I.
Det händer sig i någon enslig stund
Då ingen yttre flägt det lugn kan störa,
Som laggt sin stjernefrid på hjertats grund,
Att det helt plötsligt ringer för vårt öra,
En ringning oftast skarp, men stundom äfven
Melodiskt ljuf som vågens suck i säfven.
Förstår du detta ljud, dess enkla ton,
Hur verkar den uppå ditt tysta sinne?
Tror du att den, ett bud från himlens zon,
Vill väcka i ditt bröst ett himmelskt minne?
Nej närmre jorden sänk din andes vingar
När denna ringning i ditt öra klingar.
Din själ är lugn, du ryckt den ur det brus,
Som jemt omsvärmar dig i dagens hvimmel,
Och redan tänder fantasien sitt ljus
Och känslan öppnar mildt sin vackra himmel,
Och hjertat slår igen de fordna slagen
Från morgonstunderna af lefnadsdagen.
Då klingar det, då ringer det så klart
För dina öron och ditt hjerta svarar,
Och hvad ej tanken fattar — underbart
Din väckta känsla undrena förklarar,
De ljusa synerna, som glada milda,
Sig leende ikring din ande bilda.
Och åter sitter du så tyst och stum
Allena på ditt rum och allt är stilla,
Och ute hvälfver natten mörk och skum
Och jorden svartnar i dess dystra villa
Och längtar ängslig efter ljus och frälsning,
Då ringer det, förstår du denna helsning?
Ditt bröst är lätt, bekymrens hårda lott
Ej känner du på dina skuldror trycka,
Och just du säga skall: vårt lif är godt,
Och tacka himlen för din frid och lycka,
Då ringer det en sång uti ditt öra,
En sång hvars toner all din frid förstöra.
Förstår dn denna ringnings tysta bud,
Förstår du väl de underbara ljuden?
Är det en helsning ifrån herren Gud,
Hvars tydning här blef menskorne förbjuden
Nej närmre jorden sänk din andes vingar
När denna ringning i ditt öra klingar.