Bannlyst

by Selma Lagerlöf

TREDJE DELEN

---

I SORG.

Det var Sigruns mor, den gamla prostinnan från Stenbroträsk. Hon gjorde i början av maj månad 1916 ett besök hos släktingarna i Bohuslän, och då hon nu var i närheten, så tyckte hon, att hon borde hälsa på svärsonen uppe i Algeröd och se hur han hade det.

När hon kom resande till den lilla fattiga prästgården, fann hon, att kyrkoherden hade tagit till sig sin mor för att sköta hushållet åt honom. Och modern var en enkel och rättfram människa, en fattig lotsänka, som hade strävat och försakat, för att sonen skulle kunna bli präst. Prostinnan såg, att hon var stolt och lycklig över att få bo hos honom och förestå hans hus, och det kunde hon så väl förstå. Det kände hon ingen harm över.

Men eftersom inkomsterna i det fattiga pastoratet voro så ohjälpligt små, hade den gamla frun hittat på, hon också, att försöka med inackorderingar. Hon hade tagit emot två unga flickor, som hade svagt bröst, och som skulle hjälpa upp hälsan i den friska bergluften i Algeröd.

Och dessa två hade till en början varit en smula ängsliga för den mörka och dystra värden i huset, som gick och bar sorg efter sin hustru, men när gamla prostinnan kom till Algeröd, var all deras ängslan övervunnen. Det blev en stor överraskning för henne. I stället för att komma till ett hus, som var fullt av bedrövelse och saknad, kom hon till ett, som var fullt av skratt och skämt och lustighet.

Och det blev en lång eftermiddag för henne. Hon trodde, att hon skulle mista tålamodet, innan den tog slut. Hon hade den bortgångna dottern för sina ögon, vart hon gick, och hon kunde inte nog förundra sig över mågen, att han stod ut med de två uppsluppna flickungarna, som gjorde sig till för honom på ett så tydligt sätt, att det på det högsta skulle ha förargat och upprört honom, om han hade varit som förr.

Men han var inte som förr, det märktes på allting. Han hade blivit en helt annan man.

Han hade fått något högt och gällt i tal och i skratt och en så besynnerlig lust att skryta inför svärmodern med sin egen förträfflighet.

Förr fanns alltid mycken värdighet och mycket allvar i hans uppträdande. Man kunde inte vara två minuter i sällskap med honom utan att märka, att han var präst, men nu var den goda hållningen borta. Förr tycktes han vänta, att folk av sig själva borde förstå, att han var en framstående och begåvad man. Nu ansåg han sig tvungen att tala om det själv.

Han berättade om hur märkvärdig han hade varit i skolan, hur fort det hade gått för honom att ta sin examen, hur mycket underbart han hade utfört och verkat i sina församlingar, berättade och berättade och kunde aldrig komma till punkt.

Och de två flickorna slogo ihop händerna och visade tydligt hur de beundrade honom.

Det var, som tyckte han om, att svärmodern såg, att de lågo för hans fötter, och att han kunde behandla dem hur han behagade. Han var som en, som har gått igenom ett svårt misslyckande, och som på allt sätt måste söka efter upprättelse.

Han var inte på något vis artig eller förekommande emot de båda unga, och det ljöd förakt ur varje ord, som han riktade till dem. Men han ville inte vara ifrån dem. Han talade om att han hade arbete, som låg och väntade på honom, men han skilde sig inte frän sällskapet. Prostinnan hade till en början varit bedrövad, därför att hon hade trott sig se, att svärsonen redan hade glömt Sigrun. Men under aftonens lopp greps hon av en helt annan farhåga. Hon började tro, att han sörjde hustrun så, att han höll på att gå under.

När det äntligen var så långt lidet, att hon kunde säga godnatt och gå och lägga sig, för hon skulle stanna över natten, så kunde hon inte låta bli att säga ett par ord till kyrkoherden om att hon förstod, att han snart torde komma att gifta om sig, men hon förmanade honom, att han skulle se sig väl före och inte nöja sig med den första bästa.

Då bad han henne, men ingen av de andra, att hon skulle följa med honom in i hans rum.

Och nu visade han henne hur han där inne hade samlat alla Sigruns tillhörigheter, både sådant, som hon hade haft med sig hemifrån, och sådant, som hade tillkommit efter giftermålet.

Hennes porträtt fanns i alla storlekar runtom i rummet, och hennes böcker stodo främst på bokhyllan.

Det var en bok, som prostinnan väl kände igen, en liten andaktsbok, som dottern hade fått, då hon gick och läste. Den låg på bordet bredvid sängen.

»Den här läser jag i varje kväll,» sade kyrkoherden, »i den och i ingen annan.»

Han öppnade mittskåpet i en stor klaffbyrå. Där hade han ställt in ett par små askar av elfenben, som Sigrun hade fått, när hon var en liten tös. Och då han hade tagit fram dem, lade han dem smekande upp mot sitt ansikte.

»De här tyckte hon om,» sade han. »Och det är ingen annan hand än min, som får röra dem. De där andra får aldrig se något av allt detta.»

Han visade prostinnan den lilla tavlan över Stenbroträsk prostgård, som Sigrun hade hämtat så stor tröst av att betrakta. Den låg insvept i flera varv av silkespapper och var inrullad i en duk och låg gömd innerst i en låda, såsom skulle den vara en dyrbar skatt.

»Svärmor tror väl inte, att några andra ögon än mina får se den här?» sade han.

Han visade henne en liten duk, som hustrun hade broderat åt honom.

»Den får ligga på det där bordet,» sade han, »därför att Sigrun själv har lagt den där. Men jag har en annan duk, som jag lägger över den, när det är solsken. Svärmor ser väl, att den inte är urblekt?»

Sigrun hade sytt en gungstolsdyna åt honom, och på den satt nederst en frans, som hade lossnat på ett par ställen. Han hade försökt att laga det själv och hade sytt med grov tråd och stora styng. Han visade prostinnan, att det var fult, men han hade ju inte kunnat betro någon annan med arbetet.

Nu erbjöd sig svärmodern, att hon skulle ta gungstolsdynan med sig upp på rummet och laga det lilla felet ordentligt. Och detta fick hon ju lov till, men han vred och rände på dynan flera gånger, innan han lämnade den ifrån sig.

Det, som var honom dyrbarast av allt, Sigruns två släta ringar och en annan ring och ett par små guldsmycken, hade han lagt i en liten gul skinnpåse.

»Den här bär jag om dagen i västfickan,» sade han, »och om natten ligger den under min huvudkudde. Jag skils inte ifrån den varken dag eller natt.»

Och prostinnan blev rörd till stort medlidande. Hon såg, att sorgen slet i honom och höll på att riva honom i stycken. Och hon förstod, att han stred emot, när han var bland människor, och ville vara som förr, men att han inte kunde, och att det var därför, som det kom så falska toner ur instrumentet.

Hon satte sig ner i en soffa och vinkade honom till sig.

»Kom hit och sätt dig bredvid mig,» sade hon med moderlig och mild röst, »och låt mig höra hur det är med dig!»

Då bröt han ut i våldsam gråt.

»Å, jag vet inte,» sade han, »jag vet inte vad det ska bli av mig. Jag kan inte finna mig till rätta i livet, sedan Sigrun har lämnat mig.

»Hon försvann ifrån mig,» sade han, »men jag har ingen känsla av att hon är död. För mig är det så, som om hon skulle ha gått ifrån mig, därför att hon var rädd för mig.

»Jag har inte kunnat göra henne lycklig, men det var bara det felet, att jag älskade henne så över allt mått och all gräns. Jag ville ha henne ensamt för mig. Och jag gjorde det för trångt omkring henne och stängde in henne. Och nu plågar det mig över all gräns, att jag lät henne lida. Om jag hade vetat, att hon skulle gå ifrån mig så snart, då skulle jag väl ha lagt band på mig själv. För vad hade det gjort mig, om jag själv hade förgåtts, bara hon hade fått vara lycklig under denna korta jordevandringen?

»Jag hör, att de säger, att hon dog av smittkoppor. Men jag törs inte tro, att det gick till på det sättet. Och jag törs inte fråga hur det var, när hon gick hädan. Jag är rädd, att jag ska få höra, att hon dog, därför att jag hade gjort henne så olycklig, att hon inte kunde stanna kvar hos mig.»

Och prostinnan satt tyst och lät honom klaga. Intet av det han sade förvånade henne, ty hon visste, hon, som var gammal, att aldrig har någon människa stått vid en älskad varelses grav utan att sönderslitas av ånger och samvetskval.

BREV FRÅN HÅNGER.

Ett par dagar senare kom Lotta Hedman in till kyrkoherden i hans arbetsrum mittpå en förmiddag.

Hon hade ett brev i sin hand, och hennes ögon blickade rätt framför sig, och hennes hår låg så slätt, som det var möjligt för det håret, och över hennes panna spred sig en klarhet, som om himmelen skulle ha rämnat ovan henne och gjutit över Lotta Hedman något av sin strålglans.

Och kyrkoherden såg inte utan förvåning, att hon kom in lugn och sansad för att tala med honom, för Lotta Hedman hade varit underlig och förvirrad alltsedan den natten, då Sigrun hade gått bort. Hon hade ingen ro och talade ofta högt för sig själv. Man trodde, att hon såg syner, och den, som uppfattade något av hennes tal, hörde nog, att det inte rörde sig om annat än den stora naturförödelsen och ryttaren på röda hästen och om årsveckor och vilddjur och hela jordens jämmerliga förstöring.

Hon undvek att vara med människor, mer än som var alldeles nödvändigt, och för ingen var hon så skygg som för honom, husbonden. Han hade sett många gånger hur hon gjorde långa omvägar för att slippa att möta honom.

Hennes hår hade stått i himmelens sky, hennes ögon hade farit runt i huvudet på henne, hennes kläder hade varit ovårdade, och med sysslorna hade det gått, som det kunnat.

När de båda unga flickorna hade kommit i hennes väg, hade hon tillropat dem stränga ord ur skriften, som hade ljudit nästan som hotelser.

De hade velat förmå kyrkoherden att sända Lotta tillbaka till hennes eget land, men han förstod, att det var sorg över Sigrun, som plågade henne, och hade hållit sin hand över henne och låtit henne stanna i sin tjänst.

Denna dag tänkte han för sig själv, då han såg hennes förändring: »Nu ser jag, att hennes sorg är slut. Nu finns det ingen mer än jag, som kommer ihåg Sigrun i detta hem.»

Men Lotta bad, att han skulle höra henne med tålamod, för hon hade mycket att säga honom.

Och till hans stora förvåning, för han var till allra yttersta grad högtidlig och allvarsam, började hon sin framställning med att berätta honom en saga.

»Det fanns en gång en gård,» sade hon, »där det bodde ett hederligt bondfolk, men tätt bredvid låg ett berg, där det fanns jättar. Och bondhustrun hade en gång varit inne i deras stenstuga för att hjälpa jättehustrun, när hon skulle få barn. När hon då badade barnet, hade det stänkt en droppe av badvattnet i ögat på henne, och av den droppen hade hon blivit seende på det ögat, så att hon sedermera kunde följa med allt, som de underjordiska företog sig på hennes gård. Hon kom på dem många gånger, både när de stal, och när de satte ut fällor för människor och boskap, så att de skulle komma till skada.

»Men så hände det sig, att bondhustrun for till höstmarknan, och när hon gick mellan stånden, så mötte hon jätten därhemmaifrån. Och hon kom inte ihåg sig, utan hon hälsade på honom. 'God dag, grannfar!' sa hon och skakade hand med honom. 'Det var ett präktigt stycke vadmal, som ni har köpt.' — 'Ja,' sa jätten, 'och billigt är det med. Det var två bönder, som hade kommit i slagsmål om det här stycket, och medan de slogs, så gick jag min väg med tygpacken.'

»Sedan stod de en stund och pratade med varandra i god ro, men då sa jätten plötsligt: 'Men hur kommer det sig, grannmor, att ni kan se mig?' — 'Jo' svarade hon, 'jag fick en vattendroppe i ögat sist, då jag var inne hos er, och sen dess kan jag se er, vilket ni vill eller inte.' — 'Ånej då! I vilket av ögona?' — 'I det vänstra,' sa bondhustrun, och med detsamma höjde jätten handen och strök bort det vänstra ögat ur hennes ansikte. Han tog ut hela ögat. Det fanns inte ett spår av det. Och hon kunde aldrig mer i sitt liv se något märkvärdigt.

»Och så var det kyrkoherden gjorde med mig, första gången vi råkades,» sade Lotta med hög och skärande röst. »Kyrkoherden slog ut mitt seende öga ur ansiktet på mig. Och alltsedan har mitt liv varit förvirring. Jag ser, men jag ser dunkelt, jag hör, men jag hör otydligt, och jag har ingen framgång och finner ingen, som vill lyssna till mig. Jag är hemlös och arm, och jag blir aldrig något annat än en fattig, arbeterska.»

Kyrkoherden satt lugn och stilla och hörde på, och när Lotta höll upp ett ögonblick för att hämta andan, sade han utan att visa spår av vrede:

»Fortsätt, Lotta! Lotta har säkert inte kommit hit till mig i dag bara för att tala om detta gamla.»

»Nej,» sade Lotta, »men jag ville påminna kyrkoherden om detta, därför att jag har begått en stor synd mot kyrkoherden i min tur. Det kan vara bra ibland att veta, att man har gammal skuld att begära avdrag för. Det blir ändå stort behov för mig av barmhärtighet och förlåtelse.»

Mannen framför henne skakade på huvudet.

»Jag förstår inte vart Lotta vill komma.»

Men Lotta svarade utan minsta förvirring:

»Jag vet själv vad jag har att tala om, och det är ingen lätt bekännelse, som jag har framför mig, men innan jag kommer så långt, är det en sak till, som jag måste säga till kyrkoherden.»

»Jag är inte den, som har sprungit med något skvaller,» sade hon, »och till Sigrun har jag inte sagt ett ord om något sådant, men jag vet, att det finns en gård, som heter Hånger. Och jag har hört hela historien om prästen, som blev mördad, och om grindstolpen och om den gamla i källarkammarn och om förbannelsen, som vilar över Hångerkarlarna. Och jag tänker mig, att den, som vet med sig, att han är kommen av en stark och vild släkt, som alltid har varit svår att tas med, och som dessutom vet vad det är för en död, som väntar honom, jag tänker mig, att den mannen har undrat ibland om han gjorde rätt, när han tog sig en hustru, som var vek och oskyldig som ett nyutslaget blad och ingenting förstod av det mörka, som fanns inom honom.»

»Lotta Hedman!»

Kyrkoherdens röst ljöd ännu rätt lugn. Han bara tillropade Lotta en varning att inte gå för långt.

»Låt mig hålla på, kyrkoherden!» bad Lotta. »För jag säger inte detta som någon förebråelse, utan bara för att påminna om att det finns skuld på båda sidor, fast skulden på vår sida, på Sigruns och min, är så mycke större, att det måste läggas mycken barmhärtighet och förlåtelse på er vågskål, för att det skall väga jämnt.

»Och nu har jag inte annat att göra än att tala om hur det var, när Sigrun gick ifrån oss. Och det är på hennes egen begäran, som jag gör det. Jag har fått brev från henne i dag, att jag får göra det, och det har löst mig ur min förnedring och lyft mig upp ur lögnen, så att jag åter kan se människor i ansiktet.»

Eftersom det var Lotta Hedman, som sade dessa ord, så föreföllo de inte kyrkoherden så underliga, som de hade bort göra. Han trodde, att han skulle få höra, att Sigrun inte hade dött i kopporna, utan hade berövat sig själv livet, och att Lotta trodde sig ha fått något slags tillåtelse att meddela honom underrättelsen.

Och så började Lotta berätta.

Men alltmedan hon talade, blev hon mycket modfälld, för hon såg hur mannen, som hon talade med, mörknade, såsom en himmel mörknar före ett stort oväder. Moln drogo upp från alla håll. En fruktansvärd köld och ett fruktansvärt mörker utbredde sig. Till sist kunde hon nästan inte få fram orden.

Utan all omständlighet fick hon dock omtalat, att hon hade haft flera underrättelser från Sigrun, och att denna efter sin ankomst till Hånger hade legat sjuk i smittkoppor. Det hade inte alls varit farligt, men ganska långvarigt.

Och under sjukdomen och alltsedan hade hon varit kvar hos det goda folket på Hånger. Ute i världen på egen hand hade hon varit en enda dag, och vad hon då hade upplevat, det hade skrämt henne så, att ingenting hade kunnat förmå henne att åter gå bort från vänner och skyddat liv ut i det främmande.

Men de vältaliga ord, som Lotta hade velat säga om sin egen förkrosselse och skam och om glädjen över att Sigrun hade ändrat sinnelag och ville vända om hem, de blevo i det närmaste osagda.

Hon lade endast fram för kyrkoherden det brev, som hon denna dag hade erhållit, och som var dagtecknat Hånger den 15 maj 1916, och där det stod skrivet dessa få rader:

»Lotta, du skall gå till Edvard och tala om allt för honom. Och bed honom, att han kommer hit till Hånger och hämtar mig, om han anser mig värd att än en gång bli hans hustru!»

Inne i brevet låg ett litet kuvert, som var adresserat till kyrkoherden. Han slet upp det och möttes av det enda ordet:

»Förlåtelse!»

Då kyrkoherden hade läst ordet, bröt han ut i ett bittert, sönderslitande skratt. Det lät, som när den första vindilen bryter sig fram genom skyarna och vräker dem åt sidan för att börja stormens vilda dans.

»Lotta ska telefonera till Sigrun, att jag kommer till Hånger och hämtar henne i morgon,» sade kyrkoherden. »I dag måste jag fara på en skolexamen.»

Lotta gjorde, som hon hade blivit ombedd. Och strax efter tolv reste kyrkoherden bort ensam. Han skulle göra en lång färd till ett avlägset skolhus. Men då han hade hunnit till en korsväg, vek han inte av på vägen, som ledde till skolhuset. Han for österut, upp mot Dalslandsgränsen, i riktning mot Hånger.

HÅNGERJÄTTARNA.

Ack, man behöver visst inte tro, att det var något övernaturligt inflytande, som gjorde sig gällande. Men för den, som någon gång har hört invid sitt öra älskade dödas låga viskningar eller har märkt under en oro så tung, att hjärtat vill brista, hur ett sakta svall av blida tankar har böljat fram genom själen eller, sänkt i trötthetens töcken, har känt de lenaste av händer föra den sjunkande pennan fram mot sitt mål, den finner det svårt att förneka, att inte denna dag skaror av osynliga omgåvo den olycklige, som åkte fram över den breda, ödsliga bergvidden.

Ty så förrådd och sårad, så bedragen och förödmjukad han än kände sig, så gärna än hans tankar kretsade kring straff och hämnd, så fördes de dock gång på gång till ett annat område, som tycktes locka dem med än större makt.

Och vad som så fängslade dem, det var Hånger, den aldrig sedda fädernegården, som låg med sina röda huslängor högt uppe i gränsskogen med utsikt över ett landskap, där man såg tio långa åsar, tio höga bergtoppar, tio glittrande insjöar, tio kyrksocknar, men knappast tio gårdar.

För honom hade ännu aldrig den gamla Hångergården visat sig med grindstolpe och apelgård och källarkammare, såsom han visste, att den brukade visa sig för andra av hans släkt. Men trollmakt hade den utövat också över honom. Och i tankarna fördes han nu tillbaka till barndomsåren, då han hade gått och drömt om att han skulle bli den, som upphävde Hångerfolkets förbannelse. Han mindes, att han hade räknat ut, att eftersom den hade åsamkats dem genom mordet på en präst, så skulle den lyftas från deras huvuden, om en av Hångerfolket bleve präst och en helig Guds man.

Sedan som yngling och som man hade han visserligen tappat bort dessa tankar, men det var dock de, som hade bestämt riktningen för hans liv.

Då han hade börjat studera och allt hade gått honom väl i händer, hade han upphört att tro, att det låg något särskilt olycksöde och väntade männen av hans släkt. Det hela kom sig av ett svårt, ostyrbart lynne och en tungsint ängslan att inte kunna behålla vad som var deras. För den, som var klok och förstod att lägga band på sig, skulle självmordstankarna vika till sidan. — »Det skall bli jag, som visar dem, att en Rhånge från Hånger kan få dö på samma sätt som andra människor,» hade han stundom tänkt. »Och på det sättet kanske det i alla fall blir jag, som gör slut på den gamla vidskepelsen.»

Han hade också lyckats att motstå alla ungdomsfrestelser och att föra sitt liv behärskat och tadelfritt utom i förhållandet till hustrun.

Han ryckte till som en plötsligt uppvaknad, där han satt i kärran. För ett par ögonblick hade han varit borta från sin olycka, men nu, när han tänkte på hustrun, kom den tillbaka i hela sin gräslighet. Just därför, att han var präst och ville leva otadligt, kände han den kommande skammen, allt prat och allt åtlöje som slag av järnskodda pisksnärtar. — »Det hade varit bättre, att hon aldrig hade kommit tillbaka,» tänkte han i sin harm. »Hon har gjort mig omöjlig här hemma. Jag antar, att vi får lov att utvandra.»

Men, egendomligt nog, hans tankar lämnade rätt snart hustrun och började syssla med den gamla märkvärdiga gården.

Det var hans far, som hade berättat honom om Hånger, och han hade haft mycket annat än mord och straffdomar att tala om.

Han hade sagt sonen, att ingen visste varifrån Hångerfolket härstammade. I socknen, där gården låg, hade plötsligen visat sig fem bröder, alla stora, starka, vackra, men av okänd släkt, från okänt land, talande okänt språk. Man hade trott, att de voro avkomlingar av en jätte och en bergtagen kvinna, och sannerligen, deras vildhet och stridslystnad, deras mod och slughet, deras besynnerligheter och oböjliga lynnen samt framför allt den lycka, som följde dem i att förvärva gods och egendomar, gjorde inte saken så värst otrolig.

Dessa män, som hade kommit till trakten som fattiga legodrängar, hade inom få år gjort sig till herrar först på Hånger, där den äldste brodern hade slagit sig ner, sedan på fyra andra gårdar.

Det gjorde honom gott att tänka på förfäderna. De hade aldrig varit som andra bönder. De hade klätt sig präktigt, haft en stolt hållning. De skulle ha kunnat bli herremän, men det hade de aldrig eftersträvat. Denna eftermiddag behövde han något, som styrkte hans självkänsla, och han fann en smula upprättelse i att veta sig tillhöra en rikt begåvad och ryktbar ätt.

När allt kom omkring, var han kanske inte så alldeles olik dem. Lotta Hedman hade jämfört honom med en jätte och påmint honom om att han var av en vildmanssläkt.

Om han inte hade varit präst, om inte kraftmänniskan inom honom ständigt hade hållit sig själv i tukt!

Han påminde sig den där kvällen, då han hade jagat den flyende häradshövdingen. Det var väl det gamla jätteblodet, som hade varit i rörelse.

Åter hade tankarna förts tillbaka till hemmet och hustrun. En kvalfull smärta trängde på nytt genom själen. Han tänkte på hur han hela våren hade gått och låtit sig sönderslitas av sorg och samvetskval. Men hur svårt detta lidande hade varit i sig självt, det var dock än bittrare att veta, att Sigrun hade dömt honom till det kallblodigt, utan tvingande skäl. Nej, det bittraste och det värsta var, att hon hade förnedrat sig till att bedraga, att hon hade gjort sig fri på ett så hemskt sätt, att hon hade anförtrott sig åt en eländig landstrykare, att hon till sist hade fallit i händerna på en sådan man som Sven Elversson, en man, som han själv hade bannlyst ur sin kyrka. Det var att göra skammen fullkomlig.

»Det var just den rätte hon kom till,» tänkte han. »Hon en död och han en bannlyst, som inte törs visa sig bland människor.»

Men bort från denna rasande smärta fördes han än en gång av tanken på fädernegården.

På de skoglösa vidderna, där han for fram, ven västan, den starka havsvinden, vass och bitande. — »Det är bra kallt här uppe,» tänkte han, »det är säkert bättre på andra sidan bergen. På Hånger, som ligger i lä på östra bergsluttningen, är det nog varmt och vårlikt en sådan här kväll.»

Nu voro tankarna tillbaka hos förfäderna.

Alla hade de haft något visst drag, som hade skilt dem från omgivningen.

En av dem hade haft en häst, som han hade älskat över allt annat, och man såg honom sällan annat än ridande. Han skötte sitt arbete och sina nöjen till häst, och till sist hade han en söndag begett sig ridande in i kyrkan och fordrat att få ta emot nattvarden på hästryggen.

Ett svagt leende for över kyrkoherdens ansikte vid tanken på den bisarra scenen. Det hade roat honom fordomdags att tänka sig in i den. Han hade dock aldrig trott, att sådant kunde vara sant, utan hållit det för påhitt och dikt.

Den där hästkarlen hade en gång haft en tvist med sin hustru. — »Man ska väl ibland använda sitt vett och inte bara lita på sin styrka,» hade hustrun sagt. Men mannen hade blivit vred, han hade fattat om henne och satt upp henne att rida grensle på takbjälken. — »Nu har min styrka satt upp dig där,» sade mannen. »Försök nu om ditt vett kan hjälpa dig ner igen!»

Det hade kanske inte alltid varit så lätt att vara gift med en av de gamla Hångerjättarna. De hade varit våldsamma, svartsjuka och envisa. Övermåttan dugliga och kraftfulla, gästfria och storslagna hade de varit, men dessutom utrustade med en grov skämtsamhet, som nog kunde bli mer prövande än mycket annat.

Det var en av dem, som hade haft den idén, att han skulle äga allting i par. Det gick inte an att ha en klocka stående i ett rum, det skulle nödvändigt vara två. Ett fönster fick inte förekomma på en stuga, det måste vara två eller fyra eller sex. Två skorstenar, två dörrar, två logar, två lador. Aldrig en dräng eller en piga, utan två eller fyra. Det kunde tyckas vara en oskyldig vurm, men han hade hållit på att förstöra hela Hånger med ombyggnader och förändringar.

I lagården skulle han ha lika många tjurar som kor, och av sin hustru hade han fordrat, att hon skulle föda honom en gosse, en flicka, en gosse, en flicka och så vidare i rätt ordning. Och om hon inte gjorde honom till lags, så var han inte att leka med.

Återigen smålog kyrkoherden. Nej, det var nog inte alltid så roligt att vara matmor på Hånger.

Det var en av dem, som ständigt sjöng. Han kom sjungande till kyrkan, for sjungande därifrån, sjöng fram sina svar, då någon tilltalade honom, sjöng, både då han lade sig och då han steg upp.

Men trots sitt sjungande hade han varit en orättrådig och hård man, och med honom var det olyckan hände. Han hade försökt narra sin brors änka i en arvsfråga, men hans egen hustru hade upptäckt bedrägeriet och bett deras präst, att han skulle komma till Hånger, för att få tala om saken för honom. Men husbonden på Hånger hade trott, att det var fråga om annat, hade flammat upp i svartsjuka, fallit över prästen på hemvägen och slagit ihjäl honom.

Det var sant, det, som han nyss hade sagt. Det hade inte alltid varit så roligt att vara gift med en av de gamla Hångerkarlarna.

Men ändå hade ingen av deras kvinnor gett sig ut för död för att bli befriad från sin olycka.

Han skrattade till kort och hårt. Det kunde tyckas, som om han skulle vara den värste av dem alla. Hans hustru hade väl annars inte behövt gripa till ett så förtvivlat medel.

Och vad hade hon att förebrå honom? Endast ett övermått av kärlek. Han hade ingenting annat begärt av henne, än att hon skulle tillhöra honom, endast och uteslutande honom.

Men om nu detta hade varit en alltför tung fordran? Om den hade varit svårare att uppfylla än någonsin något av de gamles vansinniga krav? Kan en människa begära detta, att få äga en annan fullt och helt? Inte bara hennes kärlek, utan allt annat hos henne.

Kyrkoherden kom att tänka på att Sigrun ofta hade förefallit honom såsom ett väsende av annan art än andra människor, att hon hade synts honom äga en sin egen natur, som hon dock aldrig hade kunnat få ge uttryck.

Och det, som hade varit Sigruns natur, det visste han, det var barmhärtighet. Att få göra gott, uppoffra sig för andra, vårda sjuka, det hade varit hennes naturs krav, men han hade satt sig däremot. Han hade inte kunnat tåla det. Han ville äga henne helt, hade inte kunnat dela.

Och det, som hade skett, detta, som nyss hade förefallit honom så vederstyggligt, var det inte något annat kanske än det, som nödvändigt hade måst ske? Det var den sammantryckta stålfjädern, som hade rullat ut sig i samma ögonblick, som trycket hade lättat.

»Sigrun är barmhärtigheten,» tänkte han. »Det är hennes uppgift. Det är detta jag borde ha förstått.»

Detta plötsliga inseende av sitt eget fel gjorde honom gott. Sigrun föreföll honom inte mer så djupt sjunken, så ofattbart hård och kärlekslös.

Han välvde tanken fram och tillbaka. — »Ja visst,» tänkte han, »det är därför vi aldrig voro lyckliga. Jag hindrade henne från att bli det, som låg i hennes natur.»

Men så med ens var hela pinan där igen. — »Denne Sven Elversson, han passar henne bättre än jag. Han ägnar sig också åt barmhärtighetsverk. Det är därför, som hon stannar hos honom.»

Han hade inte tänkt med svartsjuka på Sven Elversson förut. — »Sigrun känner till vad han har gjort,» hade han sagt till sig själv. »Hon kan inte älska honom.»

Nu föreföll honom alltsammans mer än misstänkt. Varför hade Sven Elversson inte genast underrättat honom om att Sigrun hade kommit till Hånger? Älskade han henne, och hade han tänkt sig att få behålla henne?

Men mitt i vreden kom en av dessa tankar, som tycktes ligga svävande i luften över den öde vidden, och som vederkvickte den olyckliges själ såsom svalt sommarregn.

»Har du egentligen rätt att vänta tjänst och hjälp av Sven Elversson?» sade tanken.

Och kyrkoherden mindes hur han hade förbrutit sig mot Sven Elversson och förstört hans liv och dömt honom till namnlöst elände.

Men den egna skuldkänslan kom på ett besynnerligt sätt lindrande och svalkande mitt i vreden över det, som andra hade förbrutit mot honom. Den var som en stillande dryck under en svår feber.

Den födde i hans sinne ödmjukhet och självbesinning.

Han kände sig inte mer som den straffande hämnaren med all rättfärdighet på sin sida.

Han var beredd, inte att förlåta, men att noga undersöka och pröva, innan han avgav en fällande dom.

GRINDSTOLPEN.

Den åkande drog in tömmarna och stannade hästen. Hångers gård låg i aftonglansen under honom.

Han tvivlade först ett ögonblick, att han var på rätt ställe. Han hade alltid hört Hånger beskrivas som en stor gård med långa huslängor. Här var visserligen själva manbyggnaden rätt ansenlig, men allt annat var av små mått.

Men apelgården fanns där. På sluttningen mellan de små husen växte skyhöga, hundraåriga äppleträd, som just nu stodo i härlig blomning och täckte gårdsplanen med ett fritt svävande tak i vitt och skärt.

Och den gamla eken var där, ännu inte fullövad, men på god väg att få sina rynkiga och knotiga grenar återigen klädda med mjuk bladgrönska.

Och utsikten var där. Utsikten över ett utomordentligt fint och lätt och vekt tecknat landskap, där de tio bergåsarna och de tio sjöarna nu i solnedgångens stund prydde sig med alla tänkbara färger, där en höjd låg ljust vit och en hotande mörk, där en sjö låg som en blank stålskiva, medan grannen bakom nästa höjd täckte sig med guldglans.

Det var omöjligt att tänka sig, att människor, som under ett helt liv hade haft en sådan tavla framför sig, skulle förbli hårda och råa vildar, att de endast skulle ha sina tankar riktade på att vinna makt och gods. Här i den omgivande skönheten trodde han sig finna förklaringen till det glada, praktälskande, storslagna, som tycktes ha utmärkt förfäderna.

Han satt en rundlig tid och såg på allt detta, men till sist hoppade han dock ur åkdonet och körde det in i den omgivande skogen. Här band han hästen vid en trädstam, lade för den foder och begav sig sedan rätt sakta och betänksamt ner mot gården.

När han hade hunnit så långt, att han kunde se in mellan byggnaderna, märkte han, att en man och en kvinna sutto i den ljumma, ljusa vårkvällen under den gamla eken på ömse sidor om ett trädgårdsbord. Mannen läste högt, och kvinnan sysslade med ett handarbete. De hade ännu inte märkt honom.

Han stannade, gjorde en omväg bakom ett av de små husen och närmade sig dem från annat håll. Strax nedanför platsen, där mannen och kvinnan sutto, växte en tät och hög granhäck. Han gick fram under denna, osedd och med smygande steg. Då han hade hunnit så långt, att han fullkomligt tydligt hörde den läsandes röst, lade han sig sakta ner på marken och böjde varligen undan några grenar i häcken, så att han kunde se så mycket, som han önskade.

Han gjorde sig inte ett ögonblicks samvetskval över att han ville lyssna. »Sigruns och min hela framtid står på spel,» tänkte han. »Det är nödvändigt, att jag får veta sanningen, det må ske på vad sätt som helst.»

Till en början hade han dock ingenting annat att lyssna till än en liten dikt av Snoilsky. Det var poemet om krigsfången, som, äntligen frigiven ur fångenskapen, efter mödosam irrfärd en mörk kväll befinner sig utanför den fattiga stugan, där han för många år sedan lämnade sin hustru. Men då han ser in genom fönstret, finner han, att hon nu har en annan man vid sin sida. Han förstår, att hon har trott honom vara död, och han går bort i natten, försvinner hellre än att åsamka henne lidande. Och innan han går, fäster han på dörrlåset en liten skinnpung, där han har stoppat ner alla de slantar han äger som en gåva till det fattiga hemmet.

Sven Elversson läste denna dikt om den försakande kärleken mycket vackert, men kyrkoherden hörde orden utan att egentligen fatta innehållet. Hela hans själ var upptagen av hustrun.

Sigrun satt så, att han inte kunde se hennes ansikte. Men det var i alla fall henne själv, som han såg. Han kände igen håret, den vackra böjningen på nacken; varje rörelse av handen och armen under arbetet var honom välbekant.

»Hon lever!» sade han för sig själv och knäppte sina händer. »Det är verkligen sant, att hon lever.»

Hans hjärta smälte av rörelse. Det var inte så att återse Sigrun, som han hade väntat. Han kände ingen vrede, han ville inte ställa henne till rätta för allt, vad hon hade låtit honom lida, han ville inte tala med henne om den skam, som hon hade hopat över sig själv, han ville bara med tårar tacka Gud för att hon fanns kvar i livet och önskade komma tillbaka till honom.

Han lade handen över ögonen och tänkte på vad det skulle ha blivit av honom, om hon verkligen hade varit död. En hatfull gammal enstöring, som hade släpat sig fram genom livet utan hopp, utan annat intresse än att gå och vaka över sina minnen, en man, som skulle ha sökt andra kvinnors sällskap bara för att håna dem, därför att de inte voro som hon, den enda. Han såg inte botten på det djup, dit han kunde ha sjunkit.

På hitvägen hade han önskat i sin förtvivlan, att Sigrun inte hade gett sig till känna. En grym och dåraktig önskan! Huru hade han kunnat hysa den?

Allt detta for igenom hans själ som en stormvind. I dess dån förtogs ljudet av den läsandes röst.

I den första hänförelsen var det nära, att han hade rest sig och skyndat fram till Sigrun. Men han lade hand på sig. »Nej,» tänkte han. »Det får inte finnas kvar tvivel eller misstanke mellan oss. För vår lyckas skull måste jag förbli, där jag är.»

»Vi ska inte läsa mer i kväll,» sade Sigrun, då Sven Elversson hade slutat dikten. »Jag har något att tala om för er.»

Och hennes röst nådde till lyssnaren bakom granrishäcken, full av livets klang. Ljuv som fordom, låg och rörande med den lilla svaga läspningen.

Sven Elversson lyfte huvudet från boken och vände sig emot henne. Kyrkoherden såg genast, att han var i högsta grad förändrad. Han har huvudet högt som en annan och hade den bildade mannens lediga, obesvärade hållning. Det tycke av lekmannapredikant, den överdrivna ödmjukheten, som hade varit hans särmärke, hade lämnat honom.

»Ja, egentligen är det synd, att en sådan här kväll sitta nerböjd över en bok,» sade Sven Elversson. »Det är bättre att språka.»

Sigrun dröjde litet med att börja samtalet. Hon lade samman arbetet, och först då detta var undanstökat, sade hon med fast och bestämd röst:

»Det är gjort nu, herr Elversson.»

»Vad?» frågade han helt bekymmerslöst. »Är ert arbete redan färdigt?»

»Nej, men det, som ni har bett mig om varenda dag under den tid, som jag har vistats under ert tak, det är nu gjort.»

»Har ni — — —»

Han hade rest sig helt upprörd och fullföljde inte meningen.

Men Sigruns röst svarade honom fast och klar utan en darrning:

»Jag har skrivit till Lotta Hedman och bett henne tala om allting för Edvard. I denna stund vet han redan, att jag lever. I morgon kommer han hit och hämtar mig.»

»Kommer han hit?» sade Sven Elversson. Hans röst var inte fast och klar. Den var svag och bortdöende.

»Ja,» sade hon, »jag har bett honom komma hit till Hånger. Jag skall säga er varför sedan. Nu vill jag för det första höra, om ni är glad.»

Kyrkoherden tyckte, att mannen bytte gestalt och utseende mittunder hans ögon. Han sjönk ihop, och det tålmodiga leendet framträdde med full tydlighet omkring munnen. De nyss så muntert blickande ögonen vändes mot jorden. Armarna sjönko slappt ner utmed kroppssidorna och när han nu besvarade Sigruns fråga, skedde det med den gamla, pinsamma ödmjukheten.

»Visst är jag glad, fru Rhånge,» sade han. »Men det är alltför vänligt av er att tala om detta, som om det vore mitt verk. Jag vet ju eller, rättare sagt, jag tror mig ha förstått, att sedan den första upphetsningen hade lagt sig, har inte en dag gått, utan att ni har ångrat er och längtat hem. Men ni tänker kanske på er ängslan för er mans vrede och för världens hårda dom, och att jag har försökt inge er mod att trotsa allt sådant. Det är det enda, som jag har att berömma mig av.»

Mannen, som lyssnade, uppfångade orden inte bara med öronen, utan med hela sin själ. — »Vad är sant, och vad är falskt härvidlag?» undrade han. »Gud hjälpe mig, så att jag får veta sanningen!»

Sigruns ansikte kunde han inte se, men han tyckte, att hon en liten smula höjde på axlarna.

»Nej, naturligtvis. Något annat har ni inte behövt hjälpa mig med.»

»Det är så gott att minnas, att det förhåller sig så,» hördes Sven Elverssons milda stämma. »Ni insåg nästan genast den stora orätt, som ni hade begått mot er man. Det var otänkbart, att ni kunde vilja döma den, som älskade er, till ett helt liv av ensamhet och saknad. Jag är så övertygad, så fullt och fast övertygad, att ni skulle ha tagit detta steg redan för månader sedan, om ni inte hade blivit sjuk. Ni har inte förrän nu ägt tillräckliga krafter för att möta uppseendet och de onda tungorna. Och jag är den siste att klandra er för att ni har dröjt. Jag vet vad det vill säga att vara en av sina likar förkastad och utstött.»

Det var något i Sigruns hållning, som antydde otålighet. Det fanns en smula gäckeri i tonen, då hon svarade:

»Ja, det var det jag visste, herr Elversson, att ni skulle bli glad. Men eftersom detta är sista gången vi talar ensamma vid varandra, så vill jag säga er, att det är inte ni allena, som har förmått mig till att vända tillbaka hem. Jag har också haft mycken hjälp av er hustru, kanske ännu mer hjälp av henne än av er. Jag tror, att hon måtte ha älskat över all gräns,» fortfor Sigrun med en mild klang i rösten. »Av henne har jag sökt lära mig hur man skall älska.»

Det drog sig en skugga över Sven Elverssons ansikte.

»Hon var en god kvinna,» sade han enkelt, utan sin vanliga mångordighet. »Vi höll mycke av henne, medan hon levde här ibland oss.»

»Mor Thala har berättat mig en del om henne,» sade Sigrun. »Hon lär ha kommit ut till er på Grimön dagen efter det att skolhuset brände. Hon ville säga er, att både hon och skollärarn hade gjort sitt bästa för att förmå barnen att trivas där. Och hon förmanade er att inte ta denna olycka alltför hårt. Ni hade ändå förvärvat er vänner genom det där arbetet. Folk hade börjat inse vad ni var för en man.»

Sven Elversson gjorde en tålmodig gest, som antydde, att han önskade slippa höra något vidare om detta. Men Sigrun fortsatte.

»Jag har sett er hustru i Applum, och jag minns, att hon var mycke ful. Kanske var det detta, kanske var det något annat, som retade er, för mor Thala säger, att ni snäste av henne, såsom ni ännu aldrig har snäst av någon annan. — 'Om jag komme och frågade er om ni ville bli min hustru,' sa ni till henne rätt hånfullt, 'så finge jag nog se hur högt ni satte mig.' Och hon varken rodnade eller bleknade, hon blev askgrå i ansiktet och reste sig genast. — 'Ni säger det där till mig på skämt och utan mening,' sa hon. 'Om ni en gång frågade mig på allvar, skulle det vara den lyckligaste dagen i mitt liv.' — Då hon hade sagt detta, så lär ni ha blivit ganska rörd, och ett par år efteråt gifte ni er verkligen med henne, därför att det där svaret hade visat er, att hon var en god och högsinnad kvinna.»

»Ja, det är sant, att hon var både god och högsinnad,» sade Sven Elversson. »Jag gör henne all rättvisa. Det var underbart, att hon ville gifta sig med en sådan som jag.»

»Mor Thala har sagt mig,» fortsatte Sigrun, »att det var hon, som rådde er att flytta hit till Hånger. Hon kände till gården och visste, att den låg öde och övergiven, så att ni kunde få köpa den för en spottstyver. Hon skapade fred omkring er, hon skötte om era affärer, sålde skog, tror jag, så att ni fick tillräckligt att leva av, hon inrättade ert hem, så att det något så när motsvarade de vanor och behov, som ni hade fått genom er uppfostran, och hon tog emot alla nödställda, som ni upptäckte, och skötte om dem, tills det lyckades er att finna någon anställning för dem på annat håll. Tror ni inte, att den kvinnan älskade er?»

»Nej,» sade Sven Elversson, »jag tror, att hon försökte älska mig. Hon stred emot det, som var svårt hos mig, men till sist blev det henne övermäktigt, och då följde hon med Gustavsson.»

»Det var inte så, inte alls så,» sade Sigrun hastigt. »Hon följde inte med honom fördenskull. Men hon visste, att ni tyckte om en annan. Ni hade förrått er på ett eller annat sätt. Det finns en poesisamling, som alltid ligger på ert bord. Mor Thala säger, att ni ofta läser i den, men aldrig mer än en enda dikt, en kärlekssång av islänningen Bjarni Thorarensen.»

Sven Elversson sprang upp. Han tog sig för hjärtat. — »Vart vill ni komma?» sade han, och det låg nästan något hotande i tonen.

Sigrun lyfte handen. — »Jag vill tala med er om er hustru,» sade hon. »I morgon ska jag vara borta,» tillade hon blidkande.

Han satte sig ner, tålig och undergiven, än en gång. Men hans ögon hade förlorat sin vänliga glans. De blickade på Sigrun allvarliga och stränga.

Mannen, som lyssnade, böjde sig framåt i högsta spänning. Han kände ju igen Sigruns röst, men det var mycket i hennes väsen, som föreföll honom främmande. Det fanns nu hos henne något av lugn självmedvetenhet, av fullmogen kvinna, som hon inte hade ägt förut. — »Det är mycket hon har gått igenom, sedan jag sist såg henne,» tänkte han. »Hon har aldrig förr haft sådan makt att behärska den hon talar med. Nu kan ingen stå emot henne.»

»Låt oss säga,» fortfor Sigrun, »att er hustru förra hösten märkte tydligare än någonsin förut, att ni inte älskade henne! Kanske läste ni den där dikten oftare. Vad vet jag? Och hon gick, men så, att ni inte skulle behöva tro, att hon gick av kärlek, för att göra livet lättare för er. Det var därför hon följde med skärsliparn. Jag har talat med er mor om detta, och hon är alldeles av min mening. Och sliparn sa mig detsamma. — 'Hon kom till mig, därför att Sven Elversson inte tyckte om henne,' sa han.»

Sven Elversson höjde händerna avvärjande.

»Varför ska jag höra detta?» sade han. »Hur kan ni tro, att jag ska erfara någon lycka av att få veta detta?»

»Jo,» sade hon, »det är alltid gott att veta, att man har varit högt älskad av en god människa. Det är gott att inte behöva misstänka henne för förställning eller ombytlighet. Ni förstår: hon var skapad av samma ämne som den hemvändande krigarn, som vi nyss läste om. Det är hon, ser ni,» fortsatte Sigrun, »som har lärt mig hur man kan älska. Hur kärleken kan övergå allt förstånd, hur den kan fylla ens själ till den grad, att den låter sin egen kropp förintas.»

Hon steg upp och ställde sig bakom Sven Elverssons stol. Härvid kom hon att vända sig så, att hennes man såg hennes ansikte, och han nästan vek tillbaka för den överjordiska skönhet, som i denna stund stämplade de härliga dragen.

Hon talade nu mycket fort, utvecklade sina tankar utan att vänta på svar.

»Den dikten i ert poesialbum, som ni ständigt brukar läsa, herr Elversson, heter 'Sången till Sigrun'. Och om det var för namnets skull eller av något annat skäl: ett är visst, att er hustru trodde sig veta vem ni älskade.»

Sven Elversson ville tala, göra några bedyranden och försäkringar, men Sigrun hejdade honom.

»Jag måste få tala ut, för att ni ska förstå hur er hustru kunde älska i livet som i döden. Försök att tänka er henne som en själ, som bara är kärlek, som ända ned i de mest omedvetna djup bara är kärlek, och att denna själ beslutar att offra sig för den hon älskar! Att den ser medel och vägar, som ingen annan hade kunnat tänka sig, att den bemäktigar sig en annan människas vilja, att den styr, leder, genomför, viskar tankar, dikterar tal, tvingar allt att gå efter sin önskan.»

Sven Elversson skakade på huvudet. Han sade med sin mildaste röst, men fullkomligt avvisande:

»Det där är att tala Som Lotta Hedman.»

»Ja,» sade Sigrun, »jag vet, att jag talar som Lotta Hedman. Och jag nekar ju inte, att det är Lotta Hedman, som har lärt mig att tro på de dödas makt. Men hur vet ni, att hon inte har rätt? — Vad var det för en ledstjärna, som förde den döende just till mig? Och varifrån kom den tanken, som tog makten över mig? Ni vet hur rädd och ömtålig jag är. Det är sant, att jag låg och tänkte på att rymma, men varför skulle jag göra det på sådant sätt? Det fanns andra utvägar för mig. Men från det ögonblick, då er hustru låg död i min säng, såg jag ingen annan möjlighet, kunde inte tänka mig någon annan. Varför kunde inte heller Lotta Hedman göra motstånd? Varför kom sliparn, först då jag hade vandrat min väg? Varför var han så stilla och medgörlig den där dagen? Varför blev vi inte infångade? Varför blev mina pengar stulna? Varför blev ingenting upptäckt? Jag hade sannerligen inte lagt några djupa planer. Varför allt detta, herr Elversson, om inte därför, att den kvinna, som älskade er, i sin oändliga, mäktiga kärlek, hade beslutat att föra till er den kvinna, som ni älskade?»

Hon hade talat ivrigt, besjälat, helt upptagen av det under, som hon trodde sig ha trängt in i. Men i hennes röst fanns inte ett stänk av lidelse. Lyssnaren bakom häcken lade väl märke till det. Sigrun talade till mannen, som älskade henne, i full förvissning om att han förstod, att hon inte älskade honom.

Sven Elversson kände detsamma. Hans röst ljöd beslöjad av rörelse, men den slog inte över i lidelsens tonfall.

»Låt så vara! Låt oss tala som Lotta Hedman, eftersom ni önskar det så! Men om den dödas själ har sänt er hit, kunde det inte lika så gärna vara till plåga och straff? Hon visste ju, att min kärlek skulle växa, likasåväl som hon visste, att ni aldrig kunde komma att älska mig.»

»Ja,» sade Sigrun med samma besynnerliga tonfall av hög inspiration, nästan som skulle hon ha talat med en innevånare från en annan värld, »naturligtvis visste hon detta. Och hon visste också, att om det inte hade funnits något hos er, som skyddade er för all kärlek utom hennes, så skulle ni inte ha tillåtit, att jag hade stannat här på Hånger. Men hon trodde kanske, att någon ljuvhet kunde vinnas för ert liv genom att ni fick lära mig hur ett liv skall levas. Inte sant, detta kunde också vara hennes mål? Efteråt, när ni blir gammal, när allt det brännande och brinnande är utkolnat, då kommer ni att tänka på denna vinter här på Hånger som på en lyckans tid.»

Han skakade nekande på huvudet.

»Inte nu,» sade hon, »men sedan, ända till er sista stund. Ser ni, jag tror, som jag sa nyss, att meningen var, att ni skulle få lära mig hur ett liv bör levas. Vad var jag för några månader sedan, innan jag kom hit? Jag var inte elak, jag ville alla väl, men jag var rädd, jag sökte nog att handla rätt, men det gick mest så där på slump. Det fanns ingen plan för mitt liv. Jag visste inte, att det var möjligt att under alla omständigheter förbli god, sann, trofast och barmhärtig. Detta är det, som jag har fått lära här hos er: avsky för allt, som besmittar själen. Det är detta jag vill ta med mig till mitt hem och min man. Han ska se, att jag är en annan, och han ska ha större tillit till mig nu än förr. Vi ska bli lyckliga nu, och det blir er, som vi har att tacka för lyckan. Och ni ska tänka på oss och glädja er.»

Han drog till sig en av hennes händer, lutade sitt ansikte över den och grät.

»I morgon, när Edvard kommer hit till Hånger,» sade hon, »ska jag tala om allt detta för honom, och han ska förstå och tacka er.»

Nu rätade han upp sig helt förfärad.

»Ska också han...»

»Ja,» sade hon, »jag ska säga honom, att ni älskar mig, och han ska få veta hur den döda älskade er. Jag vill tala om för honom alltsammans. Ni förstår väl, att det inte mer får finnas mörker och hemligheter mellan oss. Han ska få veta hur jag har lärt mig kärlekens hemlighet. Jag ska säga honom, att den inte frågar efter löften och påbud, den känner bara sin egen lag. Den vet bara av en hänsyn, som är hänsynen till den man älskar. Den går, när det är bäst för honom, när den ser, att han har det för tungt. Och jag vill tala om detta med Edvard här på Hånger, på hans fädernegård, i denna natur, som är storslagen och vek på samma gång. Edvard kan också vara sådan, vek och storslagen.»

Mannen, som lyssnade, gjorde en rörelse. Han blygdes över att han spionerade på dessa båda. Han ville gå fram och tala öppet och uppriktigt med Sigrun och med mannen, som älskade henne, och som hon försökte trösta och inge mod nu, då hon skulle lämna honom.

Men då han nu såg sig om efter den väg han borde gå för att komma till dem, märkte han, att ur ett stenrös rätt framför honom, reste sig en gammal grindstolpe.

Det fanns ingen grind och ingen make till den på andra sidan. Den stod där ensam, murken och så fallfärdig, att det behövdes ett otal av stöttor omkring den för att hålla den uppe.

Kyrkoherden hajade till. Han hade inte sett stolpen förut, men han hade heller inte haft sin uppmärksamhet riktad åt det hållet. Först var han övertygad om att det bara var en synvilla, och att ingen stolpe fanns, sedan tänkte han, att den kunde ju ha blivit bibehållen som en märkvärdighet.

Men under det att han hade betraktat grindstolpen, hade det gynnsamma ögonblicket för att träda fram gått förbi.

Samtalet mellan de båda hade fortgått. Han märkte, att Sigrun hade kastat sig in på ett nytt ämne.

»Är det möjligt,» sade hon, »att ni egentligen inte vet hur alltsammans tillgick? Mor Thala har sagt mig, att ni låg i feber och hade yrsel, att ni absolut inte kommer ihåg någonting.»

Sven Elversson satt tyst.

»Jag förstår, att ni inte vill tillåta mig att röra vid detta,» sade Sigrun, »men jag ville så gärna tala med er om det. Kom ihåg, att i morgon är jag borta!»

»Naturligtvis var jag med om det,» sade Sven Elversson, »men jag var så sjuk, att jag ingenting mindes. Efteråt hörde jag de andra tala om det, som hade hänt, och jag gjorde dem förebråelser. Då svarade man mig, att jag inte hade något att säga. Jag hade också varit med. Och då kom jag ju ihåg, att de hade tvungit mig att...»

Detta hade han sagt med oerhörd ansträngning. Orden liksom pinade sig fram över läpparna. Slutet av meningen kunde han inte uttala.

»Ni inbillade er, att ni kom ihåg,» sade Sigrun. »Ni förstår väl, att det ingen möjlighet finns, att ni har gjort det. Ni hade hellre dött.»

»Jag har gjort det,» sade han. »Tänk inte annat!»

»Jo,» sade Sigrun, »det gör jag, och jag vill, att ni ska veta det. Under hela den tid, som jag har bott under ert tak, har jag varit övertygad om att det inte är sant. Ingen, som känner er, kan tro det.»

Sven Elversson böjde sig fram och fattade hennes hand. Han sade med stor enkelhet och med stort allvar: »Jag förstår, att ni har varit mycket god emot mig ikväll. Jag kan aldrig tacka er nog för denna stund.»

Hon fattade hans mening och avstod från att vidare fullfölja det svåra ämnet.

»Men ni ska väl åtminstone inte neka mig att säga er tack för dessa månader här på Hånger? Jag ska alltid tänka på detta ställe som barmhärtighetens rätta hem. Mitt eget hem skulle jag vilja inrätta efter mönstret av ert.»

»Vänta med det där till i morgon!» bad han.

Hon reste sig upp.

»Gå inte än! Det är sista kvällen.»

»Läs då en bit till ur Snoilsky!»

Han öppnade boken, men lade ihop den igen.

»Det är för mörkt.»

»Så läs något utantill! Läs för mig 'Sången till Sigrun' av Bjarni Thorarensen! Det har jag ofta velat be er om, men aldrig vågat.»

Sven Elversson gjorde en avvärjande rörelse.

»I morgon är jag borta,» påminde hon med något oemotståndligt i tonen.

Han började verkligen läsa upp den isländske skaldens passionerade bön till den älskade att inte överge honom, även om hon doge och finge sin boning i himlens ljussalar. »Tro inte, att jag inte ville kyssa död brud!» läste han. »Tro inte, att jag inte ville lägga min hand om livet på den svepta och likbleka!»

Han hade vänt sig bort från Sigrun, medan han läste, satt framåtböjd och fäste sina blickar på någon punkt borta i ett avlägset fjärran.

Men allt det, som han hade förmått hålla bundet under det föregående samtalet, allt det, som vårkvällens milda tjusning, den älskade kvinnans närvaro inte hade haft makt att frigöra, det löstes nu av den vilda, mäktiga kärleksglöd, som genomströmmade dikten. All sammanpressad lidelse strömmade ut i hans röst.

»Kysser inte sommarsolen med samma värme snöbergets isfält och den rödaste av rosor? Är inte den vita liljan det fagraste av blomster?» läste Sven Elversson, och hans röst darrade av bruset från den kärleksstorm, som rasade inom honom.

Sigrun lyssnade spänt ett par ögonblick. Därpå vände hon sig plötsligt bort från den läsande, så att han inte skulle kunna se hennes ansikte.

I stället var det vänt åt lyssnaren bakom häcken, och han såg hur hon, med dragen förstorade av lidelse, likaledes gav vika för framströmmande känslor. Hennes ögon slöto sig i smärta, hennes händer vredo sig om varandra, och hennes läppar rörde sig i tyst klagan. Hennes man hörde inte vad hon sade, men av läpparnas rörelser tyckte han sig läsa fram orden.

»O, att aldrig, aldrig få säga det till honom!»

»Kom till mig om hösten, när vinden vältrar kolsvarta böljor!» läste Sven Elversson med lidelsefullt ropande röst. »Kom vid midnatt, när månen höljer sig i stormmoln!»

Mannen, som dolde sig bakom häcken, genomisades av kall förfäran. Han såg Sigrun lyfta armarna med en rörelse av oändlig längtan. Han såg hur de viskande läpparna gång på gång uttalade sitt jämmerrop.

»Att aldrig, aldrig, aldrig få säga det till honom!»

»Sjunk med snökall barm till mitt hjärta,» läste Sven Elversson med bristande röst, »dröj så länge, du gravjungfru, tills du har fått lossa min själ ur kroppens bojor!»

Kyrkoherden vände ögonen från hustrun och riktade dem mot grindstolpen. Det tycktes honom, att den hade blivit bibehållen till denna stund endast och allenast för att vara till hands att påminna honom om att han tillhörde en släkt, som inte tålde orätt och förstod att hämnas.

Intet blev sagt mellan de två vid bordet, sedan de sista diktorden voro lästa. Sigrun reste sig hastigt och gick in i huset. Sven Elversson gick åt motsatta hållet, genom granhäcken, förbi grindstolpen, ner till en liten blank damm och blev stående och såg ner i vattnet. Han hade gått förbi kyrkoherden på en tre stegs avstånd, men hade inte märkt honom.

Och kyrkoherden kände, att den mannen, som Sigrun älskade, måste dö.

Det skulle vara lätt gjort. Han behövde bara smyga sig över honom bakifrån, och kasta honom i vattnet. Han hade en känsla av att den där mannen inte ens skulle göra ett försök att försvara sig. Han skulle ta emot döden som en välkommen gäst.

Ett par farliga ögonblick förflöto. Då kom till den upphetsade en tanke, som räddade honom. Säkert hade den legat färdig i själens djup långt förut, men först nu steg den upp till hans medvetande.

»Du har en gång lyst den mannen i bann i din kyrka, därför att han hade förgripit sig på en död, och du, som gjorde detta, du vill nu förgripa dig på levande.»

Detta var det, som höll honom tillbaka i den svåra stunden. Var inte livet tusen gånger mer oantastbart än döden? Hur kunde han, som inte hade velat se en Sven Elversson i sin kyrka, ännu vara en sådan vildman, att han kände frestelse att utsläcka en människas liv, att skilja en själ från dess kropp, att begå detta, vars innebörd man inte förstod, som kunde få följder i oändligheters oändlighet?

När han åter kastade en blick ner till dammen, där Sven Elversson hade stått, var han borta.

Och vad som också var borta, det var grindstolpen. Han trodde sedan, att han, mittunder det att han kämpade med sin frestelse, hade gått fram till den, kastat den till jorden med alla dess stöttor, och att den hade störtat omkull och varit så ohjälpligt murken och upprutten, att den hade fallit utan ett ljud och utan att lämna annat än sönderfallande stoft efter sig.

Men han visste inte heller rätt om det så förhöll sig. Han trodde också, att grindstolpen hade stått i hans egen själ, att den var den våldsamma, egenmäktiga vildmansnaturen med alla sina stöttor av nedärvd sed och inplantad fördom och invanda rättigheter, som hade fallit.

Ty att den verkligen var fallen, det kände han med förundran och glad rörelse. Han förstod det av det mäktiga tåg av milda tankar, som nu svallade fram genom hans själ.

Han kände det av den kraft till försakande kärlek, som nu fyllde honom.

Han förstod det av den glädje han kände över att han var präst. Han tänkte på sitt liv, att han var på en gång en odlare av markens frukt och en vårdare av själar, en husfader och en församlingsherde, en herre och husbonde och en allas hjälpande tjänare, och han tyckte sig först nu rätt älska detta det ädlaste och största och mest lyckobringande av alla ämbeten.

Han var lycklig denna ljusa vårnatt, då han åkte ensam över ödsliga, magra, osköna bergvidder ner mot sitt fattiga hem.

Och med förvåning tänkte han på detta, som hade frälst honom, ty det var inte hans kärlek och inte hans ämbete, utan det var tanken på livets höghet och helighet. Den tanken, som hade vuxit upp med långsam växt ur Sven Elverssons olycksöde och nu stod där fast och klar och fullmogen.

---

Nästa morgon såg Sigrun, då hon kom ut på gårdsplanen, att Snoilskys dikter hade blivit kvarglömda på trädgårdsbordet, och hon gick för att hämta in boken.

Men när hon tog upp den, fann hon, att det låg något mellan bladen, och då hon såg efter vad det var, möttes hennes blickar av en liten gul skinnpung.

Den låg instucken just vid dikten, som handlade om krigsfångens hemkomst, och den innehöll hennes två släta ringar, en annan ring, som hon också hade fått av sin man, och ett par små smycken.

Hon undrade och tänkte efter, och så småningom förstod hon. Och hon började gråta, full av skälvande rörelse.

På detta sätt fann henne Sven Elversson.

Hon dröjde att svara på hans oroliga frågor. Äntligen snyftade hon fram:

»Edvard har varit här i natt, han har hört hela vårt samtal. Han har förstått, att jag älskar dig, och han har lämnat mig detta.»

»Älskar mig?» utbröt Sven Elversson. »Älskar mig?»

»Ja,» sade Sigrun, »Edvard har sett det, men han vredgas inte på mig. Älskade, han kommer inte hit och hämtar mig. Han vill, att jag ska stanna här och bli din.»

---

Fram på eftermiddagen kom Lotta Hedman till Hånger för att för kyrkoherdens räkning fråga Sigrun hur hon önskade att allt nu skulle ordnas.

Och hon hade mycket att förtälja och bland annat detta, att föregående natt hade hon för sista gången sett Hångergården resa sig i all sin gammaldags härlighet. Hon hade sett den gamla matmodern i sitt fönster och grindstolpen och allt det övriga.

Men plötsligen såg hon den gamla lyfta sina händer mot himmelen och hennes ansikte skina upp i glädje.

Och en röst hördes, som förkunnade:

»Hångerjättarna äro lösta från sin förbannelse.»

Och i samma stund sjönk den gamla vakterskan samman och förintades, och grindstolpen föll, och hus efter hus störtade, och Lotta Hedman hade förstått, att nu hade den äntliga befrielsen kommit, och att gården aldrig mer skulle visa sig för henne.

UNG-JOEL.

Det vet nog en och var hur märkvärdigt det kan vara med tankar. Det är, som om de av en osynlig hand såddes ut över jorden. Och där kan man gå och tycka, att man har funnit något sällsynt och skönt, och är stolt och glad, tills man märker, att detsamma har vuxit upp samtidigt i hundratals andra hjärnor.

Så var det med kyrkoherde Rhånges tanke om livets helighet. Han var ingalunda den ende, som hade funnit den. — — —

Det var juni månad, den årets tid, då man i Bohuslän eller kanske, rättare sagt, i kusttrakterna och skärgården i Bohuslän väntade främmande.

Stor brådska hade rått överallt för att bli i ordning för deras mottagande. Man hade målat sina hus och sina båtar, fejat i sina rum, pyntat i sina planteringar, eldat upp sina badhus och rensat sina bassänger, men nu började också järnvägstågen anlända, fullpackade av gäster från landets alla hörn. Nu kommo krymplingar och utarbetade, lasstals med barn och lasstals med åldringar, de, som ville ha ro, och de, som ville ha förströelse. Nu var det, som om hela Sverige skulle vara på väg till de kala skären och det vresiga västerhavet.

Men alla de gäster, som man hade berett sig att få mottaga, väntade man österifrån, från landsidan. Västerifrån, från havet, väntades inga främmande. För deras mottagande hade man inte gjort några tillrustningar. Från det hållet hade det inte kommit några förebud eller några beställningar.

Och när det nu i alla fall kom gäster västerifrån, då kunde inte deras mottagande bli detsamma, som skänktes dem, som kommo från land. Genom dem uppstod jämmer och förvirring och dysterhet, men ingen glädje.

Då en vecka var gången av juni månad år 1916, måste Sven Elversson för de där gästernas skull göra en resa ner till Applum. Hans bror, Ung-Joel, som de senaste åren hade varit sjöman och gått i fraktfart på Holland, hade kommit hem till Knapefjord, sjuk och besynnerlig efter att ha stött på en del av dem ute på havet, medan de ännu befunno sig på resa, och han hade sagt till sin unga hustru, att hon måste laga så, att han fick tala med sin bror.

Då Sven Elversson kom till Ung-Joel, fann han honom gående fram och tillbaka i den lilla kammaren innanför köket, där det unga paret hade ställt in alla sina fina möbler, och som ju annars aldrig begagnades. Han var blek och trött, men inte precis sjuk. Ögonen voro rödkantade och sågo ut att kunna falla igen av sömnlust, men han gav sig inte ro varken att sitta eller ligga.

»Hur står det till med dig, Ung-Joel?» frågade Sven Elversson.

Ung-Joel varken svarade på frågan eller låtsade om på annat sätt, att han hade märkt brodern. Han fortsatte oförtrutet sin vandring och slog emellanåt ut i luften med båda armarna.

»Se, det är det värsta med måsarna,» sade han.

»Om det bara funnes någon möjlighet att förmå honom att sova,» viskade hustrun, »men han törs inte lägga sig, han törs inte sluta ögonen. Han bara går och går.»

»Se, det är det värsta med måsarna,» sade Ung-Joel och slog än en gång ut med armarna.

»Ung-Joel,» sade Sven Elversson och försökte tala med honom om något gammalt för att rycka honom bort från det, som nu plågade honom, »kommer du ihåg när du och Najadfolket kom ut till Grimön för att tvinga mig att äta orm?»

Och verkligen stannade inte Ung-Joel mitt i sin vandring.

»Är du där, Sven?» sade han, och tårarna började rinna ur de trötta ögonen. »Det var väl, att du kom, så att jag fick be dig om förlåtelse, innan jag blir tokig.»

»Inte ska du tala på det sättet,» sade Sven Elversson.

Men nu började Ung-Joel berätta, hurusom han en av dagarna efter det stora Nordsjöslaget hade passerat Skagen och då hade sett de dödas härskaror flyta omkring på havsytan.

De hade inte legat utsträckta i vattnet, utan de hade hållits i upprätt ställning av sina korkvästar. Deras huvuden hade varit upplyfta ovan vattnet, så att man hade kunnat urskilja anletsdrag och uttryck.

Och Ung-Joel berättade, att ångaren hade gått fram i timtal genom tusenden och åter tusenden av döda. Hela havet hade varit betäckt av dem.

Han skildrade för brodern många fasans syner, som han hade sett, men det, som tycktes värst ha gripit honom, var, att alla de döda hade fått sina ögon uthackade av de otaliga skaror av måsar, som kretsade över dem.

»Vet du hur det gick med andre styrman?» sade Joel. »När han hade stått och sett på eländet en stund, så slöt han sina ögon och sprang över bord och blev borta för oss för alltid. Han visste, att han kunde inte stå ut med livet, sedan han hade sett detta. Och jag önskar, att jag hade gjort som han.»

»Nej, tänk inte så, Joel!» sade Sven Elversson.

»Jag har fått allt det förskräckliga så fast in i ögonen,» sade Joel, »att jag ser alltsamman; för mig, bara jag för en sekund sluter ögonlocken. Jag törs inte lägga mig, utan jag måste hålla mig uppe natt och dag, för att ögonen inte ska falla igen på mig.»

»Du får lov att försöka tänka på annat,» sade Sven Elversson, »du har ju hustru och barn.»

»Jag ska säga dig vad vi gjorde,» sade Ung-Joel. »Vi tog fram ett par gevär, som fanns ombord, och vi började skjuta på måsarna. På det sättet fick vi någon att utgjuta vår vrede över, och jag tror, att det var det, som räddade oss.

»Men annars var det tokigt gjort av oss. För vad hade måsarna för skuld? Och vad betyder det, som göres mot de döda, mot det, som göres mot de levande? Det var detta, som jag ville säga till dig, Sven. När jag tänker på att människor far så fram mot varandra, att tiotusenden av unga karlar ligger utsträckta i havet, då vill jag bara gråta och skämmas.

»Och förut, Sven, vet jag, att jag många gånger har förhävt mig över dig och satt mig själv högre än dig. Men nu ber jag dig om förlåtelse för detta. Jag, som tyckte, att du och dina kamrater hade handlat så illa mot en död, jag har aldrig gjort något för att hjälpa en levande människa.»

»Jo visst har du det gjort, Joel,» sade brodern.

»Nej,» sade Joel gråtande och kom med detsamma och lade sig på knä bredvid en stoppad länstol, prydd med masstals av dukar, där Sven Elversson hade tagit plats. »Jag har aldrig hjälpt någon, inte föräldrarna och inte någon annan. Det är därför det ser så illa ut i världen.»

»Ja, men det kan bli bättre, Ung-Joel,» sade Sven Elversson och strök brodern milt över håret. »Du kan hjälpa till att göra det bättre.»

»Nej, nu är alltsammans förstört,» sade Ung-Joel. »Nu har jag fått den där synen in i ögonen. Nu måste jag bli tokig.»

Sven Elversson lade sin hand smekande över hans ögon.

»Försök nu, Joel!» sade han. »Inte ser du något svårt, när jag håller handen över dina ögon?»

»Nej,» sade Ung-Joel, »det ligger välsignelse över din hand, Sven, för du har hjälpt många människor.»

»Slut nu, ögonen, Joel!» sade Sven Elversson. »Och tänk på att hädanefter ska vi hjälpas åt i arbetet!»

Ung-Joel slöt ögonen, och nästan i samma ögonblick böjde han ner huvudet mot broderns knä och sov.

Det var för visso en märkvärdig dag, som Sven Elversson upplevde i Knapefjord. Det måtte ha förefallit honom, som om alla människor hade kommit ungefär på samma tankar som Ung-Joel.

Då brodern väl hade blivit bragt i säng och låg och sov sin sunda sömn, gjorde Sven Elversson en tur genom fiskeläget. Och när han hade vandrat ett stycke framåt på den sneda och hala stenmarken, mötte han hustrun till Hjelmfelt, som hade varit med bland besättningen på Najaden.

Så snart hon kände igen Sven Elversson, kom hon fram till honom, skakade hand och bad honom gå in till mannen och språka med honom. Strax i världskrigets början hade Hjelmfelt varit med om att bärga en mina, och det hade avlupit så, att han nu hade bara en arm och två halva ben i behåll.

»Och jag har sagt till mig själv,» sade hustrun, »att om jag någonsin råkade er, så skulle jag be er förlåta vad vi gjorde emot er. Jag har tänkt på dem, som sitter och lagar till sådana här minor. Om en av dem finge höra talas om er, så skulle han nog tycka, att han vore en fin karl, han, jämförd med er.»

»Ja, det kan nog hända,» sade Sven Elversson.

»Men jag säger nej!» utropade Hjelmfelts hustru med högröstad iver. »Tycker han, att det är orätt att handla illa med döda, så får han tänka på att det är tusen gånger värre att sätta ihop sådana djävulens redskap, som fördärvar de levande och gör en karl oförmögen att röra sig och dömer honom till livslångt elände. Sådant där har aldrig ni gjort. Ni ville bara hjälpa oss, ni.»

Sven Elversson följde med henne in till Hjelmfelt, satt en rundlig tid inne hos honom och hörde all hans jämmer, sedan fortsatte han sin vandring.

Den nästa gamla bekanta, som han råkade, var Julia Lamprecht. Hon också kom fram och började språka.

»Ni erbjöd er en gång att ta mig till hustru,» sade hon, »och jag svarade er, att jag inte ville gifta mig med en sådan som ni. Det har jag tänkt på många gånger, sedan det blev krig, och nu vill jag, att ni ska veta, att jag har ångrat vad jag sa. För vad angick det mig, vad ni hade gjort mot en, som var död? Men de, som är skuld till att alla stenarbetare i Bohuslän har blivit utan arbete och håller på att svälta ihjäl med hustru och barn, de syndar mot de levande, och det är värre.»

När Sven Elversson gick vidare uppåt gränden, kom en ung man, som han tyckte sig aldrig förr ha sett, fram emot honom.

»Ni känner nog inte igen mig,» sade karlen, »för jag var knappt vuxen, då ni flyttade från Grimön. Men jag var med om att springa efter er och ropa 'människoätare' förr i världen. Och det ville jag be om ursäkt för nu, då jag kom att råka er, för jag har börjat begripa, att det är värre att synda mot levande än mot döda. Jag har tjänstgjort som lots under kriget, och tre gånger har fartyg torpederats under mig, och alla tre gångerna har människoliv gått till spillo. Och jag har tänkt på er och undrat varför vi alla, som var så onda på er, är så tålmodiga nu. Det är, som om det skulle vara rätt nu, att människor far fram som vilddjur mot människor. Men så kan det väl inte vara.»

Då Sven Elversson hade skilts från lotsen, steg han upp till en bergkulle bakom fiskeläget och blickade länge utåt havet.

»Om det kunde ske genom min olycka,» sade han, »att människor komme att tänka på att en levande är oantastbar och inte får berövas sitt liv eller sättas ur stånd att bruka det, då hade ändå något gott vuxit upp ur mina plågors bittra sådd.»

DRIVGARNSFISKE.

Några dagar senare, då Ung-Joel hade fått sova ut och var nästan återställd, kom Sven Elversson en eftermiddag ner till Knapefjords hamn, och där såg han motorjakten Najaden ligga på sin vanliga plats. Olaus från Fårön och Corfitzson och de andra, som han kände från fordom, voro ombord och de, likasom hela Knapefjords fiskeflotta, skulle just bege sig på drivgarnsfiske långt ut i Kattegatt. Och det kom en lust över Sven Elversson att följa med dem och tillbringa en natt på havet.

Olaus såg ut, som om han skulle ha haft lust att säga nej, men svarade ja, därför att han inte hade något att skylla på. Och så snart som man hade hunnit skaffa en omgång oljekläder till Sven Elversson, lade man ut och hade bättre väder, än det för det mesta hade varit denna sommar, och kunde hoppas på god fångst. Men Sven Elversson märkte snart, att alla ombord voro i misshumör. De talade ovänligt till varandra och till honom. När han frågade dem hur makrillfisket hade utfallit förut på sommaren, svuro de och sade, att sämre yrke än att vara fiskare det gavs inte.

De kommo ut till fiskeplatsen, och de fingo den väldiga noten utlagd i havet, utan att ett vänligt ord hade hörts, och på samma sätt blev det sedan under skaffningen i kabyssen. Under natten satt Sven Elversson uppe på däck, och vakterna avlöste varandra, men ingen av dem begagnade sig av tillfället att få en pratstund med honom, utan de gingo förbittrade och sura och tysta fram och tillbaka på däck.

Sven Elversson kände sig förstämd och nedtryckt av all denna ovänlighet, men han hoppades, att humöret ombord skulle bättra sig, när morgonen kom och det blev tid att bärga in garnen. Något bättre blev det ju också, när motorn hade kommit i gång och man hade fångat in notens båda ändar och började hala in.

Olaus och Corfitzson stodo i vattenporten och halade, de andra skulle ta emot noten och lossa fisken ur maskorna. Och alltsom noten nu kom in, så fylld av grann makrill, att den blänkte som en regnbåge, lyste det upp i ansiktena.

»Ni ska få se, att de inte har haft någe hos oss att göra i natt,» sade Corfitzson.

»Vill du bara tiga!» röt Olaus och svor åt honom. »Ska du påminna dem? De passar nog på ändå. Känn på den här!»

Han lyfte noten ett stycke ovan vattnet, och nu sågo allihop mittibland den blänkande makrillen något stort och mörkt. Det blev dödstyst ombord, och i nästa sekund följde liket av en människa med garnen upp på däck.

En ung karl, som hade kommit ombord efter Hjelmfelt, försökte lösgöra den döde, men då hördes kort och kallt från skepparen:

»Låt vara! Här kommer en till!»

Och strax därpå nytt kommando:

»Låt dem vara! Här kommer fler!»

I detsamma lyfte Olaus och Corfitzson ombord en förfärlig massa: två sammanslingrade lik.

Och när notens sista maskor voro inbärgade, då låg i skeppsrummet en väldig hög av lik, av bruna garnmaskor och av makrill. Fisken, som ännu inte var död, ryckte och sprattlade, så att den ohyggliga högen såg ut att ha liv.

När liken lyftes ombord, kom Sven Elversson i sådan upprördhet, att han började gråta. Han strök undan tårarna med baksidan av handen, men de kommo igen. Han stampade med foten, men de kommo igen. Han måste lämna arbetet vid noten och gå och ställa sig längst borta i aktern.

Där stod han, ända tills noten var inhalad, och motorn sattes igång för hemfärden. Den tysta besättningen, alltjämt lika ovillig, lika vresig, lika missbelåten, hade åter börjat genomgå garnen för att plocka bort fiskar och musslor och lösgöra det främmande.

»Allt, som är i noten, ska över bord!» befallde Olaus.

Då Sven Elversson hörde befallningen, gick han fram till de andra. Tårarna strömmade, men det brydde han sig inte om. Han ställde sig bredvid besättningen och tog del i det förfärliga arbetet.

Man kom till en av de döda. Sven Elversson lyfte upp honom, medan de andra lösgjorde några garnmaskor, som hade slingrat sig om hans uniformsknappar. Det var en äldre man med sjömansskägg under hakan. Det var någon, som uttalade en förmodan, att han var en engelsman. Då han var fri, började Sven Elversson släpa upp honom på däck.

»Allt, som är i noten, ska över bord!» sade skepparen och böjde sig fram efter den döde.

Men Sven Elversson höll emot.

»Vill du inte låta den här få vila i vigd jord, Olaus?» sade han.

Olaus svarade inte direkt på frågan.

»Det är bäst, att vi får eländet bort från skutan,» sade han.

Sven Elversson bet ihop tänderna i kamp med gråten och sade med tämligen fast röst:

»Om du kastar den här i sjön, får du kasta mig med.»

Han var själv förvånad över att han talade så, men han kunde inte annorlunda. Han kände, att han skulle stå för sina ord.

Och de andra sågo också, att han menade vad han sade och aldrig med livet skulle släppa den döde ifrån sig.

Skepparen svor till och vände sig bort, men han sade inte direkt nej, och då förstod man, att han gav med sig.

Sven Elversson ville lyfta den döde upp ur rummet, men bördan var för tung för honom. Då kom den unga karlen, som var ny på båten, och gav honom en handräckning. De sträckte ut den döde invid relingen.

När nästa lik blev klargjort ur noten, var det inte tal om annat, än att det skulle läggas till det andra. Två karlar buro upp det till Sven Elversson. »Nu är det en tysk vi kommer med,» sade de.

Och till sin stora förvåning märkte Sven Elversson, att männen ombord med ens hade fått ett annat ansiktsuttryck, ett annat humör.

De hade hört upp att svära, de talade stilla och lugnt. De kände inte längre något hat till dessa skaror av döda, som kommo och togo ifrån dem deras bärgning.

De voro vana att visa de döda aktning och vördnad, det tillfredsställde något inom dem, att dessa drunknade krigare skulle få en ordentlig begravning.

Men också över Sven Elversson sänkte sig en besynnerlig ro. Hans själ kom till en vila, sådan som den inte hade njutit sedan hans olyckas första dag.

Han tyckte, att han hörde röster omkring sig, som tackade honom, därför att han hade hyst barmhärtighet med de kroppar, som en gång hade varit odödliga själars älskade boningar.

»Och nu har du avlyftat den börda, som vilade på dig,» sade rösterna. »På detta sätt var det, som det skulle ske. Nu är din skuld tagen ifrån dig. När du vågade livet för att rädda en död, då blev allt försonat.»

Hans hjärta klappade raskt och lätt, och han tänkte: »Om människor efter detta fördömer mig, betyder det ingenting, för i mitt inre känner jag, att jag har fullgjort och övervunnit.»

TALET OM LIVETS HELIGHET.

Sven Elversson, hans mor, Thala, hans bror, Ung-Joel, och dennes hustru stodo jämte många andra på den lilla begravningsplatsen utanför Applums kyrka.

Det var den dagen, då de döda krigare, som hade bärgats in till Applum efter det stora Nordsjöslaget, skulle sänkas i jorden. En vid grav var uppkastad för inte mindre än sjutton kistor. Så stor likfärd hade aldrig förr varit skådad i den socknen, och man torde väl våga säga, att en så stor människomassa, som den, som nu fyllde kyrkogården, inte heller förr hade varit sedd där.

Inte på åtta års tid hade Sven Elversson kommit så nära en kyrka som nu i dag. Det var inte utan, att han hade tvekat att övervara begravningen, men hans mor, som hade rest ner till Applum för att se till Ung-Joel, hade förmått honom att följa med.

»Å, seså!» sade hon. »Jag vill lika lite som du gå in i Applums kyrka, men i dag är det ju vardag, så att det kan alls inte bli tal om något sådant. Och efter allt, som du har strävat, för att de där stackarna skulle få vila i vigd jord, ska du väl inte överge dem vid sista vägskälet.»

Det var verkligen sant det hon sade. Under den sista veckan, alltsedan fisketuren med Najaden, hade Sven Elversson och hans bror Joel farit omkring mellan kobbar och skär i en liten lätt segelbåt och spanat efter ilandflutna drunknade. Några hade också kommit in från andra håll, men de två bröderna hade fört inte mindre än åtta döda fram till Applums stenbrygga.

»Dessutom,» sade mor Thala, »måtte du väl märka, att folk betraktar dig på helt annat sätt än förr i världen.»

Detta var nog det skälet, som tog mest. Kriget, dess vederstygglighet, alla de många olyckor, som drabbade fiskarbefolkningen, hade kommit människorna att se mildare på Sven Elversson och hans förbrytelse. Man lade nu mer än förr märke till hans strävan för att hjälpa och upprätta.

»Det är i alla fall en god människa,» sade man. »Han försöker hjälpa dem, som har det svårt. Det viktigaste av allt är ändå att ta vård om de levande.»

När man nu hörde, att just Sven Elversson ansträngde sig, för att så många som möjligt av de arma sjömännen skulle få vila i vigd jord, tyckte man sig förstå vad som drev honom därtill, men de flesta ansågo nog detta vara en överflödsgärning.

Men så var det visst inte för honom själv. Han gick varje dag till detta arbete med ett slags hänförelse. Han fann därigenom för varje timme ökad frid, ökad sinnesro. Han kände en lätthet i sinnet, en glädje, som inte tog sig några uttryck, men vars återsken lyste på hans panna.

Inte kärlekslycka, inte den ädlaste handling, intet erkännande ord hade kunnat skänka honom den inre trygghet, som han hade erfarit, alltsedan han på Najaden tog den engelske matrosen i sitt skydd.

Det var inte möjligt för honom att förstå hur detta kom sig, för det hade ju inte varit något stort hjältedåd han hade utövat. Faran, att Olaus kunde kasta honom över bord samtidigt med den döde, hade inte varit stor. Men han kände, att den stora förändringen hade inträffat med honom, att han efter detta vågade känna sig lycklig. Först nu började han tänka på att framtiden skulle bjuda honom dagar och år av sällhet.

Det fanns nu en styrka hos honom, som han inte hade anat. Han behövde nästan aldrig sova. Hans hjärta arbetade så lätt, så obehindrat, att det kändes som en lycka att vara till.

»Ack, förr i världen var jag en bra stor stackare,» tänkte han. »Varje andetag var mig en ansträngning. Jag har inte vetat vad det var att leva.»

Att människor voro vänligare mot honom än förr, ökade naturligtvis på hans lycka, men han trodde på samma gång, att deras hatfullhet inte numera skulle ha kommit honom att känna sig olycklig. Han var frigjord, försonad.

Dagen efter begravningen skulle han resa till Hånger. — »Jag kommer hem till Sigrun som en ny människa,» tänkte han. Just för hennes skull hade hans frigörelse så stort värde för honom. Vilken fullkomlig lycka var det inte, som väntade dem!

Där han stod på kyrkogården och följde med begravningsakten, tänkte han med stor rörelse på dessa män, som hade gett sina liv för sitt land, men hans glädje lämnade honom inte fördenskull. Han såg, att den förre kyrkoherden i Applum, Edvard Rhånge, också hade infunnit sig till denna de dödas fest. Han erfor ett ögonblicks fruktan och obehag, men bara ett enda. Hjärtat fortfor att klappa med samma förunderliga lätthet.

»Den där mannen är min vän,» tänkte han. »Vem har gett mig en större gåva än han?»

Sedan jordfästningen hade försiggått och den sista psalmversen hade förklingat, steg Rhånge fram till graven för att tala.

Då Sven Elversson nu såg honom upphöjd över mängden, kände han för denne man, vars väsende fordom hade verkat frånstötande på honom, en obeskrivlig sympati. Det präktiga huvudet var ju egentligen sig likt, men dragen voro tunnare, mer förandligade. — »Vilken härlig människa!» tänkte Sven Elversson. »Han bär den försakande kärlekens stämpel i sitt ansikte.»

Medan kyrkoherde Rhånge med några inledande ord hälsade sina gamla församlingsbor, var det någon, som ryckte Sven Elversson i rockärmen för att få hälsa.

Han vände sig om och blev varse Lotta Hedman, som stod där blek, med brinnande ögon och håret så uppstudsigt, att det tycktes vilja lyfta hatten av huvudet.

»Nej, jag har inte kommit i sällskap med kyrkoherden,» viskade Lotta till svar på hans fråga. »Han har redan varit här några dagar. Jag har kommit ensam. Jag har blivit 'kallad'.»

Idetsamma sade talaren ett par ord, som drogo till sig all Sven Elverssons uppmärksamhet.

»Här, vid randen av denna vida grav,» sade han, »ville jag tala med er, mina gamla församlingsbor, om dödens helighet och om livets.

Och jag vågar väl då säga, att det inte finns någon här ibland oss, som inte alltsedan sina unga år är genomträngd av dödens helighet. Om någon syndade mot dödens oantastlighet och helighet, skulle han bli plågad av det strängaste straff.

Det fanns en gång här i Applum en man, som hette Sven Elversson. Hans förbrytelse var den, att han hade brutit mot dödens helighet. Och vi tyckte, att vi inte hade en föraktligare varelse ibland oss. Det finns kanske fler än en av er nu här närvarande, som var med i kyrkan den dagen, då hans förbrytelse blev bekantgjord från predikstolen, och som minns hur han såg ut, då han smög sig bort, förödmjukad och eländig. Fler än en har kanske varit med om att kasta till honom ett glåpord. Han var en man, som nästan inbjöd till sådant. När man såg hur han smålog lika tålmodigt åt vad man än gjorde honom och märkte hur han gick ur vägen och gjorde sig liten, tyckte man just, att det var en plikt att lite grand öka på hans förnedring.

På det där sättet fick vi honom också att flytta bort ifrån Applum. Och jag får väl tro, att det inte har varit stor saknad efter honom. För se, till allt annat fanns det något inställsamt hos karlen. När det var något svårt, som måste göras, och som vi andra drog oss för, då var det han, som höll sig framme. Han ville locka oss att ge honom heder och anseende tillbaka. Men för oss var det omöjligt. Vi tyckte, att han var under Guds dom.

Och så, som om han skulle vara under Guds dom, har nu den mannen vandrat sitt liv fram. Alltid lika ödmjuk och alltid rädd att gå någon i vägen. Och han har hållit sig till sådana, som inte har varit så nogräknade som vi, till landsvägsfolket, som drar land och rike omkring, och till barn, som inte har förstånd på vad som är orätt och rätt. Och vi tyckte inte, att det där var så särdeles märkvärdigt, för någon skulle han väl ha att umgås med. Och då vi hörde talas om att det ena efter det andra av gatans barn hade kommit i goda hem genom hans hjälp, eller att landsvägens luffare hade börjat arbeta, så tänkte vi inte heller så mycket på det, för vi visste, att den där karlen hade sin särskilda mening med allt sådant. Han höll alltid på med detsamma, att återvinna heder och anseende. Det var ständigt nya försök, och jag tror nästan, att han tröttade oss.

För vad kunde vi göra för honom? Han hade inte brutit mot någon av oss. Han hade inte syndat så, att han kunde försona sitt brott med straff. Han hade brutit mot det, som var en helig sed, och vi hade inte förmåga att förlåta honom. Vi hade till och med trott oss märka, att Gud dömde honom, såsom vi gjorde.

Och medan han strävade med att hjälpa människor fram i livet, så tänker jag mig, att Döden stod bakom hans stol och hångrinade åt honom, för han visste, att han hade honom i sin makt, han var hans fånge och kunde inte undslippa. Vem fanns det, som kunde ha makt att befria honom?»

Sven Elversson märkte, att mor Thala stod och grät. Han genomlevde själv under Rhånges ord alla sina försök att återvinna heder och anseende, men han grät inte. Han stod med klara ögon och frimodig hållning och såg in i talarens ansikte.

»Men nu, i dessa yttersta tider,» sade kyrkoherden, »har det timat, att Döden har fått än större makt än någonsin förut. Han härskar över oss och förtrycker oss. Han bärgar in sina skördar före tiden. Han tar våld och grymhet i sin tjänst. Han släpper lös brottet och oseden. Det finns inte den ogärning, som han inte låter ske på jorden, och det syns inte något slut på hans herravälde.

Och nu, då vi lider under Dödens hårda tyranni, nu börjar vi fråga oss: finns det verkligen inte på jorden något, som är mäktigt nog att ta upp kampen med Döden?

Och på jorden, det vet vi, finns det endast en enda, som vill stå Döden emot, och som är hans ständiga och trogna fiende, och hans namn är Livet.

Och mittunder detta krig, medan det sker sådant, som att tiotusental av människor vräkes i havet, såsom om det ingenting vore, och andra tiotusental föres bort i fångenskap, såsom vore det bara något att yvas över, och andra tiotusental slaktas framför kanonmynningar, såsom vore det en lovvärd handling, och andra tiotusental drives bort från sina hem, såsom vore det bara sed och bruk, under detta tror jag dock, att det hos oss växer upp en större kärlek för livet, än vi förut har kunnat hysa.

Ty livet, det har ju varit den tarvliga tjänarinnan, som har gjort alla till lags, och som ingenting har begärt för egen räkning. Livet, det har varit vardagskosten, som man knappast tänkte på att man förtärde. Livet är ingenting högtidligt, som målas av på tavlor och går och spökar i skymningen. Livet har inte en gång en egen gestalt, varpå man kan känna igen det.

Nu tänker ni för er själva, att jag talar i fåvitsko,» sade talaren och vände blickarna ner mot sina åhörare, »därför, att livet är ju ändå det, som vi alla älskar högst av allt. Men, vänner, det är inte nog med kärlek. Livet, vill jag säga, är såsom det illa uppfostrade barnet. Det kan vara uppfostrat mer med kärlek än med förstånd, och det blir till en plåga och en skam, och man vet till sist inte hur man ska uthärda att äga det.

Eller ock, vänner, är livet som en ung hustru, som du för in i ditt hus och skänker all din kärlek, men detta är dock inte nog för henne. Du måste också omge henne med helighet och frid och ge henne sin rätt och visa henne godhet, annars kommer den unga hustrun att övergiva dig och lämna dig åt ensamhet och förtvivlan, därför att de vägar, på vilka du ledde henne, inte var de rätta.

Men,» avbröt sig talaren, »om detta skulle jag kunna tala med er, till dess dagen blir natt och natten blir dag igen, utan att komma till ett slut, och jag får inte fördenskull glömma det, som jag har fått i uppdrag att i dag kungöra för er.

Nu ska jag utgå därifrån, att under dessa år har livet börjat bli heligt och dyrbart, såsom det aldrig förr har varit. Och för varje eländets dag, som går, tilltar dess helighet.

Och fördenskull börjar vi också att med större kärlek vända oss mot dem, som är livets sanna tjänare, som vill bevara det högt och gott, och ge sitt beskydd åt de levande.

Då jag nu här i Applum har hört många människor säga, att de ångrar det förakt, som de var med om att pålägga Sven Elversson, då tror jag, att det beror därpå, att de har börjat förstå livets höghet och helighet. De förstår, att det är ett gott verk att rädda gatans barn och landsvägens luffare. De förstår, att livet är större än döden.

Och nu, du livets trogne tjänare, Sven Elversson, kan jag säga dig, att vi, dina forna församlingsbor, vi ser inte mer skamfläcken, som var fäst vid dig. Vi ångrar, att vi någonsin såg den. Vi ångrar det lidande, som vi har vållat dig.»

Kyrkoherden slog ut med handen och vände sig mot den stora skaran av åhörare.

»Är det inte sant, att jag talar i hela denna församlings namn?» sade han.

Det var ingen, som motsade honom. Många hade tårar i ögonen.

Sven Elversson stod lugn med samma inre glädje brinnande i sinnet som förut. »Det är gott, att detta kommer,» sade han för sig själv. »Men det var dock inte det viktigaste. Det förnämsta var, att jag blev befriad från skuld i min själ, i mitt hjärta.»

»Jag är glad, att jag har kunnat säga detta å era vägnar,» fortsatte kyrkoherden. »Jag är glad, att ni har frikänt Sven Elversson i era hjärtan, innan han har blivit på annat rätt frikänd.»

Och nu började kyrkoherden berätta, att man hos flera av de ilanddrivna matroserna hade funnit plånböcker med ännu läsbara brev och anteckningar. Dessa hade man naturligtvis tillvaratagit för att så vitt möjligt överlämna dem till de dödas anhöriga. Men hos en engelsman, den förste döde, som hade bärgats på motorjakten Najaden, hade man träffat på ett brev, som bara var några få rader långt, utan adress och oavslutat, men som dock hade förefallit så märkligt, att man kallat ner honom, kyrkoherden, från Algeröd, för att han skulle säga sin mening om detsamma. Detta brev ville han nu läsa upp för sina åhörare i svensk översättning.

Det lydde sålunda:

»Det sägs, att vi i morgon skola få ett slag. Och jag ber dig, kära Mary, att du går till Springfields på Handley Park och säger dem ett ord om deras fosterson. För han var inte med om det onda, som vi andra begingo. Han låg i feber. Vi trodde, att han redan var död, och ingen tänkte på honom. När han sedan levde upp igen, så inbillade vi honom, att han hade varit med, för att han inte skulle vittna emot oss. Detta skriver jag för att få fred, när jag nu — — —»

»När vi nu vet,» sade kyrkoherden mycket allvarligt och stilla, »att Springfield är namnet på Sven Elverssons fosterföräldrar, samt att han själv aldrig har haft något klart minne av det, som skedde, utan bara litat på de andras ord, så måste man säga, att han genom detta budskap från en död har fått sin oskuld bevisad.»

Talarens röst skälvde till ett ögonblick, men återtog snart sin fulla styrka. Han vände sig nu rätt emot Sven Elversson.

»Vi har inte velat låta dig veta detta, Sven Elversson, förrän vid detta tillfälle, då det samtidigt kunde bekantgöras för allt folket. Men nu står jag här, din gamle kyrkoherde, som en gång lade på dig förakt och bann och äcklets plåga, och förkunnar din oskuld utanför samma kyrkas port, därur mina ord en gång fördrev dig. Och ingenting räknar jag som en större Guds nåd, än att det är jag, som får säga dessa ord till dig. Du är nu upprättad och kan bära ditt huvud högt, och den vanheder, varunder du så länge har lidit, ska inte mer låda vid ditt namn.»

Det gick böljande rörelser genom mängden. Man frågade varandra om innebörden av det man hört. Man råkade i gråt av glädje över att mannens oskuld hade kommit i dagen efter så många lidandets år.

»Du ska inte mer behöva sticka dig undan och göra dig liten,» sade kyrkoherden. »Du ska inte behöva mottaga onda ord med ett tåligt småleende. Du ska inte behöva tro, att du väcker avsmak även hos dem, som älskar dig mest. Du ska vara hälsad som en av de bästa ibland oss, och de, som tillhör dig, ska vara på samma sätt hälsade.»

»Han tänker på Sigrun,» sade Sven Elversson för sig själv. »Han tänker på hennes glädje. Det är också rätt. Detta ska göra henne mycket lycklig.»

När talaren hade uttalat de sista orden, vände han sig från den sida, där Sven Elversson stod, och tilltalade mängden på andra, motsatta hållet.

»Allt, vad den mannen har lidit, har varit oförskyllt lidande,» sade han.

Vid dessa ord började Sven Elverssons hjärta påskynda sina slag. De blevo alltmer häftiga och våldsamma. »Mitt stackars hjärta tål bättre vid sorg än vid glädje,» tänkte han.

»Men då så är,» sade kyrkoherden, »så vet jag, att ni alla i detta ögonblick frågar er: 'Varför har Gud handlat så hårt med honom, och varför har han så misslett oss?' Och på samma sätt har jag frågat mig själv. Och jag tror, att jag har fått svar.

Om mannen själv vill jag blott säga, att jag vet, att Gud just genom hans olycka har gett honom sådan lycka, att han inte nu skulle ha velat vara den förutan.»

Vid dessa ord tänkte Sven Elversson åter på Sigrun och på all lycka, som väntade honom. Han kände, att hjärtat gjorde ett högt språng i bröstet av glädje, men i detsamma gick det också på något sätt sönder. Han kunde inte mer hålla sig upprätt, utan sjönk på knä.

»Och för vår del vill jag tro, att Sven Elversson har blivit oss given till ett tecken. Ty Gud talar inte i dessa tider till oss genom ord, utan genom människors handlingar, och ur varje människas liv har vi att läsa ut en Guds tanke.»

Talaren drog ett djupt andetag och blickade ut över folkmassan. Han såg, att alla ängsligt väntade att av honom få höra ord av upplysning och frälsning ur den stora nöd, som tyngde dem.

»När jag tänker på att denne man har kommit till oss nu i denna tid, så menar jag, att Gud genom honom vill visa oss hur vi ska komma ut ur det elände, som tynger oss, om inte genast, så dock under en tidrymd, som människotanke förmår omspänna.»

Sven Elversson sjönk med detsamma ner på gräsmattan. Han hade inte uppgett en klagan eller ett rop. Hans mor, som stod bredvid honom, trodde, att han hade satt sig ner för att undgå de många stirrande blickarna. Han kunde ju också ha skäl att vilja vila efter en sådan sinnesrörelse.

»Ty det är mig sagt om den mannen,» sade kyrkoherden, »att han hade gjort sig ett redskap och ett vapen av det, som mest hade plågat honom. Han hade ofta märkt, då han försökte att föra någon bort från hans onda vägar, att goda ord föga hjälpte och inte heller ädelt föredöme och inte heller lust efter bifall och inte heller utsikten att få leva ett aktat och ordnat liv. Utan det, som först måste till, det var att ingjuta en sådan fasa och avsmak för lasten och förfallet, att avskyn trängde in i kropp och sinne och blev omöjlig att uthärda.

Och nu, då jag har sagt detta, så bjuder jag er alla, som har samlats kring denna sjömansgrav, att ni i tankarna följer mig ut på havet, ett stycke utanför de yttersta skären, dock inte så särdeles långt, ty de, som jag vill att ni ska fara till mötes, är nu helt nära oss.

Jag själv begav mig i går dit ut för att se dem, dessa, som har gjort färden från Horns rev ända upp till vår kust, dessa, som hålles uppe av sina korkvästar och inte kan sjunka, dessa tusental, som är vräkta i havet såsom avfall, som man vill göra sig av med.

Jag ber er, att ni alla, i tanken åtminstone, följer mig dit ut och försöker att se synen. Ni ska se de svarta ögonhålorna, som gapar i de gråbleka ansiktena. Ni ska se de nerfallna käkarna, ni ska se händer, som på något besynnerligt sätt hålles upplyfta och viftar och vinkar i takt med vågsvallet, ni ska se dem, som flyter omkring, liggande med uppsvälld buk, ni ska se dem, som ligger med fötterna upp och rullar runt ibland och sticker upp huvudet, såsom vore de konstberidare, som slår volter. Ni ska se dem, som har kommit i vattnet sönderskjutna och styckade.

Ni ska se huvuden, som vändes åt höger och åt vänster och tycks ha något att säga er. Ni ska se de skrikande, rovgiriga fågelskarorna och fiskarna, som gör höga glädjesprång i vattnet. Ni ska se allt detta och fästa synen i era ögon så fast, att den aldrig må försvinna.

Men nu säger ni till mig: 'Varför önskar du, att vi ska se detta?

'Vi är stilla och rättskaffens folk, som för ett fredligt liv, och vi har ingen skuld i att detta krig har uppkommit, och vi förmår inte hindra det, som sker mellan de stridande.'

Men jag säger er, att dessa fasans budbärare, dem bör ni se och aldrig glömma. Det har väl inte varit utan mening, som de har drivits ända fram till vår kust. Alla de sorgens och medlidandets tankar, som synen kan väcka hos er, dem ska ni inte skjuta ifrån er och inte heller kroppens avsmak och äckel inför förgängelsen.

Och i varje del av er kropp ska den sätta sig fast och hos er föda en motvilja för kriget, som inte kan låta sig övervinnas.

Ty betänken nu, att vi alla, även om vi inte har skuld eller del i detta krig, så har vi dock varje dag läst om det i våra tidningar. Vi har kanske varit intresserade av att så stora händelser timade i vår tid. Vi har stått häpna och kanske beundrande inför bragderna. Vi har haft våra tycken och sympatier på endera sidan, och det har glatt oss, då den sidan har haft framgång.

Men nu har dessa döda kommit till oss, för att vi ska se hur vämjeligt kriget är.

Och några av er har haft vinst på kriget, och några av er har trott, att stora och lyckliga förändringar ska inträda genom detsamma, och några tror, att folken blir stärkta och upplyftade genom krig. Och ingen av er kan hålla era egna eller era barns tankar borta från kriget.

Men nu har dessa döda kommit för att visa oss, vad vi förut inte så hade kunnat känna innerst i vår varelse, att kriget är avskyvärt och vämjeligt.

Detta, som flyter omkring i vårt hav, det är ju ingen spöksyn eller någon ihopdiktad saga, utan det är verklighet och sanning. Och det kan komma tillbaka om någon tid och åter bli verklighet och sanning.

Och därför ska ni åtminstone i tankarna följa mig dit ut till Kattegatt och lära att känna fasans folk och laga, att synen blir så fast insatt i era ögon, att ni aldrig kan glömma den.

Och ni ska sprida kunskapen därom till andra, så att de aldrig kan övervinna kroppens fasa, när de hör ordet krig, ni ska tala därom, så att ordet krig inte mer kan höras, utan bli ett ord, så vederstyggligt i människors öron, att man inte kan nämna det.

Och det finns andra, som kanske har sett än värre ting än dessa, och de ska också tala och skriva om kriget, så att det ska uppstå en kroppens spökrädsla och rysning omkring det, som aldrig kan övervinnas.

För vad vet vi?

Om några år så kan minnet av detta krigets sorg och skövling och smärta vara glömda, och när nya människor kommer, så kan de åter med kampglada sinnen gå ut till strid. Men på oss kommer det nu an att få vämjelsen för kriget inmängd i människosinnet och fastsatt där, så att intet tal om ära och bragd kan mera förtränga den.

Ty sköna ord har talats emot kriget, och härliga föredömen har givits av fredens män, och de klokaste uträkningar har bevisat dess dårskap, men kriget är lika levande.

Dock av själva dess fasa och dess förskräckelse ska vi göra oss en rustning och ett vapen och ett motgift, och vi ska lämna dessa i arv till våra efterkommande, och detta ska besegra mänsklighetens största fiende.

Och nu till sist ville jag väl säga er några ord om Livets helighet i de tider, då kriget ska vara borta från jorden,» fortsatte talaren.

Men han fick inte tala vidare. Det var någon, som ryckte honom i ärmen.

»Sven Elversson är sjuk. Han håller på att dö. Det var för mycken lycka.»

Kyrkoherden steg ner från sin plats och banade sig väg fram till Sven Elversson. Han låg utsträckt på marken med huvudet i sin mors knä, men han var inte död, endast mycket sjuk. Bröstet skälvde under hjärtats våldsamma slag.

Då den sjuke såg kyrkoherden närma sig, hälsade han honom med ett obeskrivligt leende, fullt av kärlek, fritt från fruktan, såsom han skulle ha hälsat sin allra käraste. Han försökte sträcka ut handen emot honom, och han sade något, som var antingen ett tack eller ett förlåt.

Kyrkoherden knäböjde bredvid honom, gripen också han av den största ömhet och ängslig för att han skulle förlora en sådan vän, som Sven Elversson nu hade blivit honom.

»Sven Elversson, broder,» sade han, »lev! Du måste leva för hennes skull.»

Man bar in den dödssjuke i prästgården. En närvarande läkare skyndade till. Han undersökte Sven Elversson och förklarade, att han möjligen kunde få leva någon tid ännu, en dag, en vecka, ett år, det var det högsta.

Under tiden stod mängden runtom graven och väntade. Man kände, att Rhånge hade velat ytterligare förklara sin mening, och att han nu hade velat säga något, som skulle ha låtit dem skiljas med känslor av ljus och frid. De tyckte sig inte kunna avvara avslutningen.

Man sände in frågande bud till prästgården och fick det besked, att kyrkoherden måste stanna hos Sven Elversson. Han satt och höll sin arm omkring honom, och detta var det enda, som gav den sjuke kraft att leva och hindrade livsgnistan från att utslockna.

FEMTE BUDET.

Under det att folket väntade på fortsättningen av talet, hördes en röst, inte från graven, utan från utkanten av folkmassan. Det var en kvinnostämma, som ljöd tunn och skrikig, men som i alla fall var förunderligt hörbar och tydlig.

Man närmade sig den talande och såg då en ung kvinna, som låg på knä, med armarna utsträckta, huvudet tillbakaböjt och ögonen slutna. Hon tycktes inte veta till sig själv, utan talade i hänryckning.

»Jag ser de döda,» sade hon. »Jag ser dem, som vi nyss hava jordat. Jag ser dem vandra mot dödens land och in i detsamma. Och nu, då de ha gått ett stycke, ser jag dem komma fram till en byggnad, som är såsom ett skolhus, och där begära de att få komma in.

'Vi äro själar, som hava genomgått jorderikets skola,' säga de till dörrvaktaren, 'och vi äro komna hit för att visa vad vi hava inhämtat för kunskaper.'

Jag ser dörrvaktaren skaka på huvudet. Han säger till dem, att de hava för hastigt ändat sin skolgång. Men han öppnar ändå porten för dem och låter dem slippa in.

Och jag ser dem inträda i en stor sal. Jag ser deras ängslan. De äro rädda och bävande såsom alla, som skola tagas i förhör.

Då träder en man till deras möte. Han är klädd i sida kläder, och håret ligger i jämna lockar kring hans huvud.

'I själar, som haven genomgått jorderikets skola,' säger mannen till dem, 'kunnen I läsa upp för mig mina tio bud, sådana som de i dessa dagar lyda på jorden?'

Jag ser, att de dödas själar glädjas, då de märka, att ingen svårare fråga göres dem. De svara alla på en gång:

'Du skall icke dyrka avgudar!

Du skall icke missbruka din Guds namn!

Du skall helga vilodagen!

Du skall hedra fader och moder!'

Jag hör dem säga detta, men motvilligt, med stor svårighet. Och de förundra sig i sitt sinne över att det är dem så svårt att få fram orden. De veta icke varför de tala så stapplande och så svagt.

'Detta haven I sålunda lärt, om än med misstag och fel,' säger läraren. 'Låt mig nu höra fortsättningen!'

Och då börja de dödas själar att framsäga tydligt och utan någon svårighet:

'Du skall dräpa!

Du skall bedriva otukt!

Du skall stjäla!

Du skall bära falskt vittnesbörd!

Du skall hava lust till din nästas hus!

Du skall fördärva din nästas egendom, hans hustru, hans tjänare, hans boskap och allt hans gods!'

Och då allt detta är framsagt, så ser jag, att de döda äro glada, att de så väl hava bestått provet.

Men läraren frågar dem:

'Vem är det, som har befallt er att så förvränga min lag, som jag har satt som ett värn omkring människolivet för att skydda dess helighet?'

Och de svara honom:

'Vi äro krigare. Vi äro Dödens undersåtar och tjänare.'

Då tillropar dem läraren:

'Vaknen upp, I döda, och sen vilka I ären och vem som är er herre!'

Och jag ser dem vakna upp ur jorderikets förvillelser liksom ur en lång dröm. Och de se med förfäran, att de äro odödliga själar, som höra himmelen till och de begynna sörja över det, som de hava bedrivit på jorden, och ängslas för det straff, som skall dem tillmätas.

Men då tilltalar dem läraren.

'Jag är den, som är Herre över Döden och över Livet.

Och jag har sänt Döden till jorden som en Livets tjänare.

Jag låter de utslitna bladen falla till marken, för att nya och friska skola nästa år uppstå.

Jag låter stjärnorna i världsrymden förbrinna och slockna, på det att nya skola uppkomma i de förkolnades rum.

Jag låter den utlevade människans kropp bäddas i graven, för att på jorden må kunna framkomma ny blomstring och nytt liv.

Men eftersom Döden har gjort sig till en herre i stället för en tjänare, vill jag förfölja honom.

Ty jag älskar icke, att säden skördas före mognaden, ej heller, att ungfågeln fälles av jägaren, innan den har fått bygga sitt rede och skaffa sig avkomma.

Och jag vill sätta en gräns och en skillnad mellan den tid, som nu är, och den, som skall komma, om få år vill jag sätta den. Och denna tiden skall bliva kallad den mörka.

Men I, själar, vänden åter till jorden, och lären människorna att hålla mitt femte bud, som är budet om kärleken till nästan och nyckeln till alla de övriga!

Sägen dem, att mitt tusenårsrike hänger i öster som en morgonrodnad! Men hur kan det uppstiga på himmelen och upplysa världen, så länge som I tillåten Döden att taga i sin tjänst det stora vilddjuret?

Ty det stora vilddjuret är kriget.» — — —

Lotta Hedman vaknade upp. Hon såg omkring sig en tät ring av lyssnande människor. Flera ansikten lyste av ljus rörelse.

»Var har jag varit?» frågade hon. »Vad har jag sagt? Har Gud äntligen talat genom min mun?»

Tårar av lycka och tacksamhet störtade ur hennes ögon.

AVSLUTNING.

Då ett år ungefär var förgånget, kom en dag en sorgklädd kvinna åkande fram till prästgården i Algeröd.

Hennes ankomst väckte just ingen förvåning, för fastän det aldrig hade blivit känt bland den stora allmänheten, att hon ännu levde, hade hon dock blivit sedd och igenkänd av en och annan, som hade besökt Hånger, och ryktet hade sakta spritt sig.

Hon hade inte heller någonsin blivit skild från sin man genom något rättsligt förfarande. Sven Elverssons sjukdom hade krävt, att han skulle få leva i stillhet, utan något upprörande, och häri hade de andra fogat sig.

När hon nu hade kommit, gick hon helt stilla upp på ett av vindsrummen och gjorde sig hemmastadd där.

Hon trängde inte ut den gamla matmodern, men hon var nu sådan, att ingen kunde motstå henne, och med kärlekens makt började hon regera över henne och över tjänarna och gav hemmet åter dess trevnad och fred.

Hennes man lät henne gå och komma, som hon behagade, och leva sitt eget liv, såsom han levde sitt.

Men då åter några månader hade gått, kom hon en dag in i hans rum och hade ett brev i sin hand.

Och i rummet såg hon överallt bilder av sig själv, och allt, som hon hade broderat och sytt under sitt äktenskap, fanns samlat där.

Hennes böcker stodo i bokhyllan, och hennes bönbok låg på bordet bredvid sängen. Det var, som skulle hon ha kommit in i en het kärleksluft.

»Du vet kanske inte, att Sven Elversson efterlämnade en rätt stor förmögenhet,» sade Sigrun till mannen. »Då hans fosterfar i England fick underrättelse om hans oskuld, höll han sitt löfte och gjorde honom till sin arvinge. Han dog i början av året, och nu har arvet utfallit. Det går alltsammans till Sven Elverssons gamla föräldrar.»

»Den mannen gick bort från mycken lycka,» sade kyrkoherden.

»Nu skriver de till mig, Joel och Thala, för att fråga om inte du och jag vill ta emot Hångers gård som en gåva från dem. Det vore deras mening, att vi där skulle återupptaga Sven Elverssons kärleksverksamhet. Medel skulle ställas till vårt förfogande...»

Hon såg, att mannens ansikte mörknade.

»Det bleve ett mycket större verksamhetsfält för dig,» tillade hon.

Han steg upp och gick ett varv över golvet.

»Om du vill flytta till Hånger,» sade han, »så ska jag inte sätta mig däremot.»

Hon svarade raskt: »Nej, jag vill inte mera lämna ditt hus.»

»Men,» sade han, »du förstår nog, Sigrun, vad jag menar. Jag är lycklig över att se dig inom mina väggar, men det är inte tillräckligt för mig.»

»Du är min första kärlek, Edvard,» sade hon hastigt.

Hon avbröt sig, tog hans hand och ledde honom fram till ett fönster.

»Se dit ut på gräsplanen!» sade hon. »Det finns ett hörn där, som var beväxt med styvmorsblommor, då vi först flyttade hit. De var väl hemmastadda där och kom varje år upp av sig själva. En gång lät jag anlägga en rabatt där och planterade andra blommor, och de växte och frodades även de. Men nu är rabatten med de främmande blommorna borta, och se styvmorsblommorna börjar åter växa upp ur jorden på sin gamla plats!»

---

INNEHÅLL
I.
Grimön	[7]
I kyrkan	[22]
Son och föräldrar	[31]
Motorjakten Najaden	[47]
Skolhuset	[54]
Kullarna	[61]
Havet	[70]
Segelturen	[81]
Sämre än den sämste	[104]
II.
Lotta Hedman	[133]
Den sköna musiken	[142]
Läskamraten	[150]
Hånger	[171]
Mötet	[181]
Prästgården	[186]
Förberedelser	[199]
Flykten	[211]
Den långa dagen	[230]
Morgonen	[249]
III.
I sorg	[263]
Brev från Hånger	[270]
Hångerjättarna	[278]
Grindstolpen	[288]
Ung-Joel	[312]
Drivgarnsfiske	[321]
Talet om livets helighet	[327]
Femte budet	[346]
Avslutning	[351]

---

Errata/Tryckfel:

Ett fåtal errata/tryckfel i den ursprungliga texten har rättats som följer:

Sidan [68]: "lands vägen" ändrat till "landsvägen".

Sidan [145]: "ratt" ändrat till "rätt".

Ett mindre antal avstavnings- och interpunktionsfel har också ändrats, medans alla andra variationer i stavning har bibehållits så som de förekommer i orginaltexten.