WILLIAM ANILIN.
Till professionen var han egentligen garfvaregesälL hemma från Ylistaro och hette Wille Annila. Men sedan han en tid arbetat på en norrländsk såg och derunder lärt sig litet svenska, ansåg han sitt namn tarfva någon modernisering, och då han ju visste att Anilin var en grann färg, tyckte han att Wilhelm Anilin skulle låta nog så styft såsom namn.
Sedermera hade han begifvit sig till sjös och när han så uppsnappat ett par ord engelska, insåg han genast att Wilhelm klingade ytterst simpelt i bredd med William, hvilket han dädanefter antog som dopnamn. William Anilin var derföre den firma under hvilken han numera dref omkring i verlden och det hade han tillochmed lärt sig skrifva — med en prydlig släng nedantill.
Sjömanslifvet hade han snart fått nog af, hade sedan vistats på olika trakter i Förenta staterna och nu slutligen hamnat nere i tropikerna, der han var kock för ett lag arbetare då jag gjorde hans bekantskap.
Särdeles reputerlig att se på var han just inte, då han med en obegripligt kort pipsnugga i munnen, ett förkläde, tillverkadt af en gammal kaffesäck, framför sig och en mössa af samma material på hufvudet, stod och rörde i sina grytor. Men flink och behändig var han och hade synnerligt höga begrepp om sin egen värdighet, den ingen fick understå sig att träda för nära. För öfrigt var han af undersätsig gestalt samt hade ett par långa, seniga armar och mycket korta ben, glest skägg, som inte rakades oftare än hvarje likviddag, ett bra nog fyrkantigt ansigte, stripigt hår af obestämd ljus färg och gråblå ögon, små, men ofantligt pigga och vakna.
Något annat språk än finska kunde han egentligen inte, men sjelf trodde han sig tala både svenska och engelska, när han gaf till lifs en obegriplig rotvälska, den ingen kunde bli klok på. Och det gjorde han hvar gång han konverserade med någon som han ansåg vara åtminstone sin jemlike i bildning.
Jag var till slut tvungen säga honom att jag var betydligt klen såväl i svenska som i engelska och bad honom derföre vara god och tala finska med mig. Han upptog min anhållan vänligt och försökte småleende trösta mig med ett: "ten lär you nog qvick", men erbjöd sig lyckligtvis ändå inte att gifva mig lektioner utan höll sig derefter på min nivå och talade finska.
Roligast var han när lördagskvällen kom, arbetet för veckan var slutadt och skurandet af grytorna undanstökadt, ett göra det han inte ansåg af nöden oftare än om lördagarna. Under veckans lopp var han intet annat än kock och ansåg sig som sådan stå betydligt öfver den vanliga mobben, hvilken endast i tjensteärenden — så att säga officielt — tilläts inträda i köket. Men på lördagsaftnarna steg han ned från sin piedestal och blef medborgare och sällskapsmenniska igen.
Om vädret då var vackert samlades en hel skara af hans landsmän, af hvilka det fans bortåt ett femtiotal i lägret, omkring honom under ett väldigt brödfruktträd, som stod i omedelbar närhet af mitt rum, genom hvars glesa väggar man kunde höra hvart ord som talades. Och det var sannerligen värdt att höra på då William Anilin slog upp sin språklåda och nedlät sig till att underhålla sina mindre beresta, okunniga landsmän.
O! I milde gudar så han ljög! Det fans intet land på jordklotet som han ej besökt, ingenting mellan himmel och jord som han ej kände till. Och allt hvad regenter eller annars högt uppsatta personer hette hade han åtminstone sett, om också icke haft någon närmare beröring med.
Det hvimlade i hans berättelser af sådant folk som "Austraalian kejsari", "Kiinan kuningatar" (enligt hans uppgifter lätt igenkänlig på den totala afsaknaden af fötter), indiska kungar, arabiska prinsar och andra mer eller mindre mythiska personligheter.
Men sådana historier voro ändå bara oskyldig barnlek i bredd med berättelserna om hans egna äfventyr till lands och vatten. Alla de odjur, sjömans fantasin under århundradenas lopp kallat till lif, och åtskilliga andra derjemte; dem William Anilin skapade för sitt eget privata bruk, uppträdde i de mest hårresande kombinationer och i äfventyr så storslaget lögnaktiga till sin uppränning, att de kunnat komma salig friherre von Münchhausen att stöna af afund ännu i grafven.
Sådana småsaker generade honom inte det minsta som t.ex. att efter ett skepsbrott hafva nödgats vandra två och en half mil (om engelska eller svenska glömde han tala om) längs ryggen af den stora sjöormen, hvilken lyckligtvis just då var sysselsatt med att plocka ned kokosnötter med stjerten från några palmer på stranden och sålunda kunde användas som brygga öfver till fastlandet från det klippref der fartyget strandat. Sådant, menade han, kunde ju hända enhvar, som hade helst någon tur. Han för sin del hade nog varit med om värre.
Det var t.ex. hela hopen värre att, såsom det engång händt honom då han tog ett bad utanför brasilianska kusten, blifva upplockad och sväljd af en stor sjöfogel.
Knifven hade han naturligtvis lemnat kvar på stranden jemte sina kläder, och kunde derföre inte karfva sig ut, utan måste gifva sig till tåls tills han blef utvärpt i ett ägg. Tre runda veckor tog det för fogeln i fråga att rufva äggen och han kunde försäkra att de veckorna inte varit trefliga. Sedan hade det blifvit bättre, ehuru visst de sex andra kycklingarna, som kläckts på samma gång, varit så glupska att han kommit åt blott en obetydlig del af födan, som af modren hemtades till boet.
Räddad derifrån hade han blifvit af ett parti kineser, hvilka lära vara synnerligt begifna på de späda ungarna af förenämda andart och i ändamål att komma åt den företagit den svåra och farliga klättringen upp i trädet, der boet var bygdt.
Hos dem hade han haft det bra och förtjenat dugtigt med penningar genom att införa förbättrade methoder i garfvandet af negerhudar, dem kineserna importerade från Arabien och dem de förut endast högst ofullkomligt förstått att behandla. Så som han beredde dem betingade de mycket högre pris på marknaderna i Indien, der förnämt och rikt folk endast ogerna i finare lag lära begagna skodon af annat läder.
Hos kineserna skulle han nog stannat tills han hunnit få ihop en anständig förmögenhet, men der som annorstädes, hvar han kommit i beröring med det täcka könet, hade kvinfolken varit så galna efter honom att han inom kort kommit på spänd fot med hela den manliga befolkningen samt slutligen blifvit tvungen att lemna trakten och dermed naturligtvis alla sina ljusa utsigter till rikedom.
Dermed kom han, som vanligt litet senare på kvällen, öfver på kapitlet om sina erotiska äfventyr, hvilka på intet vis voro mindre märkliga än de andra; om ock fullkomligt omöjliga att närmare beskrifva.
Huru mycket hans åhörare egentligen trodde af de ständigt i allt bjertare färger skiftande historierna är inte godt att säga, ty det hade de längesedan kommit underfund med att uttalandet af det ringaste tvifvel om berättarens sannfärdighet genast bragte honom till tystnad och sålunda gjorde slut på roligheten.
Bland de yngre tycktes nog den åsigten vara förherrskande att William Anilin var den störste lögnare som någonsin brukat munläder, men bland de äldre, mindre skeptiskt anlagda naturerna, fans det nog mera än en, som inte var så alldeles säker om hvad han kunde tro och hvad icke. Att Anilin här och der skarfvade till betydligt, insågo de nog, men de hade ju redan sjelfva sedan afresan från hemmet i Finlands skogsbygder sett och hört så mycket som förut skulle förefallit dem otroligt, att de inte mera riskerade förklara just någonting för alldeles omöjligt.
Någon närmare utredning kunde heller icke åstadkommas, ty det var, som redan nämnts, en öm punkt hos kocken-sagoberättaren att han inte tålde någon kritik af sina historier.
— Om du vet det bättre så är det ju onödigt att jag berättar — lydde det vanliga svaret på gjorda inkast. Och sedan hjelpte inga ursäkter. Det var slut ända till nästa lördag.
En annan punkt, som var kanske ännu ömmare hos Anilin, var hans tillgifvenhet för hemlandet och allt hvad dertill hörde. Derom tålde han heller icke några förklenande yttranden utan att genast på det skarpaste snäsa till den oförsigtige, som lät slikt komma sig till last.
Så fick han nog af matlagningen och beslöt sig för att styra kosan tillbaka till New-York igen. Köket var öfverlemnadt i efterträdarens vård jemte kaffesäcksförklädet och mössan, Anilin sjelf klädd i helgdagsståt med hvit skjorta och högblå kravatt, samt åhörareskaran ovanligt talrikt församlad för att fira den sista aftonen i lägret med ett par flaskor s.k. cognac.
Jag hade i god tid begifvit mig till mitt rum för att få höra något riktigt extra rosenrasande befängdt såsom slutkapitel i William Anilins äfventyrsserier. Men jag hade bedragit mig i grund. Det blef intet äfventyrsberättande alls, utan först bara ett utbyte af nyheter från hemlandet, dem posten medfört samma dag, och sedan ett allmänt samtal om hvars och ens utsigter och planer för den närmaste framtiden.
De fleste ämnade sig hem sedan de fått något ihopsparat för att sedan lefva i lugn och ro på någon egen liten lägenhet. Endast bland de yngre fans det en och annan, som menade att man inte borde åtnöja sig med alltför litet utan hellre försöka på ännu något år. Kanske hade man tur och kunde förtjena ihop så mycket att man rentaf kom hem som rik karl.
Ty derom voro nog alla ense att det var fattigt der hemma i Finland och klent med förtjensten. Här ute skulle man samla hvad man behöfde för att sedan der hemma inrätta sitt lif efter egen önskan. Hemåt skulle man nog förr eller senare söka sig igen, det fans ändå inte något land, der man hellre ville stanna. Till den åsigten nickade gubbarna sitt tysta bifall och bolmade fundersamt vidare ur sina snuggor.
Men en ung, öfvermodig fyr, som först nyligen kommit öfver och ännu inte hunnit glömma de tre årens exercis i Wasa, ville inte ena sig med de andra.
Han kunde icke förstå, sade han, hvad som öfverhufvudtaget bragte folk att längta tillbaka till Finland. Hvarföre skulle man byta ut den dollar man här förtjenade mot en mark der hemma? Och det för att få frysa och emellanåt kanske svälta ännu dertill. Här hade man då åtminstone bra mycket bättre föda, och att frysa kom alls inte i fråga.
Då blef William Anilin vred och tog sig före att ge pojkspolingen huden full med ovett.
— Du är en valp, sade han, ingenting annat än en valp och talar just som du är klok till. Ingen menniska kan lefva af bara hvetebröd och ingen heller i bara sommarväder. Den dag kommer nog ännu då också du blir led på sådant lif och ger allt hvad du har för att komma hem till Finland igen. Der behöfver man heller inte svälta och frysa om man bara arbetar som en karl, det är ändå det bästa land på jorden och — ja, nu hurra vi gossar!
Och gubbarna stämde upp ett ljud som dånade tillbaka från bergen på andra sidan dalen och kom vrålaporna nere vid floden att tystna af skam öfver oförmågan att konkurrera med slik björnalåt.
Och jag? jo, jag försökte först draga på munnen en smula — men det blef ingenting af. Man blir så underlig till mods emellanåt der ute i vildmarkerna.