8.
Klockan två på natten sade överstinnan Oberon till Libert att man varit mycket belåten med musiken, men att det nu icke skulle dansas mer. Hon gled ett kuvert i hans hand och han lät det glida vidare ner i en ficka. Överstinnan sade till Matti:
— Fröken ser så ung ut, fröken är bestämt en mycket duktig ung dam.
I salongerna togo gästerna farväl; i danssalen kom en vaktmästare in och dämpade belysningen. Blygsamt väntade Libert och Matti att trängseln kring ytterplaggen skulle minska, innan de sökte upp sina egna och fingo skynda ner på gatan, där tjocka snöflingor börjat falla tätt, medan balen pågick.
Framför huset väntade några bilar, eller satte just i gång — troligen, tänkte Matti, var den Paschska bland dem. Libert och hon skyndade hemåt; deras steg hördes inte i den nyfallna snön, och de hörde icke att någon följt efter dem och kom fatt dem, förrän en röst bröt in:
— Matti, varför så bråttom?
Det var Alexis.
Han hade ratat hemfärden i bil, slingrat sig ifrån skyldigheten att artigt följa någon av de unga flickorna hem, och stod nu framför de två han icke på hela aftonen observerat. Som vanligt frågade han inte mycket efter Libert, utan vände sig blott till Matti.
— Det var längesen sist, får jag följa dig en bit?
Och Libert föll strax beskedligt in i sin gamla roll av den som försvinner. Han satte i gång igen, luffande i förväg i snön, i sin grova ulster och med fiollådan under ena armen, under den andra notportföljen, som han tagit ifrån Matti. Alexis sade:
— Matti, du får förlåta mig. Du hör, jag nekar inte! Jag såg dig. Jag var feg. Jag brydde mig om, att de alla där uppe skulle få veta att du varit min lilla barndomsflamma och skämta med mig.
— Kan man inte ha haft en barndomsflamma, som försörjer sig med dansmusik?
Det svarade inte Alexis på.
— Varför var du där? frågade han. Är du inte kvar hos fröken Liwin? Var det inte mycket bättre?
— Nej!
Libert suddades alltmer bort i mörkret. Alexis sade:
— Vi kan inte stå så här. Jag måste tala med dig, men jag hade inte beräknat detta, jag har bara tunna skor.
Och då en droskbil kom förbi, hejdade han den och sköt Matti före sig in i den. — Jag måste få förklara mig ännu bättre, bevekte han. Till chauffören gav han anvisning att köra vart denne fick lust, gata upp och gata ner, i sicksack, en halvtimme, kanske bara tjugu minuter, sedan skulle han få adressen och ordentliga drickspengar.
Alexis fortsatte:
— Jag blev ifrån mig, när jag fick se dig, Matti. Du tror mig naturligtvis inte? Hela denna bal, jag förbannar den! Dessa flickor, jag har gycklat med ett halvt dussin av dem och kysst ett par, bara på trots. Jag tål ingen av dem. Jag vet nog att jag gäller för att vara den fulländade unge mannen, alla blivande svärmödrars ideal, och redan börjar min mamma se sig om efter den blivande bruden. Men det finns något hos mig som inte passar i beräkningen.
Han pustade ut litet, Matti kände en sötaktig lukt av hans andedräkt. När de passerade under gatlyktorna såg hon också hur blossande hett hans ansikte var. De runda blanka ögonen, som liknade moderns, stirrade rätt fram, blankare än någonsin. Hans mun darrade litet med neddragna mungipor.
— Jag är bara tjugu år, Matti, men redan har jag varit med om för mycket, det är ingenting att berätta för dig, hemifrån får jag så mycket pengar jag vill ha, eller inte långt ifrån, pappa tycker bara om att jag gör av med dem. Men vad har jag gjort av dem på, utomlands och här? Det kväljer mig att komma ihåg det.
— Vem tvingar dig? frågade Matti.
Han for till som om han fått en knuff.
— Är du dum? frågade han tillbaka. Det trodde jag inte. Tvingar?! Det är min rätt att göra vad som faller mig in. Jag har varit dödfull och blivit sjuk och blivit bestulen och spelat med falskspelare och festat med människor av sorter, du inte ens har begrepp om — ifall du vill veta. Det är den årstiden i en ung mans liv, säger pappa. För honom är allting normalt. Och han har rätt. Årstiden är snart förbi, jag är snart led på den. Om ett par år är jag mogen att förlova mig med fröken Oberon eller någon snarlik och bli fullkomligt den person jag från början prickades ut att bli. Begriper du? Men det, det kväljer mig också! Att följa den utprickade banan.
Han lutade sig fram emot Matti, som satt orörlig, där hon pressat in sig i åkdonets ena hörn; han lät huvudet sjunka ner mot hennes knän.
— Jag är inte fullkomligt nykter nu heller, sade han, därför kan jag tala fritt. Matti, i hela världen finns bara dig, jag kan tala som jag vill med! Matti, lilla älskade Matti!
— Stackars Alexis! mumlade hon.
— Ja, jollra med mig, kalla mig stackars, lägg din hand på min panna, så där.
Matti lade handen på hans heta panna och han sjönk ihop och lugnade sig, suckade djupt och fortsatte, ty tiga kunde han ändå inte:
— Vad är det för en galenskap inom mig? Festa och hänsynslöst slå bort alla skrupler, det duger jag inte till i grund och botten; men marschera fram och bli en generalkonsul nummer två, som man väntar sig av mig, det bär mig på något vis inte mindre emot. Det måste finnas ett tredje! Matti, skulle det verkligen vara du och bara du, som hade nyckeln dit?
Men den föreställningen måste synts honom befängd, ty han skrattade till.
Långsamt gled bilen fram, gata upp och gata ner, som det blivit tillsagt. Vid en kurva kände Matti plötsligt igen var de voro: de passerade Elmas port. Hon böjde sig fram och såg efter. Jo, det lyste i fönstret till Elmas sovrum, en ensam svag ljusfyrkant på hela den mörka husfasaden. Det var samma fönster från vilket en förtvivlad röst ropat ut i natten, en natt inte mycket olik den som nu var, så tung, så mättad av ovisshet. Detta verop: Matti! Dröj! — hur det ofta sedan dess ljudit för henne igen. Det måste vara sådant man aldrig glömde.
— Du hör ju inte på mig, sade Alexis misslynt. Vad ser du efter?
— Ingenting.
Ty detta var ingenting hon kunnat tala med Alexis om.
— Jag måste åka hem, sade hon.
— Vill du redan lämna mig?
— Jag kan ändå ingenting göra för dig.
— Du vill inte!
— Om jag kunde, ville jag.
Men hon kände att någon verklig hjälp kunde hon inte ge honom. Det var skuggor inom dem och emellan dem, liksom omkring dem. Hon visste, att hans hjärta, som skenbart öppnade sig för henne, det var dock inte hennes, det var trots allt långt borta.
Alexis flyttade sig oroligt, kom ännu närmare henne, tryckte sitt brännande huvud ännu hårdare mot hennes knän. Vad ville han, vad väntade han? Smekningar, tröst, kyssar? Mot sin obehandskade hand kände Matti hans sträva hår, och det fanns en lockelse i henne att bara sträcka ut fingrarna och gräva in dem i detta hår, röra vid detta huvud, i vilket så stridande tankar värkte — och hon förstod också vad den lockelsen innebar. Något nytt svällde upp inom henne, en makt hon inte känt förut, och som kunde komma att riva henne med sig, om hon inte gav akt.
Och om hon inte brydde sig om att ge akt? Om hon tvärtom bara gav efter, gav det han önskade, tröst för stunden, kyssar, betydelselösa i morgon?
Nyss skrattade han till, och det hade varit ett elakt litet skratt. Hela balaftonen hade han förnekat henne; inte ens ett förstulet igenkännande litet leende hade han kunnat övervinna sig att ge, när han dansat förbi med andra. Men nu väntade han likväl något av henne och frestade henne.
Med ens satte han sig upprätt igen och skakade till som den som fryser. De runda ögonen stirrade inte längre rätt fram, munnen darrade inte mer. Han såg rakt på henne, nära, tog in hela hennes ansikte med blickarna, såg och såg. Men det förde honom dock inte närmare henne, tyckte hon, tvärtom; det han såg efter, det var inte henne, utan något han var ensam om att känna.
— Ja, Matti, sade han, det är dig jag borde ha, förstår du inte det själv? Det är skrivet — men ändå är skriften falsk. Det blir aldrig något parti mellan oss. Det är oförsynt att säga det, men kan vi inte vara fullkomligt sanna? Jag hör inte till dem, som gör annat än det hela världen väntar av dem, hur jag än må rasa, eller låtsas rasa. Kanske finns det andra, som bryter sig fria, men inte jag. Nej, Matti, det blir inget parti. Men jag är kär i dig, det kan jag säga, och jag har varit det sen första gång jag såg dig, en liten flicka i sjömanskavaj. Jag drömde om dig på nätterna, och vid dagsljus också för resten. Du vet inte vad du varit med om i mitt sällskap! — och för var gång jag möter dig, blir det likadant igen. Och du, neka inte, det har varit detsamma för dig. Vi hör ihop! Låt oss bara ta det som det är.
Så skrattade han till igen, samma korta lilla skratt, som klingade styggt.
— Och nu kysser jag dig, sade han.
Han kastade sig fram emot henne, tryckte in henne mot bilsätets hörn och sökte hennes mun. Men hon stötte honom tillbaka. Det var inte Alexis mer, detta, inte hennes Alexis. En ny, en främmande människa pockade på något, för vilket han ville att hon skulle glömma den Matti, den verkliga Matti, som barndomens Alexis en gång ägt.
Men hon glömde inte. Som om Elmas upplysta fönster varit en signal, kommo hennes egna ord till Elma för henne igen: — Jag ämnar sköta min frihet ... Och med sammanbitna tänder kämpade hon för den friheten mot hans våld.
De stredo tyst, Alexis var inte mycket starkare än hon. Nu hade alltsamman för honom blivit en lek, en elak lek, lust att besegra, att tvinga och förödmjuka, att straffa henne för allt ont han rönt fjärran ifrån henne. Hon hörde hans hånfulla flåsande intill sig.
Med ett skri av sorg och vrede slet hon sig äntligen loss, vände sig om och gav honom en smällande örfil, medan chauffören, som hört hennes försök att få upp vagnsdörren, lät bilen glida fram och stanna intill en trottoar.
Hon hoppade ner.
— Far bara vidare, var så god, sade hon, och hon hörde själv hur hon fick Elmas behärskat kyliga tonfall, då hon gav det Paschska numret vid Floragatan. Så slog hon igen dörren utan att se åt Alexis, som ej mer låtit höra ett ljud, och sprang bort i snögloppet.
— Elma, tänkte hon bara, Elma, Elma.
Hon ville dit, hon ville få säga: I dag har jag begripit något! Var aldrig orolig för mig mer.
Hon ville också säga: Förlåt! Jag visste aldrig förut hur mycket du gav mig.
Först när hon andlös stod utanför porten hemma, kom hon ihåg Libert.
Det var hon, som hade portnyckeln, och säkert hade inte Libert bjudit till att väcka någon för att slippa in. Han måste ha patrullerat i kölden och snön med sin notportfölj och sin fiollåda. Och mycket riktigt, där dök han fram ur ett portvalv snett över gatan, där han haft en smula skydd mot vädret.
— Så du är här nu, sade han. Det blev ju inte så värst långvarigt.
— Vad är klockan?
— Tre.
Inte ens en timme hon varit borta; Liberts lugn lugnade henne.
Libert sade:
— Det var ett vackert snöfall. Där uppe i salen lyser det ännu, gardinerna är inte nedrullade, jag stod och såg på snöflingorna, när de for förbi i det gula skenet. Det är nog mamma, som vakar.