10. ÅSKAN.
Han kommer: han kommer, att straffa en brottslig verld:
Jag hörde hans röst der uppe i molnena skalla,
Jag såg en skymt af straffets glänsande svärd;
Han kommer, hämnarens tolk, att oss till räkenskap kalla.
Himmelen klär sig i sorg, Jorden suckar betryckt,
Hafvet hejdar sitt lopp, stannar förvirradt, och undrar:
Men häftigt, med våg på våg, i brådstörtad flykt,
Rusar det undan den röst, som i skyarna dundrar.
Bleknad är Ängens prakt, Åkrarne störta sig ner,
Grafvens rysliga natt tungt öfver lunderne hvilar,
Foglarnes stämma är tyst, vallhornet lockar ej mer,
Och till herdens tjell hjorden flämtande ilar.
Nu med darrande fjät, nu med svidande bröst,
Skyndar en rik tyrann, att sina jerndörrar stänga,
Men innom murarnas hvalf dundrar hämnarens röst,
Och genom reglade lås de krossande viggarne tränga.
Rysliga Engel! säg, o säg: hvem skall du i dag,
Ner ifrån slottets verld, för den Evige Domaren kalla?
Är det den brottsliges själ? må hända, det är jag
Som i min ålders vår för viggen skall suckande falla.
O! skona, skona blott den fattiges halmtäckta tjell,
O! skona, skona blott, hans täppas blomstrande gröda!
Sen från sin Herres fält han pustande staplat i qväll,
Låt honom somna i ro, och glömma sin tryckande möda.
O! skona denna far till dessa oskyldiga små,
Som tårögde se på sin mor, för att lyftas i famnen;
O! hvad brott kunna väl de renaste hjertan begå?
De känna ju blott de första heliga namnen.
O! skona flickans behag, ryck icke blomman bort,
Innan hon njutit till slut den sköna tjusande dagen:
Ack! denna tjusande dag, den är ju så flyktig och kort:
Än några stunder blott, och vissnade falla behagen.
O! skona mig också: ryck ej telningen opp,
Må hända i mognare år, i mera lyckliga tider,
Glänsar der någon skörd, som fyller ett glädjande hopp;
Må hända dock, dess löf skugga åt vandraren sprider.
O! låt mig fylla den ed, jag svor en döende far,
Att offra en manlig gärd åt fosterlandet och dygden,
Låt mig bli lycklig sjelf, och trösta olyckligas dar,
Och göra mig värd en suck, af något hjerta i bygden.
O! låt mig gläda än välgörarens hjerta, och sen
Låt mig dö uti frid, och mina gerningar glömmas,
Och i den åldriga jord, som gömt mina fäders ben,
Låt mitt bräckliga stoft, och känslans irringar gömmas.