VI.
En kväll, när Vild-Hussen for hem sent från något bestyr uppåt bygden, fick han se en båt på sjön med ett par i, greps af nyfikenhet att veta, hvilka det var, rodde försiktigt närmare och spejade likt en jägare som söker sig inom skotthåll. När han kände igen personerna, var det som om bössan gått af och träffat honom själf, och han blef så förvånad, som en erfaren man kan bli det. Han hvisslade till, höll in årorna och satte sig tillrätta att tänka.
Det var då alldeles som förgjordt för honom här uppa. När helst han var säker på någonting, var det just det som svek. Nu steg vattnet hvar dag i sjön och var redan högt uppe i rännan, tre år af det mödosammaste arbete och olidlig väntan lofvade att ge sin skörd. Så kom det här! Denna nya plan, först tillkommen på lek, hade ombildats i hans fantasi till en hufvudsak; blef den förfelad, var det icke mycket med det hela, ingen böna i gröten, ingenting roligt längre. Det var hörnstenen till hela hans framtidsbyggnad. Skulle nu en annan komma och nappa bort den för honom, det vore ett alltför dåligt exempel! Han öfverlade i första häftigheten, om han skulle ränna deras båt i sank, låta den okynniga valpen dra försorg om sig själf och framföra sitt ärende direkt till flickan. Eller vända om till prästgården, väcka upp herr Daniel med ett rop, att elden var lös, och fria genom fönstret. Båda förslagen voro tilltalande och svarade väl mot hans föreställning, om hur dylika delikata ting borde skötas, men vid närmare eftertanke, fann han dem öfverdrifvet våldsamma. Faran var icke så stor, han kände den unge mannen.
Han hade talat med honom och herr Daniel flere gånger, och under den respekt, han skänkte deras högre värdighet, föraktade han dem ohöljdt personligen. Hvad var det för folk? Där satt den gamla och stirrade med förlästa barnaögon mot det förflutna och talade om, hur det borde ha varit, och den unga pratade sig varm om framtiden, och öfverlade om, hur den skulle bli, och sådant kunde de disputera rätt hetsigt och länge om och bli goda vänner igen, medan maten hade kallnat. Ingenting förstodo de, om hur brådt det gällde att gripa sig något an, för att det skulle bli gjordt.
Han kunde lugnt vänta till morgondagen, ty den token skulle icke tänka på annat än prata under tiden, och mer eller mindre af den varan spelade ingen roll. Han ropade några skämtsamma ord åt dem, som de strax glömde bort, och satte fart på båten för att hinna hem och sofva.
Emellertid blef de ungas sammanvaro, genom att på detta sätt röjas för en främmande, också förändrad för dem själfva. Förut hade den knappt haft att göra med verkligheten, utan varit en värld för sig själf, så fullkomligt lugn och lycklig, som annars bara minnet är det, då tråden mot det ovissa är afklippt. Nu stod framtiden där, i och med att en annans tanke sysslat med dem och deras, men den var lätt att se fram emot, två tillsammans. Sjön var ljus som alltid och båten snabb, och utan att de brydde sig om att tala om det, kände de, att afgörandet nu var dem närmare. Det kunde bara vara ett.
Dagen därpå var Magnil muntrare än någon sett henne ens under denna muntra vår. Arbetet gick som på lek, och hvar gång hon steg öfver tröskeln ut i det fria, gnolade hon till, liksom svalorna öfver hennes hufvud gåfvo upp ett muntert läte, när de kastade sig öfver bokanten.
På eftermiddagen ropade fostermodern på henne med en särskildt beställsam och högtidlig ton i stämman. Hon skulle komma upp, in i herr Daniels rum, med detsamma.
Hvar gång hon förr fått en dylik maning, och det var längesedan nu, hade det gällt någon tillrättavisning för verkliga eller inbillade förseelser. Fru Sara sköt i dylika fall mannen för sig, ty hon förstod sig icke på de rätta orden med denna stolta och tysta natur, som hon aldrig kunnat med. Prästen svarade man icke, hans stämma förde med sig minnet af syndabekännelsen, och man stod skyldig i hvilket fall som helst. Magnil kom ihåg sin barnsliga rädsla och sin känsla af ovärdighet, och nu midt i lyckan blef den ännu starkare. Hennes blod rusade mot hjärtat så fort, att hon i ett ögonblick kände, hur det blef öfverfullt och stockade sig. Hela hennes glädje drog sig också samman där, allvarlig och nästan smärtsamt djup. Ty detta kunde blott betyda en sak, Olof-Gabriel hade talat. Det skulle han ju göra, som den man han var, och just för att han icke sagt något om det, hade hon väntat det visst, just nu. Men ändå, hur ofattligt var det icke! Hon blef ödmjuk och vek som aldrig förr, inför lyckan kände hon sig som ett brottsligt barn, liksom förr inför prästen. Hennes hufvud svindlade, och hon blef alldeles hvit, där hon släpade sig uppför trappans steg med tunga fötter, men bröstet så lätt, som om det haft vingar. Det måste kännas så, när man dog, men det ville hon inte nu; och hon log emot sin oförnuftiga glädje, ömt och blekt som en trött mor, rädd att släppa barnet ur famnen. Hon hade ingen likhet alls med den gamla Magnil, som bar allt sitt så fast slutet inom sig.
Det tyckte fru Sara också, där hon tog emot henne i trapprummet, och hon hade aldrig känt så mycket för henne som nu. Där ser man hvad giftas gör för en flicka, tänkte hon, och det fann hon också naturligt. Hon var förnöjd på en gång öfver utsikten att få den främmande ur huset, och öfver att hon själf skulle få att styra därmed i den trefligaste af de förströelser som återstodo för en mogen fru. Hon tog henne vid handen och myste vänligt.
»Jag ser, att du förstår, hvad det är frågan om, barn,» sade hon, »och det kunde jag väl gissa också, fast jag ingenting visste af. Lugna dig nu! Visst var det öfverraskande, och det är ju en man, som kanske är mycket öfver, hvad man kunnat vänta för dig. Men sådant händer ofta, och det går lättare, än man kunnat tro.»
Magnil visste knappt till sig. Där stod fostermodern, som aldrig tyckts vara hennes vän, och tog det på detta sätt. Hon hade misstagit sig på allt, hon ångrade sig nu, att hon varit som hon varit. Hon skulle velat ta henne i famn, men hon kunde icke ens tänka på henne nu; det fick komma efteråt. Hennes ord voro också så lustigt små. Öfver henne — ja visst, hvem tänkte annat, och hvem var han inte öfver? Öfverraskande — nej, underbart var det. Hon hörde herr Daniel tala genom dörren, torrt och nyktert, utan den ringaste upprördhet. Allting var förvånande. Bakom dessa bräder stod lyckan och väntade henne, lifvet i ständig helgdagsdräkt, och ingen tycktes finna något märkvärdigt däri. Hon var rädd för att gå vidare.
»Han är därinne,» frågade hon, ehuru hon visste det förut, bara för att vinna några ögonblick.
»Ja visst. Så gå då in till honom. Han kan bli otålig och åtra sig. Vi ha redan svarat förstås, men det är ju liksom inte riktigt färdigt, förr än du har gjort det själf. Var nu morsk, det gäller ju bara en gång.» Och fru Sara drog henne beskäftigt med sig, som om hon fört en krusande gäst till bordet.
Dörren gick upp, men solen, som låg in genom fönstren, fyllde det nakna och ljusa rummet så tätt, att allt hvad som fanns där liksom löstes upp, och hon ingenting kunde urskilja. Med ens var det förvandladt. Det var ju icke han som stod där, men en annan, och hvem? Just den hon afskydde mest af alla.
Det var icke sol längre, bara ett hvitt och rått, pinsamt tydligt ljus, som svepte om Vild-Hussens grofva figur och herr Daniels pulpet och bokhyllor och kom allt att synas så fattigt och fult, som hon aldrig sett något förr. Det var detta som väntat på henne, medan hon gick dum och hoppfull som ett barn, och trodde, att världen förändrats. Den var sig nog lik, nu såg hon det, och hon måste också bli sig lik. All glädje var lögn, och hon stod ensam som alltid med bara sig själf att lita på. Hon skulle nog stå profvet. All hennes vekhet föll ifrån henne som ett kastadt plagg, och hon var lugn och rak igen med ögonen mörknade och hvar fiber i kroppen i sin makt.
Herr Daniel talade, antagligen till henne, mycket vänligt och omständligt nog, ehuru hon kände på greppet af hans hand, att han var ifrig att få komma till punkt och lämna hennes ifrån sig, dit den skulle höra. Hon kunde icke lyssna till orden, också hon väntade bara på detta med munnen allt fastare och hårdare. Fru Sara stirrade på henne, men som vanligt vaggad i ett slags sömnig uppbyggelse vid mannens stämma, gaf hon icke akt på, hur hon förändrats. Det som hände var en fullständig öfverraskning för alla närvarande, och icke minst för henne själf.
När Vild-Hussen steg fram vid talets slut, med ögonen lysande af förnöjelse, för att ta sitt i besittning, blef hennes harm henne öfvermäktig, och hon slog honom midt i hans breda leende, så att han vacklade tillbaka.
»Det var för honom,» sade hon utan en darrning i rösten, »det var nog för sådana som han. Han vet själf hvarför. Nu har jag att svara er, herr Daniel. Jag är tacksam för allt hittills, och äfven detta, efter I trodde han var god nog åt mig. I har nog ingenting sett, nå det kan göra detsamma, men nu bör det vara nog taladt om det.»
Prästen stod stum af förvåning. Han var en långsam man, och hade knappt fattat hvad som händt, men det syntes, hur blodet steg honom åt hufvudet. »Midt för mina ögon …» sade han. »Du får allt förklara dig bättre.»
»Efter det så skall vara. Om det hade varit en annan, hvem som helst, så skulle jag tackat, men ändå sagt nej. Jag vet hvem jag är, och att jag inte är för god för dem, men hustru åt någon, det vill jag inte bli. Men han där! Ser I då inte, hvad han gjort af oss, vet I inte, hvarför han kommit hit? Han har lagt folket under sig, allting har han blandat sig i, och allting vill han förstöra. Ingen är som förr, han har pratat i alla öron. Vinning och vinning och ingenting annat, afundsjuka och snålhet, det har han sått ut. Man har mist lusten att arbeta, man bara väntar på hans planer. Af dem blir det ingenting godt, på sådant bygger man ingenting. Här var rum för alla; får han hållas, blir det bara rum för honom. Men här skall han inte lefva, och han borde aldrig ha kommit hit.»
Vild-Hussen blef blek, icke af förolämpningen, ty från en flicka räknade han den icke stort, men han fann hennes ord farliga. Hon förstod för mycket, och fick icke yppa mera. Man måste vända bort det.
»Du talte nog inte riktigt sant,» sade han. »Inte skulle du säga nej till alla. Om det varit den unga herrn här, som du var ute med i natt i båten, hade det kanske låtit annorlunda. Kanske har du redan sagt ditt ja, eller också behöfs det knappt mer?»
Detta gaf herr Daniel nytt att tänka på, och han glömde genast det andra, som tyckts honom obegripligt nog. Hans vrede hade nu också hunnit bli färdig. Han var ansvarig för sin släktinge, så länge han var där, och fann den antydda saken allvarlig nog.
»Hvad vill det säga, Magnil,» frågade han kort.
Det visste hon knappt. Som hon stod här, efter den grymma besvikning hon genomgått, ensam med idel fiender emot sig, tycktes henne det föregående med allt sitt ljus som något overkligt. Det var slut nu, så visst som hennes dumma förhoppning nyss brast, men det rörde ingen annan.
»Mellan honom och mig,» svarade hon fast. »Det råda vi själfva för.»
Detta var icke det svar som herr Daniel väntade och kräfde. Det var full bekännelse utan ånger, det var fullkomligt sedefördärf. Han måste gå tillbaka till sin skrangliga skrifpulpet, där han brukade samla sina tankar öfver människors lif i allmänhet. Han kunde icke finna de rätta förkrossande orden, och flickans hållning hade något så underligt stolt och oberördt, att han blef blyg inför henne.
Men fru Sara kom till hans hjälp. Med den erfarna kvinnans skonslösa uppfattning af sitt kön, hade hon genast förhållandet alldeles klart för sig, och sparade icke på uttrycken af sitt förakt. Värst föreföll henne förmätenheten i den upptäckta intrigen och tillbakavisandet på detta sätt af ett anbud, som man bort vara stolt och tacksam öfver. Det var ett slag i ansiktet till och med på henne själf. »Fall på knä,» slutade hon, »och tigg, din tiggerska, om förlåtelse för att en ärlig man narrats att tänka på dig till hustru. Du kan vara glad sedan, om du får behålla ditt hörn och din brödkant här.»
Magnil hörde på henne, allt blekare och blekare. Det gällde att se klart och raskt fatta sitt beslut. Det närmaste var afgjordt, men hon letade ännu efter det som sedan skulle följa.
»I har aldrig kunnat med mig,» sade hon. »Jag har vetat det förr, och borde inte ha stannat här. Jag skall också gå nu.»
Man blef tyst af förvåning igen. Så långt hade ingen menat det. Att lämna sitt hem där, det var icke lek. Det lif hon vuxit upp i och vant sig vid, det lefdes icke någon annanstans i trakten. Ingen hade heller mycket att dela med sig äfven af det tarfligaste. Det var som att släppa ut en hund att sörja för sig själf.
»Tokerier,» sade fru Sara och tog det icke på allvar. Och prästen, som fortfarande förvånades öfver flickans lugn och undrade, hvad det kunde bottna i, frågade dämpadt:
»Och hvart skulle du gå? Tänk dig för, barn!»
Men nu hade hon redan funnit det. Hon skulle icke ut i vildmarken och dö, på det sättet kände hon ingen lust att sluta, om också allting blifvit tomt och kallt. Det fick man icke, det var alltför bekvämt.
»Dit jag hör. Där I aldrig borde ha tagit mig ifrån. Antingen är man ett eller är man det inte. Här har jag varit hvarken tjänare eller herrskap. Men er, herr Daniel, tackar jag i alla fall. I har menat väl, och så vidt jag kunnat, har jag sökt göra rätt för mig.»
Därmed gick hon, och man såg på hvarann och försökte göra klart för sig, hvad som verkligen passerat och hvad som blifvit uppenbart under händelsernas snabba följd.
Vild-Hussen följde dock strax efter, han hade det tämligen färdigt för sig och fick brådtom att hinna upp flickan. Han fann henne i köket utan vittnen och gick emot henne med en blandning af skygghet, beundran och förlägenhet, som tog sig lustig ut mot hans sluga och öfverlägsna blick. Han talade med dämpad röst i barnsligt uppriktiga, hviskande tonfall.
»Du slog mig du,» sade han skamset. »Det skall du inte göra mer, men jag tycker inte mindre om dig för det. Jag förstår mig kanske inte på det rätta sättet att tala med flickor, jag har inte lärt mig mycket i den vägen. Man har farit hårdt fram med mig, och då blir man hård igen. Det begriper du godt, eller hur? Men mot dig menar jag inte så, och det där jag sa om den andra, det var bara en liten list. Det förstår jag väl så godt som någon, att ni inte haft något farligt för er. Hvad skulle det vara med en sådan där tom handske? Det är en karl du behöfver, och här har du en, som håller af dig. När du stod där uppe, tänkte jag just: det finns bara en flicka i världen, som skulle reda sig så bra. Du gjorde oss ju snopna allihop. Men du skall inte tala så där om mig, hysch, aldrig mer. Det kan förstöra allt. Du vet inte hvem jag gör det för heller, och hvad det blir af det hela. Nu blir det snart uppenbart. Det är bara för dig. Det förändrar saken, hva? Skulle det inte roa dig att visa henne där, fru Sara, hvem som kan växa öfver axlarna på henne?» Och han pekade och hötte med fingret i förvirradt galanteri och ett återfall i det öfvertygande sätt, han brukade använda i affärsaftal.
Magnil såg bara förbi honom, synbarligen upptagen af annat. Hennes panna bar veck af begrundan, och ögonen betraktade allt, som om det var mycket främmande. Hon ryckte på axlarna och svarade icke ett ord.
»Du är ond på mig ännu, och kanske är det bäst att vänta. I alla fall vet du, hvar du har mig. Det där, du pratade om, det var väl att ge dig ut bland bönderna? Där passar du inte, tro du mig. Här är det slut, och då har du bara mig kvar, som väntar med uppräckta händer. Men du kunde behöfva litet hjälp och råd redan nu.»
Hon svarade fortfarande icke, och han förstod, att det var förgäfves han talade. »Jag betraktar mig bunden ändå och får väl se tiden an. Det var ändå bäst att säga ifrån med detsamma. Nu är det gjordt.»
Och han sade sitt opåaktade afsked och gick.