FEMTE AKTEN.
(Samma landskap som i föregående akt. Lätt skymning öfver nejden.)
FÖRSTA SCENEN.
TEKMESSA med sin LEDSVEN.
TEKMESSA.
Hur långt har solen hunnit nedom skogen ren?
Säg mig, min ledsven, färgas skyn af purpur än?
Jag känner kvällens ljufva svalka kring min kind,
Fast inga fläktar röras. Blir det natt en gång?
LEDSVENNEN.
Ännu är dagen vaken, fast med mattadt ljus.
O drottning, blod kan hinna spillas ymnigt än,
Förrän dess färg ej skrämmer skådarns öga mer,
TEKMESSA.
Så skall då striden vara länge än. O Zeus,
Naturen lugnas, stormarna i dagens barm,
De somna förrän dagen; mänskans stormar blott
Försmå att hvila, trotsa vaksamt natten själf;
Blott natten, sänd af döden, stillar allt.
LEDSVENNEN.
Var glad,
Var icke sorgsen, drottning, mer! Må striden fritt
Förlängas, segern följer ju de våra nu.
TEKMESSA.
Så tycks det, prisad vare Zeus.
LEDSVENNEN.
Långt närmare
Begyntes kampen. Länge ljöd af vapenbrak
Och stridsrop nejden, åsklikt först, sen mattare,
Tills allt försvann i fjärran, ljudlöst vittnande,
Att fienden trängs undan mer och mer.
TEKMESSA.
Du såg
De båda unga furstarne, min son och den,
Som blef hans vapenbroder, bägge smyckade
Till strid i bytta skrudar. Säg mig, lyste de
Förnimbart öfver mängden?
LEDSVENNEN.
Som på himlens hvalf
Orions tvenne stjärnor.
TEKMESSA.
Och emellan dem,
De två, dem själfva, såg du ingen skillnad, barn?
Fanns hos den ena eller andra ingenting,
Som gaf ett företräde? Bar den ena ej
Sitt hufvud högre, syntes han ej skönare
Till skick och anlet, manlig mer och mera djärf,
Bekräftande med blickens trots sin härskarbörd?
Hur var det, gosse?
LEDSVENNEN.
Drottning, fordrar du ett svar
Som moder till den ena?
TEKMESSA.
Svaga hjärta, o,
Hur genomskinligt och hur obevakadt bor
Du ej i modersbarmen! Nej, min ledsven, nej
Det svar, jag fordrar, vare sanning främst af allt.
LEDSVENNEN.
Då säger jag, att ingen fanns, som kunnat se
Hos någondera af de båda drottarne
I glans, i kraft, i ädelt skick en olikhet;
Men som två örnar, kretsande kring fjällets topp,
Så lika voro båda. Pansarskruden blott
Och deras hjälmar, olikt prydda, skilde dem.
TEKMESSA.
Och anletsdragen?
LEDSVENNEN.
Något, innan skärmarne
Från fastare tillspända hjälmar föllo ned
Och sänkte öfver blick och panna skuggor djupt.
Men när det skett vid stridstrumpetens första ljud
Och dager sedan föll på deras kinder blott
Och ungdomsfriska läppar, då, då hade knappt
Du själf, om dina ögons ljus du ägt ännu,
På annat än på deras vapen skilt dem åt.
TEKMESSA.
Så lika voro båda?
LEDSVENNEN.
Ja, så undransvärdt.
TEKMESSA.
O du, som bär egiden på jungfrulig arm
Med makt att skydda skaror eller krossa dem,
Stridvana, segerskiftande gudinna, du!
Förnim min bön, en moders denna gång dock ej;
Jag vet, en sådan vore ju för obekant,
För ringa för att finna väg till dig, till dig,
Du otamdt höga, aldrig mänskligt kufvade.
Nej, hvad jag beder, flöder ur en källa fram,
Så ren, så obesmittad af hvad mänskligt är,
Som sprang den ur ditt sinne. Därför hör min bön!
Ur tacksamhetens helga källa flöder den.
Omhägna i den långa stridens vilda ras
Vår hjälpare, den ädle, tappre ynglingen!
Sträck mild din sköld för honom, hvar en vingad pil,
Ett uddhvasst spjut hans hjärta söker; spräng hvar hop,
Som skockar sig fientlig, där hans bana går,
Att han ej öfvermannas. Oka du hans kraft
Att föra svärdet eldigt, mäktigt, segersällt,
Tills, höljd af ära, ändtligt han det sänka får
För den, hvars makt han grundat. Den! Gudinna, tål
En suck jämväl för honom dock! Om ära ej,
Om skydd ej vågar den dig be; om skonsamhet
Bönfaller den allenast. Låt din vrede ej
För fadrens misstag drabba hans förföljda son.
Göm Ajas brott i glömska; dårskap var dess rot,
En dårskap, stränga straffarinna, sänd af dig.
Tyst, ljud! O, har min arma suck, svårblidkade,
Förtörnat dig? Hör, striden närmas åter, hör!
LEDSVENNEN.
Du irrar, härskarinna.
TEKMESSA.
Hör jag ej ett gny
Ur fjärran åter, gosse, doft, men tydligt dock?
Athenes hämnd har vaknat, ve mig, arma, ve!
De våra vika, nalkas. Lyssna, hör, hvad brus!
LEDSVENNEN.
Det är den sista vågens dödssuck blott, hvars ljud
Oss når från uddens långt aflägsna, yttre strand.
Haf tålamod och ansträng ej ditt öra så;
Snart tystnar allt. Jag skönjer, vidt som blicken når,
Hur vattnen börja spegla mer och mer och gå
Till nattlig hvila.
TEKMESSA.
Lyssna, svärdshugg, vapenbrak,
Fast dämpadt genom vida bygders mellanrum,
Förnimbart dock!
LEDSVENNEN.
Du villas. Bortom dälden där
På höga fjällets hjässa satt i cedrarna
En flock af dufvor. Vet, en falk slog ned bland dem;
Nu hör du deras vingslag.
TEKMESSA.
Är jag obekant
Med dessa ljud, o gosse, dessa hälsningar
Från Ares, där sin blodbestänkta ban han går?
Hör jag dem första gången nu, för att lik dig
Förväxla dem med vingslag af en dufvoflock?
O, under år och åter år af fejder satt
Vid Simois och Xanthos stränder, dag från dag,
Tekmessa förr och såg och hörde striderna.
Som nu så har hon ofta bäfvat förr, som nu
Hon skärpt sitt öra, längtande att spana ut
Hvart vapenlyckans skifte, oblidt eller blidt.
Då var mig Ajas' lärare i hörselns konst,
Nu låter mig Eurysakes ej glömma den.
LEDSVENNEN.
Vid alla gudamakter——
TEKMESSA.
Hvad bedyrar du?
LEDSVENNEN.
Jag tror, att din förnimmelse bekräftas.
TEKMESSA.
Väl!
När sköldar redan dåna högt mot spjut och svärd
Och luften darrar för trumpetens kopparröst,
Då börjar du att höra. Ack, den vreda mön
Fördrog ej, att min tunga nämnde Ajas' namn;
Nu skall hans son förkrossas.
LEDSVENNEN.
Långt, långt borta än
Är striden, ädla drottning; långsamt närmar sig
Dess dån och buller, hörbart knappt, fast du det hör.
Snart kan det fjärmas åter.
TEKMESSA.
Ser du ingenting,
Syns ingen nalkas?
LEDSVENNEN.
Ingen kan jag varsebli.
TEKMESSA.
Det prasslar tydligt bortåt kampens håll, gif akt!
Jag börjar skilja stegen af en skyndande.
Hvem kommer?
LEDSVENNEN.
Underbara aning, ja, jag ser
På många båghålls afstånd mellan pinierna
En man, som hastar hitåt.
TEKMESSA.
Kan du skönja ren
Hans anletsdrag, om okänd eller känd han är?
LEDSVENNEN.
Ej än, det skymmer.
TEKMESSA.
Bär han vapen eller ej?
LEDSVENNEN.
Mig tycks, att i sin högra hand han bär ett svärd,
Kanske en bila, något ser jag glänsa där.
TEKMESSA.
Oss lär han väl ej hota, hvem han
Är han ej redan nära?
LEDSVENNEN.
Ja, nu känner jag
På skick och gång vår Hyllos. Hitåt skyndar han.
TEKMESSA.
Med hvilket budskap? Arma barm, bemanna dig!
En glädjetidning bringar han visst ej, när han,
Den djärfvaste bland djärfva, striden öfvergett.
Men hör, han nalkas. Hyllos, länka hit din gång,
Kom, skynda, gosse!
ANDRA SCENEN.
DE FÖRRA. HYLLOS.
HYLLOS.
Drottning, jag har ilat hit,
För din skull skickad af din son.
TEKMESSA.
O, lefver han?
HYLLOS.
Väl, att jag här dig funnit.
TEKMESSA.
Svara, lefver han?
HYLLOS.
Helt visst var han ej fallen, när han sände mig.
TEKMESSA.
Välsignad vare allbeskyddarn Zeus och han,
Som förr en trogen stridskamrat hos Ajas stod,
Härbrytarn Ares. Hjärta, hör, Eurysakes
Har nyss ännu på jorden andats, tänkt på mig!
Säg, var hans mod obrutet, var han utan sår,
Stolt, stark och manlig? Svara, yngling, svara fort!
HYLLOS.
Osårad syntes själf han vara, fast hans skrud
Var blodbestänkt från hjässan till sandalerna,
Och manlig och befallande stod han för mig.
TEKMESSA.
Han sände dig med uppdrag; hvilka voro de?
HYLLOS.
Att föra dig från dessa stränder skyndsamt bort
Till någon holme, någon ö vid kusten, där
Mer gömd du kunde vara.
TEKMESSA.
Himmel, är då allt
Förloradt?
HYLLOS.
Drottning, skynda, kom! Min båt är snart
I ordning att dig motta. Kanske hinner jag
Tillbaka än till striden, innan allt är slut.
TEKMESSA.
Se ditåt, andas icke där Eurysakes?
Mitt lif är, där han lefver, annorstädes ej.
För, om du vill, mig närmare till honom; då
Jag följer dig, men bort från honom,—trefaldt nej!
HYLLOS.
Hvad står mig då att göra? Drottning, fruktansvärdt
Har lyckan vändt sig; nya stålbeväpnade,
Stridvana skaror strömma till Leiokritos,
Och våra leder glesna. Låt mig rädda dig,
Så länge tid oss unnas.
TEKMESSA.
Hvilket våld kan jag,
Den arma, blinda kvinnan ha att frukta för?
Men om så helgdförgäten och så skoningslös
En född af kvinna vore, att han såg min nöd
Och ville den föröka, hvad förmådde han?
Den finge ej förstoras, om Eurysakes
I lifvet vore; om han dött, den kunde ej.
HYLLOS.
Är det ditt ord, det sista?
TEKMESSA.
Mitt beslut du hört.
HYLLOS.
Då skyndar jag tillbaka. Kampen närmar sig;
Jag måste till de våra.
LEDSVENNEN.
Drottning, Hyllos' arm
Syns blöda.
HYLLOS.
Blott en rispa af Timokles' spjut;
Han kastar det ej mera.
TEKMESSA.
Gå ej än, blif kvar,
Låt mig förbinda såret först; min hand är van,
Den varsnar mycket, fast den saknar ögats hjälp.
Min ledsven, fort till källan vid vår boning, du,
Att hämta vatten.
HYLLOS.
Vatten! Ja, en kylig dryck
Skall vederkvicka efter brännhet kamp och törst.
Jag dröjer några ögonblick.
TEKMESSA.
Räck mig din arm,
Att jag den undersöka får. Emellertid
Berätta du om striden; säg, hur visar sig
I den din unga konung?
HYLLOS.
Akta!
TEKMESSA.
Spjutets udd
Har skurit djupt, en skadad åder blöder än.
En bindel blott att börja med, tills vatten fås
Hur stred din konung?
HYLLOS.
Lejonväldigt, där han fick.
TEKMESSA.
Fick strida? Yngling, öfverflödigt måste väl
Den lotten honom unnats.
HYLLOS.
Alltfrån första stund
Bemärkte man, hur alla flydde, hvar han kom.
Själf drotten, själf Leiokritos, våldskonungen,
Som, fastän åldrad, kämpade med ungdomseld,
Vek för din son som för en pestsjuk, sökte strid
På annat håll och ropte åt de sina högt
Att honom undfly.
TEKMESSA.
O, de bytta vapnens svek!
Än då Leontes, gosse?
HYLLOS.
Honom sökte man,
Kring honom trängdes skarorna, stormhotande,
Som åskmoln kringom fjället.
TEKMESSA.
Och den ädle, han?
HYLLOS.
Stod stark, orubblig, värjande hvart anfall af,
Tills strålen kom, som hjälpte skingra skyarna.
TEKMESSA.
Min son?
HYLLOS.
Just han.
TEKMESSA.
Han räddade sin räddare
I ädel växling. Hvilket härligt bud du bär!
HYLLOS.
Så gjorde han, dock ej i ädel växling blott,
Men gäldande den andres offer tusenfaldt.
Ty oupphörligt, hvarje gång han sprängt en hop
Omkring Leontes och från honom skilts igen,
Såg han den trogna vännen omges af en ny
Och kom med hjälp ånyo. Mera vaksamt har
Ej konungsörnen, sväfvande kring rymderna,
Sitt öga fäst på nästet, på de sinas bo,
Än han på platsen, där hans vapenbroder stred.
Och sågs en fara hota, var han där, och sågs
Den fjärmad åter, kretsade långt borta han.
Så fortfor striden.
TEKMESSA.
Fortfar den ej så ännu?
HYLLOS.
En öfvermäktig skara, förd af Rhaistes, kom
Förstärkande vår fiende till sist. Då bröts
De våras tro på seger, och med tron på den
Var deras motstånd brutet. Spridda, skingrade,
Förföljas, öfverflyglas de och falla nu
På återvägen hitåt.
TEKMESSA.
Än Eurysakes?
Hvad gör han, och Leontes? Skynda, svara, säg!
HYLLOS.
De fäkta, drottning, icke skilda mer; de stå
Bredvid hvarandra, sida invid sida nu,
Som man bland hungertärda vargar ser ett par
Högvuxna fålar kämpa, värnande hvarann.
Blott långsamt ge de vika, sälja hvarje steg
För blod allenast.
TEKMESSA.
Väjer än Leiokritos
Den ena, som tillförne?
HYLLOS.
Blott på afstånd syns
Han öfvervaka striden, ständigt ropande
Med ängslans stämma: "Akten, döden ej min son,
Den andre endast, den i Ajas' vapenskrud!"
TEKMESSA.
Den arme, hvilken sällsam, djup förvillelse
Omtöcknar ej hans sinne? Just sin fiende,
Just den, hvars fall han önskar mest, beskyddar han
Och vill förgöra honom, som han rädda vill.
Maktlysten må han vara, hjärtlös är han ej,
Det märks dock klart. Ett fadershjärta klappar än
Inom hans barm, förlåter, bäfvar, älskar än.
O, den beklagansvärde!
HYLLOS.
Vill du ägna mig
Ännu din sista omsorg, är din ledsven här.
TEKMESSA.
Så släck din törst och räck mig vattenkärlet sen
Och armen äfven.
HYLLOS.
Hör, hvad rop, hvad vapenbrak,
Hvad sorl ren nära! Drottning, låt mig rädda dig!—
Du vill det ej? Nåväl då, denna svala dryck
Har styrkt mig, lifvat mina krafter underbart;
Mitt sår är ringa, striden kallar mig, jag går.
(Går.)
TREDJE SCENEN.
TEKMESSA med sin LEDSVEN.
TEKMESSA.
Ej än!
LEDSVENNEN.
Han är försvunnen.
TEKMESSA.
Djärfva ungdomsmod!
Zeus skydde honom, gudars skydd behöfves snart,
Om ynglingen skall räddas; så allhärjande,
Så närmad hotar faran.
LEDSVENNEN.
Ve, de synas ren!
TEKMESSA.
Hvad ser du?
LEDSVENNEN.
Spridda hopar mellan skogens träd,
På kullarna, på bergen, drottning, öfverallt
Förföljande, förföljda, i förvirrad fart.
Här kommer en.
Fjärde scenen.
DE FÖRRA. EN FLYENDE.
DEN FLYENDE.
O, hjälpen, hjälpen, rädden mig!
Hvar finner jag en tillflykt, en försvarare?
De våra skördas, falla. Själfva drottarne,
De två, som längst af alla stodo strömmen mot,
Tätt till hvarandra slutna, äro sprängda nu
Åt skilda håll och föras med dess vilda brus.
Förbi är allt.
TEKMESSA.
Feghjärtade, bort med ditt skrän;
Tag båt vid stranden, fräls ditt arma lif och tig!
LEDSVENNEN.
Den usle! Ha, han följer oförskämdt ditt råd.
TEKMESSA.
Vill du ej göra likaså?
LEDSVENNEN.
Nej, drottning, nej,
Dig öfverger jag icke, minst i denna stund.
FEMTE SCENEN.
DE FÖRRA. RHAISTES (flyende, upphinnes af LEONTES).
LEONTES.
Förgäfves vill du undgå hämnden; se, mitt svärd
Är öfver dig, du niding, gör din räkning kort!
RHAISTES.
Röst, anlet! O, hvad villa! Ser jag, furste, dig,
Min egen konungs ädle son? Förbarmande,
Om du i verkligheten är, hvad du mig syns!
Jag kastar mig på jorden ned för dig i bön:
Tag ej mitt lif, tag lösen! Se, mitt hus är rikt,
Jag äger gods, klenoder, länderier, guld;
Tag mycket eller litet, endast skona mig
Och döda icke!
LEONTES.
Ödmjuk är du nu; du var
Ej sådan, när du hetsade din skara nyss
Mot mig och mina vänner.
RHAISTES.
Straffa ej ett fel,
Som kom af min förvillelse, mitt misstag blott!
Hur kunde jag dig känna i den skrud, du bär?
I denna skymning för vår fiende, för den,
Som hotade din faders välde, höll jag dig
Och lydde blott min konungs vilja, då jag stred.
Men se, jag kastar mina vapen bort och står
Som obeväpnad, bedjande inför dig nu
Och tigger dig om lifvet.
LEONTES.
Gå! För ädelt är
Det svärd, jag bär, att straffa dig, gå vapenlös
Och vittna om din nesa. (Vänder sig bort.)
RHAISTES.
Dock, till återskänk
För lifvets gåfva tag min gåfva, denna dolk!
LEONTES.
Giftfyllda orm, du stungit mig; men lof ske Zeus,
Än har jag kraft att hämnas! (Stöter ned Rhaistes.)
RHAISTES (döende).
O Erinnyer,
Er, er är skulden, att mitt järn ej tog mer djupt.
Er var jag genom lifvet, blir i döden er. (Dör.)
LEONTES (sättande sig ned på en häll).
Mitt bröst är träffadt, skuggor skymma ren min syn,
Den långa nattens antåg tyst bebådande.
Nu, Dike, är ditt offer redt, förblöder snart
Och hvilar kvalförlossadt på ditt altar sen.
O ljufva fröjd af döden, när den kröner sist
En kamp, som för det rätta kämpats lifvet ut!
Hvad vore kungaspiran mig, hvad lifvets lust
Af ungdom, kärlek, njutning mot min visshet nu,
Att ingenting skall skilja mig från henne mer,
Den gudahöga, som jag helgat lif och död.
TEKMESSA.
Jag hör din stämma, dyre, och jag känner den
Och ropar ve och tusenfaldigt ve, när jag
Af dina ord förnimmer, att du sårad är.
Kan intet till din räddning göras, kan jag ej
Dig bistå?
LEONTES.
Fåfängt, drottning, bjuder du din hjälp.
TEKMESSA.
Försmå den blinda kvinnans omsorg ej, hon ser
Med sina fingerspetsar och sitt hjärta än.
Kom, om du mäktar komma, eller kommer jag
Till dig; säg, hur du önskar.
LEONTES.
Låt mig slumra hän
I stilla ro! Min lefnad var min sorg; min död,
Den blir min glädje, låt mig ostörd äga den.
Men efter ödet vänligt unnat mig en vän
Att anförtro min enda afskedshälsning åt,
Så tag den nu och för den till Leiokritos.
Säg honom, att den sista suck, Leontes drog,
Var ägnad honom för hans faderskärleks skull.
Det skall den gamle trösta, ty jag känner djupt,
Att han behöfver tröstas, då han hör mitt fall.
Säg honom ändtligt ytterst, att mitt hopp står fast
På vår förening åter, när i Hades' natt
Ej kungamantelns skimmer bländar mer hans syn;
Ty här var det ej hat, men plikt, som skilde oss.
Men stridens svallvåg brusar hit. Min sista kraft,
Räck till att än den möta!
(Stiger sviktande upp och ställer sig stridsfärdig)
SJÄTTE SCENEN.
DE FÖRRE. LEIOKRITOS (häftigt framrusande).
LEIOKRITOS.
Ha, en lycklig syn!
Har jag dig slutligt funnit, folkförledare?
(Hugger ned Leontes.)
Tag detta för min spira, som din fräcka hand
Har velat från mig rycka. Se, så slute städs
Hvar oförvägen störare af landets fred!
TEKMESSA.
Ve, trefaldt, fyrfaldt ljude ve och klagan här!
LEIOKRITOS.
Så är det gjordt, och nu i glädje vänder jag
Mig bort från denne, bort från blod och fasor, bort
Från hot och vrede, främst till den, som segern gaf
Och gaf mitt välde trygghet genom dennes fall.
Zeus, konung öfver konungar, allhärskare,
Tag mot den tack, jag ägnar dig på böjda knän,
Och hör med blidhet åter, när för hägn och nåd
Jag lofvar åt ditt altar hekatombers gärd.
Ett vet jag dock, ett offer, dig långt kärare
Än feta stycken af förblödda hjordars kött;
Det är ett bränneoffer då, när mänskan, rörd
Af dig till mildhet, bränner upp sitt hat, sin hämnd.
Det offret kan jag helga dig i denna stund.
Hitåt, mitt folk, er konung kallar, närmen er!
(Till folket, som samlas omkring honom.)
Sen! Den, som stod mitt välde efter, ligger där,
Och ingen fruktan tvingar mig att strida mer;
Så spriden er åt alla håll och ropen frid,
Frid och försoning öfverallt, förlåtelse
Åt dem, som felat, nåd och kärlek åt enhvar.
Må intet blod mer flyta, blod har flutit nog.
Förkunnen det, förkunnen för Leontes främst,
Hvarhelst han träffas, att hans faders famn är tom
Och väntar honom, skynden!
(Folket skingrar sig.)
TEKMESSA.
Olycksfödde man!
Är du i verkligheten den, du vara tycks,
Leiokritos, då tusen gånger ve dig, ve!
LEIOKRITOS.
Hvem är, som stör med verop djärft min segerfröjd?
Ha, är det du, osälla? Så jag kallar dig,
Fast med ditt namn ej obekant, ty säkert är
Du den Tekmessa, om hvars ankomst hit jag sport.
TEKMESSA.
Du gissat rätt, du blinda mål för Dikes hämnd.
LEIOKRITOS.
Blind är du själf, för gudars hämnd ett mål också.
TEKMESSA.
Ve och förtviflan öfver dig!
LEIOKRITOS.
Men nåd och frid
Utöfver dig, du arma moder, om af nåd,
Af frid du mer kan hugnas. O, din bitterhet
Är mig ej svårförklarlig; låt den mildras dock.
Om ödet mig har tvungit att beröfva dig
Din största fröjd i lifvet, så behjärta väl,
Att tvång, ej vilja, vållade, hvad ondt dig skett.
Hvad dig kan återgäldas för din son, var viss,
Det skall bli gäldadt: aktning, kärlek, vård och skydd
På denna ö, om hemvist här du välja vill.
Om du vill flytta hädan till ett annat land,
Det vare fjärran eller nära, skall ett skepp
Med vald besättning och med håfvors öfverflöd
Ledsaga dig: allenast lägg din vrede ned;
Den bränner djupt mitt sinne.
TEKMESSA.
Som hvart vänligt ord
Af dig mitt sinne bränner. Ledsven, tag min hand
Och för mig till den fallne.
LEIOKRITOS.
Räck din hand åt mig,
En lika villig ledsven, men dig värdare.
TEKMESSA (böjande sig ned bredvid den fallne).
O dyra stängel, skördad i din ålders vår!
LEIOKRITOS.
Du ser en mänskoplantas ofta sedda lott.
TEKMESSA.
Ack, snart skall den, som gjutit detta ädla blod,
Förnimma, hvems han gjutit.
LEIOKRITOS.
Kvinna, hota ej!
Hot stärker ej den svaga, hennes makt är sorg.
TEKMESSA.
Min sorg, fast stor, är ringa mot hvad din skall bli.
LEIOKRITOS.
Din spåkonst skrämmer lika litet som ditt hot.
TEKMESSA (lossande Leontes hjälm och upplyftande hans hufvud). Se detta anlet och bekräfta, hvad jag spått.
LEIOKRITOS.
Leontes!
TEKMESSA.
Känner fadren ändtligt nu sin son?
LEIOKRITOS.
Leontes!
TEKMESSA.
Ja, det ädla offret nämndes så.
LEIOKRITOS.
Leontes! Har ohjälpligt gudars straff mig nått,
Är allt förbi?
TEKMESSA.
Ditt skarpa järn har skurit djupt
Och öppnat lifvets fängselboning; död är kvar.
LEIOKRITOS.
Död för mitt svärd, död! O, hur är ej människan
Inför de höge, evige ett ringa ting;
I all sin storhets allvar knappt en lek för dem!
Så må hon akta deras vilja, icke sin.
Ty handlar hon för egen skull, för deras ej,
Skall hvad hon gör blott göra hennes undergång.
Död för mitt svärd! Så, gudar, var ert stränga råd.
Död, och hvad bittrast kännes, död med hat kanske
Som lifvets sista känsla i sin barm mot den,
Som tusen gånger velat ge sitt lif för hans!
TEKMESSA.
Nej, om din sorg kan mildras af ett trösteord,
Så hör det: in i döden än han höll dig kär.
LEIOKRITOS.
Hvem gaf dig denna visshet?
TEKMESSA.
Han, hans sista suck,
Hans sista hälsning ägnad dig, just när du kom.
LEIOKRITOS.
O, dyra barnahjärta, fick du sådan lön?
Dock, fast din kärlek öker tusenfaldt min skuld,
Är den min tröst tillika. Så, Leontes, har
Af dig i döden som i lifvet jag mitt allt.
O, att likväl jag kunnat mindre älska dig
Och mera följt din maning, när så mången gång
För maktens falska skimmer du mig varnade!
Men höll jag väl för min skull kungaspiran kär?
Nej, blott för din; att kunna ge den dig i arf
Betryggad, vördad, fruktad, därför stridde jag
Mot dig, mot gudar, mänskor, ja, emot mig själf.
Och nu, du mina drömmars kung på Salamis,
Sof utan kungakrona, men dess sorger fri;
Sof i de höga gudars hägn, hvars rätter du
På jorden hägnat! Jag får icke somna så.
Dock må jag tömma utan klagan denna kalk,
I visshet att den räckts mig af de himmelska,
För att ock jag bevittna skulle deras makt.
Ja, rördt af deras vilja blir det svåra lätt
Och möjligt hvad omöjligt synts, det vittnar jag.
TEKMESSA.
Hör opp! Vår fiende du varit, är det än,
Dock sönderslita dina ord mitt innersta.
LEIOKRITOS.
Hvad kallar du mig fiende? På jorden blott
Bor fiendskap; jag tillhör icke jorden mer.
Min värld är lugn, är Hades, där Leontes bor.
SJUNDE SCENEN.
DE FÖRRE. EN KRIGARE, framstörtande.
KRIGAREN.
Jag ilat hit, i spåren följd af fienden.
Upp, konung, om ditt välde du försvara vill,
Det hotas.
LEIOKRITOS.
Hotas? Maktlöst når mig nu allt hot.
KRIGAREN.
Nej, tro mitt ord och undra öfver stridens spel,
Hur den för ringa orsak plötsligt växla kan.
Du såg vår seger, tryggad syntes den. Nåväl,
Vi förde fram ditt budskap till de kämpande,
Vi ropte ut försoning, frid, förlåtelse
Och nämnde, att ditt svärd ren nått Eurysakes.
Då höjde den, vi hållit för Leontes, djärft
Sin hjälm från pannan, straffande med anletsdrag
Och ord för lögn vår sägen. Konung, om du sett
De dina då i denna stund! Ej höjdes mer
Ett svärd, en lans; förstenad syntes en, som om
Han sett en död upplefva; andra brusto ut
I klagan, tolkande sin aning, att din son
Var den, som fallit, fallit för sin faders svärd.
LEIOKRITOS.
O, hårda sanning!
KRIGAREN.
Mängden, konung, drog sig bort
Från tummelplatsen, yttrande med ohöljdt trots,
Att för Leontes ensam, för hans härskarrätt,
De gått till striden.
LEIOKRITOS.
Som hans arma fader själf.
KRIGAREN.
Nu storma våra fiender församlade,
Förstärkta åter. Motstånd frestas knappast mer.
Hör, hör, de komma, nalkas! Skynda, rädda dig!
ÅTTONDE SCENEN.
DE FÖRRA. EURYSAKES. EUBULOS. HYLLOS med en tropp beväpnade.
EUBULOS.
Jag varsnar mannen.
HYLLOS.
Hitåt, konung; han är här!
EURYSAKES (höjande sitt svärd öfver Leiokritos).
Dig har jag sökt. Nu vörda gudars straff och dö!
LEIOKRITOS (slående svärdet ur hans hand).
Bort, yngling, rör ej den åt döden vigda, du!
För högre makter faller han, men ej för dig.
Se detta blod på spetsen af mitt blanka svärd,
Det stammar från mitt hjärta, vill tillbaka dit.
Men du, tag hvad så afundsvärdt dig synes, tag
En konungs namn och välde! Hades' skuggor ha
Ej större tomhet, endast större frid än de.
Jag själf, jag säger lifvets svek ett långt farväl.
(Kastar sig på sitt svärd och dör)
EURYSAKES.
O moder, min är segern, gläds, jag härskar nu.
TEKMESSA.
Behärska då din stolta glädje främst och tänk
På segrarns plikter: saktmod, mildhet, tacksamhet.
EURYSAKES.
Rättvisa ock, lägg denna till! Välan, mitt kall
Begynner jag med tacksamhet. Du döde, du,
Min trogne vapenbroder, dig tillhör den främst,
Näst alla höga gudar, som beskyddat mig.
O, att du lefde, att jag finge höja dig
I glans invid min sida, tills på Salamis
Två tvillingsstjärnor dyrkades som fästets två.
Men du är fallen, glänser snart i minnet blott.
Eubulos, Hyllos, trogne vänner, er förtror
Jag nu hans lämning, bringen den i edert tjäll,
Tills med en grafvård, stoltare än någon kungs,
Jag får den hedra; vänten själfve sen er lön.
Och äfven er, er andra alla, som för mig
Ej skytt att möta döden, ägnar jag min tack
Och lofvar vedergällning. Svika skall jag ej,
Dock välja andra medel, än tyrannen valt.
Ty icke vill jag plundra mina fiender,
Att mina vänner rikta, som hans vana var.
Och nu, o moder, svara, är jag kvitt min skuld
Af saktmod, mildhet, tacksamhet?
TEKMESSA.
Betalningen
Du börjat blott, dock gläder denna början mig.
EURYSAKES.
En fordran än, rättvisans, återstår, och den
Skall gäldas ock till sista skärf. Se hit, mitt folk!
Här ligger den, som vållat blodsutgjutelsen
På denna ö, och vid hans sida den, som var
Hans bundsförvant i arghet. Männer, samlen er
Och släpen båda, härskarn och hans tjänare,
Högst upp på vilda Xuthosbergets kala topp.
När dit I hunnit, sliten deras skrudar af
Och lämnen deras nakna kroppar skyddlöst kvar,
Att luftens hungertärda gamar lättare
Må finna dem och mätta sig med deras kött.
TEKMESSA.
Son, hvilken omild gudom gaf dig detta råd?
EURYSAKES.
Rättvisans heliga gudinna, Dike själf.
TEKMESSA.
Hon vill ej, att du kräfver sådan hämnd af den,
Som gaf den ädlaste bland dina vänner lif.
FOLKET.
För sonens skull, o konung, skona nu hans far!
EURYSAKES.
Sin lön får sonen, fadren, han må få sitt straff.
TEKMESSA.
Du nämnde Dike; bjuder hon dig rycka djärft
Från underjordens stränga makter deras rätt,
Då du åt gamar, ej åt dem den döde ger?
EURYSAKES.
Ej fattar jag, hur gudars rätt förnärmas kan
Däraf, att denne utan graf blir gamars rof.
TEKMESSA.
Kortsynta barnatanke, hvad du irrar lätt!
Hvem tillhör väl den döde, den som slutat af
Sin räkning ren med mänskor, om ej gudarne?
Se blott mot kvällens skyar, lär dig lag af dem.
En stund de skimrat under fästet, nästa stund
Ger fästet dem i stilla skurar åter bort
Åt deras ursprung, jorden. Fattar bilden du?
Som de, så sändas ock ur Hades' dunkla djup
Utaf dess gudar svaga töckenbilder opp
Att gå en tid i dagens ljus med mänskonamn.
Du ser dem skifta, stråla, mulna, sörja, le
I dag; kanske i morgon ren är leken slut.
Men strängt tillbakakräfva gudarne sitt lån,
Och ve den mänska, som dem djärfs förhålla det.
O, du mitt hjärtas älskling, trotsa icke dem:
Låt lätt min varning finna vägen till ditt bröst
Och gif åt jorden denne! Bröt han ock, nåväl,
Så bryt ej du!
FOLKET.
Hör, konung, hör din moders råd,
Ty strafflöst vägrar ingen här den döde graf.
EURYSAKES.
Väl fruktar jag ej underjordens gudar, om
De himmelska jag vördar genom dennes straff;
Dock, dyra öga, moder, vill jag lyda dig.
Slå bort din oro, jordas skall min fiende,
För din skull offerhedrad som en skattad vän.
Ej kan mitt sinne bärga hatets natt, när ditt
Däröfver outtömligt kastar solljus blott,
Du hviloglömska källa af försonlighet!
Nej, redas skall Leiokritos en graf också
Invid hans sons, min hätska oväns vid min väns,
Och gömmas skall med båda ock i mullens djup,
Hvad kämpar älska att i griften äga än,
Den trogna vapenskruden: pansar, svärd och hjälm.
En vård, konstnärligt formad, skall jag ställa sen
På fadrens som på sonens graf, med bådas namn
Och äreskrifter huggna in i marmorn djupt.
Men kommer sen en obekant till denna ö,
Ser dessa namn och frågar häpnande: "Var ej
Den döde här er konungs bittra fiende?
Hvem har då, medan härskarn lefver än i glans,
Djäfts för hans ögon resa denna minnesten?"
Då skall det svaras: "Ädle främling, undra ej!
Två makter gjort det, starkare än härskarn här:
Ett sonligt hjärtas kärlek och en moders bön."