KAP. XVII.
Explosionen.
Så hörde Wolfgang Schnitler intet mera.
Han löste av sig telefonen och ställde den lilla apparaten på sitt skrivbord.
Han befann sig i ett tillstånd av nervös överretning — nästa molnfria natt skulle avgöra hans öde — ty det var ju klart — den som först komme till världspressen med lösningen av Marsgåtan, blev ju vinnaren, om teorien bevisades att ej vara teori, utan den rena och oförfalskade sanningen.
Hans maskin, »Svanen» låg alltid redo, det var ett ögonblicks verk att sätta den i gång.
Han såg på himlen — tunga moln — a — nu — just nu sken solen i genom — nu måtte de två i ballongen hava en underbar syn — han fick nästan lust att hasta ned till strandhangaren och taga en liten tripp med Svanen.
Länge såg han ut över de solglittrande böljorna — men så återkom hans nervositet med fördubblad styrka. 134
Vad bleve det månne nu till natten. Ja, det såg hotande ut — troligtvis ej vidare lovande.
Nu — nu — bröt solen åter genom molnen — då — vad var det?
En knall som av en avlägsen åska — den kom från telefonen på bordet.
Något hade hänt på Salpiso, något fruktansvärt — ännu skrällde telefonen — en explosion? Men av vad och huru.
Nu hade telefonens mullrande dött bort. Han grep den med feberaktig iver — nyfiken lyssnade han — äntligen efter tio minuter, vilka varit som timmar för honom, som väntade, bröts tystnaden — kontorsdörren öppnades och en stämma talade.
Det var varken Martinis eller Cramers.
Men Wolfgang igenkände den. Det var doktorns arbetsförman, tysken Mayer, som talade.
— Herre Gud, en sådan olycka, Herre Gud, vad skall jag göra?
Och så hördes en annan röst:
— Meddela pressen det skedda.
— Meddela pressen? Ja, det förstås — men allt detta är ju hemligt. Doktorn har min ed på att icke med ett ord röja spegelns existens.
— Ja, men något måste göras. Låt oss i alla 135 fall uppsätta en berättelse över händelsen, så är då det gjort.
Och Wolfgang förstod av den uppståndna tystnaden, att Mayer gjorde sig i ordning till att skriva.
Af de bägge männens resonemang framgick, att Cramer och doktor Martini uppstigit med ballongen så högt dennes tross tillät. Himlen hade varit överskyad. De hade förblivit där uppe i fem à sex minuter. Då sken solen helt plötsligt fram genom molnen. Solstrålarne föllo på den underbara spegelns konkava och starkt speglande yta — solstrålarne koncentrerades till en strålbunt, ty en konkav spegel verkar precis som en lins — medan linsen släpper igenom sig ett koncentrerat strålknippe, så kastar den konkava spegeln strålbunten tillbaka — denna glödheta strålkaskad träffade ballongen, som just i detta ögonblick befann sig mitt i brännpunkten. De samlade solstrålarne genomträngde inom en sekund ballongens sidenöverdrag och en oerhört kraftig explosion följde. Intet av ballongen föll till jorden — intet av de bägge männen syntes till — en lätt bris förde ett moln med sig ut över havet.