53. VID EN GRAF.
En vördnadsvärd Menniska gömmes
Nu åter i Allmodrens famn:
Och än några dagar — så glömmes,
Kan hända, för evigt dess namn.
Den lotten forbidar oss alla:
Vårt lif och vårt minne är kort,
Och slaget, för hvilket vi falla
Det jagar ock vännerna bort.
Må hända att någon dock finnes,
Som dröjer ännu i vårt fall;
Som äger ett hjerta, och minnes
Den re dliga vänskapens kall.
Som sörjande vandrar till griften,
Och tack ar för lyckliga dar,
Och tackar för delade skiften
Med uttryc k, dem ögat blott har.
Njut, Ädla, som slutat din bana,
De n heder som unnas åt få,
Att segra på menniskors vana,
Att dö, och att nämnas ändå.
Ditt minne skall troget förvaras
I tacksamma menniskors bröst;
Den lön du ej njutit, skall sparas,
Det barn, som du lemnat, till tröst.
En dag skall för henne fördubbla
Den sorg som hon än ej förstår,
Sen barnfröjdens leende bubbla
Bortsmultit i saknadens tår.
Då först skall en röst henne säga,
Att hennes förlust varit stor,
Och att det är lyckligt att äga,
Och gläda en vördnadsvärd mor.
Dock är väl ditt barn öfvergifvet?
O nej! du det vårdar ännu:
O måtte det älskas i lifvet,
I döden begråtas som du!
54. KRIGSFÖRKLARING Mot Herr Grefve C.
Af Fruntimren i ett Sällskap på Landet.
Vi kunne icke neka att Ert uppförande väckt vår förundran. Ni
har varit med på de högtidligheter, som blifvit af välviljan och
artigheten anstälda för att roa oss; men de hafva mindre roat Er.
Ni stod och rynkte ögonranden,
Ni då och då på munnen drog,
Och några steg kring golfvet slog;
Ja, för att vara Pedagog,
Ni blott behöft ett ris i handen.
Orsaken, min Grefve, hafva vi försökt gissa; men vi hafva icke
lyckats att finna någon gällande. Låt vara, att Ni kan hända
saknade någon som var borta.
Men, fanns här icke en Jaquette,
Så smidig, svingande och lätt,
Att hon en Solo-dans kan göra
Tvers öfver Grefvens åkerfält,
Och med sin skospets endast röra
De ax som haglet icke fält;
Så skön, att Venus henne toge
Att en af sina dufvor bli,
Och sjelf ibland för ros skull droge,
Och lät Jaquette få sitta i;
Så god att intet mera felas
Att henne bland Guds englar se,
Än att hon uti alla delar
Sig också klädde såsom de?
Och Fröken Hedda, skön som dagen,
Då dagen aldravackrast är,
Kan göra hvem som helst betagen,
Som ej ett grästens hjerta bär:
Den ensam likväl undantagen,
Som förr i Systern blifvit kär.
Fanns här ej sen en Fröken Ebba,
Så värd det sköna namn, hon fick,
För rimmets skuld en liten näbba,
Men eljest alltför söt och qvick?
Och kan Ni väl Ert bifall neka
Åt mången annan Grekisk Grace,
Inom hvars tunna lätta gas
De yra Kärleksgudar leka
Och hålla dagliga kalas.
Dessutom funnos här ju flera,
Som med talanger och behag
Vål kunnat Grefven animera
Och öka pulsen några slag.
Det är ledsamt min Grefve, att Ni sett mindre glad ut än de andra,
då det likväl var på Er som vi alltid räknat, och alldrig blifvit
bedragna. Allt har eljest förenat sig ill att göra detta möte lika
angenämt som lysande.
Han sitter i vår cirkel än,
Han, Konungens och Folkets vän,
Som Gustaf Adolfs barndom ledde
Och efterverldens skörd beredde;
Hvars lof vid Mälarns strand är hördt,
Och af ett tacksamt eko fördt
Från alla Finlands skär och backar;
Hvars glans ej tiden skymma kan,
Hvars godhet mången enskilt man
För sina glada stunder tackar.
Vi göra Er icke den orättvisan, min Grefve, att tro Er hafva varit, känslolös för den ära, oss är vederfaren. Men det är brott nog, att ej hafva varit intagen. Ni har förolämpat Könet, det vill säga halfva menskligheten. Vi kunna ej förlåta Er. Tiden skyndar, jag hoppas Ni förstår oss utan vidare förklaring; men om Ni änteligen så vill:
Så kan den fås utaf vår klinga.
Man vet, Ni strider som en man,
Och att er fot ej springa kan;
Men edert hufvud torde springa.
Vår mening slutligen förnim!
De råkas, våra Bataljoner:
Här gälla inga andra rim,
Här måste rimmas med kanoner.
55. BREF Till FRU V.
Jag får der äran att till Hennes Nåd sända dessa verser, som ännu borde öfverses, och nödtorsteligen förbättras. Hennes Nåd torde undra, huru jag nu på en gång kunnat bli så beskedlig, (om jag eljest är det), och verkställa hvad jag längesedan både bort och lätteligen kunnat åstadkomma. Dertill har sannerligen fordrats underverk, och ett sådant har verkeligen inträffat med mig.
Bäst jag gick i trägårdsparken,
Och med sorgsna blickar såg,
Huru sommarn låg på marken,
Vissnad, gul och trampad låg,
Gick en engel vid min sida:
Hvarifrån, och när den kom,
Vet jag ej det minsta om;
Säkert såg hon någon lida
Och sjönk ner från himmelen,
För att vänligt trösta den.
Det är så mycket mindre antagligt, att jag drömt, som det var ljusa dagen, det inträffade, och som jag till den minfta omständighet kan berätta hela förloppet. Engeln hade lånat gestalten af en Qvinna: Englar göra det gerna. Jag mins tydligt huru den var klädd; huru den såg ut.
Hatten, en ibland de gröna,
Som nu pryda Stockholms sköna,
På ett rundadt hufvud satt;
Brun kapott med sammetsränder
Dolde afundsam hvar skatt,
Utom tvenne lena händer.
Liljan, rosen, sina blad
På dess kinder växlat hade;
Hennes sköna ögon sade:
Hon är god, och hon är glad.
Vågar jag beskrifva växten?
Nej, min penna fsnsa dig:
Går jag vidare i texten,
Blir visst engeln ond på mig.
Huru blef jag icke förvånad! Huru bestört blef jag icke, när den
högre varelsen fattade min hand, och sade med en flamma som kunde
smälta själen: Gif Fru V. de verser ni skrifvit, hon vill äga dem,
glöm det icke!
Alldrig, alldrig glömmer jag,
Gode engel! denna dag,
Alldrig dig, och dina vänner.
Om du menskors hjertan känner:
O! då vet du alltför väl,
Hur du dyrkas i min själ,
Hur den evigt skall dig dyrka,
Och det offer, du begär;
Mera en belöning är.
Fordra prof af sinnesstyrka,
Fordra dygd och tålamod,
Fordra tårar eller blod:
Allt för dig jag kunde våga,
Ingen glädje är så stor,
Att jag den ej straxt försvor,
Och så bitter ingen plåga,
Att jag den ej gladlynt bär,
Då du, engel, det begär.
Så ungefår uttryckte jag min känsla för engeln. Jag tyckte, att den fordrade för litet af mig, och jag ville göra något mer både för dess skuld, och för Hennes Nåds. Men huru stolt är man icke i sin lycka! Jag har ej en gång skrifvit räta rader, och det är likväl det minsta, man kan göra. Förlåt mig det, Ers Nåd! och om engeln träffas, så säg henne att jag lydt dess befallning, så godt jag kunnat. Jag gissar, att hon är mera förtrolig mot Hennes Nåd, än emot mig: Englarne hylla alltid de goda.
56. Sång till Herr Lector MOBERG.
På hans Födelsedag.
Du som ofta med din sång
Roat har de unga,
Unna äfven dem en gång
Till ditt nöje sjunga:
Låt ett tacksamt tänkesätt
Öppet sig förklara
Njut det goda hjertats rätt:
Den att älskad vara.
Du är nöjd, då du gör gagn,
Då din post bevakas,
Springer ej på ryktets vagn
För att ses och skakas.
Ingen titel, intet band
Mödans dag belönar,
Ingen trogen Makas hand
Aftonen förskönar.
Men af mången Mor och Far
Är ditt minne vördadt.
Då du hugnat andras dar,
Sjelf du glädjen skördat.
Glömmer någon yngling sig,
Och hans gärd du saknar,
Skall han dubbelt tacka dig,
När hans tanke vaknar.
Ångerfri och samvetsren
Ler du med de unga.
Än vid dagens sista sken
Kan du hjertligt sjunga:
"Tank! hvad fröjd på gamla dar
Gubbens hjerta känner:
Gammalt vin har Gubben qvar
Än åt gamla vänner."
Chor.
Tänk! hvad fröjd på gamla dar
Gubbens hjerta känner:
Samma kärlek Gubben har
Än bland nya vänner.
57. Julklapp till min SOPHI.
Sophi! du skall ej lottlös lemnas,
Då alla andra Julklapp fått:
Du vet ej huru mycket godt
Af denna trogna hand dig ämnas;
Men du skall vänta litet blott!
Ett hjerta gladt, som solens strimma,
Och varmt och ädelt såsom den,
Då hon i sommarns aftontimma
Förgyller lundens ekar än:
Som, fastän sjelf ej tryckt af nöden,
Dock ömmar hvarje uslings nöd,
Ger tårar åt hans grymma öden
Och åt hans hand ett odelt bröd;
Som hvarje gång då det förspörjer
En älskvärd dygd, ett vackert drag,
Med ädelmodets afund sörjer:
Hvi var den lyckliga ej jag?
En liflig känsla för Naturen,
Som tjust dess mästerstycken ser,
Som gråter ömt med sommarskuren
Och glädtigt med hvar blomma ler,
Som vintrens tid, då andra tärnor
Sött drömma äfventyr och dans,
Ser hänryckt opp mot nattens stjernor,
Ser genom tårar deras glans:
Och der! ifrån sitt fönster höjer
En liflig suck till ljusets Far:
"O! äfven mig ditt öga röjer,
Du vårdar också mina dar!
O! fast mitt hjerta ej kan hysa
En dygd så ädel och så ren,
Som denna stjernan synes lysa,
Ifrån din thron ett återsken;
O! låt dock hoppets stjerna tindra
För mig i döden lika klar,
Och intet moln mitt öga hindra
Att se en skymt af dig, min Far!"
Och ändtlig detta längre minne,
Som ej ger löften klockan fem,
Och klockan sex förgäter dem,
När balens sälla stund är inne,
Som ser en gammal barndomsvän
(Från höjden af sin egen lycka)
I dälden stödd mot nödens krycka,
Och känner honom strax igen,
Och ilar tjust emot hans möte,
Och trycker honom till sitt bröst,
Och gjuter suckar i hans sköte,
Och flammar med en bruten röst;
"O! aldrig än du mig förskjutit:
O! kom med mig att vara säll,
Tillsamman vi vår morgon njutit,
O njutom också lifvets qväll!"
Som uppå tacksamhetens vingar,
Och med dess gärd uti sin hand,
Långt öfver hafvens afgrund svingar,
Långt bort till evighetens strand.
Sist Blygsamhetens Flor, som döljer
Alla dessa dygders krans,
Såsom silfvermolnet höljer,
Genomskinligt, stjernans glans.
Men ack! hur ödet mig förskjuter
Med samma evigt kalla hand!
Just då i hundra convoluter,
Med hundrade sigill och band,
Jag mina skänker innesluter:
Då öppnar sig min låga dörr:
En Gosse fram till bordet träder,
Klädd uti regnbågsgröna kläder,
Hvars mönster jag ej skådat förr.
Uppå hans läppar glädjen myste,
Uppå hans kind en ros försvann,
En annan opp i spåret rann.
Hur skönt det svarta håret lyste!
Hur ömt det bruna ögat brann!
Ack! min Sophi — mitt hjerta ryste,
Du knappast är så skön som han!
"Hvem skall den afundsvärda blifva,
Som brinnande utaf begär
I afton grymt skall sönderrifva
Det präktiga paketet der?"
Så frågar han, och jag var färdig
Att säga hvad som var deri,
Att säga att det var Sophi,
Som tusen andras offer värdig
Af mitt ej kunde smickrad bli.
"Ack stackars du, som är bedragen!
Sophi har allt det der förut,
Allt från sin födelseminut,
Allt från den slund, hon fick behagen,"
Så smått förarglig sade han,
Och skjuter af sin spända båga,
Och häftigt som dess pil försvann,
Och lemnar mig åt sårets plåga,
Och lemnar mig åt denna låga,
Som ej af tårar släckas kan,
Som suckarna ej yppa våga.