I.

En bondstuga. Mathieu står i den halföppna dörren.
Det är höst och snart skymning.

Jeanne.

(Springer upp från en bänk och går af och an under bestyr, pratar oafbrutet.)

Nå, du är där ändå, var det inte det, jag visste, trots allt! Jag har väntat, tills jag tyckte, att det knäppte i allting, tills jag trodde, att ingenting i världen skulle kunna ske, inte ens att jag skulle kunna resa mig upp, eller sparka toffeln af foten, eller röra ett finger, så orörligt och omöjligt var det.

Jag har krafsat om i glöderna, men de ville inte spraka, och då spottade jag på dem, — tvi för såna tydor! — jag har jagat katten från fälln, för att hon inte spann hit främmande, jag har stirrat i dörren, tills jag tyckte, att busken vid vägkröken rörde sig och var du i en stor toppig mössa. Men det gör detsamma nu, du skall strax se, hvad jag har — allt möjligt godt, må du tro! Kliat i högra ögat har det gjort oupphörligt, så jag visste ändå, att jag skulle få roligt, men jag blef så otålig och virrig, att jag tyckte, det var det vänstra ibland, och att det var gråt, det betydde i stället. Gubben är borta, borta länge, det gick förträffligt! Han gick till kvarn, och då narra’ jag honom. Han skulle vakta säckarna, sa’ jag, för själ och pina, sa’ jag, att inte mjölnarn tullar mer än efter lag och samvete och lägenhet, nu ligger han där i natt och fryser och blir alldeles grå af bekymmer och mjöl — då har du det bättre du!

Din skälm, din lilla gemena skälm, ser du, vin får du också! Jag skulle kunna dansa kring dig, så glad är jag att ha dig här hela natten, men jag har så brådt att få i ordning åt dig. Ett sånt vin, så godt, åh hå hå, hvad vi ska skratta och ha roligt; när jag får en half kopp blir jag vild alldeles! Hvad vi ska’ skratta åt gubben, din elaking, det är för att du är så elak, som jag tycker om dig! Du får inte gå hem alls, du ska’ stanna här, alltid lurar vi gubben, hva, vi två, vi lurar honom upp på taket som en tupp, så ta vi dä’n stegen, där sitter han och blir hes, medan du tar hans höna.

Men hvarför tar du mig inte, och hvarför skrattar du inte? Hu, så hemskt och grått bakom dig! Stäng dörrn, jag fryser om ryggen, mellan axlarna, hu, hvad har du för min? Hvad är det som har händt? Fram ur mörkret! Hvad är det?

Mathieu.

Det är slut med mig.

Jeanne.

Slut? Kommer du inte mer, är du ond på mig? Eller vet nå’n? Åh, kommer du inte mer? Vet hon af det, vet hon af det?

Mathieu.

Så tig en gång! Om jag kommer hit eller inte, och om käringar hänger sig om halsen på mig eller sitter i hörn och grinar, och om Margot får veta, hvad hon har för mor och blir svartsjuk eller inte, det är visst att sladdra och skrika om! Det är slut med mig, hör du, jag skall ut i fält.

Jeanne.

I fält! Hvad för fält? Åh, lek inte med mig!

Mathieu.

I fält, i krig skall jag, begriper du? Dö skall jag, piskas fram med skällsord och slag, hånas, tills jag ser munter och tapper ut. Hackas sönder skall jag, harfvas och vältas som en torfva, hästar skall stampa på mig, mörkret skall krossa mig. Jag skall multna och jäsa under en hop af kroppar och ruttna och ältas samman med den som bet den sista lifsgnistan ur mig, djupt i en stinkande grop skall jag ruttna, och ingen annan svarting än korpen skall ta offer på min begrafning, o, o, o!

Och om det vore nog, och om det komme strax! Men först skall jag leka, klättra som en fluga på murar och kokas i beck och olja och dränkas i grafven, där vattnet är tungt och svart af lik, tills det knappt bubblar längre, när en sjunker. Jag skall dö, jag skall dö! Och så veta det hela tiden, och fösas fram och lockas och se munter och tapper ut! — Begriper du nu?

Jeanne.

Men hvarför? Hvem skall du ...

Mathieu.

Jag, jag! Hvarför? — Vet jag, hvilken djäfvul som drifver dem att spela käglor med oss, och bryr jag mig om det? Fogden har tagit mig därför, att han tycker, att jag har kött att hacka i, han blir min kägelkung, och grefven blir väl hans. Om fan tar oss alla, får han ställa opp oss efter rang och höra sig för hos grefven, hvad vi ha gjort och skulle göra, för själfva vet vi inte — så får han ställa opp oss i bataljon och rulla sitt eldhufvud på oss, det blir nog mig, det träffar först.

Men hör du, min skatt, du skall hjälpa mig fri du, annars är allt slut! Sätt dig här, på bänken här — orkar jag bära allt! — igen med mun, hör du, här är ju ingen som nyper dig! Sitt still och hör på och slå i, så fort jag smäller koppen i bordet!

Jag kan köpa Tony-Robert för aderton piggsvin, guldecuerna med piggsvin på, begriper du! Han har alltid skrattat åt dåliga skämt, han kommer att skratta med halsen, när hufv’et är af, men den satan är dyr, två fick jag pruta, inte mera, och jag har bara sex, jag. Nu är det du, som skall skaffa mig resten.

Jeanne.

Resten? Hur mycket är det? Tretton, tolf, tolf! Men hur skall jag ...

Mathieu.

»Hur» — i natt skall du skaffa dem.

Jeanne.

Ja visst, ja visst! Du kan inte få dö för mig. Men hur, säg?

Mathieu.

Tiden är för kort för hyckel och gyckel, sluta upp med det där! Har du pengarna på dig, så ta fram utan vidare, annars får du stjäla.

Jeanne.

Åh, men det är ju synd ...

Mathieu.

Hååh, vi ha väl syndat med hvarann förut! Låna då, låna skall du. Smakar det, hvad? Satans hyckleri! Skratta vill du, men inte låta kittla dig under armarna för anständighetens skull! Sluta upp, säger jag! Jag ska’ pinas, jag, och träla och svettas blod och knackas ihjäl, du ska’ sitta hemma, du och dra’ förklä’t öfver hufv’et och sucka ett par tag och gråta i famn på Margot och sucka igen: sådant är lifvet! — och få dig en annan älskande måg, när året är om, men det skall inte ske, det svär jag dig! Ska’ jag dö, ska’ det vara slut med skrattet också! Ingen ska’ skratta, ingen ska’ smila, när jag inte har några läppar till skratt ... Bara de döda ska’ grina ...

Jeanne.

Jo, jo visst, jag skall stjäla! Allt, hvad du vill, skall jag stjäla. Du får inte se så blodigt på mig! Drick vin, hör du! Det går alldeles rundt i mitt hufvud, och jag kan inte se, men du får visa mig, gripa kan jag och ge, ge kan jag! Visst skall jag stjäla, — hvad gör det! — allt hvad du vill, monstransen ur koret, kalken, jungfruns krans, om du vill. Du får inte dö!

Mathieu.

Jo, nu hittar du också på omöjligheter! Är det falskhet eller dumhet! Hör på! Svärfars pengar ska’ du ta, ska’ jag ha i natt.

Jeanne.

Åh, jag vet inte, vet inte, hvar de finns!

Mathieu.

Så sök, nosa, vädra! Här skall jag ha dem, här i handen, innan det är kväll, innan det är mörkt, hör du! Men du vet, din giriga häxa, du gör dig till, du vet, men jag svär dig, att, får jag inte min lösen i natt, går jag och ger oss an, båda två.

Jeanne.

Men ge mig då tid, ge mig tid, svär inte än! Jag skall leta och spåra, jag skall gräfva med naglarna, jag skall lyssna efter det. O, hvarför är han inte hemma, jag kunde ha bedt, jag kunde ha tiggt, jag kunde ha listat ur honom, hvar det är, men nu har jag själf, jag själf narrat honom bort! Hör! Om jag går och trampar så här, med klacken, tror du inte, man kan märka då, om det är en grop under? Hör, hör så tomt! O, jag vet inte, om det är i rummet ens, om han har något ens ... Det ekar så doft, hvar jag än går, det är helvetet under! Men hör, kom och hör här, fort, böj dig här! Slit upp plankan, den här, den här, åh, här är det, himmelens Gud! Alltihop skall du ha, allt, hvad du vill, får du, och skall göra med det, hvad du vill, och du går inte bort, och du håller af mig för det! Jag skall hitta på, hitta på en hel historia om pengarna, du skall höra, strax skall jag göra det, strax, — en lustig historia. Du skall stanna här och skratta här och vara så glad! Nå fort! Nu får du upp den! Hu, hvad var det, som pep och glimmade till i det svarta, det brann som gnistor, det var ...

Mathieu.

Ingenting var det där! En råtta var det, som pep; har du inte gift åt råttorna, hva’? Du har! Så ge dem gift då, ge dem gift!

(Ser på henne med drucken misstro.)

Satans list! Du leker med mig, du narrar mig, du visste, att det bara var en tom grop! Du ska’ dö, din häxa, du ska’ brinna som torrved, du ska’ få skratta dig till döds du, när elden kittlar dig. Jag skall ge oss an, det svär jag, i kväll, genast, finns här ingen som hör! Du har glömt, du, hvad straff man får för synder som dina, hva’? Begriper du, hvad jag säger? Det är pålen och elden det, min alltför ömma svärmor!

Jeanne.

Nämn det inte, tyst, lek inte! Din synd är väl lika stor! Du vill väl inte döda dig själf!

Mathieu.

Och om jag dör för bödelns hand som har lärt yrket eller för en stackars klåpares som jag själf, det kvittar mig väl lika! Nej bättre, bättre är det, mycket bekvämare! Bara att lägga hufvudet på blocket, liksom när man somnar, så här, och sluta ögonen för alltihop! Där är ingen som piskar mig fram, ingen som slår, och rundt omkring gråter man öfver mig, tycker synd om mig och ber för min själ. Jag går till himlen jag, det är bättre det!

Jeanne.

Men när jag inte vet, inte kan! Hvarför är du så grym?

Mathieu
l5286:(fortsätter).

För jag slipper med bila och block, jag, som kommer själfmant och biktar och ångrar och gråter — det blir lustigare, ju mer jag tänker på det! Ditt vin, det skall jag säga dig, är det enda ärliga med dig! — Jag slipper med blocket, men du, du ska’ flamma och krökas som en salamander, du ska’ skina så grant som prinsessan i solslottet, som sol’n om kväll’n ska’ du se ut. Men folk ska’ förbanna dig och spotta i elden, men inte en endaste liten udd ska’ bli släckt af det, ha, ha! Hvarenda en skall krypa och hviska och slicka och stinga och slå ihop som en krona om hufv’et på dig, hvarenda en skall gnaga och gnaga sig fet och fräta och sluka och stanna evinnerligt.

Jeanne.

Men jag kan ju inte, jag letar och trefvar; du ser ju, ser du inte, hur händerna skakar? Du gör, så allting hvirflar för mig, så jag ingenting vet. Och aldrig har jag hört, hvar pengarna finns ... Jag svider som ett enda sår, när du talar så där! O, visst har jag syndat och vetat och syndat ändå, för jag kunde inte, för du var så vacker och glad då också — nu är du grym, nu är du vild af rus, drick inte mer!

(Hon slår omkull kruset.)

Mathieu.

Din häxa, din häxa, du ska’ brinna! Tag hit nytt, eller jag går med detsamma! Tag hit nytt! Först ska’ jag dricka så mycket, jag vill, sen ska’ jag ångra mig och dö. Ser du, jag tänker på min själ jag, men du — kan också så gärna låta bli; det gagnar inte, ur elden tar de ingen, är rädda att bränna sina fingrar, änglarna! Hit med vinet! Likafullt går jag, vid Kristi sår svär jag, vid sankt Boniface och sankt Mahound, vid min själ, som jag lekt bort med dig, att jag går i denna kväll! Men först ska’ jag ha min dryck, min dryck, hör du, min sista dryck vin!

Jeanne
l5335:(stirrar nedåt).

Hur det kryper som blod öfver tiljan! Sådant vin, sådant vin! »Hans sista dryck», hvem sade det? Någon annan sade det, inte han själf ...

Mathieu.

Nå!

Jeanne.

Du ser ju, att jag går!

(Hon lyfter en källarlucka och försvinner långsamt nedför stegen; under tiden sitter Mathieu med handen mot tinningen, hufvudet nedlutadt, mumlar och ritar med foten i det spillda vinet. Jeanne kommer efter en lång stund störtande upp och slår igen luckan med en skräll. Hon står kvar i mörkret mellan denna och rummets bortersta hörn, där det står en kista, ställer kruset på kistan och förblir orörlig.)

Mathieu
l5361:(fortfarande nedlutad).

Hur var det? Var det länge du dröjde, eller gick du nyss? Du var trilsk, ditt leda djur, du har dröjt länge, och här har jag väntat och törstat. Men det hjälper dig inte, du! Slå nu i fort och upp till rand’ på koppen, så räcker det nog, för jag måste strax gå.

Jeanne.

Det blef lerigt, kruset, jag måste torka det, blef lerigt bara af, att jag måste ställa det på marken, förstår du, så här, just så här!

(Bönfallande.)

Käre, o lek inte så grymt, o drick inte mer, du får ångra hvad du gör annars, tänk inte så vildt!

(Lågt och häftigt.)

Det var svart därnere som mull, men det brast sönder och blef flammor, allt det svarta, det gungade och föll och föll. Och det svällde af stön och rop och hviskningar, och det kved under fötterna på mig, och det steg uppåt och kramade om knäna och skrek och höll mig öfver bröstet och tog andan af mig, och det grät, det var något, som grät i nöd — och jag kan inte, kan inte lida att dö!

(Hotande.)

Där var en röst också, först hörde jag den här och sprang, men den var efter och, när jag lutade mig, var den invid örat — akta dig!

(Bedjande igen.)

Men du menar det ju inte, säg du gör det inte!

Mathieu
l5407:(ser upp igen).

Såå, pratar och grinar och smilar du evinnerligt, du? Hvad var det, du pratade om? Var det lerigt? Tag hit det ändå, tvärt, jag skall gå, jag måste skynda.

Jeanne
l5416:(springer bort till kistan).

Som du väljer. Du skall få ditt vin.

(Hon öppnar kistan, letar fatt en duk och sysslar ett par ögonblick där, bär så fram kruset fort, håller det långt ifrån sig.)

Mathieu.

Det var vinsten och drägg i det, det var surt, nej beskt var det, det var äckligt, tvi! Din häxa, ditt troll, du har fördärfvat det för mig, du har blandat något i, du unnar mig inte min sista glädje.

(Brister i gråt).

O, inte ens det sista, jag bad om, fick jag! Det skulle ha gjort mig så godt, och jag är så ledsen, så ledsen, så ledsen; jag skulle ha druckit och glömt och blifvit glad en stund. Tror du, att det är så roligt att dö, du? Nu har jag ingenting, och allt är så grått, och jag är så rädd för döden — o, inte en klunk vin en gång!

Jeanne
l5444:(gråter också).

Ge mig det! Förlåt! Tag hit, jag skall skaffa annat, drick det inte, kanhända är det inte försent!

Mathieu.

Nej, nej, det du ville ge mig, det dricker jag!

(Läppjar igen, brister på nytt i gråt.)

O, inte en glädje har jag vetat af, inte en enda, inte en enda! Gått vill har jag och gått vill och frågat efter vägen, och ingen har vetat alls! Vårt lif är bara till för gråt! Nu ser jag det, allt, nu vet jag det, allt!

(Stirrar ut för sig.)

Mitt lif, mina år, se, som barn, som barn! I skymning, som barn i skymning med brinnande stickor i händerna ... de svänger kring i kretsar och dansar och skrattar, i skymningen. Skrattet glimmar till, där skenet flämtar, och munnar och tänder och ögon lysa, och så slockna stickorna, och mörkret blir allt tyngre och stelare ... — jag tycker, det var just nyss, jag lekte så, och nu är jag trött och vill somna, och jag har inte min säng.

Jeanne
l5476:(griper fatt i honom i ångest).

Det var gift i vinet.

Mathieu.

I allt, i allt var det gift. Det är ju det, jag säger.

Jeanne.

Det var gift, du drack, råttgift! Jag ville rädda mig, jag såg ingen råd, du hotade så svårt, — jag hällde det i nyss, vid kistan.

Mathieu
l5494:(spritter till, rösten hård och trång igen).

Så är du förbannad, du, så är du evinnerligt dömd! Du ska’ flaxa, som fågeln på limspöt, och klibbigt och kallt ska’ det snärja dig, och din blick ska’ stå stel som på ett lik. Du ska’ inte få luft till ett rop, du ska’ inte få en droppe att läska dig med, här slår jag kruset i golf! Inte en droppe drägg ens ska’ du ha, ingenting, ingenting!

Jeanne
l5506:(ser stelt på skärfvorna, ser längre bort med stirrande blick).

Det och det och allt har jag visst drömt! — Då skulle det ske, då fanns det ingen väg! Då är jag obevekligt dömd!

Mathieu.

Och om du slipper att brinna här genom ditt gemena dåd, i helvetet kommer du ändå, var du så viss! Bikta dig, det kan du aldrig, aldrig får du absolution, det går inte, inte värdt att försöka ens, mässa, det får du aldrig höra! Evinnerligt ska’ det fräta dig, det ska’ tynga dig knakande ned och pressa dig i sömnen, du skall skälfva, när du somnar och spritta till, när du vaknar, din blick skall bli som en vargs. Du ska’ brinna ändå till slut, det har inte hjälpt dig, du ska’ brinna i evighet! Jag ska’ se dig ibland, jag ska’ ropa på dig ibland ... din djäfvul, det är du, som skulle svida, inte jag, det var du, det var hon, hon som står där och smälter hop med väggen, hor har hon begått, mord har hon begått, grå är hon, men röd skall hon bli, det är hon, som har gjort det. Jag drack bara, så här, så här höll jag, — åh, kruset hade hon också sönder — jag drack, då var där gift i, och det visste jag inte, rådde inte för det. Nå’n hade lagt det där, i vinet! Det är hemskt, det gråa, det suger en i sig — vore det bara ljust — hvem skulle då synda?

Jeanne
l5539:(har ej hört, ser fortfarande stelt ned).

Och mässan, mässan! Aldrig får jag höra den mer! Bikt, åh omöjligt, aldrig! Mitt lif är förspilldt, mitt lif är förspilldt!

(Slår händerna hop öfver hufvudet, springer ut.)

II.

Fram mot skymningen en vinterdag. Bruna fält med isflak och här och där en strimma naken jord. En väg rätt fram med vissna blomstånd vid sidan och, långt emellan, nakna träd. Längst bort en kyrka, liten och grå mot den gråa himmeln, tryckt ned i lugn och halft skymd af dungar, på båda sidor om vägen, nära kyrkan, tvänne popplar med något löf kvar, så att de teckna sig mörkt och skarpt. På vägen kommer Jeanne långsamt gående, ofta korsande den, som om hon sökte att komma ut på andra stigar. Hon är grå och smutsig, flera år ha gått sedan sist, och hon ser rätt gammal ut. Hela tiden går hon, och hon talar och tänker:

Kyrkan, åh kyrkan, åh tordes jag blott!

Se’n jag såg den sist, har ett år väl gått,

Det var här, jag vände och kunde ej mer —

Kan jag nu? — Åh, bara så tornet jag ser!

Bara tornet med spiran som lyfter sig skön,

Liksom armar med händerna sträckta i bön ...

På knä, på knä ligger kyrkan för Gud

Och ropar vår synd uti klockornas ljud,

Men nu är hon tyst, ej en hviskning af hot —

Tänk att bara få smyga intill hennes fot,

Tänk att trycka sig tätt intill klädningens rand! —

Men då skulle det lösa sig, tystnadens band,

Och klockorna kasta sig vildt under dån,

Och genljuden välta sig fjärran ifrån,

Och himmelen själf skulle doft klämta med,

Ty jag får inte, kan ej ens önska mig fred. —

Men att se den, att bara så sakta gå,

Tills den vigda jorden jag nästan kan nå,

Så tyst och så lätt som ett ingenting,

Och bara ett endaste hvarf gå kring

Och tröskeln se och porten på glänt

Och fönstren, som alla så väl jag känt, —

Fast helt svarta nu, medan dagern dör —

Och det lugna mörkret därinnanför!

Åh, bara från stängslet, ej närmare gå!

Om bara jag tordes, tordes ändå!

Så kallt, så skärande kallt, som det är!

Det är aldrig så kallt som på fältet här,

En vind här ... den smyger från asparnas mo,

Ligger stilla på isen och rufvar i bo,

Men han hör, hur den andas, man känner hvar fläkt

Hur den suger och suger sig genom ens dräkt,

Det är mera än köld, det är hat däri. —

Åh, stackars vind, som i hat skall förbli!

(Hon stannar och ser ned för sig.)

Och tänk på den gamle, jag vårdade sist!

Han var alldeles grå utaf sorg och brist,

Hans anlet var stelt, och hans blick var som is,

Jag tror nästan, han glömt, hur det käns vid en spis

Och alla de vänliga ord, som man har, —

Se’n hans dotter körde på dörren sin far

Och långt förut, kanske långt förut.

Han var mera än död, han var alldeles slut.

Han hade glömt bort om en tjänst att be,

Han hade ej annat än hat att ge,

Och han gitte knappt mumla, men såg och såg —

När jag gaf honom skötsel nu, där han låg,

Då sade han hvasst: du vill skaffa dig godt

Hos den rike däruppe, nu hycklar du blott! —

Och han trodde det ständigt så, och han dog ...

(Hon går omedvetet vidare och skakar på sig.)

För mig, för mig, jo det hjälpte mig nog!

Det vore just värdt för mig att ta fatt

Och samla till lösen en kärleksskatt!

O, svag som min andedräkts hvirflande rök

Mot luftens köld vore hvarje försök,

Ej tusen års bot vägde upp mitt brott! —

Men stackars hans ögon som brusto i grått,

Så vilsna, så vilsna, och ingenting lärt!

Hur är det ej ändå så vackert och kärt

Det fältet, så armt i sitt vissnade strå,

Och alarnas grenar med frosten på

Och isens blåsvarta, blänkande flak

Och himlens täta och disiga tak!

Det är jorden, den bär mig, jag älskar den jämnt.

(Böjer sig hastigt ned.)

Se, se, så när, att min fot den klämt!

Är du död? Har du svultit och frusit ihjäl? —

Den är alldeles kall och alldeles stel.

Se, se lilla pälsen, så svart och så fin,

Små fötter och klor och så sorglig en min

Med de halföppna ögonnes glans som är spräckt!

Se, Gud har ju skapt den och gifvit den dräkt,

Och åt lifvet den gladts och har sprungit så fritt,

Lilla röda hjärtat har klappat som mitt.

Bara råtta, — ett under, ett under ändå! —

Kanhända att lifvet kan vakna och slå.

Jag skall lägga den här.

(Stoppar den in i barmen.)

Så hårdt och så tungt

Är lifvet, det trampar och krossar så lugnt,

Som om känsel och ängslan och fasa ej fanns.

Nu tränger ur molnen en järnhvit glans,

Och hvar fåra glimmar så frostigt klart.

Till natten blir det nog vackert snart,

Och himlen blir djupblå och alldeles ren,

Och det klingar af köld under stjärnornas sken,

Och ingen vet, hvad som stelnar därvid.

O, all den oändliga smärta och strid,

Som jag sett, o, sorg som ej ryms i en röst,

Men i stumhet trycker och sargar ett bröst,

Och blickar, så tunga och svarta som jord,

Och klanglösa, sällsamma, mörkrädda ord

Som liksom för egna steg rycka till,

Och hatet och harmen som städse gå vill! —

Det har funnits glädje och finns kanske än,

Men det tycks mig, att sorgen förintar den,

Liksom dagen förintar den dröm, som han väckt,

Liksom vatten förintar den eld, som det släckt, —

Och att glädjen likt solsken sitt glitter drar

Öfver orörda djupen, där sorgen finns kvar.

Se, döden först, hvem har honom flytt?

Och synden, hur kommer han ständigt på nytt

Och trampar som fötter på nattfrusen sjö

Hvart lugn som förgätit det ordet: att dö. —

Och ingen förtjänar väl salighets skatt,

Men ingen, o ingen, fördömelsens natt!

Jag har flickor känt, som sitt barn ha dränkt, —

Men hvad fasa och skräck, förr’n de sådant ens tänkt!

Jag har flickor känt som sitt barn ha dränkt, —

Hvilka stackars förvirrade lif, de fört! —

Och om också ej nå’nsin de ånger känt,

Hvilken gnistrande oro i blickarna brännt!

Som vargar de svultit och drifvits i brott, —

Och jag själf, o, förtjänar jag lidandets lott?

Jo jag, jo, jag!

(Vägen framåt kommer prästen, hans mörka kappa står tung och skarp mot luften mellan popplarna. Jeanne ser honom ej och hör ej isen brista under hans steg. Han blickar forskande mot henne; då han är nära, talar han:)

Se Jeanne, se Jeanne Guibour? Jo visst!

Så kom du, Jeanne, du kom till sist.

Jeanne
l5708:(brister i gråt).

Herr Nicholas ...

Prästen.

Jag väntat så,

Jag väntat. Många rykten gå

Ännu om dig, se’n du försvann,

Och blodigt tunga rykten, Jeanne.

Jeanne.

Ej tunga nog att målet nå,

Ej mörka nog.

Prästen.

Jag tänkte så!

Då är det blod som tynger ner

Din frusna skuldra?

Jeanne.

Mycket mer,

Herr Nicholas, ej ord förslå

Att säga allt ...

Prästen.

Jag tänkte så!

Då är det svek och djuriskt brott

Som slipprig gjort den stig, du gått

Med dödstrött fot och fuktig kind, —

Då har du stirrat blicken blind

I sinnets svarta djup och ser

Ej glimt till räddning?

Jeanne.

Mycket mer,

Herr Nicholas, det ordet där,

Det »räddning», tomt som vind det är.

Det tycks mig, ej ens ordet finns ...

Prästen.

I ständig nöd ditt brott du minns?

Jeanne.

Till minsta steg och röst och min,

Till minsta falska löjes grin. —

Jag visste intet, bara dref

För tid och storm, men klart det blef,

Och klart jag såg — för sent — och ser.

Prästen.

Då har du tryckts i ånger ner

Så lågt som lägsta kryp i jord?

Jeanne.

Så lågt! (l5773:sakta) Ack ånger, än ett ord,

Jag sett till bottnen helt — jag tror ...

Prästen
l5778:(hör henne ej.)

Så höj du blicken, Jeanne Guibour!

Ett under, under är dig när,

Och, om du vill, så högt det bär,

Som böjd du var. Se, ångerns gråt,

Den är som regn att glädjas åt,

Är till att glittra skönt i ljus,

Och hvalfvet till Gudfaders hus

Är bygdt af sådant stoff. Se hit!

Jo, du har ångrat. Ej så hvit

Du lyste annars, ej så klar

En blick ditt ögas smärta bar. —

Så hör, så hör! Du vet det, Jeanne,

Att han, hvars blod för hvarje man

Och hvarje kvinna varmt har stänkt,

I kyrkans lyfta händer skänkt

Sin nåd, det visste du, ej sant?

Men fanns där plats vid bordets kant,

Du tänkte — skall ej hvarje gäst

Dra åt sig manteln som för pest,

När sådant brott bärs fram som ditt. —

Nej, Jeanne. Så hör och andas fritt!

Bär du, så som ditt brott var tungt,

Så mycken ånger fram, och lugnt

Du hoppas kan, bär du blott tro,

Och lätt du lyfts till fröjd och ro,

När nog du lidit, lyfts mot höjd,

Af smärta blek och blek af fröjd.

Så kom till bikten, Jeanne Guibour!

Jeanne
l5812:(har lyssnat i stilla tjusning, men lyssnat som på en dröm, och hela tiden burit den tanke, hon stannat vid först. Med högre röst:)

Det ordet, ånger — hör, jag tror,

Jag vet — en annan stig det bär, —

När djupast i dess djup man är,

Då är den slut.

Prästen.

Din ånger slut?

Jeanne.

Då vidgar allt sig gränslöst ut.

I frostig klarhet rymden käns —

Jag vet ej hur — då finns ej gräns.

Prästen.

Din ånger slut? — Du famlar svag.

Jeanne.

Jo, slut. — Det var ej jag, ej jag,

Som bröt. Det dref och band och höll. —

Kan stenen ångra, att den föll? —

Jo då, — nu är jag icke mer

Mig själf, men allt hvad ögat ser

Af sorg, och hjärtat anar till. —

Åh, ord! Min tanke löper vill.

Det är först nu, jag ser det klart,

Först nu jag vet, och underbart

Min egen röst mig skrämmer än,

Men jag har drömt det längese’n

Och ändå längtat, längtar nu

Till kyrkan ...

Prästen.

Jeanne, hör på mig du,

Och häda ej i yrsel! Hör:

Ditt minne ej dig fasa gör?

Du skyr, du ångrar ingenting?

Jeanne.

Jo, blodig synd. — Men se Er kring!

Är icke luften tung af gråt,

Står smärtan ej vid hvarje stråt? —

Hvad är väl jag att dröja vid

Ens för mig själf en flyktig tid?

Medlidande jag känner blott

Vid min och allas arma lott.

Hvad är väl jag att akta på?

Hvad är väl jag att misskund få,

När det och det är böjdt i nöd? —

Och så blef ångern still och död —

Jag vet ej, hur min tanke bar ...

Prästen.

Men Jeanne, men Jeanne, din blick är klar.

Jag ej förstår. — Men hör mig, Jeanne!

Du tror på den, hvars hjärtblod rann

För dig i nöd, och vet och tror,

Att sällhet finnes, där han bor.

Jeanne.

Jag tror och vet, hans hjärta sved,

Jag tror och vet blott, att han led,

Jag lider med i allt hans kval,

Men sällhet — nej.

Prästen.

Ett sällsamt tal! —

Men han är guddom, guddom Jeanne!

Jeanne.

Men djupt i hjärtat hvarje man

Och hvarje kvinna smärtan bär,

Och kring oss lider allt, som är —

(Stirrar ut för sig.)

O ja, jag vet, de sjöngo så,

Och sant det var, men ack ändå

Ej till för mig och ej bestämdt —

Men hur jag längtar, längtar jämt

Till sådan sång! Att höra blott

En mässa! — Säg mig, om mitt brott

För alltid, alltid stängt mig ut! —

Jag vet ej hur, men tror, till slut

Den skulle skänka annan ro,

Än den jag har.

Prästen.

Du måste tro,

Du måste ångra ännu, Jeanne!

Jeanne.

Å, tro — men jag som bara kan

I smärta känna!

Prästen.

Genom bikt

Går vägen, genom bönens plikt.

Jeanne.

Men för mig själf jag intet ber.

Blott mässan ...

Prästen.

Intet hopp jag ger. —

Jag vet ej alls, jag ej förstår.

(Vänder sig om utan den välsignelse, hon omedvetet böjt sig mot.)

Jeanne.

Men det är sant — för mig. — Han går!

Åh, han har gått, och allt är slut.

(Brister i gråt.)

Nu är jag ensam som förut,

Och ingen mässa, ingen sång!

Ej se genom dörren in en gång!

Jag skulle ha vetat, om rätt jag har,

Jag skulle ha frågat och tiggt mig kvar.

Ej glömma jag kan, hvad jag lidit mig till,

Men kanske jag märkt, att jag bara gått vill,

Om jag hört deras sång, att jag nära stod,

Bara dörren mig öppnats. — Så hett är mitt blod.

Hvad jag talte, jag vet knappt. Så sällsamt det löd,

Men var mitt ändå.

(Ser ned i barmen.)

Se han var inte död!

Se, han rör sig! Åh, blott litet äta nu!

Se här mitt bröd, du skall få det du

(Böjer sig ned.)

Och en grop i mull och en klädningsflik,

Så är du för vintern bärgad och rik.

(Ser upp och märker, hvar hon är.)

Se, så nära kyrkan! Så vacker hon är,

Så innerligt fridfull och lugn och kär!

Mot himmelen sträfvar det, tornet, blott. —

De ha inte en tanke för straff och för brott,

De klockorna nu. — Om jag tordes mig fram! —

Därinne, så drömmande allvarsam

Var dagern där, och Gudsmodern så huld

Och leende blek under glorians guld,

Och i koret sonen, så mild i sin död,

Och Sankt Josef med kalken, af blod så röd,

Och prästens röst och förlåtelsens fred,

Öfver böjda hufvuden flödande ned!

Af guldblommigt siden var prästens rock,

Som en sol var monstransen med gyllene lock,

Och så vackert, så vackert det glimmade allt!

I det vackraste fönstret var Jungfruns gestalt.

På ett moln hon satt, hennes spetsiga fot

I guldsko var stödd på ett hvilande klot.

Hennes mantel var purpur med slingrande band,

Något gyllene glänste uti hennes hand,

Hon hade sitt barn på knä’t så tryggt,

Och ett hvalf öfver hufvudet stjärnorna byggt.

Sankt Johannes, den lille, sig lutade fram

Emot Jesus med korsstafven stödd mot ett lam.

Och en krans utaf blommor i handen han bjöd,

Så sällsamma blommor, med glans så röd,

Liksom rosor af blod med de hvassaste blad ...

På ett fönster vid sidan, där lyste en rad

Af hvita män uti veckig dräkt;

Så sällsamt de händerna uppåt sträckt,

Och kantiga stenar de höllo däri, —

Kring öppnade munnar låg stelnadt ett skri.

Framför dem en kvinna stod blickande skyggt,

Sina händer hon knäppta mot bröstet tryckt,

Hennes klädning var mörk som förtviflan och nöd,

Och i midten stod Jesus och lydnad bjöd.

Till hvad? — Jag vet ej. Så sträng såg han ut,

Där var tungor på glorian, hvassa som spjut. —

De sade, att kvinnan förnekade Gud

I synd och nu jagades bort på hans bud —

O, så ginge det mig, när dit in jag gått.

(Vänder om.)

Så förfärande, svindlande stort är mitt brott.

Som en giftig växt för min syn det sig ter.

I den feta mull skjuter roten ner

Med trefvande fingrar, så het som en brand,

Skörlefnaden, djäfvulens kolsvarta hand,

Och mullen är lättsinn och glömska och flärd,

Och af falskhetens glittrande regn är den närd,

Och stjälken är stolthet som reser sig spröd,

Och den svartröda blomman är fasa och död,

Och frukten, frukten — o, bitter att få!

(Ser upp igen.)

Så dyster himlen, så stelnande grå!

Så naken jorden, så skrämd och så tryckt,

Förlamad de svarta fåglarnas flykt,

Och allt, som har lif, uti dvala lagdt

Under tunga drömmars tvingande makt,

Eller irrande, spårande, klagande gällt,

Med glimmande, isgröna ögon af svält,

Med flåsande svalg och med indragen buk

Och mot rofvet krypande sakta på huk. —

O, offer och bödel, hvad är deras lif?

För kölden och hungern ett tidsfördrif. —

Och det föds, och det dör, blir dag och blir natt ...

(Böjer sig ned.)

Och ändå så skönt! Hvilken glittrande skatt!

Se, bara den vissnade tistelns blad,

Så hvita af nålar, rad intill rad,

En mystisk ros utaf frost så ren! —

Se, glänser den ej med ett sällsamt sken?

Se, kölden själf vill skapa och ge,

I skönhet och skälfvande finhet sig te!

Så vackert, så vackert, se allt är Gud!

(Med hög röst, liksom fylld af seende visshet:)

Jag har brutit i synd emot hvarje hans bud.

Jag har störtat en själ i fördömelsens brand. —

På mig hvar skuld med sin krossande hand,

På mig hvart mörker från namnlöst svek,

På mig hvar följd af min blodiga lek! —

Och dock kan det tyckas mig, allt förgår,

Och mitt hjärta blir fylldt till dess innersta vrår,

Ej af synd, ej af skuld, ej af ånger ens,

Men en smältande känsla som icke har gräns. —

Är den Gud? — Den är ändlös och stor liksom Gud. —

Är den bön? — Men den finner så sällsamma ljud. —

Är den vilsen, min bön, när jag bara kan be:

Måtte intet lefvande stoft lida ve!

Då glimmar det till från marken, liksom om ett sken legat gömdt däri och brustit fram i en skälfning. När hon, yr och svindlande därunder, vänder sig om, kommer där en man på vägen till kyrkan, han är helt nära, hon vet icke, hvarifrån han kommit; plötsligt är han där. Hans dräkt är som den djupa skyn bakom. Det är, som om han tagit en flik af den och svept om sig; i långa veck faller den om hans smärta kropp ned till fötterna som tyckas glida fram öfver den frusna vägen. Hans ansikte är lysande hvitt. Hans kinder och läppar äro skägglösa som ett barns, hans mun är öppen som till ett leende, men han ler icke, och hans ögon äro allvarliga och djupa. De stå riktade mot henne utan att blinka eller skälfva det ringaste, uttrycket blir däraf sällsamt ojordiskt, tycks innehålla evig klarhet, en evighet större än stjärnors. Han talar, och hans röst har i sin jämna, klara höjd något af samma evighet:

En mässa vill du höra. Kom!

Jeanne.

O nej, o knappt ens jag drömt därom!

Jag ville blott kyssa kyrkans sten

Och falla på knä, där en gång jag var ren,

Och se dit in, o, då vore jag nöjd. —

En mässa, det vore ju salighets höjd!

Det ordet en gång för mitt öra klang

Med ljud af en sträng som för alltid sprang —

Jag! Aldrig, aldrig i evighet!

Mannen.

Din synd, din tanke, allt jag vet. —

Så kom! Vi följas med hvarann!

Jeanne.

Din hand är kall, du bleke man,

Men kyler ej. Hvem är du, säg!

Mannen.

Den som går med dig på din väg. —

Vänd blicken inåt! Det är där,

Det gäller. Se, hvem själf du är!

Jeanne.

O, knappt jag vet det, vet det mer.

En rymd, en rymd i glans jag ser.

Det fallit något tungt och svart,

Det jublar, drifver, — vet ej hvart, —

Det gryr, det stiger underbart.

Jag vet, jag går mot något klart,

Mot stora, sanningsdjupa ting.

Mannen.

Så höj din blick och se dig kring!

Då reser sig framför dem kyrkans kor, och alla dess fönster glöda,

Det gnistrar i blått, det glimmar i gult, det brinner i purpurn röda,

Det hvita blir rent som himmelens väg högst upp under frostnattens hvälfning,

Och stjärnorna öfver Marias tron se framåt utan en skälfning,

Och leendet öfver Marias mun, i allt, i allt det lyser.

Och ned öfver markens nakna vidd som hvit utaf frostkorn fryser,

Där väfva sig strålarna in i hvarann, och långt, som skenet räcker,

Af underblommor en lysande flock orörlig sig uppåt sträcker.

Jeanne.

Så ljust, o aldrig det förr väl händt!

Man måtte väl tusen vaxljus ha tändt!

Är väl fullt af mänskor — och jag dit in? —

Se, se, nu fattar jag dess sinn,

Det fönstret där och kvinnans brott, —

De visste det icke — se, nåd har hon fått!

Se, handen hans, se blicken hans!

Förbarmande endast har sådan glans! —

De visste det icke, de hädade blott. —

O, stackars alla de blindas brott! —

Se, misskund, misskund blott är Gud!

Så kom, jag anar mässans ljud!

Mannen.

Nej icke dit, ej mänskoting!

Nej större, högre — se dig kring!

De tunga molnen ha slutit nu tillsamman i glidande flykt sig,

Oändligt vidt, oändligt högt en blåsvart hvälfning har byggt sig,

Är djup af rullande tiders djup, som rymden stor är dess resning. —

Det lättnar dit uppåt, och stjärnors ljus stå bleka i skyarnas glesning.

En våg, en flod af smältande guld på murarnas mörker brinner,

Och purpurgyllent och rödviolett i blåaste skuggor försvinner,

Och pelarliknande massor stå fram, där ljus mot mörker sig brutit.

Därframme har koret växt upp emot skyn och högt till dess hvalf sig slutit

Och glimmar i lugn och lyser i prakt från sockel till smärtaste tinne,

Och därifrån kommer den, ljusets flod, och solen själf är därinne.

Dess röda flamma är mild och stor, mot blicken vidgas i glöd den,

Är klar af seende ögons glans och varm som af hjärtblodets flöden.

Den lefver, växer, blad efter blad ur glimmande knoppen skjuter,

En underblomma, en mystisk ros i svartnande purpur sig sluter

I krans om solens flämtande rund, och Jeanne är i undran fången;

Hon tänker ej, — sänker ej blickens fröjd,

Hon står stel utaf häpnad och bakåt böjd

Och känner, men hör ej sången.

Ty det sjunger ur klingande strupar

Under solens rytmiska brand,

Och sången lyfts upp och fördjupar

Sig långt under skyarnas rand.

Invid muren en rad utaf gossar

I dräkter af purpur där står.

På kinderna rodnaden blossar,

Och blicken är klar som en tår.

Deras vågiga lockar falla

Längs det lyftade anletets ro,

Och korsvis knäppa de alla

Sina händer om sångernas bo.

Som en frans af spetsiga lågor

I jämnhöjd bärs deras kör

Och stiger och sjunker i vågor —

Hon förnimmer den, Jeanne, och hon hör:

Så fjärran sväfvar himlens hus.

Stig sång, sträck vingen ut!

Åh, hvita, hvita, hvita ljus

Skola möta en gång till slut!

Mot blick som vidgad skådar

Skall lysa blickars krets,

Och sången i tunna trådar

Lyftas mot hvalfvets spets.

Jeanne.

Mitt språk, mitt eget språk, som går

Mot Gud — åh, mässan jag förstår

Hvart ord! Tack! Tack!

(Sången igen:)

Af bön och längtan, kedjor bind,

Sträck ut din famn, o tro! —

Åh, sakta, sakta, sakta vind

Skall vyssa hvart namn till ro!

Af lifvets natt skall du minnas

Ej vikande skugga ens;

Och intet annat skall finnas,

Än glädje utan gräns.

Jeanne
l6240:(ser stum mot jorden, känner foten tung, och sinnet tungt. Då höjer sig en röst bakom henne, det är mannens som förde henne dit; hon vet det, men hennes hjärta spritter till i igenkännande, som vore det sin egen röst, hon hörde i en dröm, och hon hör):

Vi arma, hur skola vi känna oändliga glädjen, säg —

Med famlande händer i mörker hur finna vår väg?

Vår dag är ett nät af skuggor, af ljusets flykt och dess bäfvan,

Som blinda rötter i mullen vårt hjärtas kamp och trefvan,

Ett flarn, som för floden stiger och bärs och sjunker i kvaf,

Vårt lif — och ett fjärran under, det hopp, man oss gaf!

Jeanne
l6251:(hviskar sakta:)

Det, det var mitt, mitt språk hvart ord —

Det kom ur själfva vår svarta jord.

Kören
l6258:(därframme, skrämdt bortdöende:)

O, borta vår vackra, vackra dröm, —

Vi kunna ej längre se!

I händerna ögon och anlet göm!

Oss sluter allt trängre ve.

En luftning oss undan drifver

Som vallmons blekröda blad,

Och hopplös begrundan förblifver

Under pelarnas brinnande rad.

(Då brister där fram en sång ur murar och mark, ur hela rymden. Som ett regn, ett mäktigt regn af röster är det).

Ej se, ej syn är befriande,

Ej aning om fjärran tröst.

Lyss, lyss till dit inres siande

Och djupa, förlossande röst!

Ur lidandes smärta den föddes,

Medlidandes smärta den bär —

Den frälsning, det hopp som föröddes,

I din egen känsla det är!

Jeanne
l6285:(i hänförd förvirring)

Mitt, mitt, jag visste det, hörde dess brus, —

Men nu brister det fram i så sällsamt ljus, —

Mitt det också, men först nu är det mitt!

Se koret, koret, det lyser i hvitt!

Han är här, härinne, ej bild det var,

Han själf, — han ensam, ensam är kvar!

(Och det sjunger bakom henne, det är ledsvennen som sjunger:)

Här bär jag din synd, här bär jag ditt brott,

Jag bär dina minnen, Jeanne Guibour!

Det är tunga, tunga stenar blott, —

Ej lif i dem längre gror.

Här lägger jag ner den börda, du bar

I ständigt trängre, trängre skam, —

Det är mull mot mull, det är något som var, —

Men du, gå längre, längre fram!

(Och öfver henne röster:)

Du bär, du bär ett förlossande

Och djupt och allvetande ting.

Se, känn, huru skenet, blossande,

I purpur, dig sluter omkring!

Ur stumt, ur stumt förbidande

Har det brutit sig fram likt ett skri,

Sin egen frälsning, medlidande

Med all världens vishet uti!

Jeanne
l6320:(i yrsel)

Jag lyftes mildt, knappt rör sig min fot.

Jag är lätt, så lätt, och klar min röst.

Jag vet icke hvad, jag har tagit emot, —

All världens sorg och all världens tröst!

Att gråta är ljuft, är ljuft som en skänk —

Åh, hela mitt lif en brusten länk!

Det är icke jag som böjer mig ner,

Det är allt som lefver, det ser, o, det ser!

Ledsvennen
l6333:(tar henne vid handen och reser henne)

Så bringa vi mässe-offret, Jeanne

För alla lidande släkten här!

I hjärtat var elden som glödde och brann,

Och rökverk andedräkten bär —

Den stiger i luftens köld mot hans fot,

Och han böjer sig, böjer sig, tar den emot!

Jeanne.

Mig helt jag ger och allt och allt

Som tog i min sökande tanke gestalt.

Hans egen nöd jag i aning bär —

Jag själf, hvar är jag, — se allt är här!

Ledsvennen.

Så lyfter jag monstransen, Jeanne —

Hör sång, hör klang i sakta vind!

Så röd och varm är glansen, Jeanne —

Så se och se och se dig blind!

Jeanne.

O solen, solen själf det är!

Den blöder. — Annars borta allt!

Åh, se hans sträckta arm, som bär!

Den mörka skyn har hans gestalt; —

Och korets hvita, hvita gud,

Han log — han är försvunnen nu. —

Här är så ensamt, hörs ej ljud,

Och glansen är förbrunnen nu;

Den dröjer blott i skimmer kvar

På hvalf, som mörkret brister ur, —

De glida — skyar blott det var,

Och trång och mörk är kyrkans mur.

(Vänder sig om långsamt, leende.)

Nu har jag mässan, mässan hört,

Till målet har min längtan fört,

Och allt, och allt har jag förstått, —

Nu har jag min ro för evigt fått!

(Går framåt.)

Nu är mig lika, hvart jag går,

Som dag min timme, som dag mitt år!

Jag lyss och jag lyss till min visshets ljud:

Medlidandets värme är allt, är Gud!

(Sökande tillbaka i minnet.)

Så mycket nyss jag förnimma fick.

Där var sång för min hörsel, ljus för min blick,

Gestalter, änglar, — jag finner ej ord!

Ej svagaste skugga de sänkte på jord,

Deras öga var lugnt som ett ljus och klart,

Och allt var lysande underbart,

Och ändå var allt, alltsammans mitt —

Jag kanske det skapat i drömmen fritt!

(Brister ut i visshet.)

Ja, om det, om det nu också fanns

Jag tigger ej, längtar ej upp till dess glans.

Den kära, lidande jorden är vår,

Den är här, vår glädje, här våra sår,

Fullkomningen här och vår evighet —

Åh, ana ej alla det? Jag, jag vet!

De, de däruppe, ej helt de förstå

Medlidandets vishet, de dröjde ej då,

Då vore de här, och de lede som vi.

Ur tårar födes den blick som är fri,

Och kall är lyckan, hur lätt och hur hvit,

Och går vägen därifrån, ej dit.

(Hon går vidare.)

Rosengiftet.

När Maurice kom in i kabinettet, höll Mutine på att genom dragning i den sidenfodrade jalusien jaga en bred solfläck upp mot fönstrets hörn och stänga in den där; madame ville bara se en strimma af luft åt andra sidan, där dess glans icke var så stark, bara pärlfärg öfver bleknadt blått. Madame själf höll hufvudet lätt lyftadt från stolens rygg, emedan hon var trött af att hvila det, och såg upp mot honom med en blick som bara gaf intryck af matt blågrå genomskinlighet, men ingenting annat, och hennes svar på hans hälsning var bara en aning till rörelse af ögonlocken och ett leende, så svagt som stoftet från en snuddande fjärilsvinge.

För att ej störa hennes läppars hvila, vände han sig med en frågande åtbörd mot Mutine, som just skrämde den sista gula strålen från sin runda kind och halft vände sig om. »Grefvinnan har vapeur», svarade hon med något af den friskas medlidsamhet, märkte det själf och rodnade af förlägenhet och gick fort mot dörren, vaggande i sina lösa skor.

Han riktade sin tveksamhet mot madame, färdig att buga sitt farväl. »Men ni lät ju släppa in mig!» sade han.

»Denna ...?»

Långsamt lät hon hufvudet trycka sig in i det ljusa sidenet för att kunna svara, och munnens trötta linjer liksom visade från sig hvart taladt ord, affärdade det som en tjänare, den hon ej ville se snart igen; hon undvek nervöst ängsligt att säga samma ett två gånger.

»Det dumma namnet, ingenting uttrycker det, annat än obestämdhet, och hvar sjuklig stämning har sin särskilda rymd af sådan. Min för stunden är som ett bristande af tankarnas garn, ett domnande af hvarje intryck ned från smärta, men icke helt, bara ett snuddande med det mjukaste fingrets yttersta nerv och så förintelse i tomhet. Det är sorg, hvilken intet har att gråta för, glädje som är döfstum, tusen lytta förnimmelser är det, och de krypa i blindhet öfver mitt medvetande, liksom mörka ofödda fjärilar öfver blommor, ty man säger ju att det är detta de bli till — icke sant — larfverna? Men Ni skall dröja och tala till mig, och allt, som jag hittar ett ord vid dess tröga vinge, svarar jag — om väder eller vind, och glömmer på det viset att lyssna till allt det andra som aldrig blir till ljud. Om Ni har försökt att påminna Er en dröm, då inte den minsta brokiga flik af den finns kvar, så kanske Ni kan ana Er till, hur jag känner det, men gör det inte, ty man slipper aldrig fri därifrån! Men Ni skall tala om vackra, lätta ting. Icke för skarp åskådlighet! — den är som stenen mot hjärnan, — men gamla goda vändningar af orden, dem man känner så väl som porslinets rundningar på servisen och icke blir alltför trött vid ändå.»

Maurice log. »Ett spinnargöra vill Ni ge mig, och hvad Ni vill, att jag skall spinna, är egentligen rummets halfdager här, och rocken får knappast höras. Nåväl, jag samlar mina lätta blånor.

»Därute är det klart solsken, det finns alltså icke till för oss, icke heller min blidt muntra morgon med förväntan på denna stund. Men Ni själf är det lättaste och vackraste, jag kan finna, och det ämnet bör icke vara för nytt för Er, och den beundran, min tanke kan forma, bör icke kunna stöta Er genom konturernas ovanlighet, ty tusen ha beundrat Er och sagt det på alla de tusen möjliga sätten, men alltför trött blir Ni aldrig af sådant.

»Jag sitter alltså och ser på en kind och haka, mjuka i linjen som det yttersta bladet af en daggsluten ros — icke rosor? Icke det ordet? Ack, men det faller en på läppen lika visst, som ordet röd om er mun. Må gå, men då öfverger jag ert mjuka hufvud åt sidenets guldreflexer och oförtjänt tystnad och talar om er dräkt i stället.

»Först och främst klär den Er, men, ack mitt fattiga språk, hur skall jag kunna gripa dess färg? Purpur, violett purpur med ett visst metalliskt glitter i, eller kanske icke metalliskt, glans af vatten i stället! Har Ni någon gång tänkt Er en solnedgång, sedd från hafsbottnen, från de mörka, skälfvande snåren där, en flod af död, af storhet och djup genom vågornas täta, gröna köld — Ni kunde skratta åt min liknelse? Sådan purpur är det i alla fall, och liksom skimmer af snäckor eller pärlor, af de bräckligaste sköna saker lysa edra armar och er hals fram ur dunklet, och Ni blir som en varelse från en afskild, otillgänglig, stelnad och döende skön värld ... Men hvarför så tragisk toilett, när det tröttar Er att ens höra talas om den? I edra garderobers mörker prassla och hviska ju otaliga af dessa lustiga rober, gratiösa i själfva sin vårdslösa strutform, hvilka ännu i sidenets utpösning behålla kvar något af det sista skratt och sista dansande steg som fläktade ut dem, mattblåa, skära, guldbruna, dufvobröst, persikoblomma, hvad vet jag? Lika många färger som nyanserna i edra lynnen. Hvarför har Ni icke en af dem? De skulle bära med sig som en svag och lockande parfym rester af munterhet, de gladaste spöken från vaxljuslysta salonger. Om Ni tänker Er dem tala därinne, hvad skulle det kunna vara för språk? Vers, inte sant? Inte alexandriner, inte visdom, därtill fordras det långa hvalfiskben och hakar att knäppa upp och till för cesuren, allt som den stigande känslan fordrar mer eller mindre luft; därtill fordras det mera pedantisk styfhet, än en sidenrobe kan ha samvete till. Quatrainer, lätta, lekande quatrainer, som snafva öfver hvarandras små fötter och halka och falla i klingande munterhet! Hvad skulle de tala om annat, än hur herr d’Aymé senast fick sin förberedda komplimang för tidigt till världen och fick svälja med egen mun sitt dyraste barn likt en storknande Kronos’, eller hvem skulle de vara kära i, om inte Narcissus vid fontänen, Narcissus, hvars hjärta är det enda, man kan tänka sig vara af sten, ty hans pose är sötare än socker, och han tycks suga på sig själf. Så släpp fram en af dem ur mörkret, låt allt det där skratta och hviska och frasa, behåll Ert hår, som Ni har det, à la nature, eller är det »sentiment», förlåt — släpp också ut Er lilla apa, den som är misantrop och ironiker, och låt den bita i sin egen svans. Låt oss tända ljusen på byrån där som i sin bukighet har ett så ovanligt starkt tycke af att vara klädd i krinolin. Det är vårt auditorium och så hålla vi salong! — Men min dyraste väninna, det vet Ni ju, att Ni icke behöfver känna Er road af mina dumma ord, vill Ni af artighet ej afbryta mig, så gör det af människokärlek och antyd med ett ord eller krökningen af ett litet finger hvad Ni befaller, eller jag smälter bort i rummets trista förstämning till ett salongens Echo, en röst bara, en tårdränkt gäspning i en näsduk, de moderna myternas mest tragiska figur.»

Madame skrattade sakta, tog upp en liten näsduk ur stolen bredvid sig och räckte honom den.

»Om Ni känner det så, så tag denna! Jag har intet behof af den, så länge Ni är här. Men jag tillstår, att dessa sidentyger för närvarande icke intressera mig mycket. Emellertid kan jag tala nu, en smula kanske — blif bara icke öfvermodig öfver Er kur — och skall berätta Er, antyda för Er, hur jag blef sjuk senast, hur det är — en hel spindelväf.

»Jag ligger här i tvungen stillhet, eller jag ligger någon annanstans, och tystnaden droppar öfver mig, och när jag sätter fingret mot pendylens visare, så le figurerna mot mig i oförsynt bekymmerslöshet, och tiden fortfar att flöda öfver mig; jag blir dränkt i den som en svamp, och allt omkring mig tränger sig på mig, jag känner och ser med hvar fingerspets.

»Se Er nu kring! Den stackars byrån och sekretären och gravyrerna och tyget och kornischerna, allt sammans! Det pinar ut mig som en ihållande hög ton. Där finns omväxling, menar Ni, lek och tusen nycker, men ser Ni då icke, hvad allt går ut på? Ornamenter, som kyssa sig själfva, äta sig själfva, förinta sig själfva! Mjuka, runda linjer, som snärja hop sig och bli borta, katt som sofver nystformigt eller spinner, apa, som biter sin svans — när det skall vara muntert. Vackert, menar Ni, åh ja visst, — Ni behöfver ingenting säga om min smak, den är känd, — men det pinar ju lifvet ur en! Ni förstår väl, att jag icke menar möblerna, men de ligga ju närmast, och bakom är allt det andra likadant, människor, ord, mitt hela lif!

»All denna subtilitet, denna finhet trycker mig. Jag har hört sägas, att luften är tunnare högst uppe, och att den, som kommer upp på bergen, känner bloden trycka sin hjärna; så ungefär förnimmer jag, tyngd af tomhet. Tänk Er luften däruppe, så blå, så ljust blå och vid, men edra ögon se svarta ringer i den och domna trötta, och edra knän bli veka, där det måste vara härligast att gå. Så är det med oss!

»Vi födas upp under tusen kalla omsorger, vi läras behärska vår kropp, som en konstnär ett ädelt, sprödt instrument, vi spinna våra tankar till bristande finhet, och af alla lifvets grofva ting se vi nästan bara det damm som mattar våra speglar. Vi kvinnor nämligen, Ni komma utifrån och ha dammet med Er.

»Men Ni ha annat med Er, det bärs af Er som reflexer af ljus, som vindens friskhet, skogens lukt, om Ni också ej själfva känt det, bära med Er glitter af stora, gula solar och vidder under sträckta moln, genklang af sällsamma, manande röster och doft larm af strid.

»Hör på mig! Ni vet, hur mitt lif varit. Barndomen, upptagen af omsorgen att öfva in oss i rytmen till det poem vi skola bli. Hufvudet förstår det inte, hjärtat ännu mindre, bara fötter och händer och hals, hela kroppen gripes af takten och förstår och dansar med. Äktenskapet sedan, som slungar oss in likt fjäderbollar på salongernas glatta golf att studsa där och kastas i förvirring från intryck till intryck, hela tiden med leende min, tills vi ha förstått äfven detta, äro inne i det, och vårt poem är färdigt. Då först äro vi mogna för kärleken, äktenskapet var bara förspelet, Amor som portvakt, litet grof och alltför rättfram. Där fanns ej det innehåll som skulle passa att fylla våra spröda och vackert formade lif. Jag blef icke mor och skulle väl knappt haft styrka till det, blef icke kär, annat än som de andra, och kunde väl icke ha fått tid till mer. — Så sorgeåret, svart som insidan af ett skrin, svarta slöjor och dok öfver allt, svarta rosetter på toiletten, sorgens koketteri, litet gammalmodigt och tryckande, kring en sorg som aldrig hunnit bli vuxen. Änketiden sedan, först vid hofvet, så här. Framför mig en park som sakta glider ned mot en damm utan flöde, kring mig de här sakerna, inom mig ingenting!

»Den religion, de lärde oss, stämde de in till en blå halfton i vårt lifs tafla, mattade den till pastellfärg; man vill, att den skall finnas för att ge ett visst lugn, en helhet, men man tror inte på den.

»Men, när man är trött att se oss le, eller inte orkar söka de få kvickheter som erfordras till det, eller icke finner våra tänder vackra nog längre, då räcker man oss på fraser som bricka en bok därutifrån, ett skri från lifvet, en klut ännu varm af blod, och man vill, att vi på något sällsamt sätt skola göra detta till vårt, utan att rubba en krusad lock i frisyren, eller visa en trött min vid edra artigheter, eller förlora ett puderkorn af den öfning i ädla idrotter, som bär oss genom sällskapet. Och det är ändå de bättre af Er som göra så; för de andra finnas ju ej heller böckerna till. Ni har bragt mig »Emile», och Ni är förvånad öfver att se mig allvarsam och sjuk.

»Jag läste den i går, i förrgår, åh, en hel passionsvecka! Jag har hunnit till den plansch, där Orfeus med sitt spel har förvridit den naturliga ställningen på all världens djur och människor, och själfva kaninerna bukta sig under känslan af skapelsens gudomlighet, jag är inne i den savoyardiska prästens trosbekännelse och bekänner, att jag tror, att jag icke kan komma ut ur den. Men Ni måtte väl inse, hur mödosamt det är för ett stackars hufvud, öfver hvilket ständigt hänger ett Damokles-ämbar, fylldt med vapeur, att bäras under klättring på dessa tankestegar! Hur tröttsamt är icke redan det föregående!

»Denne man som måste ständigt spela komedi eller tragedi för barnet, för att uppfostra det till en sann och naturlig människa, dessa erfarenheter som måste uppställas i perspektiv efter ordning, numrerade i en konstgjord öken, där det minsta språng öfver ett led fördärfvar spelet!

»Om man kan tänka sig, att Emile någonsin blir annat än ett ur som alltid visar rätt, hur skall urmakaren bli, guvernören, filosofen, Jean Jacques? Kan det finnas en lifsgnista kvar hos honom, när han linjerat upp Emiles och Sophies kärleksjournal — Ni ser att jag bläddrat också! — och sedan, Emile den andre, som Emile den förste skall bli Jean Jacques för, och sedan den tredje, fjärde, trettiosjunde! Blir det inte en snörrät rad af ljus i mörkret, af de förträffligaste ljus, och hvart och ett slocknar i pipan, när det följandes låga blir färdig att lysa! Men så Ni missförstår mig nu! Ni skrattar, som om Ni trodde, att med dessa frivoliteter vore boken slut för mig. O nej, det är ju just, för att jag beundrar, tillber, dyrkar Jean Jacques snille, som detta gör mig så ondt, det jag pratar öfver!

»Här föds ett hjärta till världen och växer stort och rödt, här komma två ögon som se, här kommer en hjärna som icke stannar vid ord, men fattar ting, här kommer ändtligen en man, som icke låter sin egenkärlek locka sig att af lifvets allvar få ämne till en kvickhet och tillfälle att skörda ett smickrande skratt, denna sällsamma uppfinning af små människor!

»Här kommer en sådan man, och han kämpar titaniskt mot alla de blinda, och nästan hvarje hans hugg träffar, men han faller, fast han icke vet det, faller af trötthet — det finns för mycket att döda. Han har rätt, i allt har han rätt, det är vi, som ha orätt, och vi se det, men vi orka intet annat, vi fatta med hjärtat, vi fatta med hjärnan, — men händerna som intet gjort, men läpparna som bara vant sig att skratta!

»Och har Ni hört underströmmen i denna bok, har Ni förstått, vet Ni hvart det bär, känner Ni dammväggarna skälfva!

»Dessa ord, människa, mänsklig, sanning, hur nytt, hvilken hotande klang i dem, hvilket lif! Människor! Men hvad äro då vi? Ord, lek, manerer, stil, skummets krusiga linjer i en vattenflod. Har Ni sett ett fall på vintern? Den fragga, som bildas, har frusit till och drifvit likt musslor mot stranden, den hopas där, den ligger där stel, alla flödets sköraste infall ha stelnat, — för ett barn ser det ut som fast snö att gå på.

»Men den stiger, floden, och sväller, och den skall rycka ned dessa bräckliga ting och krossa dessa bubblor, och de skola icke finnas, en solstråle smälter dem; blott ständigt döende skall det ständigt födas, skummet, en försvinnande lek skall det vara som bara skymtar. Människofloden kommer, människofloden sväller, där är djup af hot, där är jubel af kraft, där är rödt af blod och af hopp. Där är kanske lifvet — tänk att dö, utan att ha fått lefva!

»Har Ni icke också känt denna uppslitande kamp i vårt väsen, dualismen i tvänne bildningar?

»Vår hjärna, den blir mer och mer aristokratisk, den tål intet plumpt, den vämjes vid det raka, den skrattar åt allt dogmatiskt, logikens kedjor har den löst upp i länkar och fördrar dem på sin höjd som armband, tviflet är vår knähund. En sak kan vara så, det är egendomligt och lustigt nog, — den kan också vara så, det är möjligen mindre lustigt, — det troliga är, att den icke är någondera delen. Det säkra är, att vår subtila tankeflykt är vackrare, ju mera den liknar fjärilens, oberäknelig, nyckfull, från tusen olika håll, efter tusen bukter rörande vid samma blomma och utan att tynga ner ens det ljusaste blad, med vingarnas skälfning smekande sig intill hvar linje. Andra ha före oss i stirrande allvar dragit upp allmänbegreppen, ritat ut snillrika kurvor, hvilka kunna pluggas i skolbarn, vi lösa upp kurvorna i smålinjer som icke kunna läras, hvar och en har sin touche därför, kanske finare eller gröfre än en annans, men lika berättigad i sin personliga egendomlighet.

»Och under allt detta smälter godt i ondt till en mjuk clair-obscure, rätt och orätt gunga upp och ner på en vippbräda, dygd och last befinnas stå i det mest invecklade familjeförhållande till hvarandra och säga ömsesidigt onkel, allt är intressant, allt ger stoff till en kvickhet eller till ett frågetecken.

»Men hjärtats bildning har också förfinats. Den måste följa efter, man kan låta bli att lyssna till den, man kan låta egoismen vända ryggen åt den, eller smaken förstumma dess röst med en parfymerad näsduk, den är där ändå. Och hjärtats bildning är demokratisk, mer och mer, den måste vara så, den består ju bara i, att värmen breder sig längre och längre, öfver allt flera.

»Men hvilkendera principen, tror Ni, segrar, den, som slår i blodets slag och brinner från hjärta till hjärta, enkel, fattlig för alla, omätlig som ett element, eller den andra som spinner in hvar och en af oss i sitt särskilda nyanserade silke, ristar kring hvar och en af oss sitt sällsamt snirklade pentagram, fjättrar oss och skapar kring hvar och en af oss lekbilden af en värld, medan den första i en fläkt, ett andedrag ger oss innehållet.

»Det finns två vägar att gå. Den ena bär utåt, från en själf ut i vidderna. Det kan tyckas vara att utplåna sig själf att gå den, men det är inte så, ingenting utplånas, ingenting förgås däruti — är det inte samma väppling som år efter år doftar vid ängskanten?

»Den andra bär inåt och uppåt i spiral, kretsande kring sig själf, det skulle bli ett torn, det blir ett svarfveriarbete, en leksak. Nu skall Ni höra, när jag först förstod det där. Det var i vintras. Jag var med, jag också, och hörde föredrag, såg experimenter, en abbé —, någonting! Han hade en lätt hand och kittlade oss på det behagfullaste sätt med vetenskapens isnålar. Så var där ett försök att bränna diamant, lösa upp den till intet, ingenting som syntes, diamanten som är det fastaste och oförgängligaste ting, vi trott på, modets odödlighetslära, slipad i facetter, blixtrande fram öfver bröstens andedrag och hårets lockar! Han hade en så hexaktig, förtrollande apparat, pustar och kol och glas och klolika järn, hans hvita händer foro fram och tillbaka öfver det där med värdig beskäftighet, manschettkråset darrade — det var ett svårt experiment. Vi sutto lutade i krets omkring, vi hade intet ljus, för att kunna se diamanten väl och se hur den förtärdes. Där var bara svagt rödt sken som glimmade på våra pannor och våra smycken och hans händer med en blixtrande ring. Offret, en rätt liten sten, låg i en glasballong, tror jag, och såg på oss i matta små glimt, frostlika, rysande glimt.

»Så var han färdig, och ett »gif akt» kom hela kretsen att luta sig mera fram och vaja, och tyger frasade, och ögon lyste, och tänder lyste under läppar som höllo andan. Det var någon slags luft, han släppte dit, så var där eld i diamanten, en liten bländande låga, en uppflammande klarhet, — så mörker. Ingenting kvar, intighet, intighet! Där var skratt och sorl af förtjusning, och det frasade i mörkret, och fötter slogo mot golfvet, men jag var stel. Jag hade sett, hur den där lilla lågan, som slocknade i intet, kom våra smycken att släckas, dödade hvar glans i ögon, i tyger, i allt, kom hårets puder att synas dödt som aska, lyste i en död krets; intighetens pust var där, där fanns ej annat. Och den blef där hela kvällen, och den följde mig hem, och den är här, och den finns i sidenets kyla och stenarnas klarhet, och den vajar öfver hvar stiliserad blomma på min tapet. Vi lekte med den gnista, som skall förtära oss, där är utbrunnen diamant i våra blickar.

»Och att tänka på den dag, då själfva solen åter blir varmare af att speglas i människors ögon, och att veta, att man icke är med!»

Maurice kände, att han måste säga något, förstod, att det måste vara något han verkligen menade, icke en vacker leksak som skulle ha skorrat mot stämningen, — men han var rädd att säga för mycket.

»Åter», citerade han »ja visst, det är ju så han menar, Rousseau! Paradiset, inte längre mellan Gihon, Pison, Hiddekel och Prath, men mellan Missouri och Mississippi eller Senegal och Gambia eller några andra vatten som aldrig vanhelgats af tvål. Men, om nu Rousseaus urmänniska skulle befinnas vara urmakarlärling från en präsbyterskola i Genève, om vi med all vår stil vore mindre stiliserade, än han, det är en öppen fråga, — om Ni vill. Och om den flod, Ni talade om först, vore till bara för skummets fina och spröda linjer, bara för fallets lek — det står ofta en brokig regnbåge däröfver.

»Om personlighetens själfulla återspegling af världen vore lika mycket värd, som världen själf med dess massa och tyngd — om det vore lifvet själft som söker sitt slut i en skarpt och fint präglad stil, liksom epigrammet finner sitt i udden? ...»

Han släppte tråden, det roade honom ej att taga upp den, och han kände, att hans ord flögo ut i rummet bara.

Madame såg långt bort, talade långt bort.

»O nej, men det lefver allt, det har mening för sitt lif; allt vill lycka. Se, jag själf, hur längtar icke jag efter lycka!

»Jag gick ut i morse med hjärtat stort af allt det där, jag rörde vid, — af Jean Jacques. Jag lutade mig mot dörrposten och drack luftens friskhet, med tårarna nära att brista fram, och solljuset var mig en öfverstor och oförtjänt skänk. Jag gick fram mot rosenbosquén, den stora, där Ni improviserade den lilla nätta dikten om prins Amadoux, som inte var ämnad att skratta åt alls. — Om prins Amadoux hade kommit nu, i stället för annars, och talat om något annat än om Amadoux, hvem vet!»

Maurice afbröt med en handrörelse, som bad om ursäkt.

»Men det kan icke vara så dåligt med Er», sade han. »Ni gör mig glad af den mest oegoistiska glädje. Elakhetens lilla blåa låga brinner ännu hos Er, alltså få änglavingarna ännu en tid gömma sig i ert siden. Men den sveder mig grymt, er elakhet, Ni är alltför raffinerad! Att visa den stackars herr Räf inte ens drufvorna, dem han inte når, utan bara deras spegling i det förflutnas sjö som flyr, bara han andas på dem, och det fast Ni vet att, han inte kan trösta sig med att förklara dem sura, och efter att med er trötthet ha på förhand afväpnat hvarje hans möjlighet att plädera sin sak!»

Hon såg på honom med en kort blick af misstro och en smula medlidande som genast tröttnade.

»Herr Räf får resignera, han får klaga öfver drufvornas falskhet och sätta sin egen trohet till kontrast och fånga sig en ny hvit höna, — hvilken i ordningen lämnar jag åt honom själf att afgöra. Men jag fortsätter:

»Jag gick med båda händerna sammanknäppta, icke af andakt, fastän jag kände mig lyckligare och bättre än annars, men emedan jag måste hejda min lust att verka och skapa, tills jag gjort mitt val — så rik var jag! Jag såg och såg, jag vet icke allt, hvad jag visste, jag kände sus af vingar kring öronen.

»Jag ville vara med i detta som kommer, jag ville arbeta, jag valde bland flera planer, än jag hade fingrar till. Jag skulle ha skola här, jag skulle ha Jean Jacques, jag skulle ge penningar till böcker, till resor, jag skulle resa själf, jag skulle lära själf, ack, det är svårt att ens komma ihåg nu! Så kom jag som jag visst redan sagt, till rosenbosquén. Där måste jag hvila mig, jag kände mig matt af att luften var så tunn och frisk.»

Hon höll upp med ett leende, som var mera sorgset än gäckande. »Rosorna där voro också så vackra ...» Maurice ville få henne att hålla upp, hon såg så trött ut, icke endast kroppsligt, — men denna gråblå blick, som vatten!

Han grep fatt i detta ord, rosor, såg för sin blick bosquén med alla dess färger och på den krumma bänken en liten spröd figur som borde sofva; han ville gripa med båda händerna af de lätta bladen och hölja henne därmed och stänga allting annat ute.

»Rosor», sade han, »åh rosor! När Ni säger det ordet, får det en så sällsam suggestiv makt. Det ligger i er stämmas mjuka böjningar; hvart ord, Ni säger är ett finformadt buckligt rosenblad.

»Det var just de lätta, vackra väsen, jag ville tala om nyss, det är just de spöken, man kan göra historier om, att fylla er konstgjorda kvällsskymning. Men Ni hejdade mig då, förlåt — nå, nu har Ni själf varslat in dem, nu är skulden er, och skulden är förresten alltid er, att man tänker på rosor i er närhet.

»Känner Ni många? Visst, icke sant? Jag känner tusen, har hört deras historier, förstår deras lynnen och nycker och drömmar, har hört deras namn hviskade i mitt öra. Icke de vanliga namnen efter hertigar och kardinaler och abbéer, och hvad nu deras beskyddare månde heta, men nätta, lätta egennamn, Mariette och Suzette och Chloris och Ninon och Rosette och den mörkhyade, muntra Laurette, deras smeknamn, som bara de närmaste bekanta få veta.

»Ni förstår mig ju? Ni känner det också på detta sätt? Hvar ros är ett väsen för sig, en personlighet som kunde ha mycket att berätta, om det icke vore onödigt, ty man ser hela historien bara på deras min. De äro så förfinade, så sprödt eleganta, så subtilt stilmättade, men ändå så omedelbara och enkla.

»De gula, tänk på de gula! Med smala, litet tunga hufvud, bladen sammanslutna och smärta, bara för att de yttersta flikarnas abandon skall vara så mycket mera tjusande. Och deras doft, åh, deras söta, hemlighetsfulla tunga doft, som man tycker sig dricka vid inandningen. Det är ur dem, hvilkas blad nedåt gå öfver i brunaktigt skärt. En del andra, ljusare, ha den litet syrlig, litet sträf, med lukt af regn och fuktig jord, men så lätt! De ha bladen litet skrynklade, det är något af flickaktig magerhet öfver dem — men så muntra tankar de ha, ironi och skratt, bara för skrattets skull, ironien!

»Och de hvita, svällande vida, som vallmo eller pion! En lätt krydda i deras doft, något narkotiskt! Det hvitas raffinement är doldast och farligast af allt!

»Och detta i så sunda former, i linjer så lugna och stora, linjer af amfora, ofläckad marmor — hvilken mystère i hvarje ros!

»De skära, dem har ni kanske varit förtroligare med förr än nu; åh, så yra hufvud! De stöda sig hur som helst, hvila hvar som helst, de se ut, hvart det faller sig, ur friska, ljufva anleten och le lika godt mot allt. Hvart deras blad är hvit glans, om Ni ser efter, det skära är som ett sken däröfver, af blod som kommer och går. Ur det haf, där Venus föddes en morgon, kommo de till, väsen af pärlemor och morgonrodnad. Deras doft är munter, ingenting annat, sorglöst och slösande glad, söt, men så lätt och frisk!

»Och de mörka, hvad de nu ha för färg — det är så svårt att säga! Rödt intill violett och brunt, rödt upp till den grellaste fanfar, som bryts af helt stumt, rödt i de innerligaste förtoningar, rödt ned till blått och svart. Passionsrosor, syndiga systrar, heliga, flammande, utbrunna sinnen. Rosor, födda att bladas af genom sin egen svällande lifskraft, dödens märke redan i knoppens spets, blå skugga, där dagen bryter ljuset, svart pest i det innersta hjärtats hjärta! Eller också så sunda, så sällsamt sunda, blickande ut mot Er med stora, mörka, obekymrade ögon, badande nästan trotsigt i sol, men de känna ej trots, de känna ingenting sammansatt eller sjukt. Det är solen själf som ser sig själf ur dem, deras lif är kort, mätt som ett lif, men oändligt långt, mätt som en blick mot den, hvars glans är för stark för andra att uthärda mer än i en blink.

»Men alla de tusen, de hvita och skära och gula och purpurljusa och purpurmörka, så fulländadt sköna inom sig själfva, så fullödigt stora konstverk som intet af människohänder, hvar och en värld för sig, där längtan funnit sin gräns! Där är stilens triumf! De sätta ej frö, men de lefva genom naturens lagar — hvad är också till utan dem? — de äro formade genom människotankars famlande försök, men i deras seger är den dolda naturidéns triumf. Och, emedan de äro konst, men icke nytta, äro de därför mindre öfverlägsna sitt proletariat, nyponrosorna, täcka, friska väsen, de också, men så fattiga, så kortlifvade i sin blomning, så ensartade i sin form, med frukten nästan genast svällande under de lösa bladen, med framtiden nästan genast pockande mot skönhetens »nu»? — »Drömde Ni ingenting af det där, när ni såg ut öfver dem, där i bosquén, var där inte rikare med dagg öfver dem, än öfver annat, var där inte mera sol öfver dem? Stilens utveckling är icke tragedi, det hela vet icke af tragedier, i delen och begränsningen lefver det tragiska. Stilens utveckling är sig själf nog, är sitt eget apoteos; i besegrandet genom högre utvecklingsformer går den under, men det som är utom och nedanför har ingen domsrätt öfver den.

»Tänkte Ni icke något af det där, kände Ni icke er egen skönhet le af glädje öfver sig själf, drömde ni ingenting?»

Madame hade länge haft ögonen slutna mot bilder som drogo förbi, hon öppnade dem ej heller nu, när hon svarade:

»Jag drömde om hela rosen som ett väsen, med stam och blad och blinda rötter, allt skönt, i fulländadt jämnmått, den hvita amforan utan narkotisk doft, den djupa purpurn utan dödens märke.»

Hon öppnade halft sina ögonlock liksom hvita, trötta vingar. »Och tack för ert försök, men det var som en blomsterhyllning öfver en död. Jag var som i domning, jag kände bara de tunga våta bladens börda. Ni skall strax fatta, hvarför det tog mig så.

»Ser Ni, jag var i rosenbosquén, och jag drömde ... Det där, Ni hörde. Det, jag ville göra, och det, jag ville veta, och det, jag ville tänka och känna. Jag kunde ju icke göra det genast, det vill säga, kunde nog, men ville njuta af förväntningen först — så föll det mig in, att hvad jag kunde göra nu, det var att ta mig af dem där, rosorna. De voro så törstiga och tunga, och jag höll af dem.

»Så började jag mitt arbete. Det var icke långt till fontänen, och bara den late Narcissus kunde se, om jag bar mig tafatt åt, och han såg bara på sig själf. Vill Ni tro mig? Som jag gick där, blef detta till ett hjältedåd, början på allt var det, invigningen, den lysande triumfbågen öfver vägens gula band. Efter den segern kunde jag binda mig en krans af lager — och rosor med, förstås — och taga itu med hvad som helst.

»Det var kyligt och friskt om händerna, litet tungt just i skuldran, men det var förtjusande allt. Jag vattnade och sjöng, och vattnet sjöng, och jag lutade mig öfver dem, och de voro så tacksamma, och det glittrade så vackert i bladen. Men solen var het, härlig och stor, men åh, så het! Och så doften, doften! Tung som vin, het som vin, skarp som gift och med något hviskande, smygande i sig. Skulle jag icke ens duga till att vattna rosor!

»Jag badade pannan i vatten och svindlade af välbehag och bar och gick. Men så brast det för mig, och det var öfver mig, som Ni fann mig i. Det var nog inte många rosor, jag vattnat. Men jag låg på bänken, slagen; det flammade rödt för ögonen, uddigt rödt, det hviskade och gäckade och ringde och hotade mot min hörsel. Det var midt i min domning en punkt i hjärnan som tänkte så klart och skarpt, det gjorde ondt — det föll så mycket rosor kring mig också.»

Hon höll upp med samma tomma, sjuka blick som först.

»Men det var ju en tillfällighet», sade Maurice, »i morgon är det öfver, i morgon gör Ni, hvad Ni vill.» Hon rörde läpparna till ett »nej», men gaf det ej ens ljud.

»Jag är mera än dödssjuk», sade hon så, »fast det bara är vapeur, jag har, och fast det kanske är öfver i morgon, och fast det kan hända, att jag har den igen och igen ett år från nu.»

»Ser Ni, den vanlige dödssjuke, han dör, men det är bara han, som dör, ikring honom är lifvet lika starkt, kraften är kvar. Hos mig är det lifvet själft som är sjukt. Det har odlats som en af edra gula rosor, de med ironien i doften, koketta skrynklade, icke fula, tvärtom. Men i den formen är lifvet dödt, och det där smittar; närmast omkring är allting sjukt af samma sjuka. Det är ett släktes sjuka, det är kanske mer, det är kanske skönhetens och förfiningens sjuka. Men icke triumf! Efteråt kommer där kanske en fyr med öppna, djupa ögon, en Jean Jacques, med skönhetstörst också i sitt stora hjärta och stark nog att icke behöfva en enda mask från komedien, en Emile den sublime, och så säger han efter en blick mot våra minnen, att vårt sköna var fult, och han har ett annat ideal. — Och kanske bär det också dödens märke i knoppen.»

Maurice kastade en snabb, liffull blick på henne, men vände den strax i missmod bort.

»Den skulle kunna botas, er sjuka», sade han mjukt, »men jag kan knappt antyda räddningen — nu är Ni ju så svag! Det är hårdare, än Ni tror, att finna sitt lifs lyckligaste tillfälle glida sig ur händerna, emedan det är för sprödt att gripa i. Men er skugglikt flyktande tanke på Amadoux, ert behof att dela er lycka, när Ni var rik, där var medlet att ha rikedomen kvar. Däri är lycka, utan det är allt tragiskt. Och nu är äfven Amadoux tragisk, men han kunde säga — åh, han kan tiga ...»

Hon såg fullt och helt på honom.

»Jag får säga mera? O, så vänd då bort er tanke från pedantiska grubblerier. Hvad som är och hvad som blir, och hur det är och blir, hvad gör det? Men hvad som sjunger och jublar och ler i allt och är det enda verkliga i hela illusionen, det rosiga ansiktet bakom masken, hvad är det annat, än kärleken? När Venus satt vid stranden, tog hon upp en snäcka och höll den intill sitt rosiga öra och lyssnade till hafvets sus och tidernas sus därinne, och hennes fina förnimmelse förstod allt däri, fångade allt i det ljudet. Men hon log hela tiden: hvad gör det mig? Likaså evig är jag och min skönhet! Och, när hon hört en stund, blåste hon på lek i snäckan, och det blef en klingande ton som fladdrande dansade ut i luften. Och den tonen är kanske det enda riktigt sanna, liksom det är det skönaste af allt, och den har klingat igen i det vackraste, som sjungits, och allt det oändligt mycket vackrare som icke sjungits men hviskats och skrattats och jublats från läppar nära hvarandra.»

Hon såg bort igen, och han tystnade.

»Nej, Amadoux», sade hon, »plymen räddar icke hjälmen. När man en gång sett skeptiskt på en lek, då är den leken slut, har man sett djupt, kan man icke dröja vid ytan igen. Den lifslust, Ni behöfver att binda er rosenkrans med, kan ha spunnits ut i så subtil förfining, att den brustit — där ligga så rosorna. Men jag är trött, luften är så tunn, hvart ord faller som bly däri, nu måste Ni gå!»

Maurice bugade sig ned och kysste hennes hand, den såg helt skör ut i sin pärlemoraktiga hvithet, låg där matt och viljelös som en snäcka, den tidvattnet lämnat död i sanden.

INNEHÅLL:

Arsarethsid.[3]
Falken»[50]
Adonia»[64]
Biondello»[85]
Carneola»[107]
Drömmen om saligheten»[119]
Miraklet»[147]
Rosengiftet»[188]

Noteringar:

Originalets grammatik, stavning och interpunktion har bibehållits. Ett fåtal uppenbarliga fel har rättats utan notis. Vidare rättelser är som följande (innan/efter):