IV.
— På festmiddagen återsågo vi Agnes. Hon satt där midt i ett stort sällskap liksom en furstinna, omgifven af sitt hof.
Jag granskade hennes dräkt, denna högst märkeliga dräkt, hvilken såg så enkel och anspråkslös ut och dock fullkomligt skilde sig från alla andras toaletter. Jag tror den var gjord af någotslags foulardartadt ylletyg, ljus-gulskiftande, af obestämd färg — och garnerad med spetsar och sidenband. Men huru delikat, huru fin och distingerad var den icke! Huru smidigt smög den sig ej efter växten och huru höjde den ej till och med ansiktets skönhet. Dräkten passade henne, och endast henne, så bra att man inte kunde föreställa sig den på någon annan. I all sin ögonskenliga oskuld var den utsökt och med konst och precision gjord att framhålla hennes kroppsliga företräden.
Och Agnes var »chic». Magnetiskt drog hon allas blickar till sig. Hon var full af lif, entusiasm, känsla, och förstod att elektricera sin omgifning. Ingen kunde uppehålla en så spirituell konversation som hon. Styfva, flegmatiska personer tinade upp i hennes närhet, munterheten smittade och drog med sig äfven de allvarligaste, omedvetet befriande dem från de vanliga konventionella banden. Jag såg till och med gamla gråhårsmän bli helt varma och stråla af förtjusning.
Där var lif och glädje i deras hörn. Men desto dystrare och tystare var det öfveralt annanstädes i salen. Det gjorde ett förkrossande intryck, då man från Agnes vände blicken mot oss andra. Aldrig hade jag ännu märkt, huru otympliga och obehagliga vi i själfva värket voro. Och huru smaklösa, huru hemgjorda voro icke våra dräkter! Där tågade fyra gamla fruntimmer med hvar sin tallrik upp till stekfatet, den ena efter den andra, alla långa, smala, dystra, allvarsamma, i svarta, gammalmodiga klädningar, som sopade golfvet. Från hufvudet hängde svarta barber nedåt axlarna, och från axlarna åter flöto stora, svarta sjalar ända ned till fållarna. Hade väl underjordens vålnader öfvergifvit sina fridfulla hviloplatser för att hemsöka de lefvandes stekfat?
Men där borta fans ju i stället ungdom. Rundkindade, bastanta flickor och tjocka, klumpiga ungherrar, hvilka dock vågade prata med hvarandra och till och med emellanåt skratta. Jag kände dem och viste att det var präktiga flickor och präktiga unga män, framåtsträfvande och arbetsamma. Jag måste värkligen i mitt minne återkalla denna omständighet, ty deras röster och talesätt klingade nu råa i mina öron, liksom äfven deras uppträdande och hela väsen föreföll mig ofint, oskönt. Det plågade mig.
— Lisi — hördes Agnes' röst midtifrån herrskocken.
Hon sträkte fram hufvudet för att se mig, obetydliga, lilla varelse, som satt i vrån bakom dem och åt gelée.
— Vi gå ut på verandan för att dricka kaffe; kom med!
Jag lade bort min tallrik och följde dem.
Någon af herrarna bjöd papyrosser åt Agnes. Hon tog. — Jag skrattade litet, ty jag trodde att hon blott på skämt förde den till sina läppar. Men mitt skratt förstummades plötsligt, då jag såg Antti bjuda eld åt henne. Ja, Antti gjorde det värkligen — höll omsorgsfullt stickan uppe, tils papyrossen blifvit väl tänd och såg sedan med synbar förtjusning huru nätt Agnes spetsade sina läppar, då hon blåste ut röken.
Jag var som ett lefvande frågetecken. Huru kunde Antti godkänna hos en det, som han aldrig i världen skulle tålt hos en annan?
Ingen satte i fråga att bjuda papyrosser åt mig, lika litet som jag skulle tagit emot.
De fortsatte sitt i salen påbörjade samtal.
— Jaså, ni tror att vi äro knutpatrioter?
— I högsta grad.
— Men ligger det då någonting ondt däri? frågade Antti. Människan rotar sig ju alltid djupast i hembygden och älskar intet annat med så ömma känslor af samhörighet som naturen på den ort, där hon känner hvarje sten, hvarje buske och tufva, där ungdomsminnena binda henne, och där hon liksom slutit vänskap med alt och alla, — till och med hästar och hundar. Ett sådant förhållande ger stöd åt hela hennes lif, det är källan, ur hvilken sedan flödar en mera omfattande kärlek, — till folket, till fosterlandet. Men därpå kan ni, fröken Verther, ej sätta värde.
Agnes smålog, rökte och såg upp mot himmeln. Antti väntade på svar.
— Eller huru? Kanske känner ni ändå en viss saknad efter hemlandet?
— Nej, nej.
Hon skrattade och skakade på hufvudet.
— Jag vill vara fri som himmelens fågel. Slå rot i någon liten jordfläck? Hålla fast vid den med mitt hjärta och mina känslor? Gud bevare! Det vore ju en förskräcklig andlig fångenskap.
— Som man gärna lider, fröken Verther. Olycklig den människa, som icke vill bära kärlekens bojor.
— Ni blir poetisk.
— Stanna här öfver sommaren, fröken Verther, så skola vi tillsammans se oss omkring i trakten. Här är vackert, vet ni. Kanske skall ni då förstå huru människor, som lefva hela sitt lif här, kunna varmt fästa sig såväl vid hvarandra som vid naturen.
— Öfver hela sommaren stannar jag inte. Men kanske blir jag här några dagar. Det beror på hurudan ciceron ni är.
— Skola vi redan i kväll företaga vår första utfärd?
— Hvart skulle det vara?
— Till Iloharju, tre verst härifrån. En härlig utsikt!
— Skulle vi begifva oss dit till häst eller till fots?
— Alldeles som ni behagar.
— Hör ni! Skaffa mig en sadel. Vi rida dit.
— Ja.
— Värkligen? Tror ni er här få en sadel.
— Alldeles säkert. Var fullkomligt obekymrad.
— O, det var roligt! Då skola vi rida hvarje dag, inte sant?
— Så ofta ni blott behagar.
Jag satt ett stycke ifrån dem. Antti såg ej ens åt mig. Det var som om någon velat strypa mig. Men ännu hade jag icke någon orsak till fruktan. Det var blott vanlig artighet. Ingenting annat.
Ingenting annat. Blott vanlig artighet…..
Antti hade alltid hittils blifvit ansedd för oartig. Man klandrade honom icke därför, utan skrattade blott välvilligt och skylde på hans stela natur.
Under Agnes' inflytande tinade han upp och förändrade sig fullkomligt.
Hvad mer? Det var ju alldeles naturligt. Hvarför undrade jag däröfver?
Och hvarför ogillade jag det?
Obesväradt fortsatte de sitt samtal. Jag kunde ej mera så noga följa med, ty det susade i mina öron, och mina händer darrade, så att jag hade svårt att beherska mig.
Du är då riktigt barnslig — en riktig fjolla är du, sade jag till mig själf.
Det hjälpte ej. Det susade fortfarande i öronen, och händerna darrade.
Slutligen tyktes Agnes lägga märke till mig.
— Lisi liten, du kommer naturligtvis med oss i kväll?
Jag ansträngde alla mina krafter för att få min röst att låta lugn.
— Inte kan jag rida.
Antti kom knappast ihåg mig. Han vände sig helt om emot mig.
— Det är ju sant, det. Huru göra vi med dig, Lisi?
— Jag stannar hemma.
Jag tvang med möda mitt ansikte att antaga ett leende uttryck. Märkte de huru ytterst forceradt, huru osant småleendet var?
— Nej, jag vet råd, sade Antti. Vi taga isvoschik för din räkning.
Jag kastade på honom en förvånad blick. Brydde han sig nu så litet om kostnaden, han, som eljes brukade vara så sparsam?
— Det blir utmärkt bra, utropade Agnes.
Men jag motsatte mig förslaget.
— På så lång tid kan jag omöjligen lämna barnen.
— Det lär väl vara så, sade Antti. Ledsamt nog. Men någon gång borde du dock få roa dig. Tänk om vi skulle skaffa en ställföreträdarinna.
— Det går inte. Barnen skulle inte komma till rätta med en främmande person, det vet du nog.
— Det kan väl inte hjälpas då.
Agnes kastade på mig en snabb, forskande blick, hvilken jag lugnt besvarade. Hon skulle åtminstone inte få ana till min barnsliga ängslan.
— Då måste vi väl bege oss dit på tumanhand, sade hon. Om inte någon af herrarna har lust att följa med?
Flere af dem hade lust, och ett par af de yngre togo förberedelserna på sin anpart. Där fans ju intet värdshus på Iloharju, hvarför man var tvungen att föra med sig förfriskningar. De lofvade också bestyra om hästarna och sadlarna.
Åh, de skulle gjort hvad som hälst blott för nöjet att få tillbringa en afton i sällskap med Agnes.
Man beslöt begifva sig af klockan åtta, för att hinna fram innan solnedgången. Antti och jag skildes något tidigare från sällskapet.
Jag måste genast taga barnen i min vård, kläda af dem och lägga dem till sängs. Jag gjorde det efter gammal vana, besvarade deras frågor kort, förströdt, och först sedan de flere gånger upprepat samma sak. Mera än på deras prat hörde jag på Anttis steg i rummet bredvid. Han skyndade att ömsa kostym för färden. Skulle han ens hinna eller minnas att komma och säga farväl, innan han gick?
Det gjorde han dock.
Då han kom in, satt jag på en liten pall och tvättade Lyyli, som i blotta linnet, skrattande och jollrande, låg i min famn. Jag låtsade ej se honom, kastade svampen i tvättfatet, torkade med badlakanet barnets hals och såg noga efter om icke huden inne i vecken rodnade.
— Det är ledsamt att du måste bli hemma nu, Lisi.
Antti strök mig öfver hufvudet och böjde sig öfver mig.
Jag undersökte blott Lyylis hals.
— Helt säkert hade du gärna kommit med?
— Hm —
Var inte halsen värkligen litet röd på vänstra sidan? Jag böjde hufvudet ännu djupare ned, blåste på det misstänkliga stället och torkade det ånyo.
— Hade du inte gjort det? Eller huru?
Hans hand gled under min haka, oemotståndligt böjde han mitt hufvud uppåt och såg mig i ansiktet.
Jag måste svara.
— Inte bryr jag mig om det.
— Är det riktigt sant?
Jag försökte småle. Och ännu därtill se honom i ögonen.
Han blef synbarligen lugn.
— Du är min egen, älskade hustru. Alltid öm, alltid tålig och alltid god.
Och han trykte en varm, lång, mjuk kyss på mina läppar. Mitt hjärta veknade hastigt. Jag hade svårt att hindra tårarna att stiga upp i ögonen och försökte lösgöra mig från hans omfamning.
— Lyyli, stackars liten, förkyler sig.
Men han släpte mig icke lös, innan han ytterligare kyst mig flere gånger, smekt och strukit mig öfver håret gång på gång.
Han var ovanligt öm och hjärtlig, jag veknade fullkomligt, och min bitterhet försvann. Men jag måste vända bort mitt ansikte, ty tårarna hotade hela tiden att tränga fram.
— Kanske är det hälsosammare för dig att komma tidigt i säng. Och hör du, vi rida här förbi, så du åtminstone får se oss. Passa på efter en kvart timme ungefär. — — Då borde vi helt säkert vara i rörelse.
— Ja.
— Nå, adjö då.
Ännu några kyssar, och så gick han.
Nu lät jag tårarna fritt strömma. Jag dåraktiga! Jag kunde ej förklara hvarför jag grät. Jag var egentligen icke bedröfvad numera, fruktade ingenting med afseende å Antti och skulle för ingen del velat att han blifvit borta från utfärden. Nej, jag grät blott bort min egen barnslighet.
Det kändes så lätt och bra. Lyyli skrattade och bråkade med händerna, — jag kunde icke låta bli att krama henne. Jag trykte henne mot mitt bröst, så att hon skrek till. Hur varm och mjuk hon var! Tårarna torkade i mina ögon, jag skrattade och jollrade i kapp med henne.
Jag lade henne i bädden och täkte henne. Hon var själfsvåldig, bullrade af glädje, sparkade bort täcket och sträkte upp sina små, runda fötter.
— Vill du vara stilla, din skälm, vill du vara stilla!
Och fastän jag låtsade gräla på henne, bullrade jag med och nändes icke sluta, ehuru jag fruktade att hon skulle blifva alldeles klarvaken och på hela natten icke få tag i sömnen. Men hon var så ljuflig och förtjusande söt i sitt hvita linne, den lilla bytingen, att jag omöjligen kunde låta bli att krama, kyssa och smeka henne.
På samma gång greps jag af förvåning öfver min egen dåraktighet. Var jag icke nyss alldeles utan orsak bedröfvad, förkrossad? Och dock hade jag en god och trogen man, allvarlig, pålitlig, driftig, en man som mången kunnat afundas mig. Och mina raska, trefliga barn — huru kunde jag vara så otacksam och så galen? Det skulle aldrig mera inträffa, det lofvade jag heligt mig själf.
Men kanske hade en kvart redan förflutit. Jag borde ju stå i fönstret.
— Nu sluta vi, Lyyli, du får inte skratta mera. Slut ögonen och somna.
Hon knep ihop ögonen, så att den lilla nässtumpen formligen veckades, öfverläppen drogs upp och lät fyra små pärltänder lysa fram. Jag kunde ej beherska mig, utan måste ännu engång trycka mina läppar mot den öppna munnen.
Men därefter blef jag allvarsam, täkte henne omsorgsfullt och rätade upp mig.
— Somna nu snält, mitt barn.
Hon vände sig på sida, och trykte sin kind mot dynan. Jag gick bort.
Sedan satt jag i salsfönstret och väntade på de ridande. Det räkte ej länge, innan hofslag hördes och de blefvo synliga. Sällskapet bestod af omkring tio herrar, Agnes var det enda fruntimret. Men det tyktes ingalunda bekymra henne, där hon rak och prydlig satt på hästryggen. Stolt bar hon sitt hufvud, bystens linjer uttrykte kraft och smidighet, den långa riddräkten vajade ledigt utmed hästens länd.
De stannade, sågo uppåt fönstren och upptäkte mig. Agnes kastade slängkyssar, Antti blottade sitt hufvud med låtsad högtidlighet, och äfven de andra herrarna hälsade gladt. Jag smålog, nickade lifligt tillbaka och ropade »lycka på resan». Så läto de åter hästarna trafva och försvunno snart från min åsyn.
Och jag kände ingen ledsnad, än mindre svartsjuka eller afund. Jag unnade tvärtom gärna Antti detta nöje och hoppades att han skulle ändra åsikter om Agnes samt slutligen upptäcka hennes goda sidor. Det försäkrade jag åtminstone mig själf.