6. DEN DYGDIGES HOPP.
Ja, helig är den rätt, som dygdens älskling har,
Att vinna lugnets skatt, att räkna sälla dar;
Men njuter han den här? o vänta ej, att finna
Fullkomlighetens bild, bland skuggor, som försvinna!
"Den dygdige är säll, hans himmel är hans bröst:"
Jag vördar denna tro, välsignar denna tröst.
Men är han också säll, när samma åska mördar
Hans barn vid makans bröst, hans maka, och hans skördar;
Och när i nattens stund, han mörk och hämsk, som den,
Begär af dödens hand, en röfvad skatt igen?
Se honom i den stund, då han i bojan sluten
Är stängd ifrån en fröjd, af sjelfva tigren njuten,
Och tömmer i sin barm med sorgens tåreflod
Sitt hjertas enda tröst, och dygdens sista mod.
Se honom i den stund, då, hädisk mot naturen,
Han svär en brottslig ed, af ingen lycklig svuren;
Och säg: om denna sats, att ej den ädle kan
Beröfvas sinnets lugn, är mera skön än sann?
Dock, om han lyckans slag, för egen del, förlåter,
Hur skall han vara glad när halfva jorden gråter?
Hur kan han vara lugn, när, hvart hans öga når,
Af mödans spänning trött, och skumt af sorgens tår,
Han brott och villor ser, med dragna svärd förbida
Den stund, som kallar dem att jordens lugn bestrida,
Han ser dem rasa fram med åskans djerfva fjät;
Att störta sanningens och dygdens majestät.
Ju klarare han ser, ju ädlare han tänker,
Ju redligare gård han åt sitt slägte skänker,
Dess djupare hans sår, dess grymmare hans fall,
Vid dygdens nederlag, vid lastens segerskall.
Men helig är hans rätt, och när han dygden öfvat
Och skördat ondskans hat, och lyckans vrånghet pröfvat;
Så kan han lyfta glad, sin tårbestänkta syn,
Och fordra ut sin lön, af domarn ofvan skyn,
Och fråga, i den stund, han under bördan dignar:
Är det på detta sätt, hans godhet oss välsignar?
Är detta då den lott, som ämnas våra dar,
Af helighetens Gud, barmhertighetens far?
Är denna rätt en dröm? är dygdens strid förgäfves?
Och gäldas ej den suck, som under tårar qväfves?
Och släcks dess ädla hopp, som stjernan störtar ner
Och slocknar i sitt fall, och tändes aldrig mer:
Släcks det i dödens stund, när ömmast det bör hyllas,
Af honom, som det tändt, när säkrast det bör fyllas?
Ve mig, olycklige! ve lifvets sista dag!
Min börda är för tung; min skuldra är för svag.
Hvart skall mitt hjerta fly, ur denna djupa öken,
Så mörk af sorgens natt, så hemsk af tviflets spöken!
Jag känner icke mer den skapare igen,
Som bod mig öfva dygd, som lofvat hägna den.
Naturen är då grym! grym, likt den mor, som släcker
Det späda barnets lif, som sina armar sträcker
Med tårar kring dess hals, och tyckes fråga ömt:
Är detta då det arf, din kärlek åt mig gömt?
Nej, nej! det fins en Gud, som den förtryckta hämnar,
Som ingen enda dygd i evig glömska lemnar,
Som skall en lycklig dag, uti välsignadt mått,
Betala den som led, som led, och gjorde godt,
Skall hjertats qväfda suck med dygdens lag försona,
Och byta tistelns krans i palmens glädjekrona,
Skall draga lasten fram i allmänt skådadt ljus,
Ur mörkrets djupa natt, ur glömskans tjocka grus.
Nej, nej! han är ej grym, han, som naturen gläder,
Han, som i festlig skrud den minsta blomma kläder.
Visst gifves det en verld, långt öfver molnens rymd,
Af dygdens öga sedd, för lastens öga skymd.
Lyft ögat mot den högd, der aftonstjernan blinkar,
Der med odödlig glans fullkomligheten vinkar,
Och gläds! hon vinkar dig till en oändlig verld,
Till sällhet utan svek, till dygder utan flärd.
Ljuf för en tröttad slaf är drycken utaf rankan,
Är skuggans svala flägt; men ljufvare den tankan
För hvarje dygdens vän i sorgens mörka dar:
Jag har min fulla lön i Skaparens förvar!
Men den är mer än ljuf, och den gör mer än gläder:
I himmelskt majestät din varelse hon kläder.
Du är ej mer ett stoft, som faller innan kort,
Som föres likt ett löf för dödens anda bort;
Du är en hög Monark, hvars krona icke krossas,
Om himlar störta ner, om jordens grundval lossas!
Den tjuste seglarn lik, som med förtviflan såg
Sin död i hvarje blixt, sin graf i hvarje våg,
Och visste icke hvar, och när han måste hinna
En klippa, för att der förkrossas och försvinna;
Då frälst, han hänryckt ser, hur solen dubbelt glad
Förgyller tornets spets uti hans födslostad;
Så skall i dödens natt, den stund, ditt öga slocknar,
Den stund, ett evigt moln omkring din panna tjocknar,
Du se en lycklig vink, från evighetens strand,
Af jordens goda Far, och lönen i hans hand.
Välan! stig fram barbar, att skymma denna lära,
Att störta jordens lugn, att trampa hennes ära!
Tänd, tänd en afgrundseld i ditt, och andras bröst;
Lef utan dygdens hopp, dö utan dygdens tröst,
Förbannad på din mull af vilseförda bröder!
Men fruktlöst är det nit, som i ditt hjerta glöder.
Så länge denna jord af menniskor bebos,
Skall denna lära der rättfärdigas och tros?
De vise skola dö, och deras skådtorn ramla,
Och dessas stolta namn i glömskans midnatt famla,
Men i systemers grus blir denna lära qvar,
Likt guldet, stämpladt om till vinst för andra dar.