Klockan var fyra på morgonen, då jag kom in i denna stuga tillbaka; jag tänkte få hvila, men denna hvila blef värre än arbetet förut. Den yngre gossen var försvunnen. Jag sökte honom på våra klippor här med lykta i handen hela natten, jag ropade hans namn högre än stormen; men mitt sökande och mitt rop voro, som om det skett på hafsbottnen. Vid dagningen såg jag en naken påle, där vår andra båt varit bunden, och båt och gosse bar jag ej sett sedan, och båten var värd gull, men gossen var mig kärare än lifvet."
Den gamla tystnade vid dessa ord och brast i gråt. Kaptenen hade kommit in under hennes berättelse; men han tycktes knappt ge akt på den. Han fixerade i stället väggarna, taket, allt i stugan, men i synnerhet ett gammalt fiskbräde, som hängde på väggen vid spiseln och ren var nästan sönderrispadt på midten, ehuru några sirater på bägge ändarne voro tämligen väl bibehållna.
När gumman slutat tala, steg han dock upp, gick fram till henne, ref upp rock och väst och framtog ett glaspärlband, som han lade ned på hennes knä.
Den gamla betraktade det en stund, höjde sen sin blick och såg förvånad på kaptenen. Snart steg hon upp, slog armarna kring hans hals och snyftade utan att säga ett ord. När hon därpå lyfte upp sitt anlete, strålade glädjen in i bottnen på skrynklorna däri.
"Och så lik din far, som om han gick uppdagad!" började hon nu, "allenast mycket vackrare än han. Gud bevare dig, vildbasare, hvem bad dig ränna ut till sjöss allena? Var det väder för dig? Men jag var ett får, som ej band dig fast vid sängstolpen, så hade du väl fått hållas hemma. Gud ske lof! Nu kan jag dö i lugn, och ingen skall fråga på min graf, hvart jag gjort af med mitt barn."
Vår öfverraskning kan man lätt föreställa sig; men den julkväll, som hotade att bli oss så ledsam, blef gladare än mången annan.