TIONDE SCENEN.
LEIOKRITOS (allena).
I denna lycka, större än min djärfvaste
Förhoppning mätit, o, hvad bör jag göra förr
Än djupt ur hjärtat tacka er, odödlige,
Som i ert råd bestämmen mänskors ve och väl?
O villkor, lätt att fylla! Trygg jag vara kan,
Blott ej Leontes faller för mitt svärd. För mitt?
Min son Leontes, han? Jag härskar trygg, blott ej
Min hand dens lefnad släcker, som jag lifvet gaf.
Kan större lycka köpas för ett bättre pris?
Om på hans fall min säkerhet berott, om mig
Det förelagts att döda honom eller själf
Min ofärd skapa,—lycka, spira, kungamakt,
Ja, lif jag gärna velat offra för hans lif.
Och nu, nu unnas mig behålla detta allt
Med det beting blott, att jag honom spara vill.
För hvem har jag då trotsat dessa mödor, all
Den strid, mig kungamakten kostat, o, för hvem?
För honom, ja, för honom blott. Jag själf skall snart
Till Hades skuggor vandra, åren bjuda så.
Men han är ung, i honom skall jag lefva upp
Och härska åter, genom honom skall mitt verk,
Min ära gå till sena ättlingar i arf.
Och emot honom skulle riktas detta svärd?
För mig är döden ej ett slut, blott han finns till,
Men utan honom upphör ren i lifvet jag.
Ja, tagen mot min tacksamhet också därför,
Att jag får vara konung nu, ej härska blott,
Att, hvad mitt inre bjuder, nu jag följa får.
Men se, han nalkas, fiskarn! Han har varsnat mig
Och viker undan. Ha, så har det varit förr,
Så skall det mer ej vara. Hit, o gubbe, hit!
Eubulos kom, din konung kallar dig.
ELFTE SCENEN. LEIOKRITOS. EUBULOS.
EUBULOS.
Hvad är
Din vilja?
LEIOKRITOS.
Säg mig, kommer du från stranden, där
Det obekanta skeppet nyss blef vågens rof?
EUBULOS.
Ja.
LEIOKRITOS.
Och hvad budskap kan du bringa därifrån?
EUBULOS.
Ett, som för dig ej torde vara angenämt.
LEIOKRITOS.
Har allt förgåtts, fanns ingen möjlighet till hjälp?
EUBULOS.
En ringa, dock en större, än du önskat den.
LEIOKRITOS.
Hvad har man kunnat rädda?
EUBULOS.
En, en yngling fanns
I hafvets bränning af min son och togs i land.
LEIOKRITOS.
Hvem säger han sig vara och från hvilket hem?
EUBULOS.
Hans mund är sluten, och hans blick är likaså,
Och endast svagt han röjer än en skymt af lif.
LEIOKRITOS.
Och allt, allt annat har förgåtts i hafvets svalg?
EUBULOS.
Blott några spillror simma än på vågens rygg.
LEIOKRITOS.
O hårda öde, hvarför visste jag ej förr,
Hvad nu jag vet? Dock väl, att en helst bärgad är.
Säg, hvem tar vård om ynglingen? Försöker man
Hos honom väcka lifvets gnista opp på nytt?
EUBULOS.
Leontes fanns tillstädes, i hans skygd han gafs.
LEIOKRITOS.
Då är jag trygg, ej bättre vård han kunnat få.
EUBULOS.
En fråga, konung, ville jag dig göra nu,
Om det mig unnas.
LEIOKRITOS.
Fråga, det förmenas ej.
EUBULOS.
Så säg mig, efter mänsklighet du röjer nu
I ord och uppsyn, om med lögn och falskhet blott
Den fräckaste bland mänskor, Rhaistes, nyss for fram,
Då i ditt namn på stranden han all hjälp förbjöd?
LEIOKRITOS.
Jag svarar: ögonblicket kan förändra allt!
Hvad förr jag var, behöfver jag ej vara mer.
EUBULOS.
Hvad?
LEIOKRITOS.
Äfven du, o gubbe, skall det pröfva få.
Den tid har varit redan, då på strandens fjäll,
I armod sänkt, försmådd, förföljd, förtryckt, du bott,
Ur stormupprörda böljor, vilda måsen lik,
Med trägen möda hämtande en sparsam kost.
Den tid har varit, gamle, är ej mer och skall
Ej heller komma; så kan allt förändras.
EUBULOS.
Ve.
LEIOKRITOS.
Den mark, du ägt, skall åter en gång blifva din;
Med eget spann du plöja skall din egen teg
Och egna skördar bärga.
EUBULOS.
Ve, o konung, ve!
LEIOKRITOS.
Du hatar Rhaistes, fruktar, att hans öfvermod
På nytt skall från dig rycka, hvad du fått på nytt;
Var trygg, du är från denna stund i mitt beskärm,
Och större är din konungs makt likväl än hans.
EUBULOS.
Ve, ve, hvad moln af mörka sorger skocka sig!
LEIOKRITOS.
Jag vet det, mer än eget väl bekymrar dig
Dens öde, som hos dig sökt skydd. Du fruktar, hvad
Tekmessas lott skall blifva; slå din oro bort!
I mig hon finna skall, hvad hon förlorat har.
Har Ajas fallit, sörjer hon Eurysakes,
Är äfven jag en konung, kan och vill och skall
Med outtröttlig omsorg henne hägnad ge
Och hennes öde lindra.
EUBULOS.
Jag har sett dem, sett
En skymt af dina sändebud, som kommo nyss
Ifrån ditt möte. O mitt hopp, farväl, farväl!
LEIOKRITOS.
Ditt tal är fåvitskt, gamle, jag förstår dig ej.
Du brister ut i klagan, ropar ve, o ve
För hvarje glad förändring, jag bebådar dig.
Säg, är det väl en ofärd, jag dig hotar med?
Är det ett ondt att, länge fattig, blifva rik,
Att, sen förtryckt man varit, få sin konungs hägn
Och se, hvad kärt man skattar, blomstra upp i fröjd?
Hvad, eller tror kanhända du, att svek blott bor
I mina stolta löften, att din värnlöshet
Jag gäcka vill med falska förespeglingar?
Vid Zeus, ej föddes jag att söka glädje i
Den svages förödmjukelse. Om hård förut
Jag synts dig, var jag sådan ej af lust, men tvång.
Förstå mig blott!
EUBULOS.
För mycket ren jag dig förstått.
Just att du menat verkligt, hvad du talat nu,
Det gör min sorg, det pressar mina verop fram,
Det visar, konung, att du icke fruktar mer.
LEIOKRITOS.
Missunnar du mig lyckan då att vara trygg?
I slutna gåtor älskar du att gömma dig.
EUBULOS.
Så hör en fråga, som för dig dem öppna skall:
Finns han ej mer, Eurysakes, är allt förbi?
LEIOKRITOS.
Han finns ej, därför byt för hoppet ankargrund,
Ty fåfängt fäste söker du hos Ajas son.
EUBULOS.
O nidingsdåd, o skändlighet, skall gudars straff
Ej ån gång krossa dessa lömska mördare
Af allt, hvad ädlast mina fäders land har födt?
Finns ingen makt, som länkar blinda ödens gång?
Jag lefver, jag, och Telamon är död, och död
Är Ajas äfven, fallen är Eurysakes.
Jag, jag den arme, krälar än i dagens ljus,
Och dessa gömmer natten! Ha, du lofte nyss
Min välfärd främja, gör det, drag ditt svärd och stöt
Det djupt i detta hjärta! Denna gärning blir
Den enda gunst, för hvilken jag vill tacka dig.
Hvad, skall jag lefva för att se dig härska här
Och höra om Atridens seger ryktets röst,
När ingen kärlek gör mig ögonblicket ljuft
Och ingen framtid mer mig lofvar hämndens fröjd?
Nej, töm min blod för dina fötter! Kunde den
Lik Nessos etter stänka allt sitt hat på dig
Och dig förbränna!
LEIOKRITOS.
Du är bitter, gamle man;
Men sorgen själf är bitter, den förbittrar lätt.
Om rättvist eller orättvist du hatar mig,
Det döme Zeus, mig tillhör att förlåta blott.
Ty alltför litet vore jag min lycka värd,
Om jag ej kände, att dess bästa gåfva är
Den, att jag nu fördraga får, får vara mild.
Du hatar mig, må vara! Mer än fjällets is,
Af vintern ammad, varar hatet evigt ej;
Det smälter opp, när godhet, vårens värma lik,
Ej tröttnar att däröfver hvila dag från dag.
Så skall den tid väl komma, när du finna skall,
Att Ajas ätt ej ensam är din kärlek värd
Och ensam ej den äger. Nu, till dess, ställ fritt
Mot mig din is, mot dig mitt solljus ställer jag.
(Eubulos aflägsnar sig.)
TOLFTE SCENEN.
LEIOKRITOS
(allena).
Han vandrar bort, han unnar mig ej svar en gång;
Dock kan jag icke vredgas. Gudar, när skall jag,
När skall min ätt med sådan trohet fattas om?
Fanns på min ö ett sinne, där så ädel grodd
Sin växt, sin trefnad funne, o, som frön därtill
Jag ville stycken af mitt eget hjärta så
Och med min blod dem vattna. Kärlek! Trohet! Dock,
Jag, äfven jag skall finna er, jag vilja har,
Har ingen, som jag fruktar mer, och jag är kung.