III.
Så öfver hjertats tysta verldar
Gick sagan hur den väna dog,
Men hon satt sjelf deroppe redan
Och ned uti mitt hjerta log.
Oja, jag känner detta löje,
Jag känner det så väl, så väl,
Det slår så himmelska accorder
På strängarne utaf min själ.
Det slår accorder höga rena,
O! den som ägde magt ändå,
Att obemängda dessa toner
För jordens söner sjunga få.
Men själens strängaspel beständigt
Förstöres sen dess harmonie,
När ljuden af det yttre lifvet
Sig blanda i dess melodie.
Domen.
Den store Domarn sitter nu till doms,
Han dömmer dem som felat, dem som lidit,
Han dömmer uslingen, som glömt sitt folk,
Han dömmer hjelten, som förgäfves stridit.
Han dömmer alla, stora eller små,
Och vid han dömmer ler han mildt ändå.
Ty hur man dem må skilja eller kalla
Vid skiljda namn, de äro menskor alla.
På jorden ljuger man, man ljuger käckt,
Ty mensklig klokhet är ju lögnens moder,
Man ljuger sig till dygd — men vid den dom
Som fälls i himlen — hejda dig min broder!
Ljug icke der — det båtar ej ändå,
Din lön skall du som alla andra få;
Dig gagnar lögnen ack! deroppe föga,
Ty genom hvarje veck ser domarns öga.
Der träder fram till Domarbordet blek
En usling med sin korta lefnads saga:
Mitt hela lif var blott en följd af svek;
Guds englar gråta för den fallna svaga,
Men domarn ler: din enkla dom är så,
Gå i min vackra ljusa himmel gå,
Allt hvad du handlat, känt och tänkt i lifvet
Står klart och tydligt på din panna skrifvet.
Till domarn träder nu en annan fram,
Han skälfvande sig till sin bikt bereder:
Jag ägde makt dernere, jag var stor,
Men alldrig stod jag i de godas leder.
Och åter ler den höge Domarn: gå,
Som du har sått så skall du skörda få,
Uti min sal skall du diu mantel sakna,
Ty der, der äro alla hjertan nakna.
Nu träder fram en man, fri är hans blick:
Jag lefvat, jag, såsom en menska, herre,
Just ej så dygdigt som jag kunnat, men
Bra många dock det gjort än vida värre.
Min lust var nöjet, då jag menska var
Lättsinnets fana jag i lifvet bar,
Jag kysst hvar njutning — jag har tömt pokalen
I trottsig väntan uppå framtidsqvalen.
Och åter kom en ann, han var så tyst,
Hans röst var matt: jag böjde mig för lagen
Och njöt så litet som blott möjligt var
Dernere af den korta lefnadsdagen;
Det hoppas jag i himlen få igen.
Gå in, log domarn, dygderike vän,
Och in gick mannen Himlen honom starke,
Pä pannan bar han hyckleriets märke.
Sist kom en man: jag stridt for rätt och sannt,
Men icke skuldfritt är ändå mitt sinne,
Från jordens torfva för jag hit med mig
Nog månget dystert — äkta menskligt minne.
Min sak var en, jag var en annan, jag,
Men lugn jag blickade mot domens dag,
Om vi der nere alldrig skulle falla
Så vore vi ju ljusa englar alla.
Men uti himlens sal der mötas de,
Som stigit opp, dit opp från jordens stränder
På hvarje kind mer eller mindre sig
En blygselns dunkla rodnad hastigt tänder;
Ty nu står hjertat naket, alla se
Hvad ägarn förr höll under täckelse,
Allt annorlunda är än man sig tänkte
Då tro man än åt ytans skimmer skänkte.
Hvem blyges mest? månn' det är han som ren
Härnere fritt bekände hvad han brutit,
Månn' det är hycklarn som för jordens folk
Med kufvade begär och dygder skrutit?
Väl är det han, som blyges mest ändå
För hvilken svårast är att naken gå,
För hvilken nu den klara himladagen
Lyft dok och slöja ifrån själsbehagen.
Den finska Ynglingen.
Preludium.
Vida Saimens böljor blå
Leende mot stranden vandra,
O hur' ljuf är denna strand,
Blommor, vågor om hvarandra.
Hör förgätmigej så blå,
Der en böljas glada glitter,
Lif och friskhet ur hvart veck
Af naturens klädning spritter.
Furuskog på gråa fjäll
Skyahögt vid stranden stiger;
Men en nordisk sommarkväll
Allt till frid och trefnad viger.
Sveper allt uti sin färg,
Blandad utaf fröjd och smärta,
Hälften togs af vesterns gull,
Andra hälften ur vårt hjerta.
Målad så i hjertats färg,
Kärleksfärg, ler för vårt öga
Denna herrliga natur
Som en hägring af det höga.
Dessa blommor, denna våg,
Dessa furukrönta tjällar,
Dessa molnens tysta tåg,
O, och dessa Juniqvällar,
Qvällar, som blott norden har,
Qvällar blott på Saimens stränder!
Under är det ej att så
Sig vår själ i kärlek tänder.
Under ej att folkets håg
Sammansmälte med naturen;
Men af denna kärleks kyss
Blef vår unga kärlek buren.
Vår natur, vår andes bild,
Mera djup den är än eldig,
Och vår kärlek den blef mild
Men tillika stark och väldig.
Är du den jag tror så skall
Du min saga väl behjerta,
Intet snille helsar dig,
Men ett varmt och trofast hjerta.
Melodie.
Bäddad uppå strandens blommor
Drömde gossen i sia frid;
Allestäds den är sig lika
Barnaårens ljufva tid,
Här och der i nord och söder
Äro alla barn ju bröder,
Bröder uti fröjd och frid,
Hel dig sköna barnatid!
Men en hviskning gick kring nejden
Steg ur vågens klara bröst,
Och utöfver strandens blommor
Smög sig dallrande en röst,
Nattens tärnor tårar fällde
Ofver hvad det budet gällde,
Tårar på de blomstren blå,
Men det budet klingar så:
Fjerran borta ut på vågen
Väcktes lifvet af en flägt,
Skymningen bör vika undan
Lifvet byter om sin drägt,
Drömmarne på flykten ila,
Slut är skymningsstundens hvila,
Och vid glada flägtars sus
Helsar solen; det blir ljus.
Vakna gosse, du är vorden
Yngling — drömmarne förgå,
Dag det blef för dig på jorden
Och du skall i lifvet gå.
Vakna! och till lif han vaknar,
Ej sin barndoms frid han saknar
Lätt han uti Lifvet går,
Der han stolt som yngling står.
Hel dig sköna ungdomsyra,
Mel din tro på skönt och godt!
Ägde du all verldens krafter,
Vore allt en himmel blott.
Men din kraft, din kraft är ringa,
Dina ord och sagor klinga,
Och din vilja större är
Än den kraft du i dig blir.
Också dina drömmar blekna,
Också du skall vakna än,
Lifvets morgondager svinner
Och det middag blir min vän,
Då, när morgonen förliden,
Stundar snart den hårda tiden,
Då din kraft sitt prof består,
Visa då hvad du förmår.
Må din ungdomsvilja smälta
Med din manna kraft till ett!
Berg kan menskokraften välta
Sker för sanning det och rätt.
Blif en man som du dig drömde
Då en yngling än du glömde
Hvarje hinder på din stig —
Och ditt folk välsignar dig.
Nyårshelsning.
1853.
Djup hvälfver natten öfver jordens dalar
Och tysta skuggor glida öfver dem,
Vid skenet af den kalla vinter månen
Ses jorden slumra som ett dödens hem.
Hvar suck på vindens starka armar buren
Han öfver jorden, tystnar — då och då
Blott bleka skuggor, lika tysta andar
Sin stilla vandring öfver jorden gå.
Decembernattens bleka måne kastar
Sitt matta sken här öfver frusen trakt,
Och höga furor stå i vinterdrägter
Allvarligt tysta rundtomkring på vakt.
Se öfver nejden glida tysta skuggor;
De samlas alla kring en isig thron,
Och hög, förklarad i den stilla natten
Hörs ljuda domarordets helga ton:
Din tid fulländad är, sänk ned din spira,
Kläd kungadrägten af din gamla kropp,
En fallen konung — gånge du till hvila
Men rese i ditt spår en ny sig opp.
En ny och stark, en son af himlaljuset,
Fritt främje han vårt verk — en himlens tolk,
Han ett steg närmre intill fadershuset,
Vid tidens band må leda jordens folk.
Så domarens röst. Ur bleka skuggors skara
Nu träder fram en man djupt böjd och grå,
Och stödd emot sin staf, trött af sin vandring
Till afsked höjer gubben stämman så:
Träd fram utur ditt led, du, som skall träda
I mina spår, och hör mitt afskedsord.
Jag lemnar spiran nu i dina händer;
Gå lyckliggör min vackra menskojord.
Belöna odlarns nit. Svik alldrig hoppet
Uti ett hjerta, som för sanning slår,
Och trösta den, som oförtjent har lidit,
Och torka bort miskundsam nödens tår.
Låt icke toma böner dig bedåra,
Och gynna alldrig egennyttans kraf,
Och straffa brottslingen och hycklarn väldigt
Med fulla kraften utaf hämndens glaf.
Der du ett hjerta ser, som stilla lider
Och ej har kraft att bryta fördoms band,
Der andas i dess puls nytt lif och friskhet,
Och lös dess boja med din starka hand.
Tänd kärleksfacklan der — der fordom endast
Den kalla pligten lyste matt ett lif;
Och gör att sanning blifver lifvets valspråk,
Och bildningen ej blott ett tidsfördrif.
Kring sorgsna hjertan svep en ljuflig slöja,
Af hopp och minne. För en son, som vek,
Gif en igen; att icke far och moder
Må klagan höja emot lifvets svek;
Ty lifvet sviker alldrig sina söner,
Men sonen sviker lätt sin milda far.
Så gånge öfver jordens vackra dalar
Du fram och ej på dina håfvor spar.
De rike ödmjuk gör, den store trofast
Att stå vid sanningens och dygdens sak;
Och sänd en glimt af lyckans glada stråle
Ej blott i rikedomens prunkgemak.
Led denna blinda gudom till hvar hydda,
Der torftigheten slagit opp sitt bo,
Och ställ ett ljus uti det låga tjället,
Och väck på mensklig rött den armes tro.
Tänd lif och kraft uti de ungas hjerta,
Att gladt de följa sanningens banér
Och lys de lefnadströtte, att de icke
Kallt tviflande i lifvet skåda ner,
Och öfverallt lär denna stora sanning,
Att under seklernas och tidens lopp
Väl tyst och långsamt, men med säker framgång
Ur sina skyar ljuset stiger opp.
Den gamle så, men fram steg nu en yngling,
Ljuslockig, skön och full af kraft och mod,
Det unga lifvet lyste i hans blickar,
Den gamles lära villigt han förstod:
Farväl, min far, de tårar som dig gjutas,
Vill jag med vänlig hand tyst torka af,
Jag som en dygdens engel käckt vill föra
Mot mörkrets söner ljusets starka glaf.
Jag vill ett lif i indiskans hjerta tända,
Nytt, friskt och heligt hvarje menskoson
Skall vid min fana dubbel ränta skörda
För god förvaltning af sitt andelån.
Och det blef tyst. Dåft midnattsklockan ljuder,
Den gamle drotten sjunker i sin graf;
Men ljuset bryter med det nya året
I herrlig prakt fram öfver land och haf.