XVII.
»Petit oiseau, som trippade vid min sida liksom — liksom Antoinette i dag! Hon var knappa tretton, när hennes pappa dog — Bayard, pauvre, jag lät genast skjuta hästen, som kastat honom av. Det var kanske en synd — miserere me — jag rådde inte mig själv, jag hade varit i stånd att misshandla djuret för olyckans skull. Jag tålte inte se Bayard, men minns ännu skriet, när —.
»Vad pratar jag om, Toni, vad pratar jag om? Du såg ju aldrig vare sig greven eller Bayard. Mais de son ciel il te voit et te bénit, Toni!
»Petit oiseau, hon hade sitt ponnyspann och sin ridhäst — alltsammans lät jag skaffa ur världen, jag minns inte längre på vad sätt. Det var kanske grymt, men sorgen gjorde mig grym — miserere me, priez pour moi, mon père!
»Petit oiseau, hon sprang i park och salar, sprang med små fågelsteg — hon var ej stark, liknade en sjuk liten fågel, men läkarna spådde henne i alla fall ett långt liv. Jag hade varit i stånd att väga deras medikamenter i guld den tiden — och än i dag, ack, ännu mera i dag, Toni!
»Hennes far avgudade henne, bar henne på armarna, liksom han bar mig — i allt, som rörde henne, tog han del, som om också han varit hennes mor. Och alltid ville han se mig speglad i henne. ’Se, så brukade din mor sitta och drömma, när hon ännu var fröken,’ sade han. ’Och så flitigt satt också hon vid sin båge en gång, och så snäll var också hon i sin Numa Pompilius.’
»Ack, greven var ett mönster som make — skulle du få höra annat, mon enfant, så tro det inte, men erinra dig, vad jag berättat dig! Han var ett mönster, och när han ofta predikade: ’Likna din mamma, tag efter henne i allt, i allt,’ så kunde jag varit frestad att säga: ’Imitez votre père, mon enfant, likna i stället din far i kärlek och uppmärksamhet!’
»Men Antoinette trivdes ej riktigt i vårt klimat, pauvre petite — hon var klen, men så vacker: ack, du skulle sett henne, ni skulle känt varandra — fast kanske ni i alla fall inte känt varandra då! Hon vistades mäst i Nizza — i Nizza sommar och vinter, utom den sommaren pappa föll — föll ifrån.
»Jag sjuknade, och du — Antoinette, menade jag, imiterade mig — också hon blev sjuk, hårt sjuk. Hon dog — ack, att hon tagit mig med sig i graven! Är det synd att tänka så — priez pour moi, mon père! Ack, läkarna, de skälmarna, jag hade varit i stånd att låta hänga dem allesamman — om det varit i de gamla, galna, förnuftiga tiderna!
»Antoinette, varför skall man mötas för att skiljas? Varför skall man födas för att dö? Antoinette — hon hade ett manér att sitta och se på mig ibland, som om hon tänkte: ’Chère maman, maintenant je vais m’envoler! Nu flyger jag från dig, mamma! Petit oiseau, petit fripon!
»Ack, Antoinette, varför kan du inte alltid stanna här hos mig? Varför skall du behöva tänka på alla de andra? Varför skall du ha en pappa och en mamma? Varför skall du ibland sitta och betrakta mig, som om du tänkte: ’Chère maman, maintenant je vais m’envoler!’
»Antoinette, säg — jag är ju din chère maman? Riktigt! N’est-ce pas?
»Ack, Nanon, förlåt mig — priez pour moi, mon père!»