NÅGRA ORD OM NEJDERNA, FOLKLYNNET OCH LEFNADSSÄTTET I SAARIJÄRVI SOCKEN.
[Förf. har nämnt denna socken, emedan han haft lägenhet att under loppet af något år och längre än uti andra trakter af det inre Finland uppehålla sig i densamma. Det allmännaste af hvad han har att om den berätta kan dock säkert utsträckas vida utom sagde orts gränser.]
Afsikten med dessa rader är icke att ge ett bidrag till någon topografisk skildring af vårt land eller af en särskild ort i detsamma, utan blott att med strödda drag teckna en eller annan af dess skönheter och återlifva hos mig själf njutningen af de intryck, jag af dem erfarit. Oskiljaktiga från dessa erinringar äro några mörkare bilder af mänsklig nöd; och de tyckas mig icke onaturligt äga sin plats bredvid och inom naturens härlighet och storhet. Ty liksom djuret aftager i liflighet och fägring, i den mån människan tvingar det under sina ändamål, så synes äfven naturen förtvina, ju mer den kufvas af mänsklig flit och omtanka, och sålunda blott i sitt otamda tillstånd äga sin fulla skönhet, blott i sitt tamda lämna människan fri tillgång till sina outtömmeliga spenar. Vill man därföre njuta anblicken af ett folk i välstånd och öfverflöd, må man besöka de nejder, där naturen, öfvermannad af människokraften, spak och slappad bjuder aftvungna håfvor; älskar man åter att se naturen i dess ursprungliga glans, så må man gå dit, hvarest hon ännu fri utvecklar sina gigantiska krafter och gäckar ett tvinande släktes glesa ansträngningar till hennes kufvande. Finland erbjuder kanske rikare än något annat land taflor af denna art. Hvilken växling af nejder, från det jämna, odlade kustlandet [Tyvärr påtrugar sig här den anmärkning, att äfven dessa folkrika och eljest bördiga orter nu genom flere inträffade missväxtår, särdeles längre upp mot norden, blifvit skådeplatser för nödens och hungrens yttersta eländen. Denna omständighet bevittnas sorgligt också af den mängd utblottade och kringirrande landtmän, som strömmar med hustrur och barn hit till hufvudstaden för att genom dagsverken här förvärfva ett nödbröd, som deras öfvergifna hemman vägrat att gifva.] till upplandstrakterna med sina svindlande höjder, sina ödsliga träsk och sina moar, till hvars djup ingen stig leder och dit endast orren eller tjädern, sårade af lodet, någon gång sträckt sin ensliga flykt! De flesta resande från Europas kultiverade länder, som besöka Finlands kuststräcka, skola föga finna densamma afstickande från deras hembygd och med undantag af klimat och språk åter träffa nästan alla de föremål, deras fädernesland ägde och utbredde för dem. Till de högre upp i Finland belägna orterna åter skall väl ingen främling komma, som kunde säga sig hafva sett något dylikt förr eller ens något med dem likartadt; så bestämdt tecknade, så skarpt individualiserade äro de. Under det att by vid by och gård vid gård utmed i synnerhet den södra kustvägen vittna om befolkningens styrka, trefnad och seger, kunna på vägarne inåt landet milssträckor tillryggaläggas utan att ens skymten af en koja möter ögat, och ser man efter långa färder en sådan, så hänger den på sluttningen af en jättelik mo, eller sticker den fram mellan de vilda lunderna kring ett halfgömdt träsk, lik en främmande utväxt på naturens friska, storartade stam. Det är dock äfven i våra skärgårdar någonting vildt och eget, som ger dem en afstickande färg, i synnerhet längre ut mot hafvet, och ingen skall kunna vistas en tid i dessa nejder utan att föra med sig dädan djupa och genomgripande minnen. Men dessa skärgårdsorter äro blott så mycket mer skilda från de högre trakterna, som hvardera äro skarpt och individuellt markerade och bära olika prägel. De fornsvenska melodierna äro som hemmastadda vid våra kuster och ackordera med nejderna kring dem så förtroligt, att man tydeligen märker deras ursprung ur en besläktad natur; också äro de inhemska visor, som uppkomma och lefva på kustfolkets läppar, till den grad lika de svenska folksångerna, att likheten på intet vis kan förklaras blott ur den synpunkt, att de äro foster af svenska kolonister, utan snarare måste till största delen tillskrifvas lokalens harmonierande förhållanden. Å andra sidan finns väl hos få föremål en väsentligare skillnad än emellan nyssnämnde sånger och de nationellt finska tonarterna. Näckens polska, hörd vid vår hafsstrand, öfverensstämmer så med de holmar, man ser, med den luft, man andas, att man skulle tro hafsbygdens egen sommarkväll hafva författat densamme; sjungen bland Saarijärvis, Rautalampis eller Viitasaaris stupande höjder och ödsliga träsk, skulle den röja blott missljudet af ett hjärta, som i fjärran äger sina dyrbaraste föremål. Likaså litet vore å andra sidan den finska Minun kultani eller någon annan, flyttad till våra kuster, på sitt rätta ställe.
Det torde föga finnas några melodier, som närmare än de alpiska ackordera med Finlands inre nejder, och man har äfven hört främlingar finna någon likhet mellan Schweitz och Finland. I allmänhet kan man vara förvissad om att tvenne särskilta orter i den mån likna hvarandra äfven till det yttre, som någon öfverensstämmelse finnes i karaktärerna af dessa orters infödda sånger. Ty såsom mänskligheten i sin totalitet är jordens spegel, så är äfven människan på skilda delar af jorden sina omgifningars spegel och reflekterar i sanna, sköna och ädla uppenbarelser blott de strålar, hon af dem insupit. Det är därföre jag antagit olikheten mellan det öfre och nedre landets folksånger såsom ett viktigt och ojäfaktigt bevisningsmoment för dessa trakters skarpa inbördes skillnad.—
Utan att vilja påstå den ena ortens företräden framför den andra i afseenden, som hänföra sig till enhvars individuella tycke, tror jag, att samma väsende aldrig skall kunna med lika innerlighet hylla alla de här anmärkta skilda karaktärerna af vårt land. Den nämligen, som haft tillfälle att lefva någon längre tid under inflytelsen af de olika trakterna, skall djupast i sitt hjärta förvara en af dem och icke tvenne, han må äga i hvilkendera som helst sin fosterbygd och de mest dyrbara af sina öfriga förhållanden. Till ett sinne, som är stämdt för den lugna, poetiskt religiösa betraktelsen, talar företrädesvis upplandsbygden. Det lefnadsfriska, djärfva och tilltagsna lynnet skall troligen älska hafsstranden, och beräknaren, slöjdidkaren, hushållaren finna sig bäst på kuststräckans slättland. Då nu det förstnämnda af dessa lynnen otvifvelaktigt sannast emottar och mest medvetet bibehåller intryck af naturen, så kunde man i allmänhet tillerkänna ett företräde i afseende å högre intressen åt den ort, som mäktigast inverkar på detsamma. Också har man svårt att föreställa sig ett uttryck af det gudomliga, som vore klarare, härligare och mera upplyftande än det, som trakterna uppe i landet gifva genom sin storartade teckning, sin enslighet och sitt djupa, ogenomträngliga lugn. Hafvet, så mäktigt det än är, bär icke alltid, ja, endast sällan, denna prägel af gudomligheten. Endast i dess omätliga stillhet fattar och ser sinnet oändligheten; uppröres det af stormen, så förvandlas det från Gud till jätte, och människan tillber ej mer, utan bereder sig till strid.
Bland de orter, som närmast representera hufvudförhållandena i det inre Finland, så hvad lokalen som inbyggarenas lefnadssätt och villkor beträffar, torde med skäl den afskildt liggande, torftiga och sköna Saarijärvi socken kunna räknas. Hvad den är i smått, det tyckes det inre landet med få afvikelser vara i större skala.—
Enkelt och oansadt som den natur, hvaraf han omgifves, är Saarijärvi-bons lefnadssätt. Lik badstugan, hans enda och oumbärliga lyxartikel, till färg och förmåner, endast till utrymmet större, är det pörte, han bebor. Dess inre erbjuder främlingen en öfverraskande tafla. Väggar och golf, sammanfogade af oformliga furustockar och plankor, äro kolsvarta, de förra af rök, de senare af allt, hvad i åratal förgäfves väntat en skurning. Taket synes sällan; det är gömdt ofvanom ett rökmoln, som lik en svartgrå päll hänger sju eller åtta fot i höjden och öfverskyggar utan att besvära. Då och då genombrytes detta töcken af en solstråle, som dagen skickar genom det vida rökfånget i taket, och ibland, ehuru sällan, blickar äfven en stjärna in. Fönster finnas ej, endast gluggar, som efter behof öppnas och tillslutas. För att rätt fatta egenheten af detta boningsrum bör man se det en vinterafton. Muren (spiseln), rummets helgedom, till stil och arkitektur lik våra gamla milmärken, står då i sin fulla förklaring. En ofantlig brasa af grof tallved blossar vid ugnen och kastar ett bländande sken kring stugan, som ytterligare upplyses af pärtbloss, än stuckna i väggarna, än uppburna af egna klykor på golfvet. I detta skimmer rör sig eller hvilar oftast en tallös människoskara. Kvinnorna sitta vid sina rockar eller syssla med degtråg och gryta, männerna göra korgar, slädor, skidor och dylikt, tiggare och inhysingar sträcka sig för elden, och den stående artikeln i stugans hushållsjournal, pärtklyfningen, skötes af någon äldre gubbe, som med lugn händighet delar de tunna spjälarna i ännu tunnare skifvor. Barnskaran har då vanligen krupit opp på muren, där den i all samdräkt lefver och skriker i kapp med syrsorna; vid den långa hon nära dörren fröjdar sig gårdens häst åt hackelsen, värmen och sällskapet, medan tuppen, om han ej än satt sig opp till ro, i kretsen af sin familj gör visiter hos sina gynnare i hvarje vrå af rummet och är öfverallt som hemmastadd. Sådant visar sig, med mer eller mindre afvikelse, ett finskt pörte om vinterkvällen. Tror någon all treflighet vara bannlyst ur en sådan boning, så misstar han sig; icke blott infödingen, utan också den under helt andra förhållanden uppvuxne kan finna sig väl i den. Luften där inne är genom den ständiga eldningen och det alltid underhållna draget ren och frisk, och det för ögat äckliga aflägsnas med sorgfällighet och ordning. Det svarta golfvet upphör att synas smutsigt, i och med detsamma det icke röjer någon skymt mer af en försvunnen renhet; man tycker sig stå på mull, icke på nedsudlade bräder, och den egenhet i människolynnet gör sig gällande här att tåla äfven en mindre putsning, såframt den icke kontrasterar mot ett röjdt syfte till en större. Upplandsbonden lefver icke i en vårdslöst härmad förfining, han bivuakerar i ödemarken; och hvem, då han ur vinterkölden träder fram till den varma, gästvänliga brasan, frågar efter om det skjul, som omger honom, är svart eller hvitt, om den mark, på hvilken han står, är fejad eller icke?
Såsom utgörande en del af befolkningen i ett finskt pörte omnämndes tiggare och inhysingar; de äro äfven så vanliga och betydande inventarier i hushållet, att vid frågan om detta hvardera af dem kunna kräfva en närmare beskrifning. Inhysingen är den finska bondens andra svala. Likasom hon fordrar han rum för sig och de sina under bondens tak, får det villigt såsom hon och lefver som hon af hvad dagen gifver. Den hyra, han betalar, består vanligast och mest bestämdt i tjänsten att kasta ved för eldningen in genom stugans glugg. För öfrigt stå de flesta hans andra åtgärder för gårdens bästa på extra stat. En sådan man idkar till sitt uppehälle, såframt han ej är slöjdkunnig, stundom ett litet fiske och skytte samt begagnar dessutom den lika så litet medgifna som vägrade förmånen att svedja på hemmanets mark för rofsådd och vända sig afkastningen till godo. Kan han skaffa sig en ko, så lefver hon, där bondens kor lefva, och är en äfvenså privilegierad inhysinge i sin spilta, som ägaren är i sitt hörn af stugan. Då hans behof äro få och genom hemmansägarens omedvetna godhet de utgifter ännu färre, som han för dem behöfver vidkännas, så är det klart, att han mer än någon annan skall följa den hos finnarne allmänna böjelsen för maklighet och lugn. Också ser man honom oftast hvila, om vintern framför ugnen på någon bänk, om sommaren i solskenet på marken. Utan tvifvel är mängden af dessa inhyseshjon ofördelaktig såväl för landets odling i allmänhet som särskildt för den, under hvars tak de bo; men omisskänneligt ädelt visar sig också allmogens sinnelag däri, att den med anspråk på en så ringa vedergällning delar sin trånga boning och ofta sitt knappa uppehälle med dessa sina bröd- och taklösa medbröder. Saarijärvi kan trotsa hvilken annan ort som helst, hvad öfverflöd på slika personer beträffar. Glest befolkad, men ojämförligt glesare bebygd, med vildmarker, dem ingen åbo kan hinna mäta och begagna, fyller denna socken alla villkor för ett sådant lefnadssätts uppkomst och fortfarande.
Den andra omisteliga personalen i bondens pörte utgöres af tiggarena. Det är sant, att de icke äro permanenta, utan komma och färdas af; men sällan förbigår någon dag, då de invid allmänna vägen belägna gårdar ej haft besök af en eller flere sådana, så att man väl kan lämpa på detta förhållande Stagnelii bekanta ord: "Idén är evig, skuggorna försvinna." Tiggaren är ingenting mindre än föraktad och öfversedd. Följd af en gud, såsom Homers tiggare, kommer han, ofta med hustru och barn, från gård till gård, allestädes bemött såsom gäst och icke som nådehjon. Ugnen har värma för honom som för andra; han begär ingenting; hvar och en känner hans behof dessförutan och afhjälper dem, så godt han kan. Det blir icke fråga om att kasta fram någon försmådd kost åt honom, han äter som det öfriga husfolket af den bästa anrättning, gården äger, det vill säga, af den enda. Han berättar, om han har något att berätta; lyster det honom att skämta med någon i stugan, så skämtar han; hans barn, om han för med sig sådana, leka med gårdens barn. Om kvällen går han till hvila, där han finner en bekvämlig plats tom på muren eller på bänken, fördragsam, om en annan fått det bättre hvilostället, och fördragen, om han själf lyckats vinna det. Vill han färdas bort och är krasslig själf eller har svaga personer i sin vård, så spänner bonden efter urgammal sed sin häst i redet och föres honom eller hans närmaste villigt och anspråkslöst till nästa gård. På detta sätt lefver tiggaren i Saarijärvi och ibland finnarne i allmänhet. Han äter bark, emedan bonden äter bark; skulle bonden lefva af hvetebröd, så skulle tiggaren hafva samma föda.
Öfver all beskrifning är den fattigdom, som råder ibland folket i Saarijärvi. Den knappa, ofta onaturliga födan verkar menligt på deras kroppskrafter, och obekantskapen med andra njutningar af lifvet än sömnens och hvilans gör, att de uteslutande hålla sig till dem och försumma att arbeta för andra. Sällan ser man deras omtanka sträcka sig längre än till närmaste dagar, och man kan ej undra däröfver, då uppehället för dessa redan ger dem mer än nog att grubbla öfver. Ingen industrigren har slagit rötter i denna socken, emedan afkastningen icke utan de största svårigheter och afdrag kunnat föryttras för afståndets skull från städer och mera odlade orter. Jordbruket har i frostnatten en svår fiende. Många hemman äro årligen så utblottade, att de icke kunna få sina tegar besådda. Åbon, då han gultit året om, skyndar på hösten att skära sin åker, innan kärnan hunnit sin utbildning och mognad. Kreaturen, som om sommaren vada i gräs vid skogsbäckarnas stränder och i dälderna mellan moar och berg, tugga om vintern halm, och en halm, som ej sällan är forslad från orter på åtta, tio, ja, sexton mils afstånd. Ofta måste kreaturen i månader uthärda med en ännu otjänligare föda. Den ringa och svaga mjölk, de vid denna belägenhet kunna gifva, användes att skölja ned det sträfva barkbrödet, som på de flesta hemman utgör deras ägares enda föda. Man kan göra sig en föreställning om tillståndet där uppe, då enligt trovärdiga berättelser vid ett ej längesedan inträffadt frostår blott tvenne gårdar i socknen ägde bröd af råg eller korn. Orden: "Han äter rent bröd året om" och: "Han är bottenrik" äro därstädes liktydiga. Jag erinrar mig tvenne tillfällen, då denna nöd mötte mig i högst sårande gestalter. Jag kom vid en jaktfärd in i ett pörte för att hvila. Stugan var full af barn, utom äldre och yngre fullvuxna personer. Nära ugnen funnos uppträdda på stänger en mängd gulbruna flikar af tallens inre bark, liknande stycken af styft läder. Jag frågade utan närmare betraktande, hvad detta vore och hvartill det skulle användas, och värden svarade: "Käre herre, däraf blir det bröd". Oren voro ej flera; men tonen, som låg midtemellan: "Känner du icke sådant?" och: "Du känner icke sådant!" var genomgripande.—En annan gång kom jag tillfälligtvis på en äng, hvarest man höll på med höbärgning. Kring väggarna af ladan hängde slåtterfolkets matväskor, och jag öppnade af nyfikenhet flera bland dem. I alla fann jag kakor, sammanklibbade af bark, inuti becksvarta, med en kalkhvit hinna af mjöl på ytan, mera mutande ögat än smaken. För öfrigt innehöll en del några styfsaltade mujkor, en annan blott några korn salt. Man behöfver endast föreställa sig tyngden af det arbete, som under den starkaste hetta sköttes vid dessa förfriskningar, för att få begrepp om en verkelig nöd och om människonaturens styrka att uthärda den.—Det vanligaste förstörelseelementet af allt välstånd och all trefnad, brännvinet, torde på denna ort visst ej vara allmänt hatadt; men huru mången har väl tillfälle och råd att bruka denna vara? Ser man ibland någon därstädes öfverlastad, så kan man vara öfvertygad om att icke så mycket måttet af starka drycker som icke mer ovanan att fördraga någon kraftigare näring verkat hans obestånd.—
Af den behandling, tiggare röna hos den finska allmogen på omnämnda ställen, kan man snart sluta till dess gästfrihet och välvilja i allmänhet. Med färre tillgångar lärer väl föga något folk vara villigare att dela med sig och tillgängligare för hvarje anhållan. Åt främlingen bjudes alltid det bästa, huset kan anskaffa, och med största möda skall man mäkta förmå någon att emottaga äfven en ringa penninge-vedergällning för de förmåner, man åtnjutit under hans tak. Detta förhållande är vanligt hos alla närmare naturen lefvande folkslag.—
De näringsomsorger, som oafbrutet hopa sig öfver Saarijärvis bebyggare, lämna intet rum öfrigt för den lätta glädje, som på flere andra orter är en amma af folkfester och lekar. Det är endast vid jul- och midsommartiden, man märker där någon vidsträcktare stämning för förströelser. Under julhelgen samlar man sig till dans och nöjen, ehuru hvarken så ofta eller så talrikt, som i bättre lottade och rikare socknar är vanligt. Men hvad som äfven i skogstorparens koja ej får fattas, är ett uppdukadt bord, som i veckotal står på parad med det bästa, man kunnat bärga undan den höstlånga hungren, för att förtrefliga och glädja de välkomna julbesöken. Ingen träder vid denna tid in i hans boning, som ej bjudes att hålla till godo; den fattige har alltid fått dela hans bröd, och äfven för den rike tycker han sig nu äga en välfägnad, som ej borde försmås. Till julens solennitet hör äfven, att bord och bänkar skuras med omsorg och att väggarna öfverklädas med en väfnad af pärlor, som lämnas kvarsittande, tills den genom att dagligt plundras glesnar och småningom alldeles förstöres.—
Midsommarnatten firas nästan gladast af alla högtider. Då brännas de så kallade kokko-eldarne, och många skott, som man skulle tycka sig förslösa, om de lossades på en järpe eller ripa, afskjutas då högtiden till prydnad. Till anbringandet af kokko väljes vanligen någon hög, halfbränd fura på en naken och dominerande mo. Man uppställer kring den torra trän och kådiga, brännbara ämnen, ju högre dess bättre, och vid midnatten antändes stapeln och afbrinner under skott, fiolklang och hurrarop. Dessa lusteldar, sedda under den vackra, halfdunkla sommarnatten bortom träsk och dalar, gifva en intagande anblick.
Bonden i Saarijärvi är till sitt yttre trög, liknöjd och fåordig. Hans sinnelag är saktmodigt, tåligt och eftergifvande. Det armod och det betryck, i hvilket han lefver, har gjort honom inom sig sluten; alla krafter i hans väsende verka inåt, så att de blott sällan och slappt öfvergå i yttre handling. Den storarme natur, som omger honom, har aldrig unnat honom glädjen af någon egentlig eröfring; hon har alltid visat sig hög och obetvingelig; och hans själ frossar vegetativt af hennes dyrkan, medan hans fysiska krafter slumra och förtvina. Härmed stå tvenne omständigheter i förening: först, att han måste vara, hvilket han också är, i hög grad redlig och oförställd, ty enfald och fromhet följa med all religion; sen, att han måste synas handfallen, slö och oförmögen till all bragd, där liflighet och fattning komma i fråga. Det har dock genom flera än ett exempel blifvit bestyrkt, att detta skenbart kaotiska väsende, då han blifvit förflyttad i andra förhållanden, inom kort tid utvecklat krafter, som icke allenast visat sig outtömliga, utan äfven mera snabbt och träffadt använda, än man af en rik förmåga och ihärdig öfning kunnat vänta. Det händer ibland, att en och annan från dessa orter, så ogärna han än öfverger sin hembygd, i yttersta nöd kommer ned till sjöstäderna för att söka bärgning som matros. Då jag haft tillfälle att se och höra omtalas några sådana fall, må det tillåtas mig att anekdotvis anföra därom, så mycket det inskränkta utrymmet medgifver, helst det kan bidraga till bestyrkande af de omdömen, som här ofvan blifvit fällda.
På min hemort uppehöll sig en man, som i sina yngre år rymt undan nöden från den socken, hvarom här varit fråga, och slagit sig på sjöväsendet. Så långt jag kan minnas tillbaka, såg jag honom gammal och grånad. Han bodde nu, vidtberest och mångbepröfvad, i egen gård, bröt grufligt på finska, var glad och käck och tog en sup, då den bjöds. Såväl för hans ursprungligt afstickande och besynnerliga yttre, hvilket man dock snart vande sig att förbise för hans användbarhet och drift, som ock för hans bottenärliga och goda uppförande, var han traditionellt rekommenderad från äldre till yngre och hyllades af alla. Bland många andra öden hade han äfven undergått det att blifva pressad till matros för danska flottan vid dess fejd med England: Saken var på min hemort mycket känd, till och med i detaljer, dels genom hans egna, dels genom deras berättelser, som med honom delat gemensamt äfventyr. Hans son, en tjuguårig yngling, hade först blifvit tagen, då han med sin far gick i allt saktmod ned mot redden till det finska fartyg, för hvilket de voro förhyrde. Gubben följde värfvarene åt, tills han nådde en auktoritet, inför hvilken han tyckte det meritera att skaffa sig gehör. Han tog då till ordet och framställde på sin halfbrutna svenska, hurulunda "gubben var gammal och van, gossen var en kycklinge på sjön, stoppar inte på örlog; stryker gubben, nå, låt dö gamla hunden, men gossen behöfver vara hemma och försörja mor; och nu, go' herrar, ta mig och släpp honom". Valet mellan den gamle gasten, som rask och amper brukade detta språk, och ynglingen, som blek och gråtande väntade sitt öde, var snart träffadt. Gubben togs, och hans son slapp unnan. Den fejd, han på detta sätt oförmodadt kom att öfvervara och deltaga i, var i honom sedan på gamla dagar en outtömlig källa till erinringar. Säkert fingo vid den brådska, hvarmed försvaret å Danmarks sida måste bedrifvas, många, i synnerhet mindre, fartyg nödfallsvis löpa ut med både befäl och manskap af föga öfning. Åtminstone hade fallet varit sådant med den slup, på hvilken vår hjälte blef placerad. Det hade också icke många skott hunnit blifva växlade, innan gubben vetat göra sin mångåriga erfarenhet och sin tilltagsna färdighet gällande och värderad. Befälhafvaren på fartyget var en ung gosse, föga van vid manövern, ehuru han eljest enligt gubbens uttryck nog "hade bramsegel på kuraget". Därför fick gubben äfven ofta med en god ed och ett kommandoord på sitt ställe "kasta skutan omkring, då hon krånglade i vändningen". Med beröm och utmärkelse kom han hem efter slutad kampanj och var öfver ingenting i världen så glad som öfver att hafva varit "med dansken, där pepparn växte". Oförändrad i alla skiften förblef hos honom den enfald och den godhjärtenhet, han fört med sig från sin aflägsna hembygd. Hans lilla koja var ett öppet kvarter för nödlidande. Man berättade flera historier om hans sätt att emottaga och hylla dessa. Hopar af tiggare nedtågade ofta om vintrarne från upplandsbygden för att bettla i staden. Då han mötte sådana, tog han dem antingen med sig hem eller, om han hade andra ärender att ombestyra, bad dem uppsöka hans hus, tilläggande vanligen dessa ord: "Säg åt mor, att gubben skickat." Mor förstod då ganska väl, att de borde mättas och få sig natthärbärge utsedt.
Från samma trakter som den nyss omnämnde kom i samma ändamål som han en annan person till staden. Han var 25 år gammal, utblottad, försvulten och så trasigt naken, att dagen säkert ej utan särskilta konsiderationer täcktes se ned på honom. Han infann sig bland andra hos en skeppsredare, som höll på att hyra besättning för sitt fartyg. Sedan öfverenskommelser blifvit träffade med de öfriga, kom ordningen till honom, där han stod lägst vid dörren, med halft löje besneglad af de andra. Man frågade honom om hans ärende. Han sökte tjänst. Hans frimodiga, korta, ofta uddiga svar på flera gycklande frågor af redaren och några hans tillstädesvarande vänner gjorde verkan. Han antogs som kockspojke och tillsades, att den och den dagen skaffa sin kista ombord. "Hvad tusan skall jag göra med kista, då jag ingenting har att lägga i kistan", var hans ganska sanna svar. Han följde fartyget åt utan kista. Hans lott blef att falla i sjön på Londons redd och drunkna på denna sin första resa. Men han dog icke oberömd i sin krets. Kaptenen tröttnade aldrig att vitsorda denna människas utomordentliga förslagenhet, käckhet och exemplariska förhållande, och mången gammal sjöman bland besättningen svor högt vid sin hemkomst öfver hans död. Anmärkningsvärdt är, att denne man, som redan de första dagarna af färden fått byta sin plats vid grötgrytan mot den i masttoppen och som sutit där i storm och oväder, lik en ikorn djärf och fästad, skulle på en lugn redd, då fartyget låg för ankar, som en drömmande famla fram och handlöst tumla öfver bord. Men sådan är finnen. Faran, om den blott aldrig så litet förställer sig, kan plocka hjärtat ur hans bröst, utan att han tar ett steg till sitt skydd. Visar den sig åter öppet och hotande, så kan man lita på att han mer än mången annan äger rådighet och krafter att undvika eller trotsa den.
Saarijärvi socken är full af naturskönheter och har detta företräde gemensamt med de flesta orter högre upp i landet. Ingenting kan imponera mäktigare på sinnet än djupet af de omätliga ödeskogarne. Man vandrar i dem som på bottnen af ett haf i en oafbruten enformig stillhet och hör blott högt öfver sitt hufvud vinden i granarnas toppar eller de skyhöga furornas kronor. Då och då anträffas, lik en nedgång till underjorden, en skogssjö, till hvars brådstupande, trädbevuxna bädd ingen vindfläkt irrat och hvars yta aldrig krusats af annat än abborrtroppens lek eller den ensam jagande lommens simning. En himmel hvälfver sig djupt under ens fötter, lugnare än den där uppe synes, och som vid ingången till evigheten tycker man sig vara omgifven af gudar och andar, hvilkas gestalter man med ögat söker och hvilkas hviskningar örat hvarje stund väntar att få uppfånga.—Åt ett annat håll hör man ljudet af en skogsbäck. Man går ditåt, man tycker sig vara helt nära och ser dock intet annat än den ljungbevuxna sandmon och stam vid stam af de furor, den bär, tills på ett käppkasts afstånd den motsatta stranden börjar röja topparna af sina björkar. Först då, när man nått randen af mon, ser man en skymt af den glittrande böljan mellan löfven, och fattar man för att betrygga sitt nedstigande med sin högra hand roten af en björk, så kan man med den vänstra stödja sig på de öfversta grenarne af en annan. Har man nått bäcken, så ser man öfver sig ett blott några få famnar bredt bälte af himlen, och på båda sidor har man en ogenomskådlig väfnad af löf och stammar. Hinner man efter långa vandringar mellan enformiga träd på heden omsider dess gräns, så framstå såsom genom en förtrollning i en tafla af den största växling och omfattning för ens öga träsk vid träsk med löfrika holmar och uddar, strömdrag, fält och kullar. Förvånande äro de skiftande massor af ljus och mörker, man med en enda blick kan omfatta, från de nästan svarta granarna i den sumpiga dälden till tallskogen, som vidtager ofvanom den, och björkarna, som i en krans omgifva foten och sidorna af det öfverst uppstigande berget. En ännu större skönhet får allt detta, då solskenet en sommardag, brutet af molnen, i ständiga nyanser spelar däröfver.
Sådan är naturen i dessa trakter. Folket därstädes kan betraktas såsom en förpostkedja, utställd af fäderneslandets population mot de fiender af dess utkomst och bärgning, man vill bekriga. Det är sant, att den större vådan är förpostens lott; men är den någon gäng, såsom nu tyckes vara fallet, i fara att öfverflyglas och gå under i massor, så måtte den ej af dem, hvilkas väl den bevakar, glömmas i sin nöd och öfvergifvas i den olika striden.