FÖRSTA AKTEN.
Första Tablån.
Holofernes' läger. I fonden en förgyld afgudabild, föreställande
Nebucadnezar. Krigare omringa bilden, för hvilken de under sång
knäböja. En offerhärd, framför hvilken synes en hednisk prest.
Ahalibama, fastbunden vid ett träd, bestämd till offer. På afstånd
synes Bethulia.
Första scen.
Bagoa, Saphan, en hednisk offerprest, krigare, Ahalibama.
CHÖR AF KRIGARE.
Nebucadnezar,
Du stolte furste,
Du kungars konung,
Du hjeltars hjelte,
Hör oss!
Andra scen (melodram).
Holofernes inkommer. Sången tystnar. Presten lemnar offerhärden och följer Holofernes fram på scenen. Bagoa och Saphan äfvenså.
PRESTEN.
På din befallning, höge Holofernes,
I dag vi offra åt Nebucadnezar
Den skönsta qvinnan af Ammoniens döttrar.
HOLOFERNES.
Så är Nebucadnezars höga vilja.
Förbrännas skola alla andra gudar.
PRESTEN (sång).
Förbränd är Baal, förbränd är Moloch,
Och guldet flöt från deras gyllne kronor
I klara vågor ned i Jordans böljor.
CHÖR.
Förbränd är Baal, förbränd är Baal!
HOLOFERNES (melodram).
Det första offret för Nebucadnezar
Jag sjelf vill döda. Gif mig offerknifven?
AHALIBAMA (sång).
O ve mig arma, — skall jag då dö den fasansfulla döden.
CHÖR.
Till offerhärden!
PRESTEN.
Till offerhärden!
AHALIBAMA.
Farväl du jord.
Under sången betraktar Holofernes Ahalibama med hänförelse.
HOLOFERNES (afsides).
Ha, hon är skön! — för skön för offerhärden; —
Förbrännas må hon hellre af den glöd,
Som lågar i mitt bröst. Nebucadnezar!
Hon offras ej åt dig. — Hon tillhör mig! (Högt.)
Tag knifven, prest; — den qvinnan slagtas ej!
Hon är för ung, — för ung för nya gudar—.
För Moloch och den gamle skurken Baal
Var barnablod en värdig offerlåga;
Men för Nebucadnezar duger blott
Det blod, som gjuts ur tappra krigarhjertan.
Befrien henne! Hon är min slafvinna;
Gån! — Böjen er i stoftet, usle slafvar,
Och vågen ej att edra blickar höja
Till eder herrskarinna! — Gån!
AHALIBAMA. (Sedan hon blifvit lösbunden, framträder befriad på scenen. Krigarne försvinna, — endast Bagoa qvarstannar i fonden. Holofernes betraktar Ahalibama på afstånd.)
Tredje scen.
Holofernes, Alialibaina, Bagoa i fonden.
Ahalibama. Recit. och Aria.
Ha, jag är fri, — jag får då lefva, är det en dröm, jag får då lefva, är jag ej död ännu, nej, nej, nej, jag andas åter.
Rysligt det är att se, när bödeln sänker
I offrets bröst sitt skarpa svärd,
Rysligt det är att se, hur stålet blänker,
Att dödad bli på offerhärd.
Rysligt det är!
Hemsk och förfärlig nalkas dödsminuten,
Då mörkrets gud sitt offer tar;
Kinden är blek och ögats låga bruten.
Af lifvets eld är askan qvar.
Rysligt det är!
Ha, der kommer döden åter,
Ve mig, ve mig, Ahalibama är ej mer!
Under slutet af sången närmar sig Holofernes obemärkt
Ahalibama och lägger sin hand på hennes skuldra.
HOLOFERNES.
Ditt namn?
AHALIBAMA (med stolthet).
Ahalibama!
HOLOFERNES.
Din blick är stolt. Godt. Jag är van att möta
Pilspetsar ur två fylda koger. Fortfar!
AHALIBAMA.
Jag är en furstedotter!
HOLOFERNES.
Och hvad mer?
Jag är din herre.
AHALIBAMA.
Höge Holofernes,
Jag beder dig vid våra gudars aska:
Var mild, och döda ej för andra gången
Det värdelösa lif du återgaf!
Är jag ditt offer, led mig då till bålet,
Men jag vill icke bära ditt förakt;
Jag är ej sämre, jag, än du.
HOLOFERNES.
Förmätna!
Hvad vet du om den eld, som bor i mig?
Betrakta mig! — Jag är den Holofernes,
Som badar hvarje dag i blod och vällust
Och som ej aktar någonting på jorden,
Ej engång qvinnotårar.
AHALIBAMA.
Gråter jag?
Så torr är ingen sand i Ammons öknar,
Som mina ögonlock.
HOLOFERNES.
Ahalibama!
Din stolthet räddat dig. — Jag svär vid Baal
Att aldrig kyssa dina sköna lockar,
Förr än du sjelfmant sagt mig: Holofernes,
Jag älskar dig!! — Hit Bagoa!
BAGOA.
Min herre!
Hvad har du att befalla?
HOLOFERNES.
Min slafvinna
Jag lemnar i din värd. Gif henne allt
Hvad hon begär. Det bästa tält i lägret
Du pryda skall som för en konungs dotter
Och gifva henne. Gå! Låt Saphan komma!
(Bagoa går med Ahalibama.)
Fjerde scen.
Holofernes (ensam).
HOLOFERNES.
Att krossa folk, att ödelägga länder,
Att vada genom strömmar utaf blod,
Att se beständigt slafvar vid sin fot,
Det är dock intet! Men att tämja hat
Och vända det till kärlek, — det är något!
Mig älskar ingen på den vida jorden:
Det var min största njutning härintills,
Men det blir tröttsamt. Evigt enahanda
Förlamar tidens flygt och själens nerf.
Att vara älskad, det är piltars nöje,
Att vara fruktad, det är männers lust;
Men ombyte förnöjer—. Saphan!
(Saphan inkommer med Bagoa.)
Femte scen.
Holofernes, Saphan, Bagoa.
SAPHAN.
Här är din slaf! — Hvad har du att befalla?
HOLOFERNES.
Hvad nytt i dag ifrån Bethuliens berg?
Man trotsar mig?
SAPHAN.
Så är det, höge herre!
Man öfverallt befästar bergens höjder
Och reder sig till motstånd. Nya murar
Uppstå som vålnader i nattens mörker.
Bethulia tages icke lätt.
HOLOFERNES.
Välan,
An hafva våra pilar skärpa nog.
De trotsa mig. De trotsa Holofernes!
De dårarne! — De vilja trotsa hafvet
Med vallar utaf vass. Jag icke glömt,
Hur dessa judar djerfdes hålla fångne
Nebucadnezars sändebud hos sig
I trenne dygn. — Och ville de försona
Hvart dygn med trettitusen offers blod,
Det vor’ för litet! — Samla mina härar!
I morgon blir Bethulias sista dag.
Gör allt i ordning. Innan solen sänker
Sitt sista skimmer uti vesterhafvet,
Fins en stad mindre uti detta land.
Låt kalla ACHIOR. Han skall säga mig,
Hvad för ett folk det är, som bor på bergen.
(Saphan går.)
Sjette scen.
Holofernes, Bagoa.
BAGOA (närmande sig Holofernes).
Tillåt din slaf, o store Holofernes,
Att i sin enfald gifva dig ett råd!
HOLOFERNES.
Din herre, Bagoa, begär ej råd;
Han rådgör med sig sjelf och ej med andra.
Dock låt mig höra!
BAGOA.
Herre, må din skugga
Förlängas öfver hela jordens rymd.
Förr än du sänder dina tappra härar
I dödlig kamp och till en oviss seger
Mot dessa usla myrors lilla stack,
Så låt dem hellre törsta och förtvina.
Vi spärra vattenledningen till staden.
Då får man se, hur länge fogeln flaxar
Uti sitt bo på torra hälleberget.
HOLOFERNES.
Den väntan blir för lång.
BAGOA.
Blott tretio dagar.
På mindre tid förtorka deras strupar
Som ökensand.
HOLOFERNES.
Med hvad vill Bagoa
Sin herres tid i tretio dar fördrifva?
BAGOA.
Med vin och kärlek! -— Har ej Holofernes
I dag en ny och tjusande slafvinna,
De Ammoniters sköna furstedotter?
Och har ej Bagoa den gyllne bägar’n
Med ljufva drycken, som ditt sinne gläder?
HOLOFERNES.
Ja, du har rätt! Ditt gamla vin är godt.
Ahalibama är uti mitt våld;
Jag dödar henne, om så lyster mig,
Men hon skall älska mig. Det är min vilja.
BAGOA.
Slafvinnor älska? Herre, du är munter.
Men om du så befaller, hvarför icke?
Hon måste lyda. Qvinnor finnas nog.
Befall! — och Bagoa bland Juda döttrar
Uppsöker snart åt dig en annan perla
Af större glans.
HOLOFERNES.
Behåll ditt köpta kram!
Ahalibama skall af egen vilja
Min egen vilja underdånig bli.
Förstår du, slaf, att blott en sådan qvinna
Är värd att offras gudarne och mig!
Sjunde scen.
Achior, Saphan, de förre.
SAPHAN.
De Ammoniters öfverste!
HOLOFERNES.
Han komme.
ACHIOR.
Du kallat mig?
HOLOFERNES.
Ja, jag har kallat dig.
ACHIOR.
Att återgifva mig min arma dotter,
Mitt enda barn?
HOLOFERNES.
Var lugn. Hon tillhör mig,
Jag räddat hennes lif från offerhärden,
Ej något ondt skall henne vederfaras.
ACHIOR.
Tag, höge herre, alla mina skatter,
Jag äger gnid och gömda ädelstenar,
Men gif min dotter åter.
HOLOFERNES.
Spar ditt guld!
Och tacka dina gudar att du än
Din tunga har att gäcka Holofernes!
ACHIOR.
Jag äger intet mer! — Du tog min fröjd,
Mitt hopp, min glädje, — min AHALIBAMA.
Hon var min enda rikdom. Jag förbannar
De falske gudar, som dig makten skänkt
Att allt förstöra. Jag förbannar dem,
Ty de förtrampa sina egna lagar.
HOLOFERNES.
Och om jag hängde dig i första träd?
Hvad? Hädar du vår gud? Gå, böj ditt knä
För bilden der! — Han är den ende guden.
(Saphan för Achior till Nebucadnezars bild, för hvilken
den förre böjer knä, medan Achior står upprätt.)
Du böjer ej ditt knä? Nåväl, låt vara!
Törhända jag förlåter dig, om du
Vill köpa lifvet med att tala sanning. (Listigt.)
Jag kallat dig, att du må säga mig
Hvad folk det är, som krälar der på bergen.
Så säg mig, hvad du vet om Israel.
ACHIOR.
Hvad folk det är? Du herre frågar det:
Så vill jag säga dig hvad folk det är,
Och må du döma mig, när du mig hört.
Det är ett folk, som trotsar dina gudar
Af sten och marmor, och föraktar dem.
Det folket tror uppå en enda gud,
Som skapat himmelen och skapat jorden,
Som fört det genom öknens heta sand
Till Canaans land, — till stranden af Jordan.
Han skyddat dem mot hedningarnas våld,
Och gör det än, om de blott icke syndat.
Ej något strå på deras hjessa skall
Af dig beröras, om ej denne gud
Det vill; — ty han är maktens gud.
(Pekar på Nebucadnezars bild.)
Se der din gud, som sjelf du format har
Af sten, af guld, af tråd och af juveler!
Men det är Israels gud, som skapat stenen,
Som gaf dig guldet, — som dig visat vägen
I dolda djup till perlan och juvelen.
Allt är ju hans! Ja, hör mig Holofernes;
Din arm är stark, — din makt är obegränsad,
Du äger mer än någon hittills ägt.
Men all din makt och rikdom är ett stoft
Inför den mäktige, som bor i höjden.
Ditt stål förrostar, dina pilar murkna,
Och bäfva skola både jord och himmel
Engång för Israels gud!
HOLOFERNES.
Är det ditt svar?
Eländige! — Uti ditt vanvett har du
Ditt usla lif förspillt. Du är den förste,
Som vågat tala så till HOLOFERNES.
Jag svär vid himlens sol, och alla gudar,
Att jag dig slagta skall på offerhärden,
Som jag vill resa upp för Israels folk. —
Ha, bleka judar på Bethuliens höjder,
I hafven i Jerusalem ett tempel,
I bedjen till en gud, sum dold bland molnen
I aldrig sett och aldrig skolen se.
Jag trotsar honom, som jag trotsar er.
Och jag vill hämnas. Dessa hundars blod
Skall strömma öfver Molochs offerflamma.
(Till SAPHAN.)
För honom genast till Bethulias murar;
Bind honom der vid första, närmsta träd.
Lät juden taga honom.
(Till Achior.)
Der vill jag
Förgöra dig med hela judesvärmen
I deras kupa.
(Achior föres bort af SAPHAN.)
Åttonde scen.
Holofernes, Bagoa.
HOLOFERNES.
Nu jag följer
Ditt råd. Bevaka brunnarna vid staden!
Förstör all vattenledning. Ej en droppe
Af källans helsodryck skall mera svalka
Det törstande Bethulia. Slaf, se till,
Att ej Ahalibama flyr från lägret!
Du med ditt hufvud svarar mig för henne.
Märk väl: ditt hufvud. (Går.)
Nionde scen.
Bagoa (ensam).
BAGOA.
Stolte Holofernes,
Jag är din slaf, — förtrampa mig i stoft,
Förakta skorpionen, tryck din fot
På krypets hjessa, du! Men akta dig,
Han har en gadd, han kunde stinga dig
Den uslingen, som krälar der i mullen;
Hans lynne är att döda när han kryper.
Du följde dock mitt råd; — jag vunnit tid,
Jag vill betänka mig. Kryp ännu mask
Och låt din herre frossa uti kärlek;
Hans älskarinna vill jag troget vårda —
För hvem? För hvad? Det vet jag ej ännu.
Hon är mitt vapen, är det gröna blad,
Som ger sitt gift åt skorpionens gadd.
Vid hennes åsyn minnes jag min maka, —
Ja, hon var lika skön. Det tycks mig stundom,
Som vore anletsdragen ock desamma,
Som hörde jag den silfverklara rösten.
Då tycks mig min förflutna glädje nära.
Hvar är min maka, Holofernes? — Ha,
Det vet blott bödelns svärd och Euphrats djup.
Hvar är mitt barn? — Den usle slafven frågar. —
Han vågar tänka, minnas och förtvifla.
Han vågar ropa på de döde. Ja,
Du segrare vid Ragau, jag mins,
Hur jorden var betäckt af blod och lik;
Du segrade dock ej med egna krafter,
De fega folken ifrån Euphrats stränder,
Från Tigris och Hydaspes, hulpo dig.
Förskingrad och förjagad var vår här,
Och våra byar, våra städer brunno.
Bland gvinnoskrik och barnajemmer stod du.
Som segrade och hånade de döde.
I kolsvart natt, belyst af stridens lågor,
Jag sökte i förtviflan, blödande,
Mitt hus, min hustru och mitt barn. Då såg jag
Min trogna maka i mordbrännarns armar,
Såg, huru barnet slets från modrens famn;
Jag föll vanmäktig mot den hårda klippan.
Men hämnden gaf mig lif. Jag andas än,
Och följer dig, du mördare och bödel.
Jag är din slaf, din onda skugga är jag,
Som större blir, ju mer din sol sig sänker.
Aria.
Hatets gudinna, hör hvad jag beder,
Tänd i mitt hjerta din flammande gnista;
Döda jag vill den giftiga ormen,
Gif mig ditt gift, ditt svärd och din bila!
Hatets gudinna, hör hvad jag beder,
Döda jag vill den giftiga ormen,
Hatets gudinna, o, hör min bön!
Må med tusende marter han pinas,
Dväljas i plågor, hör hvad jag beder.
Afgrundens andar, tagen hans lemmar
Neder till eder, hör hvad jag beder,
Hatets gudinna, o, hör min bön.
Slut på första tablån.
Andra Tablån.
Ahalibamas tält till venster, i hvilket hon sitter sorgsen och drömmande. I fonden synas 2;ne vakthafvande krigare.
Första scen.
Entreakt.
Ahalibama (ensam).
AHALIBAMA
Aria.
Milde gudar, skydden mig,
Följen mig på farans stig!
Kärlekens vilda makt mitt sinne berusar,
Hur skall jag arma fly den orm, som mig tjusar?
Jag vill ej lefva mer,
Död, som emot mig ler,
Tag mitt hjerta, o, tag mitt hjerta
O, tag mig ned till dig!
(Under sängen inkommer Bago a och lyssnar pä afständ.)
Duo (mellan Bagoa och Ahalibama, som träder ut från tältet).
BAGOA.
Ahalibama, lugna ditt sorgsna sinne,
Lugna dig, lugna ditt sinne.
Lifvet emot dig ler, lugna dig i din smärta,
Öppna för mig ditt hjerta,
Milde gudar skydda dig.
AHALIBAMA.
Bagoa, hur kan jag vara lugn med döden i mitt hjerta?
Se, jag förgås af qval uti min vilda smärta.
Jag vill ej lefva mer; nej, du skall döda mig,
Förbarma dig, gif mig ditt svärd, din dolk och döda mig. Gudar,
skydden mig!
AHALIBAMA (talar).
Hvad har min herres skugga att förkunna
Hans skuggas skugga? Är det ord af tröst?
BAGOA.
Ett sådant ord är ej sä lätt att finna
Der Holofernes andas. Hvad vet jag?
Han har befallt att du skall älska honom.
Sin herre bör man lyda.
AHALIBAMA.
Rädda mig!
Hans kärlek är hvar dag för mig en pläga.
Den blick, som flammar ur hans herrskaröga,
Förbränner mig till aska, Bagoa!
BAGOA.
Bah, aska! Om du icke älskar honom,
Är du förlorad. Om du älskar honom,
Än säkrare är du förlorad då,
Ty Holofernes dödar den han älskat.
Det är ett muntert val: Dö, om du lyder.
Och om du icke lyder, dö ändå!
AHALIBAMA.
Ve mig! Ahalibama måste dö!
Min kraft försvinner, mina sinnen bländas;
Jag vill ej dö och kan dock icke lefva.
En orm mig tjusar, rädda, rädda mig!
BAGOA.
Jag kunde rädda dig, ahalibama.
Hvad gifver du mig, om jag räddar dig?
AHALIBAMA.
O, Bagoa, hvad kan du väl begära
Utaf slafvinnan, som ej äger mer
An sina tårar och sitt brustna hjerta?
BAGOA (med låg röst).
Hör, och begraf mitt ord! Vet, äfven jag
Ett hjerta har, som brustit af förtviflan.
Jag blef ej född till slaf; — Ett oblidt öde
Mig kastade i Holofernes’ väg;
Till sin liftjenare han valde mig.
Med hycklad trohet följer jag den grymme
Och är den ende, som hans ynnest har.
Det tycks mig stundom, som en röst mig sade:
Lägg gift i vinet! Rädda dina bröder!
Det är blott ur din hand han tager bägarn.
AHALIBAMA.
Hvad? döda honom! Du, en usel slaf.
Och han, så stolt, så furstligt hög och herrlig!
Han får ej dö; — hans varma krigarhjerta
Får icke kallna af ett svekfullt gift.
BAGOA.
Och om jag ville rädda så ditt lif?
AHALIBAMA.
Mitt lif, — ja, du hur rätt, — jag vill ej dö;
Ej nu—. men fins ej någon annan väg
Till räddning?
BAGOA.
Jo, ännu en väg jag har.
AHALIBAMA.
Så säg mig den!
BAGOA.
Skall jag dig säga den?
Välan, sä hör mig. Du är ung och skön:
Kan du din bödel tjusa, är du räddad.
Delila var ej skönare än du,
Och hon besegrade den starke Simson,
De Philisteers grymme fiende.
Kan ej Ahalibamas öga tämja
En listig leopard? Ditt öga kan det!
Jag ser det i den eld, som lågar derutur.
Gör honom tam och spak, och när han ligger
Vid dina fötter, när hans tunga slickar
Din hvita hand, och han af vällust sluter
Sin druckna blick, — så drag din dolk och —.
AHALIBAMA.
Döda!
Jag skulle döda honom? Aldrig! aldrig!
BAGOA.
Då kunna gudarne ej rädda dig.
Du dör, Ahalibama, — ja, du är förlorad,
Som alla, dem han före dig har älskat.
Har skändat och förkrossat. Innan kort
Har han en annan kärlek — — —
EN KRIGARE (ropar firån höjden).
Holofernes! (Bagoa akyndar emot honom.)
AHALIBAMA.
Annan kärlek?
O gudar, skydden mig! Då kunde jag—.
(Går in i teltet.)
Andra scen.
Holofernes, Bagoa (qvarstannar i fonden), Ahalibama.
HOLOFERNES (afsides).
Hvad vill det säga: en osynlig gud?
Ar han så stor och mäktig, som man sagt mig,
Så borde han doek synas! Är han åter
En fjerran stjema blott på himlahvalfvet,
Så slocknar han som hon, och dunstar bort—. .
Och för en sådan gud Bethuliens folk
Ett tempel bygt och häda vill de gudar.
Som vi oss skapat af det finsta guld——
Att söka honom i den höga rymden
Är blott förlorad tid, förlorad möda. —
Han är en skugga! — men på spöken tror
Ej Holofernes, — fruktar dem ej heller. —
Jag är min egen gud, — och mig tillbedja
De tusen folk jag kufvat och besegrat.
Fins än en annan gud, så må han då
Mig vägen spärra på min krigarbana,
Och för hvar droppe blod, som jag förspilt,
Med tusen marter mig tillintetgöra.
En sådan gud är Holofernes’ gud,
Ty blott den starkare kan jag tillbedja.
(Ahalibama visar sig i tältets dörr.)
Ahalibama! Du är min gudinna.
Är det ej så?
AHALIBAMA.
Nej, din slafvinna är jag!
HOLOFERNES.
Men har ej Holofernes gifvit dig
Mer än en konungs dotter önska kan?
Har lian ej tålamod ined dina nycker?
AHALIBAMA.
Ja, höge herre! — ja, det har du väl,
Men ack, så länge för din blick jag bäfvar,
Jag vågar ej dig älska—.
HOLOFERNES.
Skygga dufva,
Du är då rädd för mig; — Du fruktar bödeln.
Som med ett slag förvandlar lif till död!
Försök att vänja dig vid mina seder
Och vid mitt lynne.
AHALIBAMA.
O, om jag det kunde!
HOLOFERNES.
Du måste kunna, — det är jag, som vill det!
AHALIBAMA.
När så du talar, jag förvirrad blir,
Jag vågar ej uti ditt öga blicka.
Mitt hjerta isas, — mina lemmar darra;
Den fasansfulla döden ser jag der.
HOLOFERNES.
Hvad sen? En blixt kan icke evigt ljunga,
Och den, som engång älskat Holofernes,
Kan gerna dö.
AHALIBAMA.
Nej, säg mig hellre då,
Att du med blicken ur ditt herrskaröga
Kan gjuta lif uti den döda marmorn,
Och att din kärlek är ett evigt lif.
Då vill jag älska dig!
HOLOFERNES.
Ett evigt lif!
Du narr! Vet du hvar evigheten bor?
Den bor i bägarns djup, — kom, låt oss dricka!
Odödligheten är ett himmelskt rus,
Ur hvilket Holofernes ej vill vakna.
Hit Bagoa!
(Bagoa nalkas.)
Och nu, Ahalibama.
Jag följer dig, för att med dig få smaka
Odödlighetens fröjder!
(Alla gå in i tältet. Bagoa fyller den gyllene bägaren med vin).
Bagoa sjung!
En munter sång om vin och kärlek. Sjung!
BAGOA.
Dryckesvisa.
Kärlek och vin dig gudarne gifvit,
Hjerta, som klappar, en tärna så varm,
Glädje och vällust, fröjd uti lifvet,
Glödande kinder och svällande barm.
Drick för att segra, drick för att döda,
Drick för ast tjusa den svärmande mö,
Drick för de tusen offer som blöda,
Drick för att njuta, älska och dö.
Drick ut! Häll i!
Vinet ger must åt ditt blod,
Kärlek ger kraft och mod.
Slut på första akten.