46. DE TRE ÅLDRARNE.
Till Fru Generalskan RUDBECK.
Barndomen.
Det är så vackert, när man ser,
En glädtig ålderdom,
Liksom när aftonsolen ler
Ifrån en helgedom.
Då kommer barndomen så glad,
Och räcker fram sitt friska blad,
Och sjunger ut sin lilla sång,
Och staplar ingen enda gång.
Ungdomen.
Den ädlaste blomma oss fägnar,
Den ger jag, på ungdomens vägnar,
Den ädlaste menniskovän;
Du inga nöjen oss nekar
Du skådar ungdomens lekar,
Och mins att du varit som den.
Mannåldern.
Hvarje ålder åt dig gifver
Allt det goda som den kan,
Mannaåldrens offer blifver,
Första mogna frukt, den fann.
Ren din aftonstund är inne;
Men hur skön den lyses opp
Utaf fordna dygders minne,
Och odödlighetens hopp!
Chor.
Snart vår aftonstund är inne:
Må den äfven lysas opp,
Utaf fordna dygders minne
Och odödlighetens hopp.
47. Vid en Älskad Fostermors Fru Domprostinnan FANTS Graf.
Förrädiskt var mitt lugn, förfärlig var min fröjd:
Mitt hjerta, icke skämdt af njutningarnas vana,
Njöt dem med liflighet: jag hade dock bordt ana,
Att glädjen, solen lik, ej stannar på sin högd.
Hvar blick, jag sände ut att Skaparen beundra,
Kom åter från sin flykt kring jord och haf och sky,
Och förde till min själ en vällust, alltid ny:
Då plötsligt det blef natt, och åskan hördes dundra,
Och viggen genom skyn i röda vågor for:
Jag såg mig om, och fann ej mer min mor.
Min mor! min andra mor! Försvinn, bedragna hopp!
Och veckla stum ihop den tafla, du mig räckte,
Den tafla, hvilkens rand en himmelsk glans betäckte:
O! veckla den ej mer för detta öga opp!
Der stod jag, gråtande, vid denna moders aska,
Hvars ömhet räckte mig ett snart förfallit lån,
Ett kort och plågsamt lif: med tårar derifrån
Jag öfver hafvet flög, att än få öfverraska,
Att än få tacka dig, som mer än lifvet gaf:
Jag tackar dig också — men vid din graf.
Välan! jag tackar dig här uppå grafvens rand.
Här vill jag lägga ner den gård, du ej förskutit
I mina barndoms dar: de tårar, som jag gjutit,
Men gjuter aldrig mer uppå din varma hand.
Svagt vedergälla de, hvad himlen blott kan gälda,
Hvad mer än lifvet är. Du gaf min oskuld skygd;
Du gaf mitt hjerta hopp, och ville ge det dygd;
Och om jag älskar den, om några böner, fällda
Af någon tröstad bror, välsigna äfven mig:
Hvem tackar jag derför, om icke dig?
O evigt kära dag, den käraste som flytt,
Den käraste af dem, som än dig skola följa!
Ditt minne stige fram ur evighetens bölja
Med solen, hvarje gång hon gläder oss på nytt!
Begråtande en far, jag flydde öfver hafven,
Och bar en helsning fram ifrån hans sista bädd,
Och ställdes fram för dig, i sorg och vördnad klädd,
För dig, hvars själ i dag är dyster såsom grafven:
Stort var ditt ädelmod, du kände ej mitt namn,
Du såg min nöd, och öppnad var din famn.
Det var en faders famn, du åt en främling böd
Som åt ett trolöst haf såg bäfvande tillbaka;
Ja, han skall bli vårt barn; du sade åt din maka,
Som räckte mig sin hand, och blef min ungdoms stöd.
Hvad skördar af dess vett, så mogna och så rika,
Hvad skördar, rikare utaf dess hjertelag,
Hon ämnade åt mig att berga in en dag!
Hur glad, och huru vis, hur sträng, och god tillika!
Ja! äfven denna röst, så darrande och svag,
Har hon ej hört med köld, forrän i dag.
Är man ej lycklig sjelf, då man gör andra godt?
Kan ej välsignelsen i alla plågor trösta?
Och tacksamhetens suck bekymrets öfverrösta?
Var du ej fri för sorg, och delte andras blott?
Inom den stilla krets, der du var innesluten,
Var du ej också stängd från afund och förtal?
Och skyggde för din dygd ej alla tysta qval?
Kom glädjen ej till dig, att bli beständigt njuten?
Var ej din sällhet jemn, och som på klippan bygd?
Nej! dertill ägde du för mycken dygd.
Om äfven mina fel, (en yngling felar lätt),
Dig smärtat någon gång, ack! kanske flera gånger:
Så falle Skaparns blick med tillgift på min ånger,
Med bifall på det nit, hvarmed jag gjort dig rätt!
Men, glömde jag de råd, din visa godhet yrkat,
Till ordning och till dygd; men var jag otaksam:
Då! stige jag en gång med blygd inför dig fram,
Med skräck inför hans thron, som jag ej redligt dyrkat.
Dock nej! min tacksamhet är varm som hvarje tår,
Som sorgen gjuter öfver denna bår.
Hur rättvis, och hur god är ej naturens far!
Du ser med några moln din himmel öfverdragen,
Och sänker ner din blick, och tror din dygd bedragen,
Då han dess fulla lön till aftontimman spar.
Det blef din lott, min Mor! De många du hugsvalat,
De faderlösa barn, som funno hos dig skygd,
En skola i ditt vett, ett tempel i din dygd,
Och hvilka kanske ej förut sin skuld betalat,
Visst stego de nu fram att mildra dödens slag:
Men ack bland dem, hvi saknades då jag?
Ack! ifrån grafven vänd, hvad möter här min blick?
Beklagansvärde man! ja, ödet kunnat skona
En hjessa, redan tyngd, för denna törnekrona;
Men din förtjenst för långt från dina likars gick,
Och lyckan tröttnade att henne längre följa.
Den hand, som ädelt räckt i mina barnsdoms dar,
Ur skuggan drog mig fram, räck mig den än, min Far,
Att den må leda mig der farorna sig dölja:
Och skänka mig den konst, som himmelen dig gaf:
Att gråta värdigt på en älskad graf.
48. TILL Fru Grefvinnan CRONSTEDT, Född ALSTRÖMER,
den 20 Juli 1804.
Goda, vörnadsvärda Qvinna,
Hofvets prydnad, bygdens fröjd!
Inga höga titlar hinna
Dina egenskapers högd.
Dygden vandrar vid din sida,
Och går aldrig från din stig.
De som glädjas, de som lida,
Söka lika gerna dig.
Chor.
Måtte glädjens strålar sprida
Dubbel klarhet omkring den,
Som är mensklighetens vän,
Och har dygden vid sin sida.
— — —
Rätt till lyckans högsta håfvor,
Ingen blindhet af dess nåd,
Ringa anspråk, stora gåfvor,
Stränga seder, lena råd.
Samma själ i alla skiften,
Alltid klok, och alltid god,
Och vid brädden utaf griften
Stilla hopp, och värdigt mod.
Chor:
Du har pröfvat många skiften:
Må blott glada återstå,
Tills du slutligt skall i griften
Menskovännens tårar få.
49. Skaldebref Till Professoren, nu mera
Biskopen i Åbo, Doctor TENGSTRÖM.
Jag är ej sänd från snillets Gud,
Att tacka dig för alla gånger,
Du dygden klädt i känslans sånger,
Och sanningen i smakens skrud:
Han känner ej min stilla lycka,
Han känner ej mitt ringa namn,
Som glömskan snart ur ryktets famn,
Likt ett förvissnadt strå, skall rycka.
Jag kommer ej, från magtens hof,
Der Landets fader ifrån thronen,
Öm för sitt folk och religionen,
Sett din förtjenst, och sagt ditt lof.
Jag kommer ej att minnet föda
Af statens fest, der du gaf lif
Åt Patriotens ädla möda,
Åt vännens muntra tidsfördrif.
Jag vet, att öfver hafvets bölja
En här af minnen vågat sig,
Som än likt englar följa dig,
Som dig i grafven skola följa.
Jag kommer från min egen däld,
Der jag min sommardag förnöter,
Och af min skugga tillfredsstäld
Det glada hoppets telning sköter.
Och der till tidsfördrif ibland
Jag vågat några taflor rita
Åt dem, som grymt ej förevita
Mitt hjerta felen af min hand.
Jag kommer att din hjelp begära,
Då jag en tafla teckna bör,
Som lyckligt tecknad, säkert gör
Min högsta vinst, min enda ära.
Det är en far, som kommer rörd
Från bullret till sitt lugn tillbaka.
Till goda barn, en trogen maka,
Och hyddans ro, och tegens skörd.
Med solen i sitt tjell han träder,
Och sprider dubbel tjusning der,
Och aldraförst den siskan gläder
Som ännu ensam vaken är.
Med kyssar han sin maka väcker,
Som nu som bäst i drömmen ser,
Hur hennes man om räddning ber,
Och handen utur djupet sträcker.
Med fasa hon ur drömmen väcks,
Och lemnar lägret med förvirring,
Och märker ej sin sköna irring,
Och för sin makas blick förskräcks.
Men slutligt vaknad ur sin dvala,
Hon ser med häpnad honom an,
Och hennes tunga kan ej tala,
Och ögat icke gråta kan.
Men fåfängt vill hon honom trycka
Med tjusning till sin ömma barm;
De glada barnen, arm vid arm,
Ur hennes famntag honom rycka:
Och under gråt och under skratt
De ropa på den Stockholmsgåfva,
Som söta mor dem nödgats lofva,
Och som de drömt om hvarje natt.
Men fadren uti ringen dröjer,
Af hvilken ljuft han fängslad är,
Sitt ena barn kring halsen bär,
Och på sitt knä det andra höjer.
Och frågar hänryckt utaf dem,
Hvad söta mor har kunnat lofva,
Om ej den bästa Stockholmsgåfva
Är pappa sjelf, som kommit hem?
Och då det ena barnet leker
Med lockarne uti hans hår,
Och då det andra kinden smeker,
Det tredje torkar bort hans tår.
Och då de äldste glättigt skratta
Åt nöjena på Pappas färd:
Går modren att åt himlen skatta
Den qväfda tacksamhetens gärd.
"Du skänker mig en maka åter,
Allgode Gud! min klagan glöm!
En mor är svag, en mor är öm;
Men hon är lycklig, då hon gråter".
Se der en tafla, hvars behag
Sjelf mästarns pensel skulle tåla;
Men, hvilken pensel har väl jag,
Att jag dess skönhet skulle måla?
Hur skulle då ej granskaren
Glad stiga fram, för att mig gäcka;
Se! äfven denne lärlingen
Af ägta färg har fått sin snäcka!
Men du! som, skänkt åt Pindens topp
Och huslighetens däld tillbaka,
Kom, för att fylla begges hopp,
Kom, för att begges sällhet smaka:
Du, som är lycklig man och far,
Och som i egen hydda njutit
Den högsta fröjd, från himlen flutit,
Den bästa sällhet, jorden har.
Du! låna mig utaf ditt snille,
Och af din känsla några drag;
Och handen teckna skall en dag,
Hvad dig mitt hjerta säga ville.
50. AF en Mor till hennes Dotter
på dess 17 Födelsedag den 12 Maj.
Enda tröst, som står mig åter,
Och förljufvar mina dar,
Jag din framtid öfverlåter
Åt de faderlösas far.
Med hvart ögnablick du träder
Närmare en farlig verld:
Må, så visst som du mig gläder,
Sjelf du blifva glädjen värd.
Dock, hon styrs af högre lagar;
Lyckan ej af oss beror;
Många, många mörka dagar
Förespås dig af din mor.
Möt dem lugn, och fäll ej modet,
Fyll din pligt, gör godt, och tig:
Hoppet eller tålamodet
Skola jemna mödans stig.
Må Försynen gerna spara
Oskuldens och dygdens lön!
Maj må kall och stormig vara:
Så blir Juni dubbelt skön.