13. Misstänkta flyktingar.
Gamle Gobort for en dag tidigt ut på fågelskytte men kom tillbaka efter några timmar utan att ha fått ett liv.
»Vad går åt dej, som kommer hem med båten tom?» skrek halta Kalle i örat på honom.
»Du behöver inte skrika, har jag sagt. — Det ä’ den där ålänska skepparn. Jag fick se honom, när jag skulle i land på södra Äggskär. Låg på kryss en mil bortom Örnhuvud. Tycks ämna sej in.»
»Nu, medan det ännu ligger is kvar i farlederna?»
»Ser så ut. — Jag tänker vi får varsko kapten Melby. Det står inte rätt till.»
»Ä’ du från vettet? Varför ska’ en lägga sej i andras angelägenheter? Det har en ingen tack för. Låt dem sköta sej, bäst di gitter. Om vi skulle tala om, vad vi visste, vad hade då länsman att göra för alla de grova pengar, han bär opp i lön?»
»Jag tror ändå, jag får ge signal», mumlade Gobort för sig själv, medan han rustade till med flaggorna. »Fartyg i sikte, hm, fast inte synligt härifrån precis. — Jag vet inte om vi gör rätt, som håller tyst med vad vi har reda på.»
Halta Kalle iddes inte svara, och gubben fick signalera, som han ville.
Pastor Hemming var på Dägervik, när budskapet kom. »Slättoppad skonare, troligen ålänning, en mil utanför Örnhuvud» — det såg mer än misstänkt ut, tyckte både han och kapten Melby. Vad hade den åt det hållet att göra, där det var så svårt att leta sig väg mellan de många grunden? Och vid denna årstid se’n, då den inre segelleden ännu var stängd.
Kaptenen skickade efter rättarn och började ladda sina pistoler.
»Vi måste ut och se efter, vad di tar sej för», förklarade han och räckte pastorn en pistol.
»Ge mej en oladdad. Den gör samma tjänst.»
»Håken heller! Men låt gå — duger alltid att dänga folk i skallen med.»
Rättarn kom in.
»Där har vi Österman. Du kan ta några styva karlar med dej och sätta gamla låringsbåten i sjön. Vi ska’ ut och slåss mot sjörövare. Se till, att var och en har lodbössa med. Fattas det för någon, så finns det här. Och krut och flintor och — vad di behöver.»
Rättarn såg bekymrad ut.
»Stora skeppsbåten? Den rinner som ett såll.»
»Gör ingenting.» För kaptenen funnos inga omöjligheter. »Ta med ett par ämbar, så får några ösa, medan di andra ror.»
Båten var dock inte så otät, som det troddes. Värre var att arbeta sig fram igenom issörjan, som drivit ihop och packat sig i viken. Men även det gick, och med sex man vid årorna och kaptenen till rors bar det av mellan klippholmarna ut mot gattet, där de väntade, att det misstänkta fartyget skulle visa sig.
»Sannerligen, där ligger hon för styrbords halsar, strax hitom fyrafotsgrundet — ålänsk rigg, ja.»
Kaptenen lämnade roret åt pastorn och fick upp en kikare.
Även på galeasen tycktes de ha märkt den mötande båten. De gingo upp i vind och lågo bi en stund. En liten gigg sattes ut och rodde från fartyget. Därefter fyllde sig åter seglen. Galeasen föll av och länsade undan för god vind.
Kaptenen hade rest sig upp och stod med kikarn för ögat.
»Han sköter sej bra, den där ålänningen, det kan inte nekas. Känner farvattnet som en lots. Men var har jag jollen? Aj, aj! — stuva undan bössorna, gossar, och lägg presenningen över. Det ä’ bara två man, som kommer.»
Den lilla båten hade möda att bärga sig i de stora havssjöarna.
»Raska på, så vi inte kommer för sent», kommenderade kaptenen.
Karlarna togo i av alla krafter, och båtarna voro snart inpå varandra. Kaptenen vände och sackade långsamt akteröver. De båda männen halades ombord, och jollen togs på släp.
Galeasen hade emellertid åter ändrat kurs och styrde nu för halv vind inåt den norra skärgården. De fingo sedan veta, att den varit jagad av en rysk örlogsbrigg, som ännu syntes ute till havs men inte vågade sig längre in på det okända farvattnet.
Främlingarna voro dock högst oroliga och kunde knappt tro, att de voro i säkerhet. Den ene av dem hade ett förnämt utseende och var klädd i dyrbart pälsverk. Han vände sig genast till kaptenen och erbjöd honom på franska en stor summa, om han genast landsatte dem på fastlandet.
»Håll dej till något civiliserat tungomål, om du vill jag ska’ begripa’t», brummade kaptenen, som inte kände andra språk än spanska och engelska.
Pastorn försökte med tyska, som främlingen tycktes förstå, fast han i sin förvirring fortfor att svara på franska.
Han var, sade han, en polsk furste, som av ryska regeringen förvisats till Sibirien. Men innan domen kunde sättas i verket, lyckades han fly till Finland. Där hade han fått tag i den ålänska skepparen, som efter mycket ackorderande åtagit sig att föra dem över till Gottland.
»Ça, c’est l’île de Gothland, n’est-ce pas?» undrade han och pekade på Dägerölandet.
Han frågade, om det var långt till Köpenhamn, som han föreställde sig var huvudstad i Sverige. Där hade han många vänner och var nära bekant med själva kungen.
Furstens följeslagare hade lidit mycket av den besvärliga färden. Så snart han kom ombord i storbåten, sjönk han ihop och satt länge med händerna för ansiktet. Slutligen tycktes han hämta sig och såg sig frånvarande omkring. Han var en äldre man av utpräglat österlänsk typ, med djupt liggande ögon och något gråsprängt skägg.
»Ein Jude?» sade pastorn och såg frågande åt det håll, där han satt.
»Certainement», svarade fursten. »Men han är en utomordentlig man, listig och förslagen. Jag har honom helt och hållet att tacka för, att jag kommit välbehållen undan. — Hans namn? Lewinsky. Han tjänstgör som min tolk, men han är min vän.»
Fursten lade högtidligt handen på hjärtat och tillade:
»Han kan alla språk, même le suédois.»
Med kunskapen i svenska var dock illa beställt. Kapten Melby gjorde upprepade försök att få ett samtal i gång, men ingendera kunde förstå, vad den andre menade. De gjorde de mest löjliga misstag. När kaptenen ville höra sig närmare för om fursten, trodde tolken, att det var fråga om frukost och såg bekymmersamt på klockan.
»Det ä’ som att tala spanska med en brasiliansk nigger», förklarade kaptenen och skrattade, så att tårarna kommo fram.
Den misskände tolken iakttog en orubblig värdighet och anmärkte endast, att »svensk språk vara micke svår att språka, micke lätt att ferstå», vilket åter framkallade ett bullersamt utbrott från kaptenen.
Det var överenskommet, att främlingarna skulle stanna över natten på Dägervik, då det redan var skumt, innan de hunno land. Dagen därpå skulle de fortsätta sin resa, först till Norrudden och sedan med isbåten över fjärden. Kaptenen signalerade till Valsjökvarn, att skjuts skulle stå tillreds på bestämd tid och förbudssedel skickas till närmaste gästgivaregårdar.
Men furstens ängslan för den ryska örlogsmannen tilltog allt mer, och pastorns föreställningar hade ingen verkan. Det var lika lätt för deras båtar att komma i land som för kaptenens, menade fursten. Och vad frågade ryssarna efter, att det var svenskt område! För att få honom i sitt våld voro de i stånd till vad som helst. Bäst att ge sig därifrån så fort som möjligt.
Tolken var den enda, som hade något inflytande på honom. Han tog honom avsides och talade länge och allvarligt. Så fick han ögonen på en karta, som låg framme. Han utpekade Dägerön och farlederna däromkring. Man kunde gissa sig till, vad han sade, det var alldeles nödtvunget att avbida dagsljuset, innan man gav sig ut på den farliga färden till fastlandet.
Kaptenen gav noga akt på vad de gjorde.
»Titta på den där gynnarn», sade han högt. »Han tycks vara riktigt hemmastadd på våra kartor. Om han inte ä’ en bland tjyvarna, vill jag vara riggad som en rospigg.»
Tolken syntes uppfatta detta såsom en artighet och bugade sig djupt.
Emellertid hade en riklig måltid blivit framsatt. Fursten hade någorlunda hunnit lugna sig, och när han märkte, att han kunde samtala med Isabel och Märta på franska, försäkrade han, att sådant sällskap fullt uppvägde de faror, han utsatte sig för genom att dröja. Och följande morgon var det med verklig bedrövelse, som han såg den stund närma sig, då han måste skiljas från sina älskvärda värdinnor. Han bedyrade vid Jagellos krona, att han helst velat tillbringa återstoden av sitt liv på denna ö — han kallade den visserligen för Gottland, men man förstod i alla fall meningen — om icke heliga plikter fordrat hans närvaro på annat håll.
Strax före avresan vände sig tolken med avmätt hövlighet till pastorn, som även stannat kvar, och anhöll på sitt brutna språk om ett samtal i enrum med honom.
»Ta honom in i styrhytten och häll i honom en stark grogg, så han får lite gladare uppsyn», föreslog kaptenen, som tyckte, att han kunde säga vad som helst utan fara för att någon av främlingarna skulle begripa det.
Pastorn visade vägen. De gingo uppför en trappa och genom en glasdörr ut på taket till den flygelbyggnad, där kaptenens egendomliga styrhytt var uppförd. Tolken såg sig med någon förvåning omkring i det på sjömansvis utstyrda rummet. Efter en knapphändig inbjudan av pastorn slog han sig ned i en koj och började i viskande ton men på renaste svenska:
»Mitt namn ä’ egentligen inte Lewinsky utan —»
Han tystnade och försjönk i tankar.
Pastorn betraktade honom uppmärksamt men vårdade sig inte att svara. Han hade börjat tycka, att både fursten och hans tolk sågo skäligen misstänkta ut, och kom på sig med en önskan, att han haft länsman Videstam till hands för att reda ut saken.
Plötsligt såg tolken upp och mötte pastorns forskande blick.
»Mitt namn», upprepade han, »ä’ inte Lewinsky utan Meyer Levysohn.»
Pastorn fattade honom i båda axlarna och vände honom mot dagern.
»Var försiktig, Gustav, så jag inte tappar skägget. Jag hade så när gjort det i går, då du tog mej utan krus och lyfte mej över i er båt.»
»Men Sten, ä’ det verkligen du?»
»Jag måste väl visa dej en gång, att du inte skulle kunna känna igen mej, om jag inte ville.»
»Nej, aldrig kunde jag tänka något sådant. Din filur! Nu när du skrattar, kan jag se, att det ä’ du. Käre Sten, du ska’ tro, vi varit oroliga för din skull. Om vi inte fått ett brev — i februari, vill jag minnas — från en herr Natan Silbermann i Berlin —»
»Min gode vän och trosförvant, han som skulle skicka mina brev till Sverige.»
»Han skrev, att dina brev uppsnappades, men att du själv inte led någon nöd.»
»Ja, det ä’ ett bedrövligt land för brevskrivare. Jag skrev diplomatiskt, må du tro, men ändå — och när jag aldrig fick svar på mina brev, var det inte lönt att fortsätta. Utom när jag ibland ville leda vederbörande på villospår.»
»Vad kapten Melby ska’ bli glad, och flickorna —»
»För all del, nämn inte för någon, att det ä’ jag. Di kan inte hålla sej allvarsamma. Fursten vet ingenting annat, än att jag ä’ Meyer Levysohn från Frankfurt, fast han ville, att jag skulle kalla mej Lewinsky, när jag kom i hans tjänst.»
»Jaså. Nu börjar jag begripa. Ja, det ä’ kanske så gott. Det ä’ ingen furste, förstås. Det ä’ kanske själva anföraren för tjyvligan, som du narrat i fällan.»
»Jo, nog ä’ han en riktig furste, överdådigt rik och förnäm. Men inte ä’ han så märkvärdig, som han inbillar sej. Det ä’ hans namn, som gör’et. Jag för min del tror, att ryssarna helst såg, att han kom undan. Nu kan di utan vidare lägga beslag på hans stora egendomar och hans övriga förmögenhet, så mycket som di kan komma åt — det mesta har vi skaffat över gränsen genom min vän Silbermann.»
»Men fartyget, som förföljde er?»
»Det var ingen fara. Jag hade mutat kaptenen. Onödig utgift för resten, ä’ jag rädd. Han hade nog sina order att inte visa för stort nit. Men ändå — di kan vara dumma ibland.»
»Och det var för den här furstens skull, som du gav dej i väg så oförmodat i höstas?»
»Tycker du det! Nej, men det ä’ alltid bra att ha två pilar på bågen. Om man kan narra folk, att man håller på med en sak, som man rakt inte frågar efter, så får man sköta sitt egentliga åliggande i lugn och ro.»
»Nå, vad kunde det vara? Ä’ det en hemlighet?»
»Inte för dej. Och du kan tala om’et för kapten och för flickorna, när jag en gång ä’ väl härifrån. Jag ä’ rädd för Märta. Jag kan inte låta bli att titta på henne, och det märker den tjyvungen.»
»Ja, hon fick minsann vänja sej i somras vid en viss länsmans —»
»Tyst, Gustav, vi ska’ inte tänka på den tiden. Då blir det för svårt att fara igen. — Jo, ser du, det har länge pågått en omfattande införsel av ryska varor, utan att tullen fått tillfälle att lägga sej i’t.»
»Lurendrejeri?»
»I stor skala. Jag misstänkte genast, att det stod i sammanhang med tjyvhistorierna, och mycket riktigt — det var så. Du ska’ sedan få höra närmare om saken. Det ä’ flera fartyg med i rörelsen, och min vän ålänningen ä’ djupt intresserad. Han ä’ inte chef för firman — det ä’ den där svartmuskige karln, du minns jag talte om — och några av mina judiska trosförvanter står bakom det hela. Det underlättade betydligt mitt arbete.»
»Men stölderna?»
»Di ä’ bara att betrakta som biförtjänster. Om di hållit sej i skinnet, så hade di kunnat fortsätta med smugglingen, men nu ä’ det slut. Det återstår bara att få tag på, var di har sina varor. Di ska’ ha ett nederlag någonstans, tycktes det på ålänningen en gång, när han fått för många supar. Det ska’ jag ta rätt på i sommar.»
»Då kommer du tillbaka hit? När tror du det blir?»
»Vet inte. Först ska’ jag sköta om furstens affär, efter jag åtagit mej saken, och sedan —»
»Nå-å?»
»Ja — men nu kommer gubben Melby. Låt se, du håller tungan rätt i mun.»
Länsmannen återtog sin stela hållning och ordnade sitt skägg och sitt hår och de buskiga ögonbrynen.
»Har ni inte talat slut än?» hördes kaptenens stämma utanför styrhytten. »Hästarna ä’ framme.»
»Vi måste väl gå då, herr Lewinsky», sade pastorn och öppnade artigt dörren.
»Har den kanaljen lärt sej något svenska än?» frågade kaptenen. »Jag undrar, om vi vågar släppa de där förhärdade spetsbovarna ifrån oss, när allt kommer omkring. Såframt det inte sker med fångskjuts. Hade jag bara länsman Videstam här! Han skulle snart plocka hemligheten ur dem.»
Länsmannen bugade sig.
»Micke ferbunden, micke ferbunden.»
»Tala sakta», viskade pastorn. »Han förstår mera svenska, än det ser ut.»
»Nå, det skadar aldrig, han får höra sanningen», mumlade kaptenen.
Avskedet ägde rum under många försäkringar från furstens sida, att han lämnade sitt halva hjärta kvar på Dägervik; den andra hälften tillhörde hans olyckliga fädernesland.
Kapten Melby följde inte med, som han annars brukade, när det var någon svårare färd att vänta.
»Lars-Johan får ta dem över», sade han för sig själv, »och om han vill dränka dem, inte mej emot.»
Så snart det burit av med skjutsen, kunde pastorn inte hålla tyst längre.
»Vet ni, vem tolken var? Det var ingen annan än Sten Videstam.»
»Omöjligt!»
»Kom in, ska’ ni få höra.»
»Så elakt av honom att inte tala om det för oss!» klagade Isabel.
Kaptenen sökte efter ord.
»Om — om — om vi skulle spänna för Ali — — Nej, skriv opp i almanackan, Märta, att vi säjer opp bekantskapen med honom från den här dagen. Vänta mej» — han knöt näven efter de bortfarande — »när jag en gång får honom mellan skål och vägg, ska’ han allt ha igen’et!»
