KAP. XIX.
Avslöjandet.
Wolfgang märkte tydligt på Mayers nyfikna blickar, att denna önskade en förklaring, men han ansåg sig ej alls behöva giva den underordnade arbetsförmannen någon sådan.
Han frågade kort och gott efter doktor Martini och herr Cramer.
— Ack, svarade herr Mayer, en förfärlig olycka har hänt, herr löjtnant — och så berättade han den sorgliga olyckshändelsen.
— Det var förskräckligt, tyckte Wolfgang. Och det just i dag, då jag hade anmält min ankomst och Martini till mig skulle överlämna det av mig beställda arbetet, den underbara spegeln. — Men hur är det? tillade han frågande, har doktorn inställt spegeln på Mars?
— Ja, herr löjtnant.
— Jag gav honom order om, att låta maskineriet verka så, att spegeln alltid stod riktigt inställd. Är detta gjort?
— Ja, herr löjtnant.
— Då kan jag alltså nu strax stiga upp för att se ned i spegeln? 141
— Ja, herr löjtnant, när ni behagar. Men hur skall det göras med anmälan av de bägge förolyckade?
— Det styr jag om, Mayer. Nu får ni bjuda mig på litet varmt té, och så begiver jag mig upp i luften. För vilken höjd var er ballong captif inställd?
— På 260 meter, herr löjtnant.
— Gott, Mayer, svarade Wolfgang. Han drack sitt té i gästrummet en trappa upp på kontoret, men var nervös och otålig — intet att undra på, då han om få minuter skulle stå vid sitt mål.
Vad som spelade största rollen för Wolfgang var måhända ej så mycket varken pengarne, han skulle rädda, eller äran av den upptäckt han nu kände sig säker om, att han skulle göra, som fastmer, hur han, sedan han väl lyckats, skulle rädda Simon Levison ut ur affären, ty han antog, att ett närmande till Elli aldrig skulle kunna tänkas, innan morbrodern vore helt och hållet rentvådd från denna historia. På detta spekulerade Wolfgang beständigt, ty hans kärlek till Elli hade nu vuxit till en hel livsfråga för honom.
Han besteg åter Svanen.
I cirklar höjde den sig över Salpisoön, högre och högre klättrade det smäckra aeroplanet på luftens osynliga spiraltrappa. 142
Nu visade höjdmätaren jämt 260 meters höjd över spegelns yta.
Han blickade nedåt.
Absolut intet att se.
Han kretsade på, samma höjd i åttor, i små cirklar, i S-slingor — fortfarande intet.
Han började ana, att aeroplanet möjligen susade allt för fort fram för att kunna uppfatta bilden — då, — med ens framträdde Mars tydligen och stor i spegeln.
Få ögonblick varade synen.
Men för Wolfgang var den tillräckligt tydlig.
Mars utbredde sig för honom som en stor — isöken, fullständigt liknande de jordiska polartrakterna. Och upp ur denna yta skuro sig långa bergskedjor igenom. När snön och isen smälte på dessas sidor, blevo de snöbara och framträdde som långa, mörka streck och linjer mot den ljusare, underliggande grunden.
Så enkel var den invecklade Marsgåtan — så ohyggligt enkel.[A]
De löjliga »kanalerna», som påstodos vara marsbors verk, existerade ej alls — det är märkvärdigt, vad forskarna genast begåva väsen med utmärkta egenskaper, bara de behöva dem, för att en fånig teori skall bevisas. Som nu dessa kanaler på Mars: Deras bredd uppgår på sina ställen till samma bredd som Gottland. Snö, som smälter på en bergssluttning, kan naturligtvis med lätthet efterlämna sådana stora fläckar — men grävningar av marsbor!
Och Wolfgang såg även, hur de dubbla kanalerna uppstodo.
Helt enkelt därigenom, att bägge sluttningarne av ett berg, vars topp var betäckt med evig snö, smälte och blevo bara och mörka.
— Sanningen är alltid enkel, sade Wolfgang, omedvetet citerande Lionardo da Vincis bevingade ord.
Flera gånger den natten såg Wolfgang Mars’ yta i den underbara spegeln och fram på, morgonen slog han sig ned på kontoret för att skriva det uppseendeväckande telegrammet till tidningarna världen runt.
Han hade äntligen funnit sättet att ej skada Ellis morbror. —
Denna enkla teori om de krångliga marskanalerna framställdes redan för många år sedan av författaren i utländska tidningar, och i svenska avisor har den exempelvis relaterats i »Aftonbladet» för den 18 maj 1913. För den, som önskar närmare göra sig bekant med teorien, hänvisas till sistnämnda.
Förf. anm.