I.
Klockan i hörnet slog tolf slag, medan lodet hasade tungt mot fodralet, och kedjan gaf ett rostigt gnäll i verket. Genom något fel i det senare kommo ljuden med olika fart, först ramlande muntert nog på hvarann, men så med tveksamma uppehåll, som om de hade svårt att skiljas från det ljufva nuet och bringa in en oviss framtid.
För oss, som lyssna till klangen i fantasien, har den en egen ton. Där är ett haf af tystnad emellan, och ringarna breda sig i det stilla så ostörda af all annan rörelse, som om det varit något särskildt märkvärdigt med de sekunder, hvari tiden just då drog sitt rastlösa andedrag.
För de närvarande hade de ingenting sällsamt alls, utan voro blott en flyende del af våren i nådens år 1793, en vår, sent kommen och fort förrunnen som alla andra. Tänkte man någonting alls vid det störande bullret, så var det förvåning, att en klocka gick i ett dylikt näste, och ett trotsigt medvetande, att om det var för att mana gäster på dörren, så var syftet åtminstone för den natten och det sällskapet förfeladt.
Sällskapet var icke af bästa sort, stället icke heller. Men efter det sista slaget just förklingar, vilja vi hänga oss fast därvid, innan det är för sent, och dyka in i det längst förflutna och se oss omkring och göra oss hemmastadda där. Ty människor äro dock alltid människor, och behöfva just icke ömsesidig högaktning som förutsättning för ömsesidigt intresse, helst på så långt afstånd i tid.
Rummet var lågt med nedsotadt tak och bjälkar som hängde svankryggigt. Grofva och bruna bord och bänkar, det var hela möbleringen, jämte ett par bruna skåp med utsuddade rosor på och den redan nämnda klockan, en gång prydd på samma sätt. På väggen bredvid hängde en gammal luta, hvars pärlemorornament ensamt glimmade i allt det färglösa, som några fiskfjäll i ett nät. För fönstren sutto tillskrufvade luckor, och genom de runda hålen tittade idel svart tomhet.
Det gjorde också detsamma, ty därinne behöfde man för sin trefnad ingenting af yttervärlden och ingenting för ögat. Man redde sig ändå.
På midtelbordet bland flaskor och krus, glas och tenntallrikar, rykte fyra talgljus, som tycktes ha böjt både lågan och veken för draget af våldsamma skrattsalfvor och dröpo och dräglade sitt dropp till skäggiga och förkomna fysionomier, af någon likhet med de orakade, talgiga och rödögda ansiktena omkring dem. I en krets bakom strök, i en behaglig kontrast mot glädjen, den bekymrade och sömniga krögarmor och suckade och tänkte på sin säng och gned händernas yttersidor i förlägenhet och vaktade på order. Men bakom henne fyllde skuggorna i den tobakstäta luften rummets öfriga rymd och smälte på väggarna tillsammans med fläckar af nötning och smuts, så att det var, som om där funnits en ansenlig hop af dimlika väsen, ehuru den blott i första ringen tog helt kroppslig form.
Där var det inte fler än sju.
Johan Labbart, afskedad lektor i Hernösand, numera privatman — och helst så privat som möjligt — i den obskyra staden Sundsvall, var den till ålder och ställning mest framskjutne. Det förra visade sig i den hårpiska han bar, grå utan puder, öfvergående till grönska af fett och vanvårdnad liksom hans bruna rock, det senare i sättet hvarpå han bar den, som en motvikt mot den muntra och öfverlägsna uppnäsan, rätt ut som pipen på en tekanna. Han lifnärde sig på skulder och där dessa, utan hans eget åtgörande, sveko, på lektioner med köpmanssöner, dem han undervisade i främmande språk och genom sitt afskräckande exempel i försiktig och laglydig lefnadskonst.
Herman Feltstjerna, en fänrik som aldrig sett krig och en äkta man som aldrig sett fred, tillräknade sig själf platsen närmast efter honom, men lämnades af andra just ingen plats alls. Hans röst lät som kastad tillbaka ur en sprucken kruka, och hans vänner påstodo, att den gjorde så med förnuftigt skäl, och att det var det enda förnuftiga med honom. Fiender hade han inga — det var hans öde — men hans klandrare, hvilka voro alla de som användt honom i hans verkliga lifskall, landtmäteri, vidhöllo, att den räta linjen för honom var ett i alla afseenden ofattbart begrepp.
Hagdin och Willing, tvenne handelsbokhållare, bildade den egentliga medelklassen i sällskapet. Där var också öfver dem något uttryckslöst, som om de bakats — af samma deg — och vid jäsningen förlorat sin fysionomi. Det var folk som tänkte på order och läto bli på eget bevåg, spisade sina ärter och drömde om fläsk till dem. Roligt hade de icke haft, men aldrig reflekterat öfver orsaken. Som det var lika litet ondt som något annat i dem, passade de att fullständiga hvilket sällskap som helst och ansågos väsentligt bidraga till nöjet.
Lutad emot dem, som om han uppmärksamt lyssnade på dem, satt Niklas Lanthén. Det var emellertid bara en synvilla, som icke ens länge kunde smickra föremålen själfva, ty de visste så godt som andra, att han alltid satt och måste sitta så, böjd åt vänster. På högra sidan af halsen hade han nämligen ett så kalladt flenhus, jättestort och täckt af svart taft. Det var det mesta han egentligen bragt det till i lifvet, trots god vilja att komma sig fram, god flit som kopparslagaremästare och inga skrupler. Man tillskref detta hans yrkesmässiga lomhördhet och hans otur, som gjorde att han alltid instämde på orätt ställe och var ett offer för slumpen. Till och med hans sömn stördes af kroppslytet, ty det föreföll honom, att han i bädden låg bredvid sitt förfelade jag, och hans dröm tog formen af afundsjuka fantasier öfver hur mycket andra hade.
Nedanför dem alla satt en man af obestämd ålder, vid namn Jonas Pihl. Namnet var det enda säkra med honom, ty annars var där idel gåtor. Han tycktes icke veta dem själf, och som han icke var från trakten, hade han heller ingen att fråga. Att han en gång ägt något, ansågs sannolikt på grund af hans vana att dra fickan ut och in och stirra på dess tomhet, men hvad han ägt, om det varit en gård, en häst eller en tobakspipa, det var alldeles ovisst. Att han gjort något galet på ett eller annat sätt, det kunde hvem som helst se. Han hade ett kainsmärke intryckt, icke i pannan, där det knappt skulle ha funnits plats för det, men någonstans på ryggen, och dess befintlighet yppade sig i alla hans rörelser, hvilka för resten icke voro många. Han hade dykt upp i staden under krigsåren, satt sig på en varupacke vid hamnen och blifvit kvar. Det var nu hans yrke att sitta och vakta, gå ärenden, skrifva på diktamen en förträfflig stil — läsa tycktes han däremot ha glömt — samt sofva i kyrkan. Det sista gaf honom anseende af att vara en man, mot hvilken det förbrutits mer än han själf orsakat, och så kunde han uppehålla lifvet och klä sig tämligen anständigt i aflagda kläder. Som han regelmässigt söp sig dödfull vid tillfälle, hade man sympati för honom som en trots allt dunkel ärlig karl och bjöd honom gärna, ehuru icke i familj.
Det var sällskapet; alla mer och mindre skeppsbrutna, frestade de sin tillvaro på de magra smulorna från öfverflödets bord i den lilla kuststaden, som i sin ordning lefde ett allt annat än sorgfritt lif på landet bakom, täta skogar med föga folk, karga förhållanden och lång sömn i vinteridet. För tillfället skulle de dock icke ha bytt ut sin plats mot någon annan, ty om taket var lågt, så var glädjen bara desto närmare, och bordet med våtvaror, skorpor och kringlor, tobakskarduser och snusstrutar skulle godt ha räckt till för dubbelt så många.
Den de hade att tacka för allt detta, värden för kvällen, kungen för nuet och en obestämd tid framåt, skilde sig från sina gäster icke så mycket till det yttre, som med höga stöflar, grof rock och grofva lemmar var rustikt nog, men desto mer till hållning och uttryck. Han ensam bar i sitt väsen något obeskrifligt som angaf, att han var en karl med resurser, om icke i fickan, så i bröstet och hufvudet, hvilket är bättre. Han njöt som de andra af stundens sorglöshet, men för honom var den icke en lotterivinst, utan räntan på ett säkert kapital. Han var den ende i sällskapet som var nyrakad och slät — af respekt mot sig själf — och hans breda haka och skarpt tecknade munparti lyste nu i medveten värdighet i kapp med hans kvicka och förslagna ögon. Ansiktet, med stora och kraftiga drag, var en begåfvad bondes, men hans later och rörelser tydde på en man som sett sig om i världen. Hade det icke alltid varit från den bästa sidan, så var felet hvarken hans eller världens, utan af tillfällig art, och hade han fallit sju resor, som nog var möjligt, så hade det varit på fötterna liksom katten. Han hette Magnus Huss och var född i Boda by uppåt älfven, i små förhållanden, dem han tidigt försökt göra ansenligare. Så tillvida hade han också lyckats, att han ständigt skapat allt större hvirflar omkring sig; det hade varit hans lifselement som en simmande själhunds. Ur den sista hade han just dykt upp, ännu våt, glansig och munter af badet.
Det var ett handelsfallissement, förbundet med vådeld, men för öfrigt just inga poster på kreditsidan. Sina ovänners förhoppningar hade han dock kommit på skam och redt ifrån sig ansvar och borgenärer med en född segrares muntra behag. Vid nära fyrtio år stod han nu lika fattig, som han inträdt i det merkantila lifvet, hvilket var mycket, men lika rik också, hvilket var vida mer. Världen låg honom nu lika öppen att gå tillbaka in i som nyss för att gå ut, och hade han hittills intet annat vunnit än namnet »Vild-Hussen», så var heller ingenting förloradt. Benämningen tydde icke på några hans lynnes oarter, utan blott häpnaden, som hans syn på tillvaron och dess möjligheter väckt hos sinnen, hvilka fattade den förra som ett ärfdt klädesplagg, och de senare som utsikt att runda ut det med långsamt förvärfvad, men solid fetma.
Vild-Hussen stod upp med ett glas i hand och hällde rödt vin i glaset. Medan han med en åtbörd bjöd tystnad, bet han af och förtärde en half kringla, och själfva krögarmor, som nu hoppades, att man skulle ha vett att ge sig af, imponerades af hans hållning och samlade sig till högtidlig uppmärksamhet liksom i kyrkan. Bakifrån kunde man icke se den uppsluppenhet som lekte i hans ögonvrår och mungipor.
»Mina herrar,» började han värdigt, »hjärtans vänner, det gör mig ondt om er. Roligt har ni haft, men inte har jag talt om hvarför, och inte ens hvad det är vi dricka. Fyll i glasen, lyft dem till ögat, och säg mig hvad ni ser!»
De gjorde så och stirrade på de mörka kuporna med ett plötsligt vemod, som om de först nu fattat allt godts förgänglighet, men också med en orolig känsla i svalget, ty man kunde vara beredd på hvad puts som helst.
Spegelbilderna återgåfvo blott deras ansikten med breda munnar och förskönade drag — de hade ingenting att svara.
Vild-Hussen lugnade genast deras närmaste farhågor.
»Vin är det nog, men ser ingen något mera? Herr lektor, en prästkappa, som aldrig kunde ha kommit på värdigare skuldror, har kära bror för länge sen supit upp, men nu är det min blommiga nattrock. Rak i ryggen, Feltstjerna, för där sitter nu en eldgaffel med diverse annat, som borgenärerna föraktat! Hagdin och Willing ha snusat upp min rödrandiga katt utan att nysa, och Lanthén håller på att svälja ett brunt klädskåp som ansågs väggfast och på slutet var tomt. Jonas Pihl bolmar och drömmer, men inte om att en blifvande rådmansstol gått upp i rök. Det gör också detsamma. Skål, hjärtans vänner!»
Med undantag af Labbart förstod ingen riktigt, men de lydde honom ändå. Lektorn, som älskade att höja stämningen med personliga skämt, fann det vara tid att skingra grubblet med ett par sådana.
»Skönt för fänriken att slippa eldgaffeln mot hufvudet,» inföll han. »Bror misstar sig om skåpet, det är redan på väg ner, det syns på halsen.» Och han kunde icke neka sig att sjunga första strofen af en smädevisa mot kopparslagaren, hvars lifssträfvan han ägnade ett upplyst och godmodigt förakt:
»Lanthén, Lanthén,
han skrapa’ med de tunna ben,
han böjde djupt på nacken
för gård och grund och stenhus,
men hur han kröp och lockade,
och log och ljög och bockade,
blef tacken
ett flenhus.»
»Bror gör annorlunda, bror ger tusan i stenhuset. Det är rätt, allt på bordet, table rase! Men tänker du på att lämna oss? Det ser så ut.»
Och inför förvåningen vid denna nya tanke aktade ingen på de båda kränktas förtrytelse, hvarken Feltstjernas bredaxlade manlighet eller den andres kopparröda ansikte, som bredvid komplementet liknade en sol, hotad af totalförmörkelse. De glömde den också strax själfva, ty Vild-Hussen svarade, som om det gällt den enklaste sak:
»Så är det. Som bror ser, allt hvad jag äger är på detta bord, men om herrarna i sinom tid ramla under det, så är det där det ligger. Stor sak! Direkt härifrån far jag min väg, jag skuddar Sundsvalls stoft af fötterna på samma gång jag sköljer dess damm ur halsen.»
Detta lät ju lustigt nog, men som skämt var det för dristigt, som allvar för svindlande. Alla visste hvad det betydde att öfverge sitt hörn, där man var känd om också icke högaktad, där själfva den hund som skällde på en var bekant och inte bet, om man bara stod stilla. Där man var skrifven i kyrkboken och dymedels hade fått ett slags rättighet att vara till. Ge sig ut, där platserna voro upptagna, öfvertyga folk, att de skulle maka åt sig, hvem gjorde sådant onödd, och hvem lyckades? Jonas Pihl letade i sitt grumliga hufvud efter något dylikt minne, men utan visshet om hur det hade gått och med farhågor för det värsta.
»Bror skämtar,» sade de, »bror fördärfvar nöjet. Tala allvar!»
»Mycket gärna, om det skall göra det muntrare. Här är för smått för mig, jag tröttar ut ögon och fingernypor. Man knåpar och kretar på några stockar och bygger en båt och bränner tjära och rullar tunnorna i båten och litet plank ofvanpå och sist sig själf. Det blir en daler då och då, och så en silfversked, och den hänger man i skåpet och låser det. Man kommer ingen vart. Och så ligger hela landet tjockt af skog bakom, och älfvarna gå nästan tomma. Kom det fart i det där, och skogen fick resa, kunde man lägga en blank silfverslant på hvar stubbe, och alla skulle rulla hit ned. Skulle ni inte då ha lust att slå trissa, hva? Pass på bara om en tid! Jag ger mig dit upp och sätter i gång.»
»Hur sa bror? Uppåt landet! Nu skämtar du igen, Vild-Hussen.» Och förtjusta att få komma ifrån tråkiga och besvärliga tankar, efter man nu var tillkallad för att ha roligt, lutade de sig tillsammans i larm och skratt. Krögarmor, som insåg det hopplösa i sin väntan, fattade sitt beslut, smög in i rummet bredvid och gick till sängs, öfverlämnande åt försynen att rädda huset från eld och brand.
Men Vild-Hussen fortfor att tala, likt en man som lägger fram sin älsklingsidé och vet hvad den är värd. Hans ögon lyste, och hans tonfall förstorade hvart ord, som om han berättat en saga.
»Uppför Indalen, ett par mil från min hemtrakt, ligger ett kuriöst ställe, som heter Gedungsen. Det är som en låst dörr, och den som inte har nyckel kommer inte in. Nedanför ända till hafvet är bra nog bygd, en gård här och en lada där och skog förstås öfverallt. Men där är ingenting att göra i stort, andra har redan bitit sig fast och sågar litet och flottar litet, och där man sitter sitter man. Ofvanför Gedungsen, där är ett land! Stora skogar, som ingen har rört, timmerträd, som inte famnas af två karlar, berg och sjöar och forsar, milar mellan skorstensrökarna och milar igen, så långt en sate kan vandra med sex par näfverskor. Allt är låst af den dörren, och hör den till, som kan slå upp den på vid gafvel. För Gedungsen, ser ni, är en fors, men inte en vanlig fors. Laxen går inte uppför, om han så arbetar sig smal som en knif, han får inte hufvudet igenom. Nedför kommer ingenting, ja, fort nog kommer det i väg, men aldrig fram. Den gröfsta stock bryts sönder som vass i vårisen, späntas till stickor eller svarfvas till gryn. Bönderna ha funderat öfver detta i många herrans år. Kunde vi få litet förbi, ha de tänkt, så kunde det bli pengar af, kunde vi bara göra en ränna bredvid . . . Men intill forsen är berg och bredvid en hög sandrem med skog på. De hämtade dit en klok man, magister Stenius, och han mätte och räknade ut, hur mycket dagsverken det skulle ta att göra den där lilla rännan genom remmen. Så gräfde de och så hvilade de sig, och allt som de gräfde, rasade det efter dem. Så läto de bli. Det där fick jag höra om och for dit i höstas. Jag såg genast hur det hängde ihop. Ge mig hundra riksdaler, så trollar jag åt er, sa jag. Hur skulle det gå till? Det är min hemlighet. Den som arbetar bara med armarna och inte med hufvudet, kommer inte långt. Ser ni, jag tänker låta vattnet själft göra rännan, men det behöll jag för mig så länge. Spottpriset lockade, hundra riksdaler kunde man ju våga, alltså prutade man på summan. Då var jag bestämd. Det ingaf förtroende, och så slog man till om försöket. Var priset löjligt lågt, så tänker jag ta ut resten efteråt på ett eller annat sätt. Den som har nyckeln till ett rum, han lär väl vara den som styr och ställer i det. Förstår ni nu, hvad jag skall göra i skogarna?»
De förstodo det någotsånär, men tanken på att man kunde söka något hos bönderna föreföll dem obeskrifligt lustig.
»Bönder är ett satpack,» sade Labbart och blef dyster mot minnet af gamla oförrätter. »Jag varnar dig, det är ingen trohet i dem. När man spann sina intriger mot mig, svarade jag, att det var predikantens ensak, om han stod full på predikstolen, efter det icke alls hindrade honom att vinna bondsjälar för Gud. Hade jag inte rätt? Då reste de borst mot mig, de djuren. Och klockaren, också en bonde, klagade öfver, att han kom underst i trappan ibland. Var det inte hans plats, anvisad af naturen själf, skulle jag inte ha stött mig värre annars? Men jag fick gå ifrån prebendet och alltihop. Nå, sedan har jag då bara umgåtts med folk och är åtminstone nöjd åt det.»
»Naturligtvis hade bror rätt. Nu skall jag ta revansch för bror. Tror ni den som kommer till rätta med Gedungsfallet, blir ängslig för några bönder? Var lugna för mig! I en liten båt far jag härifrån, så att ingen af borgenärerna vet af det, i fyrspänd vagn vänder jag om en gång rätt snart. Då skall jag säga ett par ord till mina ovänner, men vännerna skall inte bli lottlösa. Lanthén skall få göra brännvinspannor, sådant behöfs, Feltstjerna skall få mäta så snedt han vill, bara det sker till min favör, alla skall få sitt. Skål för den dagen!»
Det var lätt att väcka hänförelse med sådana löften. Ett bräddadt glas på köpet, och alla trodde så visst som han själf på framtiden, efter den verkligen behöfde lifvas upp. Endast Jonas Pihl, som kanske redan fått för mycket, satt dyster och grubblande, måhända öfver bönderna, men utan att riktigt veta det själf. Labbart reste sig.
»Du är en stor man, Måns Huss,» sade han högtidligt. »När jag skådar tillbaka öfver historien, finner jag bara en att sätta vid sidan af dig. Det är Kristoffer Kolumbus. Från Palos hamn i Andalusien drog han ut med tre karaveller och sökte en gammal värld och fann en ny. Du sätter dig i en liten båt och söker, dristigare än han, en ny värld med detsamma. Måtte det inte bli den gamla du finner! Sedan knackade han ett ägg med lilländan i bordet, och det stod, till häpnad för alla som sågo det. Kanske vore det säkrast för dig att börja med ägget.»
Vild-Hussen blef så pass ond, som hans godlynthet och segervisshet tilläto det.
»Jag skall knacka bror med tjockändan i bordet,» svarade han, »jag skall visa, att alla hufvud i denna stad är sköra som ägg och knappt har bättre stoff i sig. Jag har inte talat om allt, men håll öronen öppna, när vårfloden kommer om ett år, så kanske det hörs något ända hit.»
Han höll inne, som om han yppat för mycket af sina tankar, men efter en blick rundt sällskapet och en vuxens leende mot sömniga barn, släppte han sig lös, och hans ord klungo af allvar.
»Det kan behöfvas, att man blir väckt. Hvarför sitter ni här och festar på en bankruttörs sista smulor, hvarför står jag som värd? Vi har varit dumma, alla människor är dumma. Ingen gör klart för sig, hvad det gäller. Man är sig själf närmast, det har man nog vetat, men man har inte haft mod att vilja sig tillräckligt väl. Därför står man med hål på armbågarna, fast man inga har knuffat undan, och bockar — kära bror hit och kära bror dit — och skrapar sig baklänges ut i kölden. Nu är jag trött på det, nu har jag lekt nog. Nu kommer det en tid, då man slår och trampar sig fram. De som makten har, de har skrattat åt oss ända till nu, men nu skrattar de inte. I Frankrike har man nackat en kung och sett, hvad hans hufvud var värdt. De har sjunkit i pris öfver allt, men de goda hufvuna har stigit. Nu kommer det en tid, då den kloke blir klokare, och den dumme skall borsta hans skor. Alla frukter skakas af träden, och den som inte får några med, har sig själf att skylla, ingen vill heller höra på hans gnäll. Det där har fallit mig in, när jag stått för rådsturätten och sett andra sitta. Nu tänker jag handla därefter, jag vet hvad jag vill och börjar på att gissa mig till hvad jag kan.»
Hela sällskapet satt tyst och förstämdt. Skulle detta vara att ha roligt? Visst hade de alltid känt med sig, att de icke voro precis af prima klass, men så förkomna som nu, hade de aldrig föreställt sig vara. Och Vild-Hussen växte i deras ögon i dankarnas sken och blef till något, som de icke kunde fatta. Detta prat om den nya tiden — underlig var den äfven i de osammanhängande rykten som nådde dem, och oroligt nog såg det ut nere i Europa. Men att det skulle vara detta! Visste Hussen mer än andra, eller var han bara förryckt, som folk brukat tro?
Men Labbart, som fortfarande ägde ett klart hufvud och förr haft både idéer och annat som ger människovärde, grubblade djupast. Han kom ihåg, att också han brukat tala om nya tider, men i en helt annan ton och med en massa vackert tillbehör, förnuft, rättvisa, broderskap — fortfarande med undantag för bönder och klockare — och det tusenåriga riket. Sedan hade han tappat bort det mesta i lättsinne och svir, men anno åttionio brukade det ännu lysa fram för honom, när ruset blef sentimentalt. Nu stirrade han mot de runda fönsterhålen och undrade, om det var månen som tittade in i dem, och om han redan såg dubbelt. Hur därmed måtte förhålla sig, något slags ljus var det i alla fall, natten var öfver, festen var snart förbi, och han frös.
Vild-Hussen såg också ditåt och hade samma tankar.
»Muntra då upp er, god’ vänner,» ropade han. »Det här är ju, som om jag fore bort för alltid. Jag kommer ju igen till er, med mera i fickorna och lika mycket i hjärtat. Då skall ni få se på! Jag står vid alla löften, sådan har jag alltid varit. Finns det ingenting i buteljerna längre, och hvar är den satans gumman? Sofver hon! Jag skall lära folk att sofva!»
Och han sprang till dörren och ropade ut henne. Hon var i blotta linnet, yrvaken och harmsen, gäspande som om hon haft åratals dvala att skaka bort. Den synen satte fart i alla, hvart oangenämt minne var försvunnet, och man hade det muntrare än någonsin förut.
Vild-Hussen gick till fönsterna och slängde upp luckorna. En kylig dager föll in och en underlig stillhet från den sofvande staden.
»Det är tid för mig att bryta upp,» sade han. »Bara en skål ännu!»
Det kunde inte vara möjligt. »Hjärtebror, en liten stund ännu! Vi ha haft så roligt. Det där kan inte vara solen, det är ju blåaktigt som om natten ännu.»
Men han blåste ut ljusen, och då sågo de alla med vemod, att ett lugnt och klart sken strömmade fram, och tiden rann förbi dem, och hvad den tog med sig var oåterkalleligt och muntrare och vackrare än allt som skulle komma. Krogrummet tog sig fult och armt ut med bara lutans pärlemor glimmande på väggen, och krögarmors linne var grått och otrefligt. Jonas Pihl gled från stolen ned i golfvet för att i drömmen söka fortsättning på trefnaden och skydd från allt det andra. Men Vild-Hussen stod trygg och leende och segerviss som hela tiden med förslaget lysande ögon och bred mun. Man såg på honom, och allt nattens prat tog lif igen i de omtöcknade hjärnorna.
Labbart sprang fram till fönstret med lyft glas, skugglik i det ännu svaga morgonljuset. »En afskedsskål då,» ropade han, »och lycka på färden. Du drar ut på ditt äfventyr, bror Huss, inte förstod jag riktigt hvad du vill, men ett kan du ha rätt i. Här ser förbannadt ut. Det kan vara bra nog ändå, man kan lefva och vara människa, helst i godt sällskap, med god traktering. Du har gifvit båda delarna och skall ha tack för en oförgätlig natt. Fångar du lyckan, så håll den fast, jag säger bara det, men jag vet hvad jag talar om. Nu följa vi dig på vägen, men det skall vara med musik. Starka hjärtan, bröder, allt är förgängligt!»
Därmed tömde han glaset, tog lutan från väggen och började stämma de strängar som funnos kvar på den, medan hurraropen ännu ljödo.
Vild-Hussen ruskade i Jonas Pihl för att säga farväl. Den druckne blickade upp mot honom, dyster och ovillig att bli störd.
»Jag låg och tänkte,» sade han, »jag var inte här. Jag var hemma och hade det godt. Du skulle låtit mig vara i fred.»
»Se så Jonas, jag reser. Farväl och på återseende!»
»Som du vill. På återseende då!» Och han sjönk tillbaka till sin dröm och sina minnen, där han hade sin lycka.
Men de andra stodo färdiga att följa på väg, raka, uppsträckta och högtidliga, som om det gällt något slags festlig procession. Labbart spelade på den gamla lutan en munter melodi, och tonerna sprungo fram lika nya och lätta som när de första gången gåfvo uttryck åt sällskaplig glädje och godt kamratskap i ett obekymradt lag. När han kom till tröskeln, stämde han upp med sin hesa tenor, den strof han först fick fatt på ur sitt rika förråd:
Si, natten är förliden,
en dallring genom rymden far!
Hvem vet hvad håfvor tiden
just nu i nypan för oss spar?
Sanden rinner.
Snart är timglashalfvan full.
Törsten brinner,
som girigbukens blick mot gull,
men svalkan oss hinner
med trenne skoflar mull.
Så bar det ut i den sofvande staden, och stegen trampade taktfast genom stillheten.
Ingen tänkte på att det var en flyende man följde, ty nu besjälade hans öfvermodiga visshet allesammans; man följde segraren som skulle göra stora ting, och det var Vild-Hussens nya tid, man ringde in med de sirliga och muntra ljuden af den gamlas musik. Förbi låga stugor gick man och lutande plank, där rönnar stodo som parkträd innanför och öppnade knopparna som små valna fingrar i kylan. Öfver trånga och gropiga gator drog man fram i gryningsljus, som blef allt gråare och nyktrare af tätnande moln. Det tänkte man icke på, man bar på äfventyrarens lycka, och man bar den högt öfver allt det vana och tarfliga omkring sig.
Man nådde båten och ruskade lif i roddarna, som somnat och frusit, och så tog man farväl af sin käre broder och gynnare, som såg tillbaka på alltihop med ett leende af förnöjelse, att ett tämligen eländigt kapitel af hans lif var slut, och ett nytt och bättre skulle börja.