9. OSKULDENS HÄMD.
Nej, nej, han lefver än, som oskulden försvarar,
Än lefver han, de öfvergifnas vän
I åskans blixt han hämnas än,
I solens ljus sin nåd förklarar.
Hvem är, som suckar der, i dystra bojor slagen;
I trasor klädd och öfverhöljd med grus?
Det är en vis, som spridde ljus,
Och som ej sjelf får skåda dagen.
Men månne han då är för evigt stängd från ljuset?
Nej, hämdens arm hans fjettrar splittra skall,
Och skynda dessa murars fall,
Men han stå upprätt uti gruset.
Och hvilken ser du der förnöjd mot bålet vandra,
Och kyssa glad sin grymma bödels hand?
Det hjelten är, som frälst sitt land,
Som mördas sjelf, och räddat andra.
Men detta ädla blod skall det ohämnadt flöda?
Nej, hämdens Gud skall också hämna det:
Förtviflan, i tyrannens fjät,
Skall snart uti dess hjerta glöda.
Hvem är som vaknar der, och vågar helsa dagen
Med hämdens rop från ett förtvifladt bröst?
En skönhet född till andras tröst,
Men af en nedrig bof bedragen.
Men skulle hennes tår, ohämnad kunna strömma?
Nej, fatta mod, betryckte dygdens vän;
Ett öga fins som märker den,
En själ som mins när andra glömma.
Så lefver Han då än, som oskuld skall försvara
Och ljunga hämd emot förtryckarns bröst:
Det ena blifva skall min tröst,
Det andra skall min varning vara.