MARIQUITA.
Det var i San José de Costa Rica jag gjorde don Luis', såsom han der kallades, bekantskap. Vi råkade bo vägg i vägg på samma hotel och då väggarna blott bestodo af rör med litet påsmetad lera, var det nästan som hade vi delat rum och således ganska naturligt att vi inom kort blefvo så bekanta som om vi känt hvarandra många år.
Han var af sydländsk härkomst, ehuru född och uppfostrad i Europa, hade rest verlden omkring, sett allt, hört allt och njutit af allt, som kan ses, höras och njutas och var derföre vid trettiotre års ålder betydligt skeptisk och svår att intresseras för någonting. Sin förmögenhet hade han i det närmaste gjort slut på och derföre låtit engagera sig af några affärsmän i San Francisco, hvilka sändt honom ut att studera handels och andra förhållanden i Syd och Centralamerika för deras räkning. I Panama hade han haft en släng af klimatfebern och ansåg sig derföre behöfva ligga öfver någon tid i San José för att helt och hållet fördrifva den innan han satte sig i tillfälle att i San Salvadors bakungstemperatur skaffa sig en ny dosis.
För öfrigt gjorde han sig nog ingen synnerlig brådska med att återvända. De som sändt honom ut betonade i hvart bref att han skulle taga sig god tid att se och inhemta det mesta möjliga; alla omkostnader bestredos af dem och hans rikligt tillmätta arvode, det han under bortavaron alls icke behöfde röra, ökades under tiden till en rätt aktningsvärd summa.
Så alltför strängt tipptagen var icke heller min tid, utan kunde jag godt egna några timmar per dag åt kringströfvandet med don Luis både inom San José och i dess omgifningar. Han hade ett utmärkt sätt att umgås med infödningarna och kom snart på så vänskaplig fot med hvarenda en att vi voro säkra om att vara välkomna på hvarje hacienda i trakten, der man ändå i allmänhet icke är så synnerligen hugad för att utan vidare taga emot utländingar. Jag profiterade i vidsträckt mått af hans popularitet och besökte i hans sällskap alla, hvilkas bekantskap han gjort under veckorna före min ankomst till San José.
Aftnarna tillbragte vi vanligen i don Luis' rum, der vi på infödningsvis brukade sitta och röka i den öppna dörren, prata några ord med förbigående bekanta, säga "adios" åt hvarje vacker flicka som passerade inom hörhåll, bara för att få höra hennes melodiska "adios señor" till svar, samt lyssna till tañon och marimban, hvilka hvarje kväll ljödo från en posada nära intill.
En afton, då vi som vanligt ställt våra stolar i dörröppningen och sutto der njutande af den friska luften, d.v.s. inbegripna i tyst och stadigt rökande, kom der en ung flicka förbi hvilken don Luis inte åtnöjde sig med att tillropa det vanliga adios, utan helsade med en fråga om huru hon mådde, och då stannade hon ett ögonblick för att svara. Hon var mycket behaglig, mörkhyad, svarthårig samt hade de grannaste tänder och de rödaste läppar man kunde önska.
Jag frågade naturligtvis don Luis hvem hon var och fick till svar att hon hette Mariquita, var sexton år gammal och dotter till en tjock, otäck matrona, som bodde vid nästa tvärgata.
— Mera vet jag inte sjelf, sade don Luis, men jag har nästan lust att bli närmare bekant med flickan. Hon ser så frisk och glad och pigg ut att hon verkar helt upplifvande. Förut brukade jag alltid prata några ord med henne i förbifarten, men hon måtte varit bortrest eftersom jag inte sett till henne på ett par veckor. —
Sedan sågo vi henne nästan hvarje afton vandra förbi och försummade aldrig att säga: "adios Mariquita", lika litet som hon underlät att småle och svara: "adios señores". Ibland språkade vi litet med henne och blefvo småningom rätt goda vänner.
Hon gick i lära hos en modist och det var på återvägen derifrån hon hvarje kväll passerade förbi vår dörr. Roligt tyckte hon inte det var, sade hon, att sitta instängd hela dagen i ett rum, och hon tänkte icke hålla ut mycket länge dermed. Men hvad hon ämnade företaga sig ville hon inte säga.
Hon bara skrattade så tänderna lyste när vi frågade om hennes "novio" lofvat gifta sig med henne och påstod att hennes mor inte tyckte om att någon af gossarna stod och hängde utanför hennes fönster om kvällarna — och ingen gosse har lust att vara någons novio om han inte ens får ha det nöjet.
Underligt var det för resten ej heller om hon icke trifdes vid att sitta stilla hela dagen i ett rum, som inte hade så mycket som ett fönster ut åt gatan, ty först och främst hade hon tydligen en del indianblod i sina ådror, och det hade redan varit förklaring nog på hennes motvilja mot sådant lefnadssätt, men dessutom hade hon i all sin dar förut lefvat på landet, på sin fars hacienda, och det var ett skäl mera för att tycka att hennes nuvarande lefnadssätt var rentaf odrägligt.
Det var först efter fadrens död som de flyttat till staden, der de nu bott ett år. Då hade hans slägtingar lagt beslag på hela haciendan med allt hvad der fans och helt kort om godt förklarat att då Mariquitas mor aldrig varit gift, hade hon heller ingen rätt att vidare stanna kvar i huset, lika litet som hennes dotter. Men en pension hade de ändå fått och med den lefde de nu så godt sig göra lät.
Allt detta berättade hon oss under samtalen utanför vår dörr och tycktes icke alls finna det underligt att det så gått, lika litet som det på minsta vis tycktes förefalla henne förödmjukande att vara dotter till en hustru som aldrig varit gift.
Men så äro de moraliska begreppen der nere i södern icke heller så synnerligt utvecklade. Det är ingenting ovanligt alls att se barn af tre, fyra olika mödrar, af hvilka endast en varit gift med den gemensamma fadren, uppfostras tillsammans såsom medlemmar af en och samma familj. Och då man ej är så alltför nogräknad med färgen heller, händer det ofta att fruns i huset barn äro hvita, medan köksans äro mulatter och mellanfärgerna representeras af små halfindianer, hvilkas mödrar under kaffesaisonen kommit ned från bergstrakterna för att arbeta ihop några dollars och oförhappande råkat skaffa haciendadons familj tillökning af en ny nyans.
Man drar försorg om sin brokiga afkomma i alla fall och sällan faller det någon hustru in att oppnera sig emot att alla barnen lefva tillsammans under hennes öfveruppsigt. Det är endast främlingen som finner ett sådant hushåll besynnerligt. Landets egna barn fästa sig ej dervid, dertill är det alltför vanligt.
Mariquitas fall var nu ett undantag från den allmänna regeln, beroende på att hennes far alls icke varit gift, hvarken med hennes mor eller med någon annan, och så hade hela hans förmögenhet gått öfver till aflägsna slägtingar, hvilka icke ansett sig hafva några skyldigheter mot den illegitima dottern, utan affärdat henne blott med ett magert årsunderhåll.
Det var nu en otur som ingen kunde hjelpa, menade Mariquita, och ingalunda någon orsak att vara ängslig. För eller senare skulle hon nog finna någon novio, som vore villig att försätta henne i bättre förhållanden. Längre sträckte sig inte hennes förhoppningar, och sjelffallet tyckte hon det också vara, att hennes öde icke kunde gestalta sig bättre än hennes mors.
Någon sorgsenhet ådagalade Mariquita på intet sätt då hon talade om dessa förhållanden. Endast när hon berättade om sina pinotimmar hos modisten var hon ledsen, men det behöfdes bara en fråga eller ett ord för att bringa henne in på andra tankar igen, och då skrattade hon på nytt så ögonen glittrade och tänderna lyste.
Hon hade ett sådant lustigt litet skratt, en liten melodisk drill, som kunde vara längre eller kortare, men aldrig blef högljudd. Det var endast den intensivare glansen i hennes små svarta ögon och djupleken af groparna i hennes kinder som antydde graden af munterhet.
En gång frågade vi om hon inte ville stiga in, men då blef hon allvarsam och förklarade att det vore högst opassande. Hon kunde nog stå en halftimme ute på gatan, om så skulle vara, och prata med oss medan hon knaprade konfekt som ett möss knaprar socker, men komma in till två caballeros — det kunde aldrig komma i fråga. Och dervid förde hon sitt högra pekfinger af och an framför munnen under en kokett liten skakning på hufvudet, en gest som betyder ett oåterkalleligt nej.
Don Luis tyckte lika mycket om att prata med henne som jag, men han påstod i alla fall att hon var i grund och botten förderfvad och trots sina sexton år en utstuderad kokett. Det var nu hans theori att depravationen hos söderns folk är medfödd och lika naturlig som begäret efter mat och dryck. Hela den uppfostran kvinnorna få, förklarade han, bestod i undervisning om huru man skall fånga en man, och den konsten känna de i grund redan innan de fullständigt hunnit trampa ut barnskorna.
— Någon känsla af moraliskt ansvar hafva de platt inte, sade han, och veta icke hvad verklig tillgifvenhet vill säga. Så länge de få allt hvad de åstunda, kunna de vara trogna nog, men om något bättre erbjuder sig tveka de inte en minut att gripa derefter. —
Jag tyckte nu att ett par af de drag, han ansåg specifika för tropikernas kvinnor, med samma skäl kunde sägas utmärka könet i allmänhet, men var i öfrigt af olika åsigt angående sjelfva grundlaget i deras natur. För min del vidhöll jag att det inte behöfdes annat än att behandla en flicka af Mariquitas skaplynne på ett annat sätt än det hon var van vid för att ingifva henne helt andra aspirationer än dem hon insupit i den omgifning der hon förut lefvat. Jag trodde och förfäktade att en sådan halfvild natur, som hennes tydligen var, blott genom umgänge med en bildad, finkänslig man skulle och måste vakna upp till ett helt annat åskådningssätt af lifvet och troligen utveckla en känsla af tacksam tillgifvenhet, om icke något mera, så stark som trots någonsin en kvinna af mera civiliserade föregåenden i den vägen kunde prestera.
Vi kunde ibland disputera kvällen igenom härom, naturligtvis utan att någonsin komma till resultat, och hvar gång Mariquita hade hållit tillgodo med några Costa Rica konfektyrer, dem det verkligen behöfdes sådana tänder som hennes för att rå med, samt pratat en stund med oss, börjades dispyten på nytt.
Så ströfvade vi en lördag, torgdagen i San José, omkring i saluhallarna. Det var ett af våra stående nöjen att se på hvimlet der, insupa doften från ananashögarna och orangerna, hvilka i massor bjödos ut i hvart hörn af den vidsträckta bygnaden, mönstra och kriticera señoritorna, hvilka regelbundet infinna sig der i morgontoilett, samt studera folktyperna, af hvilka de förfärligt fula oförfalskade indianerna från bergen, smutsiga, vidriga och djuriska, mycket litet svarade mot begreppet af det tappra, ädla rödskinnet som pojkböckerna tala om. De allra roligaste att se på voro dock negerkäringarna, isynnerhet när de råkade i gräl, hvilket inträffade allt jemt, men nog föreföll det oss svårt att erkänna brödraskapet med denna gren af menskligheten, så lika vi än enligt traditionen äro inför vår Herre.
Midt i stimmet upptäckte vi med ens Mariquitas skrattande ögon och mun och bredvid henne en matrona, som tydligen var hennes mor. Vi nickade åt flickan när de kommo förbi och frågade huru hon mådde, och då stannade hon och presenterade oss för modren. Gumman neg så djupt de feta knäna medgåfvo, sade att hennes dotter berättat huru vänliga vi varit och frågade om vi inte ville göra hennes ringa hus äran af ett besök. Vi tackade och lofvade med det första efterkomma uppmaningen.
— Der ser ni, sade don Luis, när de gått vidare, att jag hade rätt. Jag håller vad om huru mycket ni vill att den der käringen när som helst är färdig att sälja flickan, om man bjuder ett anständigt pris. Men hon vet nog huru nätt och aptitlig snärtan är, så billigt blir det inte.
— Bra, svarade jag, men då jag ju egentligen inte hållit på omöjligheten att afsluta en slik handel, utan bara talat om den sannolika effekten på Mariquita sjelf af en längre sammanvaro med en hygglig och bildad karl, måste jag litet få precisera aftalet. Gör upp med modren om att lefva och resa med Mariquita någon tid, tag henne med er härifrån så fort som möjligt, behandla henne som ni skulle behandla en europeiska eller amerikanska, och jag påstår att hon inom kort blir så totalt förändrad att ni sjelf erkänner er hafva bedömt henne orätt i alla stycken. —
— Godt, sade don Luis på sitt vanliga korta sätt, vi gå redan i kväll till dem och göra upp saken. Får ni rätt, så ställer jag till den finaste middag Frisco kan åstadkomma när vi träffas der uppe, får ni orätt så — ja, så ställer jag till middagen ändå; men ni får lof att vid desserten i detalj beskrifva anledningen till festen och högtidligen göra afbön hos de närvarande damerna för att ni påstått en liten vildinna från barfotarepubliken i Centralamerika kunna i något afseende jemföras med civiliserade fruntimmer. —
Det var ju skäligen goda vilkor. Jag förklarade mig villig att underkasta mig följderna om jag mot förmodan skulle hafva misstagit mig, och på kvällen vandrade vi ned till Calle del Menado, der Mariquita och hennes mor bodde.
Hon var inte hemma ännu, men modren försäkrade att det ej skulle dröja många minuter innan hon komme. Vi skulle bara göra oss den mödan att sitta ned ett ögonblick och betrakta hela huset med allt hvad der fans som vårt eget o.s.v. o.s.v, — en hel ström af den vanliga spanska artigheten, som i grund och botten betyder rakt ingenting.
Don Luis sade till en början knapt någonting alls, så att jag hade att föra konversationen allena, och då jag var rädd att Mariquita skulle komma innan vi hunnit för modren klargöra ändamålet med vårt besök, försökte jag så fort som möjligt leda samtalet in på rätta spåret. Det gick lättare än jag kunnat föreställa mig. Vid första antydan förstod den otäcka gamla halfindianskan ögonskenligen genast hvarom det var fråga, men sökte som vid all annan handel drifva upp priset på varan så högt som möjligt. Det blef ett oändligt loftal öfver Mariquita, hvars alla egenskaper vi fingo höra utläggas både vidt och bredt.
Scenen var, lindrigast sagdt, vidrig. Den lefvande fettklumpen, som en gång varit en mensklig, kanske tillochmed behaglig varelse, höll tal som om hon bjudit ut en häst till salu och rökte dervid den ena stinkande, af brunt omslagspapper och förfärlig tobak tillverkade cigaretten efter den andra. Jag började känna mig obehaglig till mods och don Luis skrufvade sig af och till på sin stol, nervöst tvinnande sin ena mustasch, hvilken dock omöjligt kunde bli mera uddhvass än hvad den redan var.
Slutligen kunde han icke härda ut längre.
— Está bueno, sade han tvärt, jag vet att Mariquita är en söt och glad flicka så det behöfva vi inte vidare tala om. Var god nämn utan omsvep de vilkor, hvarpå ni vill afstå henne. Jag hatar allt onödigt prat. —
— Hvad tänker ni om mig? frågade käringen, som vid hans inblandning i saken synbarligen trodde att det var något slags bolagsaffär vi ville göra upp, i högst förnärmad ton. Tror ni jag vill sälja mitt barn till ett skamligt lif? —
Och så följde en lång historia om huru hederliga hennes föräldrar och förfäder allt intill sjunde led alltid hade varit, huru ärbar och ansedd hon sjelf var och huru det aldrig kunde komma i fråga att hon på sådant sätt skulle skiljas vid sin enda glädje i verlden o.s.v.; det mesta ackompagneradt af tjutlika snyftningar, hvilkas frambringande bragte henne i tillräckligt våldsam svettning för att rättfärdiga användandet af den smutsiga näsdukstrasa, hvarmed hon i ifvern aftorkade alla andra delar af ansigtet utom ögonen.
Det var en trenig komedi. Vi försökte ett par gånger stämma hennes ordflöde, men hon bara höjde rösten så vi fruktade att grannarna skulle tro något mord vara i görningen och rusa till hjelp. Och ännu trefligare blef det då Mariquita kom in midt under oljudet.
Hon såg förvånad ut, men innan hon hann göra någon fråga vände sig modren till henne med ett nytt utbrott:
— Inte sant, querida de mi alma, du håller af din mor? Säg det åt los caballeros och säg dem också att vi äro ärbart folk; dig tro de nog.
Men nu blef don Luis ond på allvar.
— Det kan vara nog nu, sade han skarpt. Jag gjorde er en fråga och behöfver inte svar af någon annan, innan jag fått ert. Nu ber jag er sluta detta samtal, men så mycket vill jag ändå tillägga att min vän här endast talade på mina vägnar.
Det var tillräckligt för att upplysa gumman om misstaget och hon gjorde också omedelbart frontförändring i det hon på Mariquitas fråga: hvad som vore på färde, förklarade att los caballeros missförstått henne. Hon vore visst icke emot något, som kunde göra hennes barn "lyckligt", men hon hade icke genast rätt uppfattat meningen.
Och dermed gaf hon sig till att för Mariquita förklara det don Luis hölle mycket af henne och nu gjort ett förslag att taga henne med sig.
Mariquita skulle nu sjelf afgöra, sade hon, om hon å sin sida hölle tillräckligt af don Luis för att följa med honom. Derpå kommer allt dock slutligen an, tillade hon med en salvelsefull suck och något som väl skulle föreställa ett ömt uttryck i rösten.
Mariquita såg på oss och småskrattade på ett sätt, som visade att hon fullt uppfattade situationen, men när hon svarade sin värda mamma att hon mycket hellre ville följa med don Luis än fortsätta hos sin modist, höll hon sig berömvärdt allvarsam.
Så skickades hon ut i köket för att tillreda en kopp chocolad, den gumman sade sig nödvändigt vilja bjuda los señores, som gjort sig mödan att besöka hennes hus, men i sjelfva verket för att icke öfvervara fortsättandet af underhandlingarna om den finansiella sidan af saken.
Så snart Mariquita aflägsnat sig började gumman helt diplomatiskt med en förklaring att ehuru hon visst inte hade någonting att invända mot ett arrangement, som vore till hennes barns lycka, vore hon ändå tacksam för att få veta hvilka garantier don Luis ville lemna för dess fortvaro.
— Inga alls, svarade don Luis kärft. Jag tar henne med mig härifrån, förser henne med allt hvad hon behöfver och kan önska, medan vi äro tillsammans, och skickar henne om ett halft år eller så tillbaka. Besparingar kan hon göra om hon vill af sina fickpengar, dem jag inte ämnar vara njugg med. Det är alltihop. —
— Och alldeles tillräckligt, skyndade gumman att försäkra. — Men tyckte inte don Luis ändå det vore rättvist att anslå någonting för den närmaste tiden efter Mariquitas hemkomst, då ju naturligtvis den stackars flickan skulle hafva alltför svårt att glömma sin vän för att inom kort inlåta sig med någon annan novio. Hennes mor skulle nog förvalta detta något tills Mariquita sjelf behöfde det. —
Der kröp ändtligen bockfoten fram och den var så tydlig att jag ansåg mig öfverflödig vid den vidare underhandlingen, som nästan bragte mig att må illa, hvarföre jag sade mig vilja se åt om jag kunde vara Mariquita till någon hjelp, och gick ut i köket.
Hon rodnade något litet då jag kom, men skrattade ändå när hon frågade om don Luis och hennes mamma blifvit vänner igen. Det lilla fullfjädrade stycket tycktes ha allting betydligt klarare för sig än jag någonsin skulle trott.
Jag visade också tydligt mitt misshumör, men vår temmeligen enstafviga konversation behöfde lyckligtvis icke räcka länge, då modren snart ropade på Mariquita och frågade om icke chocoladen var färdig.
Det var den och vi gingo in tillbaka. Don Luis såg ut som om han tagit in någon betydligt bäsk medicin, drack tyst sin chocolad och tände en ny cigarr, i det han steg upp och tog sin hatt.
— I morgon på förmiddagen kommer jag efter Mariquita, sade han, och för henne till någon som kan ställa i ordning åt henne en ordentlig utrustning af allt hvad hon behöfver. Jag vill sjelf välja ut hvad jag tycker passar henne bäst. Buenos noches, señoras. Och dermed gingo vi.
Don Luis skakade på sig som en våt pudel då vi väl voro ute på gatan.
— Fy f—n hvad den käringen är vidrig, sade han med ett uttryck, som om han behöft lätta sig med en dugtig grofhet för att inte kväfvas af allt hvad han fått lof att svälja under visiten. — Jag för Mariquita i morgon dag till Agua Caliente så jag slipper se hennes mor. Hon kan der undergå en liten förberedande träning i civilisation på tumanhand med mig, tills hennes saker bli i ordning och jag för henne ombord på ångbåten bland andra menniskor.
— Nog blir det ett lättvunnet vad, tillade han efter en stund med ett halft cyniskt leende. — Ni har ännu för mycken europeisk, eller kanske rättare nordisk idealism i kroppen för att rätt kunna bedöma den här sortens folk. —
— Jag nästan fruktar för att ni har rätt, svarade jag, — men så alldeles säkert är det inte. —
Något vidare samtal blef det ej om saken. Det föreföll mig nästan som hade vi båda två känt oss litet skamsne medan vi vandrade genom de kvälltysta gatorna till hotellet, och ingendera tycktes hugad att förlänga sammanvaron utan gingo vi hvar till sitt rum så snart vi kommo fram.
Följande dag lemnade don Luis verkligen San José och jag kände det, då jag efter middagen rökte min ensliga cigarr, som hade straffet för min andel i menniskohandeln redan begynt. Det var långa aftnar jag sedan tillbragte helt ensam, och många gånger ångrade jag det dumma tilltaget, som beröfvat mig det enda sällskap jag haft.
Så fick jag en vacker dag, ungefär en vecka derefter, ett telegram från don Luis. "Kom och helsa på oss", lydde det, "tag minst par dagar på er. Luis". Han tycktes behöfva sällskap han också.
Jag for redan med första tåg till Cartago och då jag ej hade lust att vänta tills ångspårvagnen gick, skaffade jag mig en häst och red ned till Agua Caliente. Don Luis hade icke väntat mig föran följande dag då jag kunnat komma ända fram i en bekväm kupé, så att jag tog dem med öfverraskning när jag med ens trädde in i hans rum.
Mariquita satt helt uppkrupen i en stor länstol och läste en bok som tycktes lifligt intressera henne, eftersom hon inte ens såg upp när dörren öpnades. Don Luis satt och rökte vid det öpna fönstret, med båda fötterna på fönsterkarmen och gungade bakåt med stolen, i en ställning så äkta amerikansk att jag skrattade till. Han vände på hufvudet.
— Halloh! ropade han i det han hoppade upp, det var mer än hyggligt af er att komma så snart. Det här börjar bli litet monotont, skall jag säga, men jag vill inte återvända till San José innan jag vet när båten går från Puntarenas. Svärmor är inte så ljuflig och hit får hon inte komma.
Mariquita hade också stigit upp. Hon såg för komisk ut i en modern europeisk drägt, men tyckte synbarligen sjelf att hon var utmärkt lyckad och räckte mig med mycken värdighet handen samt frågade huru jag mådde.
— Hade jag vetat vänta er ren i dag så hade jag låtit henne kläda om sig, sade don Luis. Annars får hon då och då kläda sig på europeiskt sätt för att småningom vänja sig att uppträda som en dam. Mariquita mia, tillade han på spanska, vill du göra oss det nöjet att byta kostym? Vi tycka båda att du är mycket nättare i Costa Rica drägt. —
Hon rodnade litet och såg kanske en smula förtretad ut, men gick ändå genast.
Jag tog upp hennes bok. Det var en berättelse från stora verlden i Europa, en öfversättning af en af Ouidas fantastiska historier, just egnad att förvrida hjernan på en liten vildinna som Mariquita.
— Jag odlar hennes själ, som ni ser, sade don Luis skrattande. — Hon är förtjust i sådana der historier och tror naturligtvis hvarenda galenskap de innehålla.
— Det skulle ni låta bli, svarade jag. Hon blir alldeles tillräckligt vriden genom den beröring hon kommer att ha med verlden, utan att läsa sådant här. Se ni till bara att inte äfventyret får en ledsam upplösning. —
— Basch! skrattade don Luis, i det vi satte oss på balkongen utanför rummet. — Ni är allt samma fantast. Det är inte mera farligt för Mariquita att läsa och drömma om englagoda engelska lösdrifvar-aristokrater och moraliskt förderfvade hertiginnor än för en pojke att önska sig vara Robinson Crusoe. Det sysselsätter hennes fantasi och ger henne ändå någon aning om huru man lefver och rör sig utanför Costa Rica — om den nu också blir något vriden. —
Jag svarade ingenting, om jag också kände mig långt ifrån öfvertygad. Men utsigten från vår balkong var mera värd uppmärksamhet än Mariquitas utsigter att bli förvandlad till en civiliserad dam.
Månen har gått upp bakom vulkanen Irazu, hvars väldiga konturer afteckna sig skarpt och klart mot natthimlens upplysta fond. Nedanför skimra ljusen i Cartago och derifrån sänker sig marken i breda afsatser ända till de heta källorna under oss. Deras varma vatten sänder upp en tjock hvit dimma, hvilken som en bred strimma af rök följer bäckens slingrande lopp så långt vi kunna se nedåt dalen. Från orchidékorgarna, som hänga rundt om balkongen, stiger en nästan döfvande stark doft i den svala nattluften upp till oss och nedanför faller ljuset från lampan i ett fönster bjert på två camelia träd, öfversållade båda med praktfulla, lysande röda och hvita blommor.
— Icke sant, det här är vackert, säger Mariquitas röst helt sakta. Hon står i den öpna dörren, fullt belyst af lampan inne i rummet, klädd i Costa Rica flickornas klädsamma drägt: en lätt, ljus kjol, en spetsprydd, bländande hvit camison och en mångfärgad, mjuk rebozo vårdslöst kastad öfver axlarna så att endast en del af halsens och armarnas varma bronsfärgade hy är dold.
Hon skrattar inte nu, utan ser med drömmande ögon ut på det sköna landskapet och hennes röst har ett främmande tonfall när hon fortsätter:
— Jag visste aldrig förut att verlden var så härlig — det kan nog inte vara mycket vackrare i andra länder än här. —
Jag såg noga på henne och frågade mig hvarifrån detta tonfall och dessa tankar kommit, men don Luis fäste ingen uppmärksamhet dervid. Han komplimenterade henne blott till hennes utseende i den vackra drägten och sade att hon äfven i San Francisco, alltid då de vore hemma, skulle kläda sig på samma sätt om hon ville göra honom ett särskildt nöje. Och dermed var den flyktiga stämning förjagad, som väckts hos henne af naturens nattliga fägring och vår tysta beundran deraf.
När vi gingo in igen pratade och skrattade hon så fullkomligt på sitt gamla sätt att jag knappast visste om jag sett rätt.
Nästa dag tillbragte vi med en lång ridtur bland bergen, hvarunder Mariquita var liflig som en gnista och glad som en fisk hela tiden; när vi på kvällen kommo tillbaka voro vi för trötta att sitta uppe och prata.
Men när jag morgonen derpå reste, följde mig don Luis till stationen och yttrade dervid bland annat att Mariquita verkligen öfverträffade alla hans förväntningar. Glad, liflig, läraktig och alltid färdig att foga sig efter hvarje hans önskan, var hon idealet af en följeslagarinna för någon tid. — Och dervid, tillade min skeptiske vän, gör hon sig inga illusioner alls vis-à-vis framtiden, utan har fullt klart för sig att dessa festdagar inte komma att vara i evighet. —
Sedan såg jag dem icke mera före min afresa från San José, en vecka derefter. De voro fortfarande kvar i Aqua Caliente, sysselsatta med att studera engelska, det don Luis föresatt sig att lära Mariquita, samt med långa ströftåg ända bort till indianbyarna bland bergen, enligt hvad don Luis skref till mig då han önskade mig en lycklig resa och ett gladt återseende i San Francisco, om inte förr.
* * * * *
Vi träffades emellertid redan i Guatemala. Jag hade behöft betydligt längre tid för min resa än jag antagit och trodde derför att don Luis längesedan var i San Francisco — om med eller utan Mariquita visste jag ej.
Ja, så öfvertygad var jag derom att jag inte ens frågade efter honom vid min ankomst till Guatemala City, och då jag under senare delen af resan skaffat mig en smygfeber på halsen, rörde jag mig de första dagarna icke heller ute. Men tre dagar efter min ankomst skulle en tjurfäktning gå af stapeln, någonting riktigt extra storartadt, och den skulle jag naturligtvis öfvervara.
Det var söndag, strålande klart solsken och massor af folk i rörelse; alla styrande ut mot la plaza de los toros. En så härligt belägen plats är det nästan syndigt att använda för ett så ömkligt tidsfördrif, dertill är den storartade utsigten öfver bergskedjan med de två väldiga vulkanerna invid La Antigua, den gamla hufvudstaden, alltför vacker. Men sinnet för naturskönhet är så ytterst litet utveckladt hos söderns folk, åtminstone i bredd med det för djurplågeri, att sådant ej stöter någon, och så har man bygt tjurfäktningsarenan på ett ställe som vore egnadt att omskapas till en lustgård.
Spektaklet var redan börjadt när jag kom fram. En stackars långhornad tjur, som såg mycket fredlig ut, sökte förgäfves värja sig mot sina plågoandar, los banderilleros, hvilka stucko sina vid, med hulling försedda jernspetsar fastade bandrosetter i hans hud, och los picadores, hvilka från hästryggen oroade honom med sina lansar. Han begärde nog inte bättre än att slippa ut från arenan, men då han funnit det vara omöjligt och motståndarne blefvo alltmera närgångna, gjorde han en och annan schock emot dem, ehuru utan synnerlig energi.
Publiken blef otålig och uttryckte sitt förakt med hyssjningar och stampningar, hvilka till slut blefvo så högljudda att djuret måste föras bort. Ty här är man för ekonomisk för att döda hvar tjur som hemtas fram. Annonserna för tillställningen meddelade att sex tjurar skulle uppträda och bland dem skulle "la espada" utvälja en, den han skulle sticka ned. Alla de öfriga bara retas och plågas en stund samt föras sedan ut igen.
Kom så N:o 2 fram, ett ståtligt mörkbrunt djur med långa uddhvassa horn, som nog kunde bli farliga för den som ej höll sig på tillbörligt afstånd. Han mottogs också med allmänna applåder när han lungt och ståtligt marscherade in. Men så stannade han och blickade helt vänligt på det församlade publikum. Han var tydligen inte ledsen ett smul. Och han blef inte ledsen ens när en banderillero steg fram och högg fast tvänne bandprydda jernspetsar i hans nacke; han bara skakade på hufvudet och gick par steg åt sidan.
Det blef ett ännu värre hvisslande än förut, och när såväl banderilleros som picadores förgäfves gjort allt för att reta honom till vrede, steg oväsendet till en otrolig höjd. Till slut sprang en banderillero, en neger, den djerfvaste och vigaste af allesamman, fram och högg en spets från hvardera sidan i tjurens flanker, och då satte han sig i rörelse. Men endast för att söka en utgång. Ursinnigt af smärta och blödande från ett halft dussin ställen, der de granna bandrosetterna hakats fast, rusade det arma, plågade djuret rundt om arenan utan en tanke på anfall.
Folkmassan hvisslade, tjöt och stampade tills man var tvungen att öpna en port och låta det ohjelpligt fredliga kräket slippa ut.
Icke minst högljudda i sina yttringar af förakt voro damerna, af hvilka några tillochmed hvisslade lika bra som hvilken tjufpojke som helst. I det stora hela föreföllo de mig mycket intressantare att iakttaga än djurplågeriet på arenan, så att jag till en början egnade mycket liten uppmärksamhet åt tjuren N:o 3, en svart raggig best, hela hopen mindre än de två föregående, men hela hopen mera argsint också. Han kom inrusande i full galopp, stannade ett ögonblick häpen midt i arenan, gaf så till ett ilsket bölande och rusade i nästa ögonblick emot en af banderilleros, hvilken svängde sin rödgula duk emot honom.
Nu blir det lif i spelet. Ingen annan af banderilleros än den svarte lyckas fästa sina rosetter i tjurens nacke och äfven han kan blott genom ett väldigt språng öfver skranket undgå närmare beröring med dess horn, medan picadorerne hafva all möda ospard med att hålla sig utom räckvidd vid de anfall besten gång på gång gör mot dem.
Nu är det applåder och bravorop som ljuda, allt lifligare ju mera upphetsadt djuret blir. Och nekas kan ej att skådespelet är eggande. Los banderilleros i blå, guldstickade sammetskostymer, med en bjertfärgad, röd eller gul duk i ena handen och ett par fladdrande mångbrokiga bandrosetter i den andra, söka gång på gång närma sig för att fästa rosetterna i tjurens skin. Picadorerne på sina magra, med grannlåter öfverhängda hästar, galoppera af och till, riktande en lansstöt mot det marterade djuret hvar gång det kommer nära dem. Och tjuren sjelf, med hängande tunga, ursinnig blick och bloden strömmande ned på hvardera sidan af den väldiga nacken, sparkar upp sanden under ett ihåligt, ilsket bölande, rusar ibland fram mot en eller annan af sina plågoandar och stannar slutligen med fradgande mun i vanmäktigt raseri midt i arenan. Då kommer la espada fram för att taga del i leken. Hans drägt är öfvertäckt af guldbroderier, på hufvudet bär han en svart filthatt med uppböjda bretten, i högra handen en lång värja och i den venstra ett bjertrödt kläde.
Han helsar publiken med en högtidlig bugning, men får inte lång tid till ceremonier, ty tjuren har redan fått sigte på honom och besluter ögonblickligt att försöka sin lycka med den nya uppenbarelsen.
En viftning med det röda klädet bringar hans raseri till kokpunkten och han rusar fram i vild fart. Mannen står orörlig med värjan lyftad tills tjuren är blott ett par fot ifrån honom, då han med en snabb rörelse kastar klädet öfver dess horn — och stöter miste.
Värjspetsen träffar sjelfva bogbladet och fläcker endast upp djurets hud och kött i ett fotslångt sår, men det är för litet för att hejda honom. I ett ögonblick ligger den granna espadan kullslagen i sanden och den rasande tjuren stöter gång på gång efter honom med hornen, ehuru utan att träffa, förblindad som han är af duken, hvilken allt hänger öfver hans hufvud.
Det har blifvit tyst bland publiken, som inte låter ett ljud undfalla sig, medan los banderilleros från alla sidor skynda till och söka afleda tjurens uppmärksamhet från hans offer. Damerna luta sig i högsta spänning fram öfver skranket för att icke förlora någon detalj af skådespelet, hvilket hotar att taga en tragisk vändning.
Det är den svarta banderilleron som räddar situationen. Han går ända fram till tjuren, rycker klädet af hans hufvud och stöter i samma ögonblick en jernspets djupt in i hans nacke. Djuret rusar efter honom, men gång på gång viker han vigt och skickligt undan tills han lockat detsamma tillräckligt långt bort, då han med ett språng försvinner öfver skranket. Jag har hela tiden följt honom med ögonen, medan man ledt den förolyckade espadan bort, beundrande den ytterliga kallblodighet, hvarmed negern gång efter annan låter tjuren komma alldeles inpå sig för att med en enda böjning af den smidiga kroppen och ett steg åt sidan vika undan dess hvassa horn. När han så springer öfver skranket ser jag omedelbart derinvid ett ansigte, som förut undgått min uppmärksamhet och som nu är helt blekt af den sinnesrörelse som den spännande scenen väckt.
I första ögonblicket fattar jag icke om jag ser rätt eller ej, så långt är egarinnan till det näpna, mörkhyade lilla ansigtet der midt emot från mina tankar, men i det nästa är jag öfvertygad om att det verkligen är Mariquita som sitter der, och don Luis tätt bakom henne.
Genast kan jag dock ej komma ditöfver, ty nu kommer espadan in igen och folkmassan tränger sig så nära till skranket som möjligt för att se om han denna gång skall lyckas bättre. Det gör han, oaktadt den sinnesrörelse han tydligen är ett rof för. När tjuren igen rusar emot honom faller det röda klädet på nytt öfver dess horn och värjan sänkes nästan till fästet in bakom dess venstra bog. Ett ögonblick står djuret orörligt, så faller det tungt till marken — dödt. Och folkmassan bryter ut i jubel.
Nu först lyckas det att tränga fram genom hopen, som stimmar af och till i förväntan på nästa akt af skådespelet.
Mariquita upptäcker mig först och nickar redan på afstånd en helsning åt mig. Och när jag kommer fram blir jag öfverhopad med frågor af såväl henne som don Luis, om huru min resa aflupit, hvarföre jag dröjt så länge o.s.v. o.s.v. — mycket flera än jag kan besvara på en gång.
Mariquita är klädd helt och hållet på europeiskt sätt, om ock med en liten anstrykning af exentricitet i färgsammansättningarna, en exentricitet, som emellertid passar utsökt till hennes sydländska typ. Litet blekare är hon äfven än senast, men det klär henne också. Hon ser med ett ord förfinad och förädlad ut och har förlorat något af det tjufpojkaktiga, som förut utmärkte hvarje hennes blick och hvarje rörelse.
Jag komplimenterar henne till hennes utseende och säger don Luis att han aldrig kunnat hitta på någonting mera klädande och originelt på samma gång än den lilla fruaktiga hatt i orange och rödt som Mariquita bär. Men han skrattar och försäkrar att den tid redan är förbi då han valde Mariquitas toiletter.
— Hon har mycket större anlag för vissa sidor af civilisationen än jag någonsin skulle trott, tillägger han på tyska, — och spelar sin roll alldeles utmärkt. —
Mariquita ser smått förtretad ut då hon ej förstår hvad don Luis säger, men klarnar omedelbart upp igen då han fortsätter på engelska:
— Kom nu med oss härifrån och lemna er hotellmiddag i sitt värde. Vi bo i ett privat hus och hafva eget hushåll, det Mariquita sköter för att inte alldeles ledas ihjäl af brist på sysselsättning. Ni får lära känna henne från en ny sida — den af värdinna. Och af det här nöjet har ni väl i alla fall redan fått nog. —
Så lemna vi tjurfäktningen och gå, Mariquita skenbarligen alldeles oberörd af de mer eller mindre tydligt beundrande blickar, som riktas på henne. Endast en gång rodnar hon litet, då vi höra en herre upplysa en annan om "att det är en Costa Ricanska, gift med den der mörklette amerikanaren, som går till venster om henne".
Deras bostad är förtjusande nätt. Don Luis har packat upp en del af allt det kram af kuriositeter och folkslöjd, han under sin sista resa samlat ihop, och dermed dekorerat deras mottagnings och hvardagsrum på ett mycket originelt och anslående sätt. På ena långväggen har han draperat en jättestor Nicaraguansk pitahängmatta i brokiga färger och fästat på denna en trofé af indianarbeten, betsel, sporrar, stigbyglar, vapen, fiskredskap och annat — en hel etnografisk kollektion. En väldig divan är klädd med ett par ljusbruna vicuna ponchos från Chili och dess dynor med mångbrokiga, skiftande rebozos från Costa Rica och San Salvador, löst knutna öfver dem. På golfvet stå ett par stora, rödbruna lerkrukor med bizarra ornament, af det slag indianerna i Guatemala tillverka och begagna, fyllda med blommande, doftande grenar af en buskväxt. Sofrummet ligger der innanför och matsalen utgöres af det täckta galleri, hvilket löper rundt om den lilla, af palmer och orangeträd skuggade trädgården, som i tropikerne hör till hvarje välförsedt hus.
— Jag kom hit redan två veckor efter er afresa från San José, sade don Luis som svar på min förvånade granskning af rummet, — och då jag ämnade stanna här ett par månader hyrde jag genast detta hus, samlade allting af möbler det innehöll i dessa par rum och försökte göra det så trefligt för oss som möjligt. Och nu trifves jag så bra vid detta "dolce far niente" lif att jag endast med största saknad kommer att lemna det. — Vore det inte för att jag uttryckligen lofvat Mariquita att föra henne till San Francisco, tillägger han efter en liten paus, — så gjorde jag slut derpå redan här och läte henne vända om hem — jag börjar sanningen att säga bli rädd för att till ett godt slut rentaf bli kär i flickan. —
— Det vore nu väl det minsta, svarade jag, men jag å min sida börjar bli rädd för att vi begingo mera än en dumhet när vi inläto oss på den här historien der nere i San José. Mariquita hade visst icke der heller mera än ett framtidsperspektiv, men hon visste då åtminstone icke något bättre, hvaremot hon synbarligen redan nu fått ögonen öppnade och kommer att få det i ännu mycket högre grad, och då kan hon heller icke undgå att känna hela bitterheten af sitt öde, när hon en gång anställer jemförelser mellan denna tid och den som kommer, då hon återvändt till Costa Rica. —
— Nå, så farligt är det nu väl inte, menade don Luis, ehuru med betydligt mindre säkerhet i tonen än förut då vi talat härom. — Jag har sörjt för att hon efter återkomsten kan lefva som hon för godt finner, oberoende af novios och sin gemena mor. —
Mariquitas inträde afbröt allt vidare meningsutbyte om saken. Hon hade klädt om sig och såg ännu bättre ut än på förmiddagen i sin drägt af gräddfärgad, ljus surah med endast en stor mörkröd ros vid bröstet och en annan dylik på ena sidan i håret.
Middagen var färdig, sade hon, och så gingo vi till bords. Det var en utsökt liten middag, med blommor och frukt och tropikernas stora lyx, is, i öfverflöd och värdinnan glad och liflig när hon beskref sina erfarenheter, sedan vi sist träffades i Costa Rica.
Don Luis var på briljant humör också han och hade som vanligt utmärkta cigarrer att bjuda på, då vi efter middagen sutto kvar vid bordet och njöto af vårt kaffe och pratade ända tills det var full skymning.
Men när han blef bortkallad för att taga emot ett besök, kom det nyss förut så lifliga samtalet till ett tvärt slut. Det var som om Mariquita och jag rakt ingenting haft att säga hvarandra, utan sutto vi tysta och liksom väntande på något, som skulle gifva konversationen ny fart.
— Kom, sade hon till slut, det finnes stolar der ute i trädgården, der vi sitta bekvämare. Bordet måste dukas af. —
Stolarna stodo under ett par af orangeträden, hvilkas blommor fyllde den svala aftonluften med en söfvande vällukt. Mariquita kröp tipp i en stor amerikansk gungstol, i hvilken hon kunde intaga en riktigt bekväm ställning och jag satte mig midt emot.
— Nu måste jag bedja er om en sak, började hon, — innan Luis kommer tillbaka. Han skulle kanske inte tycka om det. Vill ni vara snäll och inte kalla mig vid namn när andra höra på? —
Jag kunde se huru djupt hon rodnade, men innan jag hann svara fortsatte hon:
— Här tro alla att vi äro gifta och derföre bemöter man mig helt annorlunda än om man visste huru det förhåller sig, och det är så underligt behagligt att bli bemött med aktning af alla man träffar. Ni förstår ju och blir inte ledsen?
Det sista kom med ett ljud af gråt i rösten.
Stackars liten, tänkte jag, det har kommit snarare än jag trodde. Men jag sade intet annat än att jag fullkomligt fattade hennes tankegång och lofvade göra som hon önskade.
— Men ni får inte tala om mina dumma funderingar för Luis. Jag är rädd för att han inte skulle tycka om att jag bryr min hjerna med sådana tankar, och han är så utomordentligt snäll och vänlig mot mig, ger mig mycket mera än jag önskar och tröttnar aldrig att besvara alla mina frågor. Jag är ju så dum och okunnig, som ni vet, och förstår inte alltid allt hvad jag ser, hör och läser, och då får han förklara. —
Inom mig instämde jag i allo i hennes tro att don Luis mycket litet skulle tycka om att se hvilken utveckling äfventyret tydligen höll på att få, men högt sade jag endast att jag ingalunda skulle meddela honom hvad vi talat om.
Straxt derpå kom han tillbaka och samtalet tog naturligtvis dermed en annan vändning, men när jag sedan steg upp för att gå, sade han sig vilja följa mig tillbaka till hotellet. Så snart vi kommo ut på gatan frågade han om jag tyckte att Mariquita förändrat sig.
— Otroligt, svarade jag, — och uteslutande till sin fördel. —
Och då nu isen sålunda var bruten, frågade jag om han verkligen stod fast vid sin föresats att om par månader skicka henne hem igen, tilläggande att jag i hans ställe knappast skulle kunna förmå mig att göra det.
— Hvad vill ni då jag skall göra? frågade han surmulet. Jag kan inte behålla henne då jag sjelf inte är riktigt bofast på någon ort, och äfven om jag vore det kunde ju detta förhållande icke fortgå i längden. Det enda jag kan och vill göra är att skicka henne hem redan efter ett par veckor i Frisco, — det hon nu framför allt längtar att få se, — så att hon inte hinner insupa allt för mycken civilisation. Nu redan har jag all möda att hålla henne tillbaka. Hon läser allt hvad hon kommer öfver, och det inger henne väl till slut tankar och idéer dem hon vore mycket bättre förutan. —
— För resten, tillade han efter några ögonblicks tystnad på sitt gamla, lätta sätt, — tror jag ni inger mig alldeles onödiga farhågor. Hon talar helt lugnt om den tid då vi skola skiljas och finner det tillsvidare nog helt naturligt och tillbörligt att det så skall gå. När hon kommer hem igen blir hon den mest efterfikade dam i San José och kommer att tacka sin lycka att hon slapp litet ut. —
Härom hyste nu jag mina välgrundade tvifvelsmål, men då jag icke kunde meddela don Luis hvad Mariquita nyss förut bedt mig om och inte heller annars kunde göra någonting till saken, teg jag och sökte intala mig att det väl ännu ej vore så illa, isynnerhet om don Luis fullföljde sin afsigt att inte låta vistelsen i San Francisco räcka längre än ett par veckor.
Huru det för öfrigt i sjelfva verket förhöll sig med Mariquitas tankar och känslor kunde jag icke riktigt komma på det klara med. Ty ehuru jag sedan träffade henne så godt som hvarje dag, kom hon aldrig mera tillbaka till temat om sin ställning och sitt förhållande till don Luis. Tvärtom hände det att hon, då jag i andras närvaro tilltalade henne med ordet fru, gaf mig en riktig äkta tjufpojksblick af den gamla sorten jag så väl kände till från San José.
Men böcker måste jag skaffa henne, ty don Luis, påstod hon, bara skrattade åt hennes läslust och sade att hon skulle förderfva sina ögon om hon höll på länge. Det var otroligt mycket hon hann med, och dervid läste hon ingenting utan tillbörlig eftertanke, ehuru hennes sätt att bedöma det lästa ofta nog var rätt egendomligt, så att hon mera än en gång satte mig på det hala med sina frågor och genom den rent kvinliga logik, som utmärkte hennes sätt att resonnera.
Hennes största nöje under vistelsen i Guatemala var att besöka teatern. Truppen var långt ifrån första rang, men det var någonting så fullkomligt nytt för Mariquita att hon kunnat sitta der hvar kväll och finna nöje deri ännu dertill. Med aldrig svikande uppmärksamhet och spändaste intresse följde hon det uppförda styckets gång och skrattade eller rördes till tårar ömsom.
Efteråt fingo vi sedan alltid lof att föra en lång diskussion om de handlande personernas görande och låtande, om deras tankar och känslor, och dervid var det rent af märkvärdigt att bevittna med hvilken säker instinkt Mariquita oftast träffade det riktiga i sin kritik, i det hon drog slutledningar och gjorde distinktioner som skulle hedrat en gammal psykolog.
Så gafs en kväll Camelia damen. Utförandet var i det närmaste under all kritik men likafullt var Mariquita djupare intresserad än någonsin förr. Och när slutet kom grät hon, grät så hejdlöst, att vi hade all möda med att lugna henne tillräckligt för att kunna föra henne derifrån.
Under hemvägen var hon sedan tyst och förstämd och likaså under den halftimme jag ännu tillbragte hos dem. Hon serverade vårt thé utan att på något sätt taga del i don Luis och mitt samtal, hvilket också i sjelfva verket var bra matt; hon såg ut som om hennes tankar varit långt derifrån.
Men när jag steg upp för att gå frågade hon med ens:
— Hvad tror ni Marguerite skulle gjort om hon hvarken fått sin älskare tillbaka eller fått dö?
— Troligen fortsatt att lefva som förut, brummade don Luis, innan jag hann svara.
— Det tror inte jag, sade Mariquita, men då hon icke inlät sig på någon förklaring af hvad hon trodde, aktade jag mig att fråga derom, utan slog bort alltsamman med ett skämt och gick.
Vi hade ursprungligen kommit öfverens om att resa på samma ångbåt upp till San Francisco, men förargligt nog blef det mig omöjligt att fullfölja aftalet. Tre veckor hade flugit bort och så gick jag en vacker majmorgon efter Mariquita och don Luis för att följa dem till tåget, som skulle föra dem ned till kusten.
Allting var nedtaget och inpackadt så att intet spår mera återstod af den trefnad som utmärkt deras lilla hem. Men ändå hade Mariquita tårar i ögonen då hon, klädd i en enkelt elegant reskostym, med en liten pojkaktig klädesmössa på hufvudet, för sista gången steg öfver det toma hemmets tröskel.
— Nå, Mariquita, sade jag, utan att låtsa märka hennes vemod, nu är ni väl förtjust då det ändtligen på allvar bär af ut i verlden? —
Hon såg på mig med sina tårfylda ögon, som kvälde öfver när hon svarade:
— Nog är jag nöjd att få resa, men jag vet inte hvarföre det förefaller mig som om jag aldrig mera kommer att få upplefva så lyckliga dagar som här. —
Redan på bangården hade emellertid den sorgsna stämningen flyktat. Rörelsen och sorlet der verkade upplifvande på henne, så att hon med ett helt gladt leende nickade mig ett "au revoir" när tåget gled ut från stationen.
* * * * *
Mitt första besök i San Francisco gälde naturligtvis don Luis och Mariquita, dem jag fann installerade i en af de små cottages, som följa de gator åt, hvilka leda ut till San Franciscos stolthet, the Golden Gate Park. Det var ett nöje att efter de sista månadernas vildmarkslif komma midt in i så raffinerad civilisation som don Luis hem, der europeisk smak och amerikanskt sinne för bekvämlighet och komfort räckt hvarandra handen för att åstadkomma någonting riktigt mönstergiltigt.
Mariquita hade säkert aldrig under sitt tidigare lif ens drömt om något så i alla afseenden elegant, smakfullt och luxuöst som hennes nuvarande omgifning, men ändå såg hon hvarken lika frisk eller lika glad ut som senast i Guatemala. Blekheten hade tilltagit och var, ehuru klädande nog, nästan för påfallande, medan de små, pigga ögonen hade förlorat det mesta af sitt muntra, tjufpojksuttryck. Men i gengäld hade hon också helt och hållet mistat det drag af hälften vildhet, hälften civilisation, som ännu för några veckor sedan vidlådt henne. Ingen, som nu såg henne i den eleganta morgondrägten af ett egendomligt rödgrått japanesiskt tyg i briljant mönster och koiffyren arrangerad i öfverensstämmelse dermed, genomträdd af ett par långa, ljusa sköldpaddnålar, hade kunnat tro annat än att hon från sin första barndom lefvat i en omgifning egnad att utveckla både smak och skönhetssinne.
— Ändtligen! utropade don Luis då jag trädde in. — Nu, Mariquita, skola vi hafva några festdagar medan vi föra vår vän här omkring och visa honom San Francisco och dess omgifningar. Ni skall veta, fortsatte han till mig — att jag dessa första tider varit för mycket upptagen med affattande af mina reserapporter och annat för att hinna föra Mariquita ut, så att hon i sjelfva verket sett mycket litet ännu. Var nu god och underhåll henne en stund medan jag slutar hvad jag har för händer; så äta vi frukost tillsamman och göra derunder upp program för resten af dagen. —
— Jag är glad att ni kommit, sade Mariquita, så snart vi stigit in i hennes rum. — Luis har haft oändligt mycket bråk och arbete sedan vi kommo hit och på långt när inte varit så glad som förut, men nu blir det säkert bättre. Han har så ofta talat om huru roligt det skulle bli att få er hit upp. —
— Och ni sjelf, Mariquita? Huru trifs ni i San Francisco? Är lifvet här verkligen så härligt som ni förestält er det, eller är det bara en mer eller mindre gäckad förhoppning? —
Hon smålog litet tveksamt och tog sig någon betänketid innan hon svarade:
— Jag vet inte rätt hvad jag skall säga derom. Ännu har jag ju på det hela sett så litet af lifvet här; och det lilla jag sett har jag troligen inte betraktat på samma sätt som då jag brukade tänka på det der borta. Och så har det plågat mig att se Luis nedstämd och irriterad. Jag känner det alltid som om jag, åtminstone till en del, vore orsaken dertill. — Men nu blir det helt annorlunda då vi komma att röra oss mera ute och han gör sig fri från sitt bråk. —
Så mycket var nu uppenbart att don Luis inte ännu meddelat Mariquita af huru kort varaktighet hennes vistelse i San Francisco komme att bli, men om det var detta som plågade honom eller om han verkligen hade mera arbete än han tyckte om, det kunde jag icke af Mariquitas yttranden sluta mig till.
Under frukosten tycktes han emellertid helt upplifvad och skrattade godt åt Mariquitas beskrifning af ångbåtsresan från Guatemala och af några typer bland deras ressällskap. Efter frukosten, föreslog han, skulle vi göra en tur i parken och derpå åka ut till The Cliffhouse för att se sälorna, samt äta middag der. Sedan finge man se hvad som vidare vore att göras för att värdigt sluta dagen.
— Vi ställa till en riktigt grundlig fest och viftdag, slutade han skrattande, — för att börja er San Francisco sejour. —
Men när Mariquita gått in till sig för att kläda om sig för utfärden, blef don Luis med ens allvarsam, i det han vände sig till mig:
— Nu måste jag bedja er om en tjenst. Till en början måste ni åtaga er att föra Mariquita ut om dagarna, så hon kommer i rörelse, ty med detta instängda lif går hon under. Sjelf kan jag ju inte för mina härvarande vänners och deras familjers skull visa mig ute med henne, hvaremot det kan göra er detsamma hvad man tänker och säger. Och bland mina ungkarlsvänner och deras fruntimmersbekanta vill jag inte införa henne. —
— Och så, tillade han efter en liten paus med ett halft förläget uttryck, — ville jag bedja er att vid tillfälle börja bereda henne på en snar afresa härifrån — det är ett kapitel, som jag, skamligt nog, ännu inte haft kurage att alls beröra. Säkert är att jag skulle gifva bra mycket för att ha den här historien ogjord eller öfverstånden. —
— Jag också, svarade jag. — Och kanske ännu mera för att slippa vara den som meddelar Mariquita att hennes glädjedagar äro förbi — för alltid. Sannerligen jag ens vet huru jag skall bära mig åt för att komma fram med det. —
— Det blir i alla fall inte så svårt, tröstade don Luis. Hon vet ju att jag senare på sommaren skulle resa öfver till Europa, så ni kan skylla på att jag fått underrättelser som troligen komma att påskynda min resa hela hopen. Passa på något lägligt ögonblick och — — —
Men nu kom Mariquita tillbaka och vårt samtal till ett så tvärt slut, att hon skrattande hotade oss med fingret.
— Nu talade ni bestämdt illa om mig, Luis, eftersom ni afbröt så hastigt. Men gå på bara, i dag blir jag inte ledsen. —
Nog misstänker jag att hon skulle känt sig något ledsen i alla fall om hon vetat hvad samtalet gälde, men som det nu var störde ingenting den glada stämningen under vår körtur.
Den är bra nog ensam i sitt slag, denna "den gyllene portens park" i San Francisco med sina dungar af svartgrön barrskog, mot hvilka eucalyptusträd och en del härdiga palmarter skarpt teckna sina grå- eller bjertgröna blad, medan de ljusa, ständigt vårgröna gräsmattorna äro öfversållade af blommor och buskar, hörande till par, tre olika zoners flora. Det är Californiens underbara klimat, — hvars temperatur aldrig stiger så högt att värmen blir besvärlig, lika litet som den sjunker lågt nog för att man skulle kunna tala om någon köld, — som tillåter sammanförandet på ett ställe af denna mångfaldiga växtlighet, hvilken förlänar alla trädgårdar och planteringar ett så omvexlande behag. Den ståtliga parken upptar många tiotal tunnland och meningen är att utsträcka den ända till hafvet, dit redan nu en präktig körväg leder, en fortsättning af den väg, som i tjugutal mil långa vridningar genomlöper hela den vackra anläggningen.
Vi hade en treflig tur och tyckte att den tog nästan för hastigt slut när vi hamnade vid klipphuset, ett värdshus bygdt ute på yttersta udden vid inloppet till den välomhägnade hafsvik, vid hvilken San Francisco ligger. Men den praktfulla utsigten öfver detta inlopp — "den gyllene porten" — med seglare och ångare i mängd, gående ut till hafs eller löpande in i hamnen, och ut öfver oceanen som bryter sig i tunga bränningar mot kusten, kom oss snart att glömma allt annat. Och så klipphusets stora märkvärdighet, de halftama salarna, hvilka i hundratal lefva på de tre enstaka klippor, som höja sig ur vattnet inom par hundra alnar från land. Några dussin af djuren ligga alltid uppkrupna på klipporna, försänkta i sömn, medan andra under ett idkeligt, doft vrålande söka eröfra sig en plats, och ytterligare andra tumla om i vattnet rundt omkring, fullkomligt obekymrade om alla de menniskor, som i timtal stå uppe på klipphusets veranda eller på stranden nedanför, iakttagande de roliga djurens lif och vanor.
Mariquita var förtjust och skrattade som ett barn när ett par af de lustiga gynnarne under kampen om någon bekväm plats hals öfver hufvud tumlade ned i sjön och dervid gåfvo luft åt sin öfverraskning med ett högljudt fnysande, för att nästa minut på nytt tränga undan hvarandra vid försöket att krypa upp tillbaka. Under hela middagen, den vi läto servera ute på verandan, tröttnade hon inte att betrakta de glänsande bruna, våta kropparna der ute i vatnet, men när vinden mot solnedgången småningom dog bort, medan det röda klotet sjönk ned i hafvet långt borta i vester, glömde hon dem och betraktade under tystnad den skimrande vattenytan, som i långa, mjuka, glänsande dyningsvågor sakta smög sig fram till stranden för att brytas mot dess klippor i en dånande, hvitskummande bränning.
På hemvägen kommo vi öfverens om att jag skulle börja rida ut med Mariquita om morgnarna. Don Luis lofvade skaffa henne en passande häst och stälde sin egen till min disposition.
— Det kommer att göra dig godt, sade han till den unga flickan, hvars ögon glindrade redan vid tanken på det länge saknade favoritnöjet.— Inom några dagar kommer du att se lika frisk och glad ut som förr, tillade han med mera ömhet i tonen än jag förut märkt då han talat med Mariquita.
Till mig sade han, medan vi efter att hafva lemnat Mariquita hemma vandrade till mitt hotell, att jag inte behöfde göra mig någon alltför stor brådska med att meddela Mariquita att slutet var nära.
— Det är inte för mycket om hon får någon liten tid på sig för att göra bekantskap med de angenämare sidorna af lifvet här, af hvilka hon ju tillsvidare sett nästan ingenting. —
— Nej, min vän, svarade jag. — Vid första lämpliga tillfälle ämnar jag göra slag i saken. Ju längre det går på detta sätt, desto svårare blir det för henne att finna sig i det oundvikliga slutet — och med er har jag ingen misskund alls, om jag också godt kan förstå att ni så mycket som möjligt ville uppskjuta detta slut. —
— Kanske är det en orsak till till min motvilja att säga ifrån åt Mariquita, sade don Luis fundersamt, — ehuru jag inte gjort det klart för mig. Ja, gör som ni vill, tillade han med en suck. — Jag litar på att ni gör Mariquita så litet ondt som det öfverhufvudtaget är möjligt då ni inleder den oundvikliga slutuppgörelsen. —
Att don Luis inte heller tog saken alldeles så lätt som han förut tänkt sig det, hördes godt på hans tonfall, men hvad var nu egentligen dervid att göra? På aftonen låg jag länge och funderade derpå innan jag somnade, men kunde inte finna på någon lämpligare utväg ur dilemmat än att sända Mariquita hem så fort som möjligt. Ty om don Luis beslöte sig för att taga henne med sig öfver till Europa så blefve det efteråt bara så mycket svårare för dem att skiljas och derföre var det vida bättre att det skedde redan nu.
Tillfället att tala om saken med Mariquita kom snarare än jag hade förmodat. Vi hade sedan några dagar börjat våra morgonridter ute i parken, der San Franciscos eleganta verld temmeligen fulltaligt brukar samlas för att med en timmes ridt eller en promenad till fots rekreera sig efter föregående dags ansträngningar, och hade som alltid ridit en stund längs den vanliga vägen der det talrika sällskapet galopperade af och an. Så hade vi slagit in på en sidoväg, der vi läto hästarna gå i skridt, medan vårt samtal så småningom blef allt enstafvigare och slutligen helt och hållet afstannade. Intet annat hördes än våra hästars jemna steg och det sakta, så att säga förnäma knarrande läderljud, som nya sadlar och remtyg frambringa, då och då afbrutet af ett klirrande när Mariquitas otåliga fuchs kastade upp hufvudet och gjorde ett försök att komma i väg, så att ryttarinnan tvangs att taga ett fastare grepp i tyglarna. Morgonluften var frisk och ren, med då och då en doft af daggfuktig växtlighet, som kom oss att draga ett djupare andetag, och det klara, lifvande solskenet spelande mellan grenar och blad, tecknande liksom ett skuggspel på vägen framför oss.
— Det är skada att Luis inte hinner vara med på våra morgonridter, sade jag tanklöst, — det kunde nog göra också honom godt att vara mera i rörelse. —
— Tror ni verkligen att han inte har tid? frågade Mariquita med ett litet matt småleende. Men i detsamma stego tårarna henne i ögonen vid det hon vände bort ansigtet — och jag insåg att hon fullkomligt lika väl som jag fattade hvarföre don Luis inte följde med oss.
— Kanske kunde han finna tid dertill, svarade jag, besluten att gripa tillfället i flygten och nu rycka fram med mitt grofva artilleri, — men då finge han att arbeta in på nätterna i stället. Det är icke så lätt för honom att få allting ordnadt och afslutadt under den vecka han har kvar före afresan till Europa. —
Mariquitas häst stannade tvärt, i det hon på nytt vände sitt nu kritvita ansigte mot mig.
— Har don Luis bedt er säga mig detta?
Jag såg att ett nekande här tjenade till mindre än ingenting och svarade derföre rent ut att så var, att han bedt mig söka förbereda henne derpå, för att sålunda måhända göra det litet lättare.
Hon lät sin häst sätta sig i gång igen och vi redo en stund utan att någondera ytrade ett ord.
— Stackars Luis, sade hon slutligen, — hvad det måste hafva plågat honom, dessa sista veckor, medvetandet att han måste göra mig sorg — mången annan skulle nog tänkt bra litet på den sidan af saken. — Nu rida vi hem, tillade hon. Endast hennes ytterligare blekhet visade huru hårdt det träffat — och kanhända den takt hon lät sin häst inslå.
Farten blef alltför häftig för att medgifva något vidare samtal tills vi om några minuter stannade vid deras dörr. Då bad hon mig följa med in.
— Det blir lättare för Luis om vi ej äro på tumanhand de första ögonblicken. —
Endast honom tycktes hon tänka på, och det obehag situationen måste innebära för honom, medan hon dolde sin egen sorg och sina egna tankar så väl, att om jag icke hade sett huru all färg med ens vek från hennes ansigte då slaget föll, jag knappast skulle vetat huru hårdt det drabbade.
Men när vi kommo in gick hon fram till don Luis, der han satt vid sitt skrifbord, böjde sig ned öfver honom och kysste honom, något som hon aldrig förut gjort i min närvaro — och så skyndade hon in i sitt rum med tårarna strömmande ned öfver kinderna.
— Hvad har ni sagt henne? frågade don Luis med en skiftning af ansigtsfärgen också han.
— Att ni reser till Europa om en vecka. Nu är saken afgjord och klar. —
— Det var väl nog det bästa, sade don Luis tveksamt, men med ett uttryck som om han gifvit bra mycket för att det bästa icke händt. — Huru tog hon det?
Jag beskref tillgången så noga jag kunde, betonande särskildt att Mariquitas första tanke gält honom och det obehag medvetandet att vålla henne smärta måste förorsakat honom. Och så tillade jag, kanske med en helt liten bismak af skadeglädje:
— Nu medger ni väl åtminstone att jag från början bedömt Mariquita riktigt, ty draget att glömma all sin egen sorg, sitt ödelagda lif och sin eländiga framtid, för att blott tänka på den man har kär, är väl så äkta kvinligt och fint, att den som är mäktig deraf måste anses fullkomligt hafva lemnat vildinneståndpunkten bakom sig. —
— Jag medger hvad som helst, svarade don Luis trött, — och har
sanningen att säga redan länge gått och burit på medvetandet att
Mariquita var och är mycket för god för sådan lek som jag bedrifvit. —
Jag bara önskar att vi kunde göra slut på alltsamman redan i dag. —
— Nästa båt till Panama går om tre dagar, sade jag, — och med den måste Mariquita följa, ty sedan går ingen på fyra veckor, som anlöper hamn i Costa Rica. —
— Stackars min lilla flicka, sade don Luis sorgset, vid tanken på Mariquitas långa ensamma resa till sitt hem igen. Och derefter sutto vi och rökte tyst och ihärdigt tills hon kom in och sade att frukosten väntade.
Hon var lugn nog, men de muntra små ögonen sågo så innerligt sorgsna ut och ögonlocken voro betänkligt svullna — svårt hade den lilla, modiga stackaren att svälja sin gråt och sin frukost, den hon säkert endast för don Luis skull rörde vid.
— När går ångbåten till Puntarenas? frågade hon slutligen, i så lugn ton hon kunde åstadkomma.
— Om tre dagar, svarade jag. — Och sedan går ingen på en månad.
— Alltså om tre dagar, sade hon sakta, med en så hopplöst sorgsen blick på don Luis att det skar mig i hjertat.
— Kom hit i afton, sade don Luis, sedan vi på otroligt kort tid stökat undan frukosten. — Vi äta middag tillsamman här hos oss och fara sedan till theatern. Jag skall telefonera efter en loge. —
Middagen blef icke just mycket gladare än frukosten, ehuru vi nog alla ansträngde oss för att samtala om likgiltiga saker; och bra liten uppmärksamhet egnade innehafvarne af vår loge åt stycket som uppfördes.
När så don Luis gick ut under mellanakten framkastade jag den förmodan att Mariquita inte skulle bry sig om morgonridterna numera.
— Tvärtom, svarade hon, — nu mera än förut. Ni kan väl förstå att det är plågsamt för Luis och mig att tala om min afresa och nästan ännu plågsammare att försöka tala om likgiltiga saker. Ju mindre vi äro på tumanhand, desto bättre — så ni får vara beredd på trägen tjenstgöring dessa sista dagar, slutade hon med ett litet leende, som trots allt ändå hade en skymt af likhet med förra tider.
De gingo snabt de tre sista dagarna. På morgnarna gjorde vi längre ridter än förut, åto frukost i deras hem och träffades igen till middagen på någon restauration, för att sedan tillbringa också aftonen utomhus.
Den sista morgonen redo vi på hemvägen upp på en hög kulle, derifrån man har en den härligaste utsigt öfver hela San Francisco, öfver staden med dess räckor af hus, affärskvarteret med dess ståtliga palatser och öfver hamnen med dess otaliga fartyg och väldiga ångfärjor, dem man kan följa med ögat nästan ända bort till Oakland på andra sidan bugten.
Mariquita satt en lång stund alldeles tyst och betraktade det rörliga, pulserande lifvet der långt nedanför oss. Långsamt lät hon till slut blicken öfrerfara hela den vackra taflan. Så vände hon ansigtet bort derifrån och satte sin häst i gång igen, i det hon med en djup snyftning tryckte näsduken mot sina ögon.
Jag tyckte mig icke kunna säga någonting.
Så redo vi hem igen under oafbruten tystnad och kommo oss icke för med att tala stort mera under frukosten heller. Omedelbart efter denna lemnade jag dem båda, i det jag lofvade komma tillbaka på aftonen en stund innan båten gick.
Don Luis hade blifvit allt tystare och dystrare ju längre tiden led; de sista dagarna hade han gått omkring som om han icke vetat hvar han skulle göra af med sig sjelf. Så hade han hittat på att ställa till sin förlorade middag på sjelfva afskedsaftonen ute på Klipphuset. "Jag måste hafva lif och rörelse omkring mig", sade han, "för att inte blifva alldeles hypokondrisk sedan Mariquita rest." Vi skulle följa henne till båten och derifrån köra rakt ut till det väntande sällskapet.
Det var ungefär vid elfvatiden jag lemnade dem, och då jag inte kände mig så särdeles gladt stämd, jag heller, begaf jag mig hem till hotellet för att der på bästa sätt fördrifva tiden till klockan sju, då jag lofvat afhemta dem.
Men frampå eftermiddagen kom en kypare upp och sade att man kallade på mig i telefonen. Jag gick ned och hörde don Luis' röst som bad mig komma tidigare, så fort som möjligt.
— Programmet är något förändradt, sade han med ett helt annat uttryck i rösten än då jag senast hört honom på morgonen, men utan att gifva någon vidare förklaring.
Jag skyndade att kläda om mig, ty från ångbåten skulle vi ju begifva oss direkte på middag, och så for jag ut till don Luis' villa, högeligen nyfiken att få veta hvad som nu stod på.
Det var Mariquita som öpnade dörren vid min ringning. Hon var klädd i reskostym, såg förlägen och förgråten ut, men log ändå med hela ansigtet i det hon tillika torkade sina ögon med en näsduk, som tydligen användts för samma ändamål redan förut.
— Kom in, kom in, ropade hon, innan jag hann så mycket som öpna munnen. — Jag är så rysligt lycklig och nöjd — Luis får berätta allt. Och dermed flög hon in till sig igen.
Don Luis stod i sitt rum framför en koffert, den hans betjent höll på att packa. Han skrattade också då han fick syn på mig.
— Tag en cigarr, sade han, — och stäfja er nyfikenhet ett par minuter medan jag ser efter att Charles slutar packningen riktigt.
— Gå er väg, Charles, och hvila er en stund, sade jag — jag skall nog hjelpa don Luis om det behöfves.
— Och nu, fortsatte jag till denne, så snart betjenten stängt dörren, — hvad är meningen med allt det här? Hvarför har ni narrat mig hit i otid och hvad har ni för inpackning för er? —
— Jo, svarade don Luis med småflat min, — det blef klart för mig i dag att jag inte kunde låta Mariquita resa tillbaka till Costa Rica — och derföre reser jag sjelf redan i afton till New-York och Europa och tar henne med mig. —
Jag blef ond och sade don Luis temmeligen rent ut att han bar sig åt som ett nöt.
— Om ni nu skiljts från Mariquita, slutade jag, — så fans det åtminstone någon möjlighet för att hon småningom skulle glömt de sista månaderna och funnit sig i lifvet der nere igen, men huru vill ni bära er åt för att skiljas, sedan ni lefvat samman ytterligare några månader? —
— Det vet jag inte, svarade don Luis ytterst kallblodigt,— och kommer troligen heller aldrig att få veta det, emedan jag inte alls mera har för afsigt att skiljas från Mariquita. Jag ämnar ännu förrän vi resa vigas vid henne. —
Det sista med en stadig blick på mig. — Halloh! började jag i min ytterliga förvåning, men tystnade i detsamma, ty det slog mig med ens att detta ju verkligen var en långt bättre lösning af trasslet än jag någonsin tänkt mig.
— Vagnen är straxt här, fortsatte don Luis, — tillståndsbevis tog jag ut i förmiddags och presten väntar oss. Ni blir vitne. —
Dermed ringde han på Charles, gaf honom några sista ordres för inpackningen och tillsade honom att vara nere vid bangården i god tid.
Så gingo vi in till Mariquita, som under tiden med kallt vatten, puder och andra lämpliga medel sökt försätta sin lilla, strålande fysionomi i presentabelt skick igen.
Jag gratulerade henne till förändringen i reseplanerna, men hann inte med något vidare, ty nu anmälde Charles att vagnen var der och vi gingo ned.
Mycket talade vi ej heller under åkningen, som för resten inte räckte länge. Mariquita frågade endast halfhögt om don Luis var säker på att inte ångra sig.
— Det är tid ännu att vända om, sade hon, men såg icke riktigt ut som om hon önskat få göra det.
Don Luis bara skrattade, och med detsamma voro vi framme.
Presten var färdig och ceremonien — med hans hustru som andra vitne — var amerikanskt kort och enkel, så att vi inom mindre än en halftimme voro på väg till bangården.
— Kom ihåg att härefter aldrig kalla mig annat än Mariquita, sade hon så snart vi satt oss i vagnen, med äkta tjufpojksmin syftande på ett föregående tillfälle då hon bedt mig om något annat i den vägen.
— Nu får ni vara ensam värd på middagen, sade don Luis. — Jag har bedt Ned Richards skicka sin trafvare ned till stationen för er räkning så att ni möjligast fort kan komma ut till Klipphuset, der man väl redan börjar bli otålig. Ursäkta nu mig på bästa sätt, tillade han skrattande.
Vid stationen väntade Charles med biljetter och kappsäckar. Sofkupén var abonnerad och prydd med en del blommor, om hvilkas anskaffande jag hunnit hviska ett ord åt Charles innan vi foro till presten. Tid hade vi just jemnt tillräckligt för att trycka hvarandras händer och uttala ett hopp om att någongång träffas igen — och så rullade tåget i väg, utan att jag riktigt hunnit hemta mig från min förvånade häpenhet.
Ned Richards trafvare var ett utmärkt djur, som på otroligt kort tid förde mig genom parken ut till Klipphuset, der ett talrikt sällskap af damer och herrar väntade på värden med allra största otålighet — en otålighet, som förbyttes i en ännu större förvåning när jag med ett par ord förklarade huru sakerna stodo.
Ned Richards hviskade något åt hofmästaren, straxt derpå smälde champagnekorkarna och så drucko vi alla ett glas i botten för de resandes välgång.
Det var ju visst oegentligt att börja med champagnen före soppan, men hela historien hade ju så att säga börjat från oriktig ända.