XV.
Nanna drömde fortfarande om himmelriket. Hon hade blivit avklädd och tvättad med ljumt vatten över hela kroppen av en kammarjungfru i grevinnans egen närvaro och nyklädd från topp till tå med en främmande jämnårig flickas kläder och ompälsad placerad i en länstol vid ett stort bord med en brasa bakom sig och den härligaste måltid framför sig.
Men det var ju ingen dröm. Nanna måtte nypa sig i benet hur hårt som hälst, så blev hon inte vaknare. Och allting var för tydligt och för sammanhängande för att likna en dröm.
Bakom sin stol hade hon en betjänt i livré, stel som en bildstod, utom då han räckte ut armen efter ett fat, en tallrik eller en karaff.
Till höger vid bordet smilade ett vänligt gubbhuvud; så litet, ack, så litet var det huvudet, att hon knappast sett något så litet huvud. Och fullt med små fina streck och veck hade det kring sina stickande ögon och sina tunna läppar.
En svart sammetskalott hade gubben på hjässan, hans tinning- och nackhår lyste alldeles vitt, och han var klädd i en lång rock, som nådde från huvud till fot och knäpptes med en oändlig massa knappar ända upp i halsen. Nanna förstod, att det var en katolsk präst, och hon förundrade sig, att han inte bar dolk och såg elak ut, vilket hon läst i böcker, att de katolska prästerna gjorde.
Men den tyste gamle prästen glömdes alldeles för grevinnan, som satt mitt emot honom och vid bordets och Nannas vänstra sida. Även grevinnan var så olik fjortonåringens föreställningar som gärna möjligt.
Nanna hade föreställt sig katolska grevinnan såsom en lång och mager, blek och hålögd gammal kvinna, med ett ständigt allvar över det gula ansiktet och en förtärande glöd i de djupa ögonen.
I stället hade »Ers högvälborenhet», som prästen och betjänten kallade henne, en frisk och ganska hög färg, en smula högre på näsan, som var lång, böjd och kraftig. Den röda ansiktsfärgen syntes så mycket rödare mot det glesa, vita håret, som var benat och i nacken slutade med en lustig liten knopp, genomstucken av en silverkam med grevekrona.
Den satta, buttiga gamla gestalten, som var livlig och rörlig, var klädd i en fotsid, lös klänning av svart sammet med vida, hängande ärmar. Klänningen var olik alla, som Nanna dittills sett. Den hade varken garneringar eller plisseringar, ej ett broderi, ej en synlig knapp. Den hölls ej upp av krinolin — såsom mammas och fasters och systrarnas klänningar vid högtidliga tillfällen. Den föll alldeles fritt och släpade en smula. Enda prydnaden var en bred spetskrage, som omgav den bara, knubbiga halsen och räckte ner över skuldrorna.
Sådan hon var, enkel och osmyckad, utan armband och guldkedja, och med sitt kraftfulla, muntra ansikte kring de spelande, svarta ögonen, tycktes hon sin unga gäst på en gång oanad och välbekant.
Grevinnan var, i allt utom dräkten, mer lik en kär gammal släkting än det hemlighetsfulla, katolska spöke, som Nanna så länge fruktat. Värkligheten påminte om faster Jeanette. När värdinnan skrattade, ekade det nästan av fasters klingande mässingsstämma.
Och grevinnan skrattade i kväll, så ofta hon inte pratade. Det var hon ensam, som höll målron vid makt. Den gamle prästen endast smilade fint med små fryntliga rundblickar. Betjänten rörde inte en muskel. Och Nanna fann ej ett ord för idel häpenhet och matlust.
— Skänk i mer av rödvinet, Christophe — så ja, men späd upp med vatten! Mer legymer! Hahaha, ser ni, pater, en sådan välsignad aptit la petite Nanon håller sig med! Mon dieu, que c’est amusant que ça! En voyant la petite manger je deviens rêveuse — malgré moi je pense aux temps passés. Je souhaiterais que monsieur le comte vivrait et verrait — mais enfin, de son ciel il la voit et la bénit, n’est-ce pas, mon père? Encore un peu du rôti, Christophe — hahaha, ser ni, pater, ser ni, vi tina till sist upp vår lilla snödriva!
— Non, merci, madame la comtesse, rien de plus, svarade Nanna skyggt, mera av instinktiv finkänslighet än av stolthet över sin kunskap.
Grevinnan gjorde en rörelse med ögonbrynen och log mot henne.
— Mais en vérité, vous avez appris français, ma petite, et très bien, ça me semble, vous n’avez point d’accent! N’est-ce pas, mon père? Maintenant notre café dans le petit salon, Christophe — et du lait pour mademoiselle!
Lilla salongen med gyllenläder och sirliga, krönta möbler i guld och blått syntes Nanna vackrare, än något hon sett. Från väggarna strålade röd- och vitsminkade skönheter och pudrade eller pansrade stormän i gyllene, ovala, rosetthängda ramar. Brokiga kinesiska vaser, fyllda med blodbok, stodo på låga, förgyllda små bord. I hörnet ruvade en gammal spinett, stum, orörd kanske sedan decennier.
Från sin plats vid den susande cheminén lät Nanna förlägen blicken vila sig från all härligheten ute på den snöiga parken, som spökade fram ur den tidiga vinterkvällen.
En blandning av lycka och blygsel fyllde henne. Varigenom hon förtjänt allt detta, begrep hon ej — ty detta liknade belöning i stället för straffdom. Hon kände, att hennes värdinna slösade sin godhet på en ovärdig. Grevinnan visste ju ingenting om hennes äventyr, hennes förseelser. Skyggheten gömde allt sådant bakom de stumma flickläpparna, men även om Nanna blivit tillfrågad, uppmanad att skrifta sig, skulle kanske ej ett ord förrått någonting. Vad hon förtegat för far och mor, hur skulle hon kunnat röja det för en främmande?
Nu ställde grevinnan kaffekoppen på det lilla åttkantiga bordet, högt som en pall, vilket på trissor rullats fram till hennes fötter, och gav en vink åt betjänten. Hennes högvälborenhet hade försjunkit i en tankspriddhet, som bjärt efterträdde pratsamheten vid middagsbordet.
Patern fattade tystnaden som en antydan. Han steg upp ur sitt bekväma hörn och bugade sig för sitt förnäma biktbarn. Till svar böjde hon huvudet inför honom, medan han gjorde ett korstecken över henne. Därefter vandrade han långsamt ut ur salongen.
Nanna och katolska grevinnan voro ensamma. Flickan ville, i tanke att hennes högvälborenhet önskade vila, följa efter patern, men grevinnan vinkade henne i stället närmare.
— Mon enfant, sade hon vänligt, — je veux te parler de quelque chose d’importance.
Nanna vidgade sina runda ögon och satte sig på en pall vid hennes fötter.
Och medan grevinnan höll hennes hand och tankfull lät blicken vila i mörkret därutanför, började hon tala till sin lilla gäst i en ton och med en förtrolighet, som ännu ingen begagnat mot Nanna.
Flickan svalde och skiftade färg, så underligt föreföll henne hennes läge. Så nytt syntes henne det sagda, så sällsamt fann hon det, att en främling skulle säga henne allt detta. Det var idel ohörda ting — inga böcker, ingen människa hade yppat något av detta för henne. Ting så ofattliga och ändå så naturliga — förklarande mycket av det, som utgjort de gångna veckornas gåta. Ting, som lugnade och varnade på samma gång.
Hon sänkte huvudet. Hon erfor än en gång den känsla av blossande skam, hon erfarit nyss ute i badrummet. Det kändes som att klä av sig än en gång och inför obekanta ögon.
Men tröst var att ej längre tro sig spetälsk, att veta sig sund och sitt tillstånd naturligt, att få en blick in i sin egen själ, på samma gång man lärde förstå sin egen kropp.
Och så skönt och gott det kändes att höra den kraftiga stämman, som för Nannas skull gjorde sig len och utan begriplig orsak stundom tycktes fylld med tårar, tala goda, varma ord till en främmande, ensam liten flicka, liksom om hon ej längre vore en främling.
Till sist tvang själva stämman så uppmärksamheten till sig, att Nanna nästan upphörde att lyssna till meningen för att endast fånga klangen — tonen av sökande, smekande ömhet.
Katolska grevinnan satt alltjämt med Nannas hand i sin och tittade ut i natten. Hon varken strök eller klappade handen, endast höll om den med ett lugnt, moderligt grepp. Över parken jagade tunga vintermoln, medan ett sorl av lösta droppar susade från de snöfläckiga, allt svartare häckarna och träden. Det töade. Och i samma tonart som droppet, allt blidare och lågmäldare talade rösten, hemligt upprörd, tycktes det, smältande än i glädje, än i sorg.
Annorlunda kunde ingen släkting tala. Annorlunda kunde ingen mor upplysa sitt barn om dess egen framtid och om livets hemlighet.
Det tycktes, som om den talande allt mer talade sig ut ur sig själv och sin omgivning. Hennes ord ryckte henne själv med sig. Hennes stämning blev till en inbillning, inbillningen till värklighet.
Ett par gånger nämnde grevinnan sin skyddsling vid namn, men ena gången missade hon sig och kallade Nanna för Antoinette.
Och vid det namnet böjde sig hennes högvälborenhet ner över henne, kysste hennes panna och drog henne intill sig.
— Säg, ma petite, vill du alltid stanna kvar hos mig, säg?
Grevinnans röst lät så upprörd, så sliten av ett slags förtvivlan, flickan ej förstod, att Nanna ej nändes säga mot.
— Oui, madame la comtesse, svarade hon lågmält.
— Och vara min egen lilla dotter, ma chère petite?
— Oui, madame la comtesse!
— Och ej längre heta Nanon, men Antoinette, Antoinette ma chérie?
— Oui, ma — dame la com — tesse!
Nanna kunde i sin förlägenhet och rörelse ej svara annat. Hon kände fläkten av det bedjande gamla ansiktet tätt över sig.
— Säg maman, viskade grevinnan och höll andan.
— Maman, svarade Nanna med huvudet mot hennes bröst, men tårarna runno utför flickans kinder. Det var Nannas tårar blandade med grevinnans. Och den lilla prästdottern kände det, som om hennes avlockade »maman» varit en dålig, en mycket dålig handling.