TREDJE AKTEN.
Femte Tablån.
Holofernes läger. En mängd krigare. Några äro sysselsatta med rengöring af sina vapen, — andra dricka och dansa omkring Nebucadnezars bild.
Första scen.
Saphan, Krigare.
Dans af krigare.
SAPHAN.
Det är nu tretio dagar vi legat framför detta fördömda getingbo, och ännu surrar svärmen derinne. Hvem häller en sikel guld?
EN KRIGARE.
Jag. — Deras gud hjelper dem, säger Achior,
(De kasta tärning.)
SAPHAN.
Achior är ett dumhufvud. Vi ha många gudar, och de ha icke flere än en. Så måste väl de många vara mäktigare, än den ena.
DEN FÖRSTE KRIGAREN.
Men hvem synes der på afstånd? Två qvinnor!
DEN ANDRE KRIGAREN.
De komma hitåt.
DEN FÖRSTE.
Ammonitiska skönheter, som förälskat sig i Saphan.
DEN ANDRE.
Pä drägten tyckas de vara Israelitiska qvinnor.
Andra scen.
Judith, Abra, de förre. Judith inträder med stolthet. Alla krigare vilja omringa henne, men vika tillbaka för hennes blickar.
JUDITH (betraktande dem).
Hvar är er fältherre?
EN KRIGARE.
Till din tjenst, sköna främling. Vi äro allesamman fältherrar.
JUDITH.
Hvar är er fältherre, Holofernes?
SAPHAN.
Säg mig först, hvem är du, som beskuggar jorden med dina ögonlock?
JUDITH.
Jag är en Israelitisk qvinna från Jerusalem.
FLERE KRIGARE.
Från Jerusalem?
JUDITH.
Jag har vigtiga saker att meddela er fältherre.
SAPHAN.
Ert namn?
JUDITH.
Judith!
SAPHAN.
Sköna Judith! — Man kommer ej så lätt till Assyriens konungs fältherre. (Afsides) Jag afundas honom.
JUDITH (befallande).
Slaf, inga invändningar! För mig till Holofernes!
DEN FÖRSTE KRIGAREN (till Saphan).
Astaroth sjelf kan ej vara skönare!
SAPHAN (framträdande djerft till Judith utan att betrakta henne).
Icke så spotsk, min rara pelikan!
(Vändande sig mot henne.)
Sköna Judith! — Hvad du har att säga
Holofernes, kan du säga mig i mitt tält.
ALLA.
Halloh, en vilddufva!
(De omringa henne. Saphan drager sitt svärd och ställer sig framför Judith.)
SAPHAN.
Hvad nu, korpar? Akten eder för hökens klor.
(Alla gripa till vapen.)
CHÖR MED SOLOQUARTETT.
JUDITH OCH ABRA.
Tillbaka! Ha, hvilken strid!
Skönhet är segerns lön.
Må dödens blixtar rasa!
För skönhet oeh behag tillbaka, slafvar!
SAPHAN.
Tillbaka! Hon tillhör mig:
Må dödens blixtar rasa!
Skönhet är segerns lön.
Förvägne! Tillbaka! Bäfven!
EN KRIGARE.
Tillbaka, hon är min!
Må dödens blixtar rasa!
Skönhet är segerns lön.
Förvägne! Tillbaka! Bäfven!
CHÖR AF KRIGARE.
Tillbaka! Kom Judith och följ mig,
Må dödens blixtar rasa!
För skönhet och behag
Tillbaka! Förvägne, bäfven!
JUDITH.
I djerfve män, som lansar bryta
För Judiths skönhet, hören mig!
Förgäfves här ert blod skall flyta;
Hon fruktar ej ert vilda krig.
Hon trotsar er, förvägna trälar.
Tillbaka! Bäfven för min hämd!
Ej Judith är för er bestämd,
Hon säljes ej åt hednasjälar!
ABRA.
Må dödens blixtar rasa
För skönhet och behag!
Tillbaka, trälar! Hon trotsar er.
SAPHAN OCH EN KRIGARE.
O, Judith, hör min bön!
Hvarför är du så skön?
Du tillhör mig, o hör min bön!
O, följ mig, Judith, o, hör min bön.
Du trotsar mig!
CHÖR.
Hur skön hon är, hur englaskön!
O, Judith, huru skön du är!
Du trotsar mig!
Tredje scen.
Bagoa, de förre (som fortfara att strida).
BAGOA.
Hvad larm i lägret?
SAPHAN.
Bagoa, drag ditt svärd
Och hjelp mig klyfva skall'n på dessa hundar!
Min är hon, min!
BAGOA.
Ha, ha, roffoglar alla,
Fort in med klorna! För en qvinnas skull
I viljen klösa här ihjäl hvarandra:
Det lönar knappast mödan. Holofernes
Vill veta, hvem af eder, tappre män,
Han strypa skall för dylikt öfverdåd.
(Alla sticka in sina svärd; — Bagoa betraktar Judith.)
(Afsidas.) Ha, ser jag rätt? — Hvems hund är Bagoa
Att detta villbråd (Högt.) Undan fort god vänner!
Allt kungligt byte tillhör Holofernes.
Hvem vägar rycka skygga antilopen
Från lejonkulan? (Till Judith.) Kom, jag följer dig
Till vår beherrskare (Afsidas.) Ahalibama,
Nu har jag funnit din medtäflarinna.
(Judith och Abra skynda ut med Bagoa.
Saphan vill följa dem men hindras af krigame.)
Fjerde scen.
Saphan, Krigare.
SAPHAN.
Och den shakalen röfvar bort mitt byte!
EN KRIGARE (till saphan).
Låt honom gå; — Du vet, att Holofernes
Ännu sin leksak har, — Ahalibama:
Den nya tänker jag han lemnar oss.
Två krukor ställer man ej vid hvarandra,
Om man ej vill slå båda platt i kras.
Slut på femte tablån.
Sjette Tablån.
Ahalibamas tält Holofernes betraktar ett ögonblick stum AHALIBAMA.
Första scen.
Holofernes. Alialibania.
HOLOFERNES.
Farväl, Ahalibama, — än en kyss
För vår odödlighet! (Kysser henne och gär.)
Andra scen.
Ahalibama (ensam).
AHALIBAMA
Du går, du går
Så lugn, så stolt? Du segrat, segerherre!
Yfs, att den starke örnen kramade
Till döds en stackars lärka — — Holofernes!
Dn dödat mig! Min vinge är förlamad.
Jag kan ej flyga, kan ej sjunga mer.
Min far,… hvad ord? … Hvem ropade min far?
Gå bort! gå bort! — Jag vill ej se dig mer.
Jag druckit elden ur den gyllne bägarn.
Min själ är aska. Fins der ingen gnista?
Mitt hat, hvar är du? Kärlek, hvar är du?
Här!… här!… Alltså, en gnista finnes qvar.
Och den skall flamma upp ännu en gång,
För att förbränna… hvem? — mig eller honom?
Mig eller honom? Ack, det vet jag icke,
Jag vet ej ens, hvem denna gnista är
Om hon är stjernan, som förljufvar natten,
Om hon är sista glöden af en brand,
I hvilken allt förgåtts…
Tredje scen.
(Bagoa synes i fonden med Judith och Abra.)
Bagoa, Judith, Abra Och Ahalibamn.
AHALIBAMA.
Hvem nalkas?
BAGOA.
Bagoa, din slaf, din vän.
AHALIBAMA.
Du irrar dig. Min vän var offerknifven,
Min fiende den hand, som räddat mig.
BAGOA (pekande på Judith).
Dig Holofernes sänder denna qvinna,
Tag henne, om du vill, till din slafvinna!
Hon skall betjena dig och dig förströ
Uti din sorgsenhet.
AHALIBAMA.
Jag tackar Holofernes.
(Till Judith.)
Kom närmare! (Afsides.) Det är en fager qvinna.
(Skarpt till Baboa.)
Och denna qvinna sänder Holofernes
Att tjena mig?
BAGOA (afsides till Ahalibama).
Var lugn, var klok! — jag hoppas,
Att han vid hennes anblick snart förgäter
Ahalibama, — och då är du fri!
JUDITH (högt).
Det sägs, att du är Achiors stolta dotter!
Jag bringar dig en helsning från din far.
AHALIBAMA (förströdd).
Min far? Så, så! Hvar är han?
JUDITH.
I Bethulia,
Der han begråter dig.
AHALIBAMA (som förut).
Ja, jag är död.
JUDITH.
Du lefver dock, men icke mer för honom.
AHALIBAMA (uppbrusande).
Hvad säger du, eländiga slafvinna?
Ahalibama är en furstedotter!
Du svarar, när du frågas: endast då.
JUDITH.
Är jag slafvinna, säg, hvad är då du?
Uppå din sänkta panna ser jag icke
De ädla dragen af en furstedotter.
Jag läser något der, som säger mig,
Att du långt hellre ville vara en slafvinnas
Slafvinna, än att vara den du är.
BAGOA (afsides).
Det liknar sig till strid på lif och död:
Två qvinnor och en man, — det är en fackla,
Som brinner mellan öppna oljetunnor.
AHALIBAMA.
Du vågar smäda mig och Holofernes!
Judinna, akta dig! — En enda vink
Af denna hand, och i ett nu jag kunde
Förvandla dina rosenkinders glöd
Till kol och aska.
JUDITH.
Dock du häfvar sjelf
För blicken ur judinnans dunkla öga: —
Ty denna blick förvandla kan din kärlek
Till afgrunds plågor.
QVARTETT.
AHALIBAMA.
Förmätna, du smädar mig!
Fräcka qvinna, fly och bäfva,
Fly, om du ännu vill lefva!
Ha, du vägar smäda mig.
Bäfva för min hämd!
Ha, judinna, jag dödar dig!
JUDITH.
Ja, din vrede trotsar jag;
Jag är stark och du är svag,
Judith bäfvar ej.
ABRA.
Ack, mitt hjerta bäfvar;
Fly, o Judith, rädda dig!
BAGOA.
Judith segra skall:
Judith bäfvar ej för dig.
AHALIBAMA (talar till Bagoa).
Jag går till Holofernes! Denna qvinna
Du lemna skall åt krigarhopens fröjder;
Ty en judinna, som från bröder flyktat,
Som lemnat vänner uti farans stund,
För att bland hedningar sin lycka söka,
Bör roa sig! Snart från Bethulias höjder
I vilda vågor Israels blod skall strömma.
Gif henne då en bägare, — och fyll den
Med hennes bröders blod, att hon må dricka
En välgångsskål för alla glada vänner
I Holofernes’ läger.
(Går häftigt bort.)
Fjerde scen.
Bagoa, Judith, Abra.
BAGOA (afsidss).
Planen lyckas'
Snart är det slut med dig, AHALIBAMA.
Jag misstog mig dä ej. Du älskar honom,
Och du är svartsjuk, stolt, men vek som vax.
Med vax ej spetsar jägarn sina pilar,
Men vaxet har en mjuk natur. Det formas
Af handens tryckning, — och jag formar dig
Nu till ett verktyg för min hämd.
ABRA (till Judith).
O, Judith!
Hvad har du gjort? Se, denna qvinnas vrede
Dig störta skall!
JUDITH.
Var lugn, min Abra!
BAGOA.
Judith!
Jag har ett ord att säga dig.
JUDITH.
Hvad vill du?
BAGOA.
Jag är din vän.
JUDITH (kallt).
En vän skall pröfvas, liksom guld i eld.
Hvad borgen ger du mig, att jag kan lita
På dina ord?
BAGOA.
Ahalibamas fall.
JUDITH.
För mig till Holofernes!
BAGOA.
Dit jag för dig,
Om du vill lofva mig att med din skönhet
Förtjusa honom.
JUDITH.
Kanske. Men hvarför?
BAGOA.
Hvarför? Nyfiken bör man icke vara.
Men vill du veta det…När lejon leka.
Så fruktar ej kamelen deras klor.
JUDITH.
Nå väl, jag lofvar dig, att Holofernes skall
Tillhöra mig och icke någon annan.
BAGOA.
Jag skyndar nu till honom. Stanna här,
Så blir ditt öde afgjordt, ty han kommer
Med krigarskaran hit och med slafvinnan. (Går.)
Femte scen.
(En krigsmarsch höres på afstånd.)
Judith. Abra.
DUO.
Hemsk och förfärlig grafsången ljuder;
Ha, Holofernes till bröllopp oss bjuder,
Brudskaran nalkas, dödstimman slår,
Hvila du får.
Israels fader, hjelp oss i faran!
Israels fader, o, hur vår bön!
Sjette scen.
Under musik inkommer Holofernes med Ahalibama och en hop af krigare. Judith och Abra draga sig tillbaka och blifva stående på sidan af scenen. Bagoa fyller den gyllne bägaren och räcker den åt Holofernes.
Holofernes, Ahalibama, Bagoa, Saphan, Judith, Abra, Krigare.
HOLOFERNES (dricker, till krigarne).
På knä för mig och för Nebucadnezar! (Till Bagoa.) Häll i! häll i! (Till hopen.) — och sen på knä för henne. För min Ahalibama, som mig gaf odödlighetens dryck.
KRIGARNE (knäböja).
Ahalibama!
SAPHAN (som sett Judith, närmar sig henne).
Du är förlorad, Judith! Följ med mig!
Jag älskar dig! —
JUDITH.
Tillbaka, usle träl!
EN KRIGARE (sagta till Saphan).
Bom sköt den jägarn!
HOLOFERNES.
Men hvar är Saphan?
SAPHAN.
Här är jag, herre!
HOLOFERNES.
Hör mig, Saphan;
Ahalibama sagt mig, att en qvinna
Ifrån Bethulien till lägret kommit.
Det billigt är, att Holofernes delar
Med er de sköna fångster, som han gör.
I dag jag nådig är och skänker dig
Judinnan, Saphan.
SAPHAN (afsides).
Så blir hon min!
HOLOFERNES.
Du har förtjent det, — ty på stridens fält
Jag alltid såg dig främst ibland de tappre.
Så tacka mig! Står icke karlen der
Som en förälskad narr. Sänd hit judinnan,
Nyfiken är jag dock att se din flamma.
Ha, ha, — när så jag ser dig, Saphan,
Du liknar mer en kuttrande fasan
Än någon stridstupp…
SAPHAN.
Höge herrskare,
Förvirrad är jag af din stora ynnest.
AHALIBAMA (afsides till Holofernes).
Om du en annan qvinna skåda vill,
Så låt mig dö!
HOLOFERNES (till Ahalibama).
Hvad har väl mandelblomman,
En drottning lik, att frukta af en vildros?
Du är den skönaste, och med ditt lif
Du plikta skall, om jag en annan finner
Mer tjusande än du! — Hvar är den andra?
AHALIBAMA (afsides).
Lif, kärlek, allt, farväl!
BAGOA.
Här är hon, herre!
HOLOFERNES (afsides).
Assyriens krona! — Skön som morgonsolen! (Högt.)
Hvad vill du här, du dotter af Jordan?
JUDITH.
Jag kom att söka dig.
HOLOFERNES.
Att söka mig:
Det är att söka kärlek eller… döden.
AHALIBAMA (afsides).
Det är att söka båda.
JUDITH (kneböjande).
Höge herre,
En qvinna dödas ej af Holofernes!
Mitt namn är Judith, från Bethulia;
Jag höjer knä för dig, på det jag månde
En dag ännu få skåda solens ljus.
HOLOFERNES.
Ej så, stå upp! Mig skall du ej tillbedja.
Annu har jag ej hunnit gudars höjd…
Nebucadnezar är vår ende gud;
För honom böj ditt sköna hufvud, Judith!
(Till folket.)
Aflägsnen eder; jag vill vara ensam! (De gå.)
AHALIBAMA.
Skall äfven jag dig lemna?
HOLOFERNES.
Gå!
(Ahalibama aflägsnar sig.)
Sjunde scen.
Holofernes, Judith, Abra i fonden.
HOLOFERNES.
Nu sköna Judith,
Förtro åt mig allt hvad ditt hjerta önskar!
Hvi har du lemnat dina fäders stad?
JUDITH.
Du bjuder, och din tjenarinna talar.
Då ryktet kom om Holofernes’ segrar,
Hans makt, hans mod, hans stora hjeltebragder;
Då darrade Jerusalem, som hinden
Vid källan darrar, när han hör i öknen
Ett lejon ryta. Bäfvan var ditt budskap.
Du stod i spetsen för Assyriens härar,
Du tagit Carmel, Libanon och Kedar,
Cilicien, Damaskus, Galileen,
Bamarien och hela landet Gesem,
Och före dig en dödsblek fasa gick!
Du nalkades, du kom. Mitt folk från bergen
Såg Tabor glimma som en skog af lansar
Och Kedars hyddor skälfva. I sin ångest
Har folket vändt sig till sin ende Gud,
Att söka hjelp och räddning; men då hördes
En röst från höjden: "Israels folk har syndat,
Det har förglömt sin ed och mitt förbund;
Jag gifver det i de Assyrers hand
Och jag vill göra af Jerusalem
De unga lejons kula, full af rof".
Jag hörde detta fasans hot från höjden
Och… skyndade till dig…
HOLOFERNES.
Till mig… o, Judith!
JUDITH.
Jag sökte räddning.
HOLOFERNES.
Och du sökte den
Hos mig? En gud dig gifvit i min hand.
JUDITH.
Hvar fins ett skydd, om ej så nära svärdet.
Att lyftad arm ej hugget måtta kan?
Hvar fins ett fäste, om ej örnens bo?
En värnlös qvinna kan du ej förskjuta.
(Faller på knä och räcker sina händer mot Holofernes.)
HOLOFERNES (tar hennes händer och betraktar henne förvånad).
Jag kunde det! — Men dina ögons glans
Besegrat den förut okufvade,
Som dödat allt, — som aldrig känt förskoning;
Är du en qvinna, du? — Jag sett så många,
Men aldrig förr jag skådat en, som du.
Vänd icke bort din sköna blick, o Judith:
Mitt mörker dagas, när du ser på mig.
JUDITH.
O, kunde mina blickar lysa natten,
Den höga natten i en hjeltesjäl!
HOLOFERNES.
Sol, stjerna, irrbloss, hvad du än må vara, Du bränner mig! (Vill omfamna henne, men ryggar tillbaka för Judiths blickar, som i lamma ögonblick träffa honom.)
JUDITH (afsides).
O, Gud, som gaf mig denna tjusningskraft.
Jag tackar dig!
HOLOFERNES (afsides).
(Under följande monolog går Judith till Abra i fonden.)
Vid Baal, är det en qvinna,
Så har jag aldrig sett en qvinna förr?
Är detta kärlek, har jag aldrig älskat,
Är detta vanvett, vill jag dåre bli?
Jag vågar icke röra hennes lockar,
Jag vågar icke möta hennes blick,
Och likväl ha’ vid Holofernes’ bröst
De skönsta qvinnor uti verlden hvilat.
Hvarthelst jag kom, jag ständigt segrade,
Men hvilka segrar! Tårar i hvar blick,
Förtviflan, fruktan, köld, en hemlig afsky.
Och djupt fördoldt ett hat i hvarje hjerta.
Och denna qvinna från Bethulia,
Som ej mitt byte var, — hon sjelfmant kommer
Och ger mig allt hvad jag så länge sökt!
Hon darrar ej, — men jag, — jag vågar icke
Att möta hennes blick och röra vid
En vilsen lock af hennes mörka hår!
O Judith! Judith!
JUDITH.
Herre, jag är här!
HOLOFERNES.
Vill du mig följa, förr än natten flyr?
JUDITH.
Jag fruktar intet mer. Jag följer dig.
Men jag en tjenarinna har. (Pekar pi Abra.)
HOLOFERNES.
För henne bereder jag en plats uti vårt läger.
(Går till fonden och hvisslar.)
JUDITH (afsides till Abra),
I morgon räddar jag Jerusalem!
ABRA.
Jag bäfvar för ditt lif!
JUDITH.
Är det ej skrifvet:
På ormar skall du gå, — på lejon trampa?
I mig fins något, som besegrar allt.
Åttonde scen.
Bagoa, de förra.
HOLOFERNES (till Bagoa, visande på Abra).
Du ger åt denna qvinna i vårt läger
Ett enskildt tält och ställer vakt omkring.
Vill hon gå ut, så äger hon sin frihet,
Och ingen följa får.
JUDITH (afsides till Abra).
Då natten kommer,
Så smyg dig tyst till Holofernes’ tält;
Jag kan behöfva dig.
HOLOFERNES.
Kom, Judith, kom
Se, nattens stjernor mana dina stjernor
Att slockna under ögonlockens moln,
Och hvila är de höge gudars gåfva.
Sof uti ro. Jag vakar ju för dig.
JUDITH.
Ja, slumra vill jag. Krafter jag behöfver.
Slut på tredje akten.