FEMTE SÅNGEN.
I långa tider ren
Han från sitt trogna folk har varit borta;
Nu, lik ett fruktbart år,
Välsignelse till våra tjäll han bringar.
Ren tvenne år förgått,
Sen i sin hydda ensam blef Miljutin.
Det var en morgonstund,
Den gamle gått att andas vårens vindar.
En rönn i blomning stod
På gården, under den han valt sin hvila.
Allena satt han nu,
Allena, ty Nadeschda var försvunnen;
En sparf, en svärm af bin
I trädets topp hans enda sällskap voro.
Då kom en gammal vän
Och hälsade den gamle under rönnen:
"Miljutin, fröjda dig,
Ett budskap fullt af glädje jag dig bringar."
Den åldrige såg opp
Och räckte handen åt sin gäst förtroligt:
"Hvad budskap bringar du?
Har landet vunnit frid med glans och ära,
Har segerns Gud i nåd
Beskärmat vår tsarinnas vapen åter?"
Den komne talte så:
"Långt närmare är fröjden oss, o broder;
Vår furste kommen är,
I natt vid slottet stannade hans vagnar.
I långa tider ren
Han från sitt trogna folk har varit borta;
Nu, lik ett fruktbart år,
Välsignelse till våra tjäll han bringar.
Från slottet denna dag
Får ej behofvet vända hjälplöst åter,
Så har den ädle talt,
Och gåfvor regna där ur fulla händer."
Miljutin drog en suck:
"Hvad vållar maktens mildhet", så han sade,
"Har furstens blick igen
På en af våra tärnors fägring fallit?
I afton sluts kanske
Ditt öga, broder, under gyllne drömmar,
I morgon vaknar du
Och ropar utan svar din enda dotter."
Han sagt det, och en tår
Låg kvar ännu i fårorna på kinden,
När skyndande ett bud,
Med rika skänker lastadt, hann den gamle:
"Hell dig, Miljutin, hell!"
Så talte tjänarn och sin börda lade
För gubbens fötter ned,
"Hell dig och dina glada framtidsdagar!
Hör nu vår furstes ord:
Miljutin är af folket här den äldste,
Hans ålderdom skall bli
Som sommarkvällen full af ljus och glädje."
Från tufvan, där han satt,
Upp stod den gamle, tog sin staf i handen,
Han svarte ej, han gick,
Han styrde tyst sin trötta gång till slottet.
Men i sin höga sal
Satt Voldmar nu med oförmörkad panna.
Han talte milda ord,
Sin gamle, trogne tjänare han sporde:
"Vladimir, sen jag minns,
Från mina första år ditt hufvud grånat,
Nu säg, hur länge ren,
En skattad vän, din furstes hus du tjänat?"
Den gamle stod en stund
Med handen på sitt rika skägg betänksam;
Omsider, skakande talte
Sitt hvita hufvud, såg han opp och talte:
"Hur länge, vet jag ej,
O furste, blott bekymret mäter tiden.
Hvad är att räkna år
För den, hvars lif en vårdag likt förflutit!
Jag var ett barn ännu,
När af er höga furstesläkt jag upptogs,
En yngling var jag, när
Er ädle faders första steg jag stödde."
Furst Voldmar såg med nåd
Den åldrige och talade och sade:
"Vladimir, från mitt slott
I morgon ren af tunga värf jag kallas,
Jag får ej dröja kvar,
Att ej ett oblidt öga ser min lycka.
Men du skall lefva här,
Din trohet här skall härska i mitt ställe
Hvad du befaller, skall
I slottet ljuda som min egen vilja.
En finns dock här, hvars bud,
Hvars ord, hvars minsta vink din lag skall vara,
Men doldt, men obemärkt,
Att ingen dödlig anar hennes välde.
Af dig blott sedd och känd,
Beslöjad djupt för hvarje annan, kallas
I byn din dotter hon
Och är för dig allena härskarinna.
Vladimir, trogne, säg,
Har nu du fattat, hvad din furste menar,
Och kan han resa trygg
Och veta, att hans vilja ej försummas?"
Den trogne gubben log,
En blick af kärlek på sin herre fäste
Och förde gladt sin hand
Mot borgen af sitt höjda bröst och talte:
"O furste, gammal är
Vladimir ren för obekanta seder,
Att lyda var han van,
Af inga makter lär han mer ett annat."
Han talte dessa ord
Och gick på furstens milda vink ur rummet,
Och ensam i sin sal
Blef Voldmar åter med sin tysta lycka.
Han dröjt ett ögonblick,
Då dörren uppläts dristigt af Miljutin;
Den åldrige steg in,
Af tjänarskaror fåfängt återhållen.
Först när af furstens blick
Han möttes, stannade han stum i vördnad
Och böjde djupt sitt knä,
Mot golfvet sänkande sin höga panna.
Från Voldmars anlet flög
Den skymt af vrede snart, som först där röjdes,
Och vänligt sträckte han
Emot den årbetyngde slafven handen:
"Miljutin", var hans ord,
"Hvad gör, att så din furste du bestormar?
Stå upp, hvad är din bön?
I dag går ingen sorg från denna boning."
Den gamle drog en suck:
"O herre, ringa är den ringes klagan;
En lärka ägde jag,
Din hök har röfvat henne från min hydda."
Furst Voldmar log med nåd:
"Ej svår, i sanning, är din sorg att hela;
Jag har en näktergal,
Den vill jag ge dig i din lärkas ställe."
Den gamle drog en suck:
"O herre, ringa är den ringes klagan,
Dock helas ej hans sorg
Af milda ljud och näktergalars sånger.
En bild, en helgonbild,
En svag, förgänglig bild af alm jag ägde,
Den var min hyddas skatt;
En röfvare ifrån ditt slott den stulit."
Furst Voldmar log med nåd:
"Ej svår, i sanning, är din sorg att hela;
En bild af guld jag har,
Den vill jag ge dig i din almbilds ställe."
Den gamle drog en suck:
"O herre, ringa är den ringes klagan,
Dock helas ej hans sorg
Af löftens glans och gyllne skatters skimmer.
En dotter ägde jag,
Hon var min lärka, hon var helgonbilden,
Hon en slafvinna var,
Din makt har tagit henne från mitt hjärta."
Då såg furst Voldmar opp,
Hans panna strålade, hans kinder glödde;
"Miljutin", sade han,
"I dag går ingen sorg från denna boning."
En suck, ett ljud, en ton,
Ett ord, ett namn flög nu från furstens läppar,
Och se, den slutna dörrn
Till praktgemaken uppläts i detsamma,
Och mera skön blott nu
I purpurdagern af ett ljusnadt öde,
En rosig vårsky lik,
Stod för den gamles häpna blick Nadeschda.
Furst Voldmar log med nåd,
Han tog den komnas hand i sin förtroligt,
Till gubben, där han stod,
Han förde fram hans sköna fosterdotter:
"Miljutin, trogne slaf,
För lärkan bjöd åt dig jag näktergalen,
En helgonbild af guld
För den af alm, som togs ifrån din hydda.
Min gåfva du försmått,
En dotter sörjer du, en späd slafvinna;
Jag en furstinna har,
Jag ger dig henne i slafvinnans ställe."
En tår, som daggens pärla klar,
I purpur glödde på Nadeschdas kinder,
Och tyst och utan ord
Hon kysste leende den gamles panna.