TILL TIDENS TÄRNOR.
Till eder, unga tärnor,
Jag ställer denna sång,
I skolen alla fatta
Dess veka varma gång.
Det är en vacker saga
Om solens hjertanskär,
Det är en sorglig saga,
Den lyder just så här:
På ängen stod en lilja
I våren af sin tid,
Den späda blommans hjerta
Det doftade af frid.
Dess knopp var änna sluten,
Allt lika barnets själ,
Så ilade minuten
I lek och löje väl.
Men liljans hjerta väcktes
Också till lif — dess knopp
Sig öppnade och ögat
Såg emot dagen opp.
Der mötte liljan solens,
Den store kungens, bild,
Vår lilja var så liten
Och solen stor och mild.
Nu uti liljans hjerta
Ljuft vaknade en dröm,
Der vaknade en kärlek
Så ren och sann och öm.
Och solen såg den kärlek
Som liljehjertat bar
Och sände ur det höga
Ett ljufligt kärlekssvar.
Det kände ljuft vår lilja
Och gret en glädjetår
Och doftade och lefde
Så länge det var vår.
Sen vissnade den lilla,
Hon vissnade och dog,
Och anden friad vorden
Till ljusa rymder drog.
Men liljorne i nejden,
Der vida rundt omkring,
Som af sin systers känsla
Förstodo ingenting.
De skälfde utaf afund
Då hon var glad och säll
Och logo skadelystne
Vid lyckans kulna qväll.
De logo åt den arma
Och smädade dess namn;
Så kom det vackra namnet
Vanställdt i minnets famn.
Men, i nutidens liljor,
I kännen henne väl,
I älsken hennes minne
Och hennes veka själ.
I hafven säkert alla
Den blyga liljan kär
Dess namn är vekt och vackert
Louise la Valliere.