XXII.
Mina kände sig både överraskad och icke överraskad. Situationen hade inträtt så plötsligt, att hon först långt efteråt hann förklara den för sig. Men å andra sidan insåg hon, att om hon någonsin skulle kommit till tals med honom, måste det som nu ha skett genom överraskning.
Det hade helt enkelt gått så till, att Mina lyssnat vid nyckelhålet i dörren till matsalen. Sedan hon tagit till flykten för främlingens oväntade uppenbarelse och tilltal, sedan hon låst in sig och flämtat ut sin skrämsel, hade den väckta nyfikenheten tagit ut sin rätt. Alla husets viktigare tilldragelser övervakades sedan länge av Mina vid ett eller annat nyckelhål.
Hon hörde och förstod emällertid blott en bråkdel av vad som försiggick ute i salen. Denne främling, vars uttal lät så obegripligt, vad kunde han vilja dem? Varför såg pappa så knarrig ut? Hade människan kommit med obehagliga nyheter? Kanske från Amerika, vars språk hon tyckte sig känna igen från Eugènes brev? Hade mannen bud från Eugène, från hans döds- eller sjukläger eller —?
Visst låg fästmannen begraven i hennes hjärta som en begråten romanhjälte. Visst liknade den döda kärleken i sitt pyntade hjärtegemak en docka i sitt skåp, näpen och blott i ett svagt skimmer av vemod erinrande om det unga väsen, som förr en gång lekt med dockor. Men nu tycktes det i alla fall, som om någon andats värme över den stela drömmen — som om en hand störande gripit in i dockskåpets pyntade ro.
Nyfikenheten stegrades till en spänning, som närmade sig ångest. Mina måste upp och lyssna. Och när det högröstade uppträdet därute upplöstes i tystnad, vågade hon en titt ut i salen. Hon upptäckte ingen där — bordet stod orört, betäckt med sina ark och längder, sådant pappa nyss lämnat det. Hon tänkte sig i en fart snedda golvet för att utfråga någon ute i folkstugan och hade hunnit halvvägs, när hon bakom sig varseblev främlingen.
Det klack till i henne, och hon vacklade på sin halta fot. Ej för allt i världen ville hon … Hon gav sig ej tid att titta närmre på hans person, vände endast helt om och ville skynda in till sitt.
Hur brådstörtad flykten var, kom mamsellen för sent. Främlingen, som dykt upp i hörnet bakom den breda skänken, stod redan vid sidan om hennes ingång, och när hon, likt en skrämd fågel, strök dit in, hann hon ej få dörren igen efter sig. Mannen var henne för snabb, i en huj kom han efter, in i den trånga korridoren. Mina inbillade sig känna hans andedräkt om sina öron, liksom hon nyss skrämts upp av hans bullrande röst.
Halvt svimningsfärdig — hon gick ju i negligé — sjönk hon ner i sin soffa, medan — karlen utan krus tog plats vid hennes sida.
Det var en förfärlig människa — skulle hon ropa på hjälp?
Där bullrade redan hans stämma — förskräckligt grov och skrovlig och ociviliserad mot pappas och brödernas. Vad han resonerade, var rena obegripligheterna.
— Minnie darling, sade han och ökade sin oerhörda djärvhet med att gripa efter hennes hand. Vilken hon emällertid med ett ryck fick undan och väl gömd under sin peignoir. Jesses, måtte blott ingen komma och få se dem båda i soffan!
— Minnie darling, är det så lang syne? Great Scott, ten years, ten long years!
Han föreföll upprörd själv; det språk, han nu talade, var väl ren engelska: för Mina var det i denna stund arabiska. Hon kände den dödligaste ångest, det var något i hans tonfall hon fruktade, men kraften svek henne även till ett nödrop.
— Minnie, du har forgotten, quitely forgotten, poor girl! Jag är inte häller längre the old scoundrel! Han ligger i graven, han är död, quite dead — bataljer och allvarsamma saker ha fått död på den eländige damnade skojaren!
Mina tittade förfärad upp.
Vad var det han talade om? Om Eugènes död — och i ordalag, som om han skämtade med henne och hennes sorg? Ty var Eugène död, måste hon ju sörja honom, det bjöd vanlig utvärtes anständighet, varmed Mina var nogare än någon annan.
Vad ville människan egentligen inne i hennes rum? Förolämpa henne genom sin närvaro — och därjämte genom sitt ogudaktiga ordande om för henne heliga ting?
Hade Eugène dött i en batalj?
Nyfikenheten tog till sist överhand över alla andra känslor. Hon tittade upp på främlingen, först skyggt, liksom kringgående, sedan tillrättavisande och slutligen forskande.
— Vet min herre — har min herre något bud från Eugène?
— Från Eugène, log han, men lät blicken flyga ut i rummet i stället för att vila på henne. Det gömdes i hans leende någonting resignerat, som om han ångrat eller sörjt någonting.
— Eugène, drog han på det, medan hon oavvänt stirrade ömsom på hans hakskägg, ömsom på de breda, röda ärren.
— Den gamle Eugène, upprepade han, — är quite dead. Alla hans gamla funs och upptåger äro glömda och begravna. Bataljer och allvarsamma saker ha slätat dem ur hågkomst och minne och skottat igen graven över dem. I faktorierna och Californien lämnade han en hel del. Vid Bulls run och Manassas lämnade han också en hel del, och vid Gettysburg blev han liggande på platsen.
— O, stönade mamsell Mina utan att dock flytta ögonen från den främmandes ansikte. — Han fick — han fick väl åtminstone kristlig begravning?
Hon förstod fortfarande endast delvis hans dialekt och knappt ens delvis hans mening. Men hon förstod av uniformen, att den främmande berättade om ett krig, vari också Eugène tagit del, och där han slutligen måste ha stupat.
— Oh yes, svarade den utländske krigsmannen och skrattade åter helt ogudaktigt. — O yes, på lazarettet läste de en hel del —
— O, stönade mamsellen igen och kände tårarna springa ut i ögonen. Det grämde henne på något dunkelt sätt, att hon ej fått vara med och bevittna åtminstone den högtidliga akten.
— Så att, fortsatte krigsmannen ur den plötsliga, skymmande dimman, — så att, när han stod upp igen, var han en helt ny människa — oh yes, quite another fellow, you know!
Mamsell Minas tårar torkade i en handvändning. Vad pratade han om nu igen? Satt han alltjämt där och drev gäck med henne? Vem var han egentligen, denne grobian, som utan presentation smugit sig in i hennes kammare?
— Är — är Eugène då inte — inte alls död, sporde hon uppbragt.
— Dead? Oh no, I don’t see just that! Do you?
Han skrattade för sig själv och tittade rakt ut i rummet. Med sin djärva, men godlynta blick tycktes han betrakta varje möbel, varje sak för sig — utan skygghet, utan försyn, som om alltsammans hört honom till. Hon kände sin växande harm kämpa med blygseln.
Plötsligt vände han huvudet rätt emot henne. Han hade ett leende över sitt barska och härjade ansikte, som om hon varit en helt liten flicka, som nyss ridit ranka på hans knä.
Han räckte fram bägge de grova händerna, av vilka den ena fått ett finger stympat.
— Minnie, darling, känner you inte igen mig?
Känner igen?
Mina spärrade blick och mun på vid gavel, ungefär som mot en inbrottstjuv eller rånmördare och betraktade honom utan att se stort någonting alls.
Men hans leende höll fast. Det var omöjligt att släppa det utan att ha kommit underfund med, vad det betydde. Och detta leende talade för rästen ett språk, som hade en länge förgäten gammal visas klang. Det berättade om forna tider och fröjder, om ljuva stunder, som varit begravna, men väntade sin uppståndelse.
Krigsmannen var henne främmande, likgiltig, ja, fientlig — men hans leende syntes kärt och välbekant; en främlings gåtfullt bekanta leende ur hårda, brynta och brustna drag.
— Eugène, sade hon liksom för sig själv, medan hon rodnade över sin närgångna granskning, — var vistas han nu?
I samma ögonblick hon sagt orden, gav hon till ett högt rop och gömde ansiktet i händerna. Hon hade äntligen känt igen honom. Och nu föreföll hon sig så gränslöst olycklig.
Värnlöst olycklig. Vart skulle hon fly? Var gömma sig? Han hade ju redan sett allt, jämfört henne med bilden från unga dar, ömkat och — hon ville sjunkit genom golvet av skam.
Hon rådde inte längre med sig själv. Hon satt där alldeles hjälplös, höll händerna för sitt röda gamla mamsellansikte och märkte knappast armen, som lade sig om hennes liv. När hon märkte den, var det redan för sent: mot den armen stretade ett svagt fruntimmer förgäves.
Hon försökte i alla fall, hon vred och krökte sig i blygsel och förtvivlan, och under denna brottning stötte hon knät mot någonting hårt.
Hon snyftade till: ej av smärta, snarare — ja, av en oförklarlig känsla, som närmast liknade glädje, och utan motstånd sjönk nu pannan mot hans breda, skuggande bröst. Först nu lyddes hon i fullt medvetande till smekorden, förstod hon fullt den ovana dialekten och kände hon den långa, långa spänningen vika.
Han hade ju träben, den käre, gamle — hennes fästman, Eugène …