II.
Jag hade varit gift i fem år. Jag hade tre små barn, hvilkas vård tog all min tid i anspråk, så att jag var tämligen okunnig om världens gång. Mina skolkamrater hade jag icke träffat sedan mitt bröllop. Ofta mindes jag dem och tänkte att jag dock bort skrifva till Fanny; — af henne hade jag kanske fått veta någonting äfven om de andra. Men det stannade vid blotta tanken, och jag kom mig aldrig för att skrifva.
I skolorna hade läseåret slutat och ferierna begynt. I staden firades en storartad musikfest, till hvilken sång- och musiksällskap från när och fjärran infunnit sig, äfvensom massor af andra människor från alla landsändar.
Jag försökte äfven deltaga i festen så mycket jag hann och turade om med min tjänarinna, ty åtminstone den ena af oss måste alltid vara hemma med barnen. Ibland voro vi dock tvungna att stanna hemma båda två. Första dagen kom jag något sent ut till festplanen, där musikprogrammet redan begynt. Fladdrande fanor, gröna girlander och brokiga blommor, med hvilka till och med husen voro utstyrda, förjagade redan på vägen hvardagsstämning och hvardagsbekymmer. Och ju mera jag nalkades musikplanen, desto lifligare blef intrycket af fest. Mäktiga toner ljödo på långt håll emot mig. Vädret var det härligaste, solen sken klart, sjön blänkte, träden voro fullöfvade, och den molnfria himmeln hvälfde sig hög och mörkblå öfver oss. Festklädda människor skyndade förbi mig; de hade försenat sig likasom jag.
Då jag anlände, afsjöngs som bäst med hornackompanjemang »Vår Gud är oss en väldig borg.» En rymlig musikestrad på andra sidan om festplanen var till sista platsen upptagen af de olika sång- och musikföreningarnas medlemmar, hvilka alla stämt in i den allmänna stora kören. En mäktig ström af toner böljade ut öfver den oöfverskådliga människomassan.
Jag stannade för att höra. Mitt hjärta flödade öfver af andäktiga festkänslor, och liksom alla andra kände jag mig fattad af en varm, patriotisk hänförelse.
Efter psalmen följde en paus. Sångarena och musikanterna stego ner från estraden, och bland allmänheten uppstod någon rörelse.
Jag såg mig omkring, men upptäkte icke en enda bekant. Idel främmande anleten öfveralt.
Mina ögon gledo från en läktare till en annan, men fästades slutligen vid en dam, som stod på ena sidan något längre borta, omgifven af ett par tre herrar, synbarligen hennes beundrare.
Hon skilde sig obetingadt från alla andra, såväl till utseende och sätt som till sin dräkt. En snöhvit beduinkappa hängde från axlarna ända ned till fållarna och föll i lediga, vackra veck kring lifvet, icke döljande, utan fastmer höjande linjernas skönhet. Den lätta, eleganta hatten med sina långa, bakåthängande plymer satt ledigt på hufvudet, och därunder smögo sig liksom af en händelse några mörka lockar fram. Hon var stilfull från hufvud till fot, där hon stod, rak och värdig. Men på samma gång röjde sig i hela hennes väsen, i det sätt på hvilket hon lutade hufvudet bakåt och höjde på axlarna, en hög grad af stolthet och själfmedvetet öfvermod. Jag kunde icke låta bli att med förvåning betrakta och beundra henne. Äfven andra fruntimmer hade ju denna dag klädt sig i sina bästa kläder, men på dem såg man blott altför tydligt att de icke buro dem ofta och att de kände sig litet främmande uti dem. Hon däremot bar sin distingerade, eleganta toalett med sådan vana och på ett så obesväradt sätt att man genast såg huru hemmastadd hon kände sig i den.
Hvem kan denna kvinna vara? Är hon finska? frågade jag mig själf.
Jag kom till den slutsatsen att om hon var finska, så var hon i alla fall icke någon af de våra, någon af medelklassens kvinnor, utan tillhörde antagligen högre kretsar, och att hon dessutom synbarligen vistats mycket i de stora världsstäderna. Men huru hade hon förvillat sig hit? Vanligtvis pläga ju icke personer, sådana som hon, deltaga i våra folkliga fester. Huru och hvarför har då hon nedlåtit sig därtill? Eller hade hon på något underbart sätt blifvit annorlunda sinnad än hennes gelikar?
Jag sökte läsa svaret på mina frågor i hennes ansikte, men kunde ej komma till någon klarhet. Hon skrattade och pratade och tyktes icke stort bry sig om sången, hvilken åter hade börjat.
Jag kom plötsligt underfund med att min uppmärksamhet till den grad var riktad på henne, att jag blott flyktigt följde med programmet. Jag försökte se åt annat håll och närmade mig estraden, för att höra festtalet. Det var vackert, fosterländskt och entusiasmerande. Jag var idel öra och hade innan kort alldeles glömt den obekanta skönheten. När talet slutade, instämde jag af alla krafter i ett allmänt, ljudligt lefverop för fosterlandet. Helt säkert såg jag litet komisk ut, där jag viftade med armarna och skrek så mycket jag orkade, utan att komma ihåg att det hvarken var kvinligt eller estetiskt. Jag var röd ända till hårfästet, och min röst hade blifvit alldeles hes, då det nionde och sista lefveropet förklingat.
I detsamma hörde jag att någon bakom mig nämde mitt namn.
Jag vände mig om och höll på att falla omkull af förvåning. Där stod ju det vackra, främmande fruntimret och betraktade mig småleende.
— Känner du igen mig, Lisi?
Jag tog ett eller par steg bakåt.
— Aldrig i lifvet, tänkte jag i mitt sinne. Men i detsamma gick det upp för mig:
— Agnes!
Hon sträkte ut sin hand, och jag fattade den med hjärtlig glädje, fastän blygheten strax därpå började ansätta mig.
Hon var så hög, så värdig och fin. I bredd med henne såg jag ut som en landtlolla. Ännu aldrig hade min egen obetydlighet varit så i ögonen fallande och så förarglig som i detta ögonblick. Gärna skulle jag varit tusen mil därifrån.
Jag försökte repa mod.
— Det var utmärkt roligt….. Jag höll på att inte känna igen….. När har du kommit hit?
Hvad hon måtte anse mig dum och tåpig, tänkte jag på samma gång för mig själf.
Hon sade fortfarande ingenting och besvarade icke mina frågor, utan smålog blott.
— Du kände säkert genast igen mig? fortsatte jag.
— Genast, sade hon, — så fort jag såg dig.
Hvarför i världen smålog hon så där? Eller var det hennes sätt? Jag började känna mig alt mera besvärad, men ville icke låta henne märka det.
— Du viste kanske att jag bor här. I så fall var det ganska lätt att känna igen mig.
— Jag skulle känt igen dig hvar som hälst, isynnerhet om jag sett dig så där entusiasmerad som nyss.
— Ja …. jaså…. Jag var ytterst förlägen, emedan jag nu begrep hvarför hon skrattade.
— Du är samma, precis samma Lisi som förr.
— Ja — naturligtvis — hvarför skulle jag förändrat mig? stammade jag liksom för att urskulda mig.
— Redan i skolan råkade ingen vid festliga tillfällen i extas såsom du.
Jag såg på henne, och min röst var litet säkrare än förut, då jag frågade:
— Blef du då, Agnes, inte alls entusiasmerad nyss?
— Entusiasmerad? Af hvad?
— Af kärlek till fosterlandet.
— Som det där talet skulle uppväkt?
Hon fortfor skrattande:
— Nej, det entusiasmerade mig då värkligen inte det ringaste.
— Men visst var det ju ett utomordentligt vackert tal.
Hon rykte på axlarna, ironiskt, medlidsamt, ringaktande.
— Barnsligt……
— Kanske du inte lätt entusiasmeras af någonting?
— Nej, jag tycker alt sådant där är idel naivitet.
Jag förstummades. Mina bästa, heligaste känslor idel naivitet, som mera utvecklade människor gjorde narr af! Jag kände mig både förargad och skamsen. Instinktlikt hade jag velat motsäga henne, men det var kanske blott till följd af sårad egenkärlek. Nog viste jag ju redan från skoltiden att Agnes var mig öfverlägsen. Huru mycket mera skulle hon icke vara det nu, då hon rest och vistats flere år i stora världen. Hon hade fått förkofra sig fritt och vidga sin synkrets, medan jag lefvat i småstadens förkväfvande luft och blifvit ohjälpligen efter.
Agnes afbröt mina funderingar.
— Du lär vara gift? sade hon.
— Ja.
— Hvilket är ditt nuvarande namn, Lisi —?
— Reijola.
— Alldeles riktigt. Lisi Reijola. Din man är —?
— Advokat.
— Alldeles riktigt, — jag har ju hört det. Jag för min del har ej bytt om namn, utan är alt fortfarande Agnes Verther. Nå, du har naturligtvis barn. Huru många?
— Tre.
— Såå! Gossar eller flickor?
— Två flickor och en gosse. Antti är den älsta, han har redan fylt fyra år. Du kan inte tro huru klok han är. Han pratar och frågar om alt möjligt, så att man inte hinner göra annat än förklara.
Det piggade genast upp mig att få tala om barnen.
— Heter han Antti? Hvarför just Antti?
— Det är ett så genuint finskt namn. Dessutom heter min man också
Antti.
— Jaså — jag förstår, namnet bör framför alt vara finskt. Nå och flickorna? Antagligen heter den ena Kaisu och den andra Liisu?
— Nu gissade du inte rätt, skrattade jag, fastän jag nog märkte ironin i hennes ord. Min äldre dotter heter Aino och den yngre Lyyli. Hon är blott sju månader, men kan redan säga »pappa» och »mamma», — inte alldeles tydligt ännu men åtminstone någonting ditåt; — »bulla» säger hon dock redan alldeles obehindradt.
Agnes hörde på min redogörelse och skrattade litet.
— Du kommer naturligtvis och hälsar på mig? frågade jag.
— Ja.
— Det var roligt. När passar det för dig?
— När som hälst. Till exempel i kväll.
— Välkommen!
En fruntimmerskör uppträdde på estraden, och jag vände mig om för att höra på den. Jag tykte de sjöngo alldeles utomordentligt och applåderade ifrigt, såsom alla andra.
— Sjöngo de inte utmärkt? frågade jag Agnes, i det jag närmade mig henne, ty utan att märka det hade jag åter tagit några steg mot estraden.
— Sjöngo de inte utmärkt?
— Utmärkt?
Hon rykte på axlarna, gjorde en litet missnöjd min och skakade på hufvudet.
— Månne du någonsin hört ens medelmåttig sång, då du anser det där utmärkt?
— Ja, men — i min förvirring viste jag inte hvad jag skulle säga — nog tykte jag de sjöngo både rent och med schwung.
— Jag för min del kan inte njuta af annat än fin, musikalisk sång.
Sådana där sträfva, oöfvade röster skära formligen i mina öron.
Hvad kunde jag svara därtill? Visserligen kände jag mig sårad af hennes kalla likgiltighet och det ringaktande sätt på hvilket hon kritiserade alt, men å andra sidan tänkte jag att det skedde af helt naturliga orsaker. Hon var van att se och höra så mycket bättre saker att ingenting här uthärdade en jämförelse därmed. Nog kunde hon ju det oaktadt älska sitt fädernesland och sina landsmän — hvarför skulle hon eljes kommit hit?
Herrarna, med hvilka jag först sett Agnes samtala, hade stannat på något afstånd, antagligen för att vi skulle få prata ostördt. Men jag förstod att de med saknad väntade på att åter få rå om henne. Jag tog därför farväl, synnerligast som det äfven eljes var tid för mig att gå hem, beskref hvar jag bodde och påminte henne ännu till sist att inte glömma sitt löfte.