17. Ombord på ålänningen.
Inge och Anders hade skött om Vedbackarn, så gott de kunnat, och flitigt bytt om med de våta omslagen. Sedan de hämtat matsäcken, skyndade de sig att ge honom vatten att dricka, men något annat kunde han inte få i sig. Under natten turade de om att vaka, och på morgonen var han så pass bättre, att han kunde hasa sig ut ur busken och med gossarnas hjälp komma in i kojan.
»Snälla barn», viskade han fram. »Pyssla om stackars Jansson. Anfäkta di getingarna. Jansson ingen elak karl — menar ingenting ont, det ä’ bara hans sätt.»
Emellanåt kom yrseln över honom. Han slog rasande omkring sig under de gräsligaste eder och skrämde gossarna, så att de inte vågade vara inne, förrän han lugnat sig. Men mestadels sov han, och det var nog det bästa för honom.
En gång, när han var vid sans, frågade Inge honom efter båtnyckeln. En av dem skulle ro till Dägerö, sade han, och komma igen med hjälp. Men det ville Vedbackarn inte höra talas om. Nyckeln hade han gömt, han kunde inte beskriva var. Snart kunde han nog hanka sig fram till båten, och då skulle de fara hem alla tre.
På kvällen den andra dagen hörde de en båt lägga till inne i sandviken. Gossarna sprungo ut, i hopp att det var någon, som sökte efter dem. Men det var inte så väl. Två främmande män hade stigit i land. Den ene lutade sig ned och betraktade noga de talrika spåren av fötter, som syntes i sanden efter gossarna. Den andre, en ung jätte med vilt utseende, stod bredvid och gapade halvfånigt.
Anders drog ned Inge bakom en knippa strandråg, som växte utmed klippan.
»Den där, som böjer sej ner, ä’ den svartmuskige, som jag såg ombord på ålandsskutan. Det blir nog bäst, vi kilar undan.»
De båda männen stodo alltjämt obeslutsamma kvar, som om de fruktade något försåt. Efter en stund tog den svartmuskige fram en pipa och visslade till på ett egendomligt sätt.
Genast började Vedbackarn jämra sig därinne.
»Hjälp, Anders — Inge, hjälp, jag dör», ropade han.
Gossarna måste se, vad som var åt honom. Han hade krupit fram till dörren, och när de tittade in, högg han tag i dem och gav sig till att skrika, så mycket han orkade. De kämpade mot och sökte komma loss, men han hakade sig fast som en kardborre och drog ned dem på golvet. Det var nära, att Anders gjort sig fri. Han sparkade förtvivlat omkring sig och måtte ha råkat ett ömtåligt ställe, så Vedbackarn släppte taget. Men en hård näve tog honom över nacken och slungade honom våldsamt in i rummet. Dörren stängdes, och nyckeln togs ur.
»Ä’ du galen, Janne, som tar barnungar med dej hit?» Den svartmuskige var alls inte belåten.
»Det ä’ inte mitt fel. Di kanalje tjyvpojkarna har legat efter mej i ett års tid. Jag har aldrig fått någon ro för dem.»
Vedbackarn kravlade sig tillbaka till bädden.
»Och så di tygat till mej», fortsatte han. »Åj, åj, hjälp mej, Pekkonen. Di var här före mej — stod och kika’ genom fönstret. Men di ska’ få betalt, di satans — åj, åj.»
Mannen, som kallades Pekkonen, hjälpte honom en smula till rätta, och de talade tyst med varandra en stund. Gossarna hade krupit tillsamman i en vrå och stirrade på dem med förskrämda blickar.
»Ja, det blir nog bäst», hörde de honom säga med höjd röst. »Vad glor ni efter, rackarungar? Ni har ställt till vackert för er.»
Han gick till dörren och öppnade den.
»Heikki! Ohoj!»
Den unge jätten kom vankande fram. Några ord yttrades på ett underligt tungomål, och med ett skratt, som lät som ett grymtande, grep den väldige Heikki gossarna som ett par bylten, en med vardera handen.
»Försök inte slingra er undan, för då krossar han er som flugor», sade Pekkonen och gick före till båten. »Han ä’ mindre vetande och gör allt vad jag säjer. Det ä’ inte lönt att tala med honom, han förstår inte ett svenskt ord.»
Gossarna slängdes vårdslöst ned på en toft, och de båda finnarna satte sig vid årorna och rodde ut ur den lilla viken.
Galeasen låg på betydligt avstånd därifrån, i lä under en holme. De ankrade aldrig i omedelbar närhet av sandviken för att inte möjligen väcka misstankar utan rodde hellre ett längre stycke.
Pekkonen steg ensam ombord och försvann. Ett par besättningskarlar tittade nyfiket över relingen. De tycktes vara unga, men ett tidigt fördärv hade redan satt prägel på dem. De ropade något på finska till Heikki, som svarade med ett djuriskt grin.
Inge och Anders hade varken skrikit eller jämrat sig vid den omilda behandling de undergått. De voro rent förlamade av skräck och kunde inte få fram ett ljud. Något så lömskt och elakt som uttrycket i Pekkonens ansikte, något så rått som Heikkis vanvettiga flinande hade de aldrig sett eller kunnat tänka sig. Och de unga sällarna, som hånfullt betraktade dem! De visste nog, vad som väntade dem — något gruvligt helt säkert.
Där kom Pekkonen tillbaka med skepparen, som tycktes harmsen och ovillig. De langades upp som annat gods och knuffades in i ett trångt kyffe, varefter dörren slogs i lås. Nu var det förbi med dem. De kastade sig ned på golvet och föllo i hejdlös gråt.
När de äntligen lugnat sig, märkte de, att det var natt. De hörde packor och lårar släpas över däck och stuvas ned i båten, som flera gånger rodde bort och kom tillbaka. Slutligen somnade de från sina ängslande tankar och vaknade inte förr, än fartyget var under segel.
»Nu far di bort med oss till ryssarnas land», viskade Anders. »Och vi kommer aldrig igen.»
Inge var tyst en lång stund och sväljde gråten. Så fick han fram några ord.
»I natt får mor ingen sömn», sade han. »Och inte moster Maja heller.»
»Och så blir det nog många nätter», tillade Anders.
Åter måtte de ha slumrat in. Denna gång väcktes de av ett par kraftiga sparkar, och en av besättningskarlarna skrek åt dem:
»Opp med er, lymlar, och gör nytta.»
Det var full dager, och de voro ute på ett vatten, som de inte kände till.
Efter ytterligare några sparkar sattes de att skrubba däcket och uträtta sysslor, som påtagligen voro onödiga — det var endast för att de skulle ha det svårt, förstodo de.
Mot middagstiden kom skepparen upp.
»Det kan vara nog nu», mumlade han. »Har ni fått någon mat?»
Nej, det hade de inte.
»Kom då med mej.»
Och så tog han dem ned i skansen, där de fingo äta sig ordentligt mätta.
Det var en prövande tid, som nu följde för de stackars gossarna. Så ofta tillfälle gavs, undfägnades de med slag och slängar. Ingen tillsägelse gavs utan mustiga tillmälen och hemska svordomar, fastän de sökte göra sitt bästa. Den ende, som på sitt buttra sätt visade dem någon välvilja, var skepparn själv. Men han var begiven på att dricka och låg en stor del av dagen och sov i kajutan.
De foro norrut längs kusten utan att hålla sig till någon egentlig farled, tycktes det, och när de lågo stilla, var det alltid avsides från människoboningar. Så ofta de mötte något fartyg eller måste förbi bebyggda orter, drevos gossarna under däck med den förskräcklige Heikki som vaktare.
»Kom ihåg, han har inte begrepp om vad han gör», sade Pekkonen. »Om ni öppnar mun och ger hals, vrider han nacken av er.»
Ibland kommo främmande karlar ombord, och då fingo gossarna likaledes krypa ned i sitt kyffe. Det var tydligt, att tjuvarna hade förbindelse överallt i skärgården, fast inte alla ombud ansågos så pålitliga som Vedbacka Jansson.
En gång jagades de av ett kronofartyg. Men galeasen var en snabbseglare, och skepparn förstod sitt yrke i grund, så de kommo lätt nog undan.
Det visade sig sedan, att det varit länsman Videstam, som med den ännu i skärgården förekommande optiska telegrafen skickat bud, att de skulle anhållas. Men enda följden var, att de blevo mera försiktiga. Pekkonen beslöt rentav att vända och ge sig söder ut för att ordentligt leda sina förföljare vilse. Därtill skulle de taga den yttre vägen och sträcka så långt som möjligt utåt havsbandet för att undvika obehagliga möten. Helt och hållet övergiva de skyddande skären vågade han inte.
Gossarna började fatta en smula hopp, när de närmade sig kända trakter. Men snart föll deras mod. Med den kurs, de styrde, var det föga troligt, att någon skulle lägga märke till dem.
Tidigt en morgon fingo de Dägerön i sikte. De kunde urskilja den vita herrgårdsbyggnaden mellan lövträden och kapten Melbys signalstång och klipperjakten, som låg förankrad långt ute i viken med gigat storsegel och förseglen löst beslagna vid stagen.
»Kapten har varit ute och letat efter oss», sade Inge.
»Eller också tänker han sej ut», föreslog Anders. »Om han nu hade kikare till hands — men han sover väl vid det här laget.»
Gossarna hade ovanligt nog haft en stunds vila och sutto nedhukade vid relingen med ögonen oavvänt fästade på de välbekanta stränderna. Pekkonen märkte det men lät dem hållas.
»Ja, titta ni», hånade han. »Nu ser ni Dägerön för sista gången.»
»Jag tror vi springer i sjön och simmar i land», viskade Anders. »Di kan inte simma.»
»Men di går i båten och hinner opp oss, innan vi hunnit halvvägs.»
»Om vi kunde komma åt båten då. Di har bara en.»
Det var gott väder, och den enda jollen, som vanligen surrades på däck, låg för bekvämlighets skull på släp.
»Tänk inte på det, Anders. Det finns ingen hjälp för oss — vi som aldrig får gå akterut.»
De voro inne i den farligaste skärgården, där ingen gärna gick fram, och Pekkonen kände sig nu trygg för all förföljelse. Karlarna, som under det sista dygnet inte fått smaka en tår brännvin, fingo ta skadan igen och lågo snart redlösa. Skepparn tålde mera men stupade till sist även han, och Pekkonen måste ta roret. Han svor och förbannade sin dumhet att släppa dem till spritkaggen. Ett tag tänkte han på att ankra under någon holme — det fanns ju inga andra än gossarna att få någon handräckning av, om det skulle behövas. Men han kände vägen så bra som någon, vinden var jämn — frisk sommarbris och till på köpet platt förlig — det var illa att inte begagna det gynnsamma tillfället och komma fram genom den krångliga leden utan att behöva göra ett enda slag. Han bestämde sig för att fortsätta.
Då fick Anders se något.
»Ä’ det inte en båt där långt borta, strax öster om den skogiga holmen? Tänk, Inge, om det ä’ gubben Gobort, som ä’ ute och tittar efter oss.»
Och utan att besinna sig hoppade han upp på kajuttaket och satte till att vifta med ett par vita byxor, som lågo till torkning.
»Ner genast!» skrek Pekkonen.
Men Anders höll i med att vifta, fast båten redan var på väg att försvinna.
Pekkonen bet ihop tänderna och lämnade roret åt Inge.
»Håll rätt ovanför röda klippan. Det ä’ fullt med grund i lä.»
Därmed sprang han fram och drev till Anders, så han huvudstupa störtade i sjön. Inge skrek till och lade roret dikt i lovart för att vända undan vind och komma upp till Anders, som redan blivit ett tjugutal famnar efter.
Det gick, som det måste gå. Storbommen kom svepande över däck och tog med sig Pekkonen, och strax därefter rände skutan med fart upp på ett grund.
Inge hade bara tanke för Anders. Han hoppade ned i jollen, som gått fram av farten, fick upp sin fällkniv och skar av fånglinan, för det var ingen tid att göra loss, och rodde mot Anders, som kom simmande.
Pekkonen hade lyckats få fatt i skotet, när han så oförvarandes vräktes överbord. Så fort han sansat sig något efter slaget, äntrade han utefter bommen upp på skutan igen och skyndade ursinnig ned i kajutan efter en bössa. Inge märkte hans avsikt i sista stund.
»Han tänker skjuta», ropade han och kastade sig ned, på samma gång Anders dök under.
Ett skott smällde, och kulan visslade tätt över båten.
»Akta dej, Inge. Di har en bössa till, har jag sett.»
Inge var listig. Han satte sin mössa på öskaret och stack upp det över aktergaveln. Genast hördes ett nytt skott. En hagelsvärm kom susande och spräckte öskaret och trasade sönder mössan.
»Opp med dej, Anders! Nu får han lov att ladda först.»
Anders krängde in i båten, och Inge till att ro, allt vad han orkade. Innan Pekkonen fått en bössa i ordning, hade de hunnit bakom en klippa, som de sedan sökte hålla mellan sig och galeasen. När den inte gav något skydd längre, voro de långt utom skotthåll.
De kunde nu färdas, hur makligt de ville, men de hade brått att komma fram.
»Vi får lägga i, så mycket vi kan», avgjorde Anders.
Och de stackars trötta gossarna strävade träget vid årorna, så det värkte i deras misshandlade lemmar. För det dugde rakt inte att låta dem vänta för länge därhemma.
En stund sedan de förlorat galeasen ur sikte, mötte de på något avstånd samma båt, som Anders misstänkt för att vara Goborts. Men det var inte hans. Mannen, som rodde, kände visst igen jollen och ropade något åt dem. De låtsade inte höra och veko av en smula, som om de tänkte sig i land på en holme. Mannen vilade på årorna några ögonblick, liksom undrande, men for sedan vidare.
»Anders du tänk om han får se galeasen. Och om han nu ä’ i förbund med tjyvarna och di sätter efter oss?»
Anders funderade.
»Jag tror, vi tar i land, var vi kan på ön, och går hem genom skogen. Så kommer vi mest lika fort.»
Men det var en onödig försiktighet. Båten visade sig snart igen och styrde nu kosan åt Ryssundet och fastlandssidan. Mannen hade inte fått ögonen på den förolyckade skutan, om det var den han sökte.
Ett par timmar senare var kapten Melby med sin dotter på väg till Norrudden för att hämta Isabel. Pastorn hade begärt att få följa med. Ärligt och utan omsvep ville han i de andras närvaro fråga henne, hur det hängde ihop med den hemlighetsfulla väskan, viss om att saken skulle kunna tillfredsställande förklaras. När de tagit upp pastorn i droskan och kommo fram emot byn, körde de om två smutsiga och trasiga pojkar, utmärglade av svält. En av dem hade ingen mössa — det var Anders, som tappat sin, när han for i sjön.
»Var det inte Inge och Anders?» utropade pastorn.
»Tycker någon det!» sade kaptenen. »Det var Fattig-Lenas Sven och en annan tjyvstryker, som jag inte vet vad han heter.»
Så hade en veckas lidanden av olika slag mäktat förändra gossarnas utseende.
