Jan Persa och hans framfärd.
Jan Persa var storbonde. Gården hans låg på en nipa, som stupade tvärt ned i Umeälf, och hette Rundeliden. Om det nu var för att både folk och fä höllo sig som runda och välfödda där, eller om den fått namnet efter Rundan — en fjällbäck, som flyter strax förbi — det vet man inte så noga — och det kan då också kvitta lika.
I alla fall var där som lusteligt. Ängar och åkrar drogo sig frodiga och bukiga upp mot bärgåsarne, där hemmansskogen tog vid, och den skämdes inte heller för sig.
Nej, skogen var en af de bättre, och inne emellan stammarne där hade många träkarlar gått och snokat och slickat sig om mun. Men Jan Persa tyckte som så — att träna stod’ bra där de stod’, och pängar trängde han int’ allra värst te’. — För resten hade han väl sin mening med att låta dem gå där och känna begärelsen växa med träden. Bakom det bondörat kunde man nog hitta mer än en räf.
Tre ting fanns det här i världen, som Jan Persa »extimerade», och det var: först och mest pängarne och det som hade pängars värde, sedan var det spriten och så — ett godt stycke därefter — dottern sin — Anna hette hon.
Och det han med sin sega västerbottensnatur trådde så dannt efter, det trådde lika mycket till honom i sin tur. Hvilket ju bara är som det bör vara.
Jaa sannerligen, slantarne rullade som af sig själfva in i fingrarne på honom, och där blefvo de sams med honom om att stanna till hans bleka död. Folk visste nog inte, huru pass rågadt han hade i storkistan, men rågan var det, och ingen lefvande mer än Jan Persa sjelf hade lyft på det locket.
Om han var omtyckt där i bygden, Jan Persa? Åh nej, inte så värst, för se han hade liksom ett snöre om benet på mest hvarenda en där, och när han ryckte i det — då sved det. Ja, det vill nu säga som så, att när någon kom i knipa, gick han till Jan Persa och knackade på storkistan. Han fick förstås det han ville, men i utbyte fick han lämna ett papper, där det stod skrifvet, att han hade fått precis en femma mer än han hade fått, och att han därtill skulle betala Jan Persa sex procent i ränta. Se, det var snöret, och det stramade åt på bestämda dagar. Kan en då undra på att de blefvo le’ den, som stod för slikt! Tro därför inte, att de kunde undvara honom!
Eller om han var högt aktad, Jan Persa? Jaa — åhja, för se, han hade ju ändå storkistan, och då gjorde det väl inte så allra värst mycket, om en del af innehållet hade kommit dit i misshugg — så till sägandes.
Det hade nog varit som så med den karln’, att han aldrig kunnat läsa sjunde budet utan att staka sig, och då kan en inte begära, att han skulle lefva efter’t heller utan att staka sig. Ja, för att säga sanningen, hade han — så storbonde han var — setat inne.
Det var nu bara för att en tiokronssedel, som han inte hade någon sorts gemenskap med, smetat fast sig vid plånboken hans. Och nog var det branog lite att väsnas för, men som det inte var första resan, räckte det ändå till för att Jan Persa skulle få åka kronskjuts.
Man kan då säga, att det var rena oturen för honom den gången. — Det hände sig just som så.
Jan Persa, en som hette Stursken från Burträsk och ett par till kommo opp en dag — det här gick för sig för flere år se’n — till en Karl Michael. De hade lurat ut, att han haft kuttingen på lasset, när han kom från stan’ kvälln’ förut. Nu blef det att lätta på den — som en väl kan tänka sig — och hur det var, och hur talet gick, fann Stursken det lämpligt att dra’ opp plånboken och visa fram en tiokronssedel. Den skröt han med.
Det var också en grann sedel — fastän på ena sidan hade den en stor lakriskladd — och Karl Michael tog och vände på den för att se, från hvilken bank den var.
En skulle bara sett då, hur ögonen glindrade i hufvu’t på Jan Persa. Det var ackurat som när en katt sitter och skyttar efter en mus.
Ja, sedeln var — som sagt — grann, och sedan Karl Michael tittat och snott på den tillräckligt, lade Stursken den långsamt och varsamt tillbaks i plånboken — och så plånboken lika långsamt och riktigt i bröstfickan.
En skulle sett på Jan Persas ögon då. De följde med ända ner i fickan, och där skulle de visst också blifvit kvar, om inte kuttingen varit på bordet och liksom behöfde eftersyn, den med.
Hur det led blef kuttingen tom och bönderna fulla, och, som gångdona deras inte voro goda till att bära dem, blefvo de där de voro och lågo snart så stocksofvande, som om de tröskat en vecka.
Bort mot kvällsdags blef det lif i dem igen, men värst i Stursken, ty han saknade tiokronssedeln, och plånboken låg i fällen.
»Era djädrans tjufsatar!» skrek han. »Till länsman ska’ ni hvar eviga en!» Och han regerade och svor, så de andra blefvo klar nyktra på en gång.
Karl Michael, som tyckte det började osa hett, då han ju hade stått för trakteringen, blef liksom allvarsam och förbannade sig på att ingen kom lefvande från gården, som inte visade fram hvad han hade i plånboken.
Och fram kommo också plånböckerna. — Men se, när Jan Persa drog opp sin, hade han inte sedlar i den invändigt bara, utan en satt också och hängde utanpå, men fast satt den, och en tiokronssedel var det. När Karl Michael fick ögonen på den, spottade han. »Tvi däj, Jan Persa! Nu ä’ du allt lika myttje fast som sedeln där, och hä, fast du ingen lakriskladd har på baksia. Men serru, hä har sedeln, hä kan jag kaveer för, som synte’n nyss».
Och så var det också. Det var sedeln med lakriskladden, och den hade smetat fast sig så säkert på plånboken, som om den hade tänkt stanna där för jämnan. — Nog hade storbonn’ haft den tanken med.
I alla fall svor han på att sedeln varit hans i allan tid, och att förr skulle de få klå’n förr’n de fick det papperet.
Och hur det bar till, så kom han sig undan med sedeln. Men Stursken och Karl Michael voro säkra och styfsinta de med, så att, när vintertinget hölls, gjorde de långskjuts alla tre, och huru än Jan Persa snodde och vred sig framför domarebordet, fick han fortsätta resan och det direkt till häktet. För se, han hade — som sagt — konstrat med fingrarne ett par gånger förr.
När han kom ut igen, blef det vid det gamla, hvad anseendet beträffar.
Egentligen — och för att säga hela sanningen rent ut — så var det just ingen i det byalaget, som hade så alldeles rensopadt för sin dörr — hvad ärligheten angick. I grannbyarne gick det ordet om dem, »att i deras lag fanns det bara en ärlig bonde — och han hade stulit en märr».
Nå nå — så farligt var det väl ändå inte, och hela skulden får man inte kasta på dem heller.
Just i bygden däromkring hade träkarlarne grasserat som allra värst — och skojat och lurat för att komma åt skogen billigt. Bönderna hade lärt sig så småningom, hur det skulle vara, och de voro snart lika knepiga själfva, när det gällde.
Om herremännen tänkte på hvilket ansvar de hafva, när de handla och vandla med det lättrogna, okunniga allmogefolket, skulle de visst tänka sig om, innan de lärde dem sina konster. — De få stupa i det själfva sedan.
I alla fall fanns det en på Rundeliden, som höll anseendet uppe, och det var Anna, dottern Jan Persas.
Hon var också en jänta, som det fanns både kraft och saft i. Inte ett skapande grand i henne bar vittne om att hon hade Jan Persa till far, om inte möjligen det, att hon var snartänkt.
Annars hade hon kropp som själ efter modern — modern, som varit död sedan hennes tolfte år.
Det år hon läste sig fram, fick hon bli’ både matmor och piga själf på gården, och utom drängen vankades det sällan lejd hjälp i göromålen, inte ens vid ann’tiderna. — Jan Persa glänte int’ gärna i onödan på storkistlocket.
En kunde bli’ hjärteglad vid att se Rundelidens-Anna, när hon om sommarmorgnarne och kvällarne med rodde uppåt älfven för att mjölka och se till kräkena. De hade sommarföjset uppe i ett utänge, dit det var dryga kvartsmilen roddvägs. Motström var det — nästan strycka på en del ställen — men Anna skötte årorna, så det slog hvit fradga kring båten, och barmen höjde sig lugnt och jämnt, när hon lade upp vid utänget. Endast på den starkare ansigtsfärgen märktes det, att slik rodd var tungarbete.
Se, det var ett kvinnfolk det!
Det bästa fjällvindarne förde med sig hade hon supit in’, och därför gick hon så svingande lätt uppför brantaste stig.
Kådstark och full af barrdoft slog luften emot henne från skogarne, och därför ljödo skratt och visor så klingande friska, när hon bar fyllda spann och tog karlatag i grofarbetet.
Hon var som en ung gran med solglans öfver — kraftig och fager.
Älfven gick djup och bred nedanför Rundeliden, och såg man Anna i ögonen, var det som att skåda ned i ett djupt vatten — ett vatten med starka strömdrag.
Ingen hade väl ändå sett ner i det vattnet så noga som Per, gårdsdrängen på Rundeliden. Och hur han såg, blef han så yr och från sig, att han glömde både, hvilken fattiglapp han själf var, och huru Jan Persa var hopkommen — och att han, Per, allra minst blefve utsparkad, gjorde han friareslag där i gården.
Men nu var att lägga märke till det, att när Per såg — såg Anna tillbaks. Han var lika så styf karl som hon var kvinnfolk, och rädder af sig — det var han inte heller. Från högfjällsbygden var han kommen, och där hade han från barndomen lärt, att orädder karl är stark. Och styrkan hade han pröfvat både med björn, snöstormen och nödår.
Däraf kom det sig, att han när kärlekstankarne togo åt honom, gick fram till kammarfönstret om lördagskvällen och knackade på lika trygg, som om han varit storbondson.
Öppnadt blef nog ett fönster också, men det var stugfönstret — och Jan Persa själf var det som öppnade.
»Hut fjällbopojk’!» skrek han, så det ekade. »Så högt som te’ det kammarfönstret ä’ du int’ karl te’ klifva ändå, och te’ höstflyttninga jär e du, som går te’ fjälls igen.»
Per drog andan djupt. Det var som att midt i sommarn få ett snöil öfver sig.
Det händer så ibland i högfjällen. Bäst man går där i sommarvärme och sommarsol, blir det med ens kolmörkt, och man är inne i drifvande snö, som sveper in en så väl och sluter så tätt till, att färden kan bli till döds.
Men det kan ock reda sig med slikt — är en bara säker på vägen och orädd af sig. Och det var Per — nu med.
Han tog sig betänksamt om hakan.
»Om hä nu skulle vara två mot en» — mumlade han och nickade mot stugufönstret — »hur skull’ du re’ dej då, storbonne? Jag säj bara om jag!» Så gick han bort öfver ängarne till hagen för att se till hästen ett slag, innan han gick till sängs.
Efter den lördagskvällen smygtittade Jan Persa som oftast på de två, och det han såg måtte visst ha’ varit ledt för honom att se. I alla fall höll han sig mer hemma från supning och vägafärder efter det.
Vintern förut hade en träkarl slagit sig ned midt emot Rundeliden på andra sidan älfven och där byggt upp en såg. — Det var en herreman.
En kväll satt Jan Persa på stugubron och tittade på ångan från sågpipan. Han stirrade så ögonvattnet rann, och när klingan skar genom stockarne, skar det också så ondt i öronen på honom. — Han hade lite otalt både med patron och verket hans. — Hade int’ den rackars karl’n narrat åf’en skogen ändå! Jan Persa spottade och vände på snusvalken. Kontanter hade han förstås fått — och det redigt också — och konjak med. — Hela snusvalken fick afsked, och en ny lades in på ort och ställe.
Så inte var det något i vägen med det, men se — det var det här med stämningspapperet, som han visste låg färdigt i patrons låda — patrons snöre på honom, om han en enda gång till tog ett träd ur skogen, som var aldrig så lite för stort. — Spårhund där! — — — Det var det, som han satt där på stugubron och retade sig öfver och grundade så styft på, att han glömde både — att han hade en dotter och en utfattig fjällbodräng.
I kontraktet på skogsköpet stod det, »att han, Jan Persa, hade rätt taga smärre virke till reparationer och husbehof».
Att han hade byggt sig en lada på vårsidan, och att timret blef lite större, än det hade lof till — det råkade komma med lite af det sålda — var väl ingenting att bråka om.
Till husbehof — det var väl till behof af hus. Han, Jan Persa, behöfde en ny lada — hvilken ock är ett hus. Det virke, som gick åt, måste således vara husbehofsvirke.
Och på det skulle han nu bli’ stämd!
»Tvi dej din djädrans lufver! Det ä’ just herremanslikt!»
Men han skulle få se, hvem Jan Persa var! Hade varit ihop med tockna förr. — I kontraktet stod det också, att han skulle få ta’ stängselvirke, men inte huru groft. Där hade du sofvit, herreman! Och stämmer du för laduvirket, ska’ du få se, att jag sätt’ opp så grofva stängsel, och så höga med, att du får svårt te komma öfver!
Nu hade Jan Persa hunnit så långt i tankegången, att han liksom sken opp igen. Han kände sig belåten och mäktig. Han, storbonden, kunde kapplura med herremannen.
Under sommar’n blef nyladan fylld med doftande hö, och aldrig hade Jan Persa känt sig så nöjd med en full lada, som när han spikade till den nya, stadiga dörrluckan på henne.
Sex präktiga timmerhvarf nedersttill lyste emot honom och narrade honom till skratt. Det var groft slag, riktigt så det hade gått för sig till tingshusbygge. Och ännu låg stämningen kvar i patrons låda — det visste han.
Patron började allt vädra, hvilken satans klok karl Jan Persa var ändå.
Men ladan skulle i alla fall bli’ en nederlagets och förödmjukelsens plats för Jan Persa till slut.
Tiden för höstflyttningen närmade sig. Att Anna och Per voro sams, kunde hvar och en begripa, som fick se dem någon gång, då gubben inte passade på. Segt slag var det i dem bägge två och bra slag med. Kunde det inte gå att få komma tillsammans nu, fick det väl vara tills Per fått något i kistan själf.
Nu ska’ ni få höra, huru det gick.
Det var — som sagt — vid höstflyttningstiden. Per höll på att rusta i ordning vinterkördonen, och Jan Persa var nödd att själf fara upp till nyladan efter en höskrinda.
Rägnigt och kallt var det, som det oftast är vid den tiden, och han hade halfstopsflaskan i fickan för säkerhetens och sällskapets skull.
Väl kommen upp till ladan — och se’n luckan blifvit fråntagen — tyckte Jan Persa att ansträngningen gjort honom värd en slurk ur flaskan, och det en redig — som en väl kan förstå.
Sedan skrindan var pålassad, kröp han in i ladan igen och satte sig ned i höet. På det kände han sig behöfva en styrkare till.
Han sträckte på sig, så det knastrade och knäppte i torrhöet. Herre jestanes, hvad den här ladan var riktigt hopkommen ändå, tyckte Jan Persa. Om patron sätter till all ånga han har på sågen och vår Herre alla sina väder, skulle hon likväl stå där hon stod. Skål på det, patron! Och med en öfvermåttan förarglig handrörelse åt det håll där sågen låg, satte han flaskan för munnen och tog en dubbelklunk. Det var den skålen värd.
Det var oherrans lusteligt här i ladan idag! Jan Persa började fundera på, om han rakt utaf skulle ta’ sig en lur medan han var där. Om han ändå haft ett par gubbar till med sig! Då hade det kunnat bli’ riktigt jultrefligt. Nu hade han bara flaskan att sällskapa med, och hon kunde int’ säga emot honom en gång. — Var nog bra — hon med — bara det var något i henne.
»Skål på dej, flaska, och lycka te’! Nu ser du ut te’ vara halffull, men hä går nog om. Nu lägg’ jag mej och sof en blunn’, så jag int’ blir’et jag med. Godnatt på dej!»
Den skålen var det inte heller lönt att fuska med, och sedan var inte flaskan halffull längre.
Men, huru det var med Jan Persa, hvad den saken beträffar, är inte så godt att säga. Han sof.
När Per kom till ladan för att se, hvad det blifvit med husbonn, stod hästen och åt hö af hjärtans lust, och Jan Persa sof, — sof så det blåste om honom.
Per klef in för att skaka lif i kroppen. Men så fattade honom en tanke. — Han blef stående framför husbonden och tittade på honom, medan det röck i mungiporna af skrattlust. Det var en lustig tanke och en djärf tanke!
Ett eländigt skrof var det allt, som låg där i höet framför honom, och sjuhimla rasande var han på’et för Annas skull, men nu skulle han få se på något roligt. »Hejsan fylltratt, storbonne, högfärdsgök! Nu lär det bli’ din tur te’ be’ mej! Adjö med dej, och sof som du har börjat!»
Huh, puh, pep det mellan läpparne på Jan Persa.
Han sof som ett nyfödt barn, och flaskan låg upp och ned och utrunnen i armvecket.
Nu grep Per sig an med det han hade i sinnet. Fort och säkert satte han för dörrluckan och dref in spikarne med en stor träklubba, som låg kvar där sedan timringen i våras. För visshetens skull slog han dit ännu några stycken fyrtummare, som han hade i fickan, och så vände han hästen och åkte hem. Till Anna sade han, att det med ens tagit åt gubben, att han skulle göra långtur till sta’n i sällskap med grannbonn’. Hon hade varit ute i byn och visste inte, att han kört till ladan engång.
Tidigt nästa morgon gick Per dit upp. Han hörde inte ett ljud inifrån ladan.
»Jär ä nån här?» skrek Per.
Det knastrade och prasslade i torrhöet. Jan Persa sträckte på sig. Han vaknade först nu.
»Jär ä nån här?» skrek Per igen.
Och nu blef det låt af.
»Jär ä du Per? Hvem i svartaste helvete har stängt för ladlucka? Släpp ut mej på blankaste minuten, om du int’ vill jag ska’ knäcka nackbene på dej!»
»Hä jär som groft slag ni har gjort ladan af, så I får nog tungarbete med att komma åt nackbene mitt. Men vi ska’ vara sams nu och tala förstånd i stället!» tyckte Per. »Vill I ge’ mej Anna, ska’ jag dra’ ut luckspikarna tvärt.»
»Hahaha!» hånskrattade det inne i ladan. »Dra’ åt fjälls, fjällracka! Hä var läng’, tills du får den fångsten!»
»Adjö då, Jan Persa, och myttje nöje!»
Där satt nu storbonn’ i sitt sköna, doftande hö, ensam igen med sin tomma halfstopsflaska och sina tankar.
Det första han gjorde var — som en väl kan förstå — att försöka komma sig ur fångenskapen. Men luckan var tilbommad med fyrtumsspik, och virket var af reelt slag, det visste Jan Persa allt för väl.
Vreden tog åt honom, och han började sparka och lefva i höet, så det rök om honom. Han bar sig åt ackurat som en björn, när han fått ett skott i kroppen och inte ser sig god att komma undan. Han ställer sig också och rifver och klöser i marken, så torfvorna ryka omkring honom.
Hvad tjänar slikt till!
När motioneringen i höet släckt af värsta hettan, gaf han sig till med att svära och hojta. Han tänkte, att någon möjligen kunde höra olåten och komma till hjälp. Men det kom ingen, och då rakt ingenting lönade försöka, satte han sig ned i höet och teg. Men se tänkte — det gjorde han, och inte hade det varit rådligt för Per att just då vara honom inom räckhåll.
Frampå förmiddagen följande dag fick Per med sig två pojkar, som hade reda på historien, och gick opp till ladan igen.
»Goddag Jan Persa! Vill du ut nu?» sa’ Per.
Han fick just inte något begripligt svar. Det fräste och spottade från höet därinne.
»Adjö då, eftersom — — —»
Nu brakade det löst från Jan Persa, och det är ej lönt engång försöka säga efter all olåt, Per fick sig tillgodo då. Men Per stod lugn och hörde på, och pojkarne måste stoppa mössorna i mun, för att inte skrattet skulle röja dem.
»Jaa, du vet, hvad som löser dej ur fångenskapen, Jan Persa, och när du själf har hjälpen i din hand och int’ vill — så får du också skylla dej själf! Adjö då, om vi inte råkas mer här i lifvet!»
Återigen var storbonn’ ensam. »Per!» skrek han. »Pe—er!» Men ingen svarade. Det var riktigt hemskt tyst. Han satte sig och började fundera.
Per var fjällbopojke och af styft slag, som inte väjer för någonting. Och så hade han fått tåla ett och annat från husbonden den senare tiden — — — Ja ja, hvem vet, hvad han hade i sinnet? Det sista han sa’ lät så otäckt — »om vi int’ råkas mer i lifvet» — — —
Jan Persa kände kallsvett i pannan.
Och så började det rifva och slita så eländigt i magen, och törstig var han, så det stramade i halsen — — — Det kan en väl förstå — efter så mycket sprit!
— Tänk, om han fick sitta här och dö af törst och svält! Jesses! han tyckte, att bredvid honom i halfmörkret skymtade som en död kropp — en utmärglad, blåhvit gast — — —
Han rusade mot luckan, dunkade, kastade sig emot den, skrek med gråten i halsen, men till lika liten nytta som förr.
Hu, så konstig han började känna sig! Han tog hö och försökte tugga på, men det blef till ingenting. Om han nu haft sig en enda kallpära och en dricksskvätt, skulle han gifvet en näfve ur storkistan för’et. — Om han skulle läsa en bön! Kanske det kunde göra godt? Han knäppte ihop händerna. Det var länge se’n Jan Persa läste böner. Han försökte sig på Fader vår. Början och slutet gick bra, och det liksom lindrade för en stund. — Storbonn’ hade blifvit mjuk.
Den natten som kom var det nästan ogörligt att sofva, — så slet det och ref i inelfvorna, och samvetet började också konstra. Det var ett dåligt tecken, tyckte Jan Persa, och det gjorde honom nästan vettskrämd.
— Ute blåste det och pep, och fastän det var kolmörkt, såg han allt möjligt oknytt där inne i ladan.
I de där nedersta timmerhvarfven — de som egentligen voro patrons egendom — knakade det och lät som om det högg i dem, och när vinden snodde om ladknuten tjöt det så ledt. Det lät som — tjuf, tjuf, tjuf!
Först fram på morgonsidan somnade han, och vaknade med att någon knackade på luckan. Jan Persa var då alldeles förbi af dödsångest, dåligt samvete, hunger och törst.
»Nåå» — hördes Pers röst utanför — »får jag Anna, om ni slipp’ ut nu? Jag har lite skåpamat och en skvätt brännvin med — om I vill ha.»
En het blodvåg steg upp åt hufvudet på gubbstackar’n när han hörde Pers talföre, men den gick samma väg den kom. Han var mjuk nu — som sagt.
»Kan du int’ släpp ut mej ändå? Jag ligg’ på mitt yttersta, och du gör dej skyldig te’ dråp, Per». Han lät så olyckligt ynkelig, men Per stod på sig och sade lika oberörd som förut, — »du vet, att jag står med det jag sagt, och vill du int’ ge me dej, så blir det här sista gången jag komm’ hit. I kväll går jag i tjenst grannbys.»
»Du ska få femtio kronor om du tar från lucka!»
»Jag får väl helsa Anna då, att I heller dör än unnar’na den hon vill ha’. — Adjö då för sista gången!» — —
Nu var det likväl slut med Jan Persa.
Tjockt och rosslande lät det, när han tätt intill luckan ropade — »du får väl ta’na då, — Pe-e-er!»
Han trodde att Per redan hunnit gå ett stycke. Men han stod allt kvar, — gjorde sig ingen brådska med luckan, — tecknade istället åt pojkarna, som också nu voro med, att hålla sig stilla.
Än var han inte alldeles färdig med storbonn’.
»Stor tack ska’ I ha’! men innan jag öppnar, ska’ I säja, om vi få ta’ ut lysninga sista söndan i november, så brölloppe kan stå i Jul. — Hvad säj I?»
Jan Persa sjönk ihop ner i höet vid tanken på, hvilket hål i storkistan detta skulle åstadkomma. Men ut ur ladan måste han — den förbannade nyladan — och han var nu i alla fall slagen till en slant af Per, så — — »Ja du får ta’ ut lysninga i morgon, bara du släpp’ ut mej», kom det kvidande ynkligt inifrån ladan.
Tre pojkar började nu bända och slå på dörrluckan och förhjälpte så Jan Persa ur fångenskapen i nyladan.
Det såg inte ut att finnas mycket kvar af stormodet i honom då.
Mäkta belåten sken Per istället, när han tog fram skåpamaten och bjöd husbonn’.
»Tack ska’ I ha’ för löftet!» sa’ han. »Här har ni te stärka er med. Jag tog Jonte och en Israel med som vittnen på hva’ som sagts — ifall ni finge lust te glömma’ne. — Här har ni brännvinsskvätten också.»
En kan väl förstå, huru pass Jan Persa var till mods efter den utfärden. Arg var han, och skamsen var han — mest arg ändå. Löftet kom han i alla fall inte ifrån, och som Per hade sagt blef det. Juldagen och tre dagar efteråt stod det bröllop på Rundeliden. Kostade det något, så smakade det väl också. — Jan Persa söp sig så full, att han glömde förargelsen och dansade polska med mågen sin — fjällbopojken.
Det var likväl en djädrans styf karl!
