KAP. I.
Det hade varit en fruktansvärd afton. Blåköpings stadshotell hade skakats i sina grundvalar, och dettas källarmästare hade med list och böner förmåtts att langa fram betydligt mera av det åtrådda ransonerade fluidet än han från början tänkt sig. Men när klockan slog tolv var det i alla fall obönligt slut, och herrarna måste gå.
Handlanden Erlandssons svensexa hade varit glad. Och glada voro också deltagarna när de vandrade Storgatan framåt för att vädra av sig det värsta innan de drogo sig tillbaka till sina bäddars kvava iden. Deras glada skratt ekade mellan husväggarna och väckte mången förtretad borgare, som enligt stadens sed gått till sängs redan klockan tio.
Men så småningom minskades den glada skaran, splittrad i smågrupper, som drogo av åt olika håll utefter tvärgatorna, och till sist återstod av det glada laget endast handlanden Erlandsson själv samt två av vännerna, som på grund av hans uppsluppna och äventyrslystna sinnelag beslutat att följa honom hem.
Erlandsson lät sig rätt beskedligt föras den gamla kända vägen, utan andra eskapader än att han nödvändigt ville stanna för att flirta med vaxdockan i fönstret till Lundströms manufakturaffär, varjämte vännerna fingo ingripa för att avstyra ett hotande slagsmål mellan festföremålet och en lyktstolpe, som på ett lömskt och brutalt sätt sökt lägga krokben för det.
Så småningom svängde man emellertid om hörnet till Erlandssons gata, men där uppstod genast nya komplikationer. Utanför Erlandssons port stod en droska. Och icke nog med att den stod där, utan—o fruktansvärda frestelse för en företagsam man,—ingen kusk fanns inom synhåll.
»Var—hupp—var har kuschken ta-tagit vägen?» var den fråga som
Erlandsson ställde till den sovande hästkraken.
Kraken fortsatte lugnt sin lur utan att bevärdiga Erlandsson med ett svar.
»Nu—nu ska vi åka!» var Erlandssons nästa yttrande, och med glatt mod gjorde han sig redo att bestiga kuskbocken.
»Nä hörru, inga dumheter!» sade vännerna. »Gå och lägg dig nu!»
»Nej, va fadren,—hupp—nu ska vi ta en prome—homenix i vagn. Jag kör!
Hoppa upp—hopp gubbar!»
Men fyra händer grepo honom hövligt men bestämt och sköto honom innanför porten.
»Nu går du upp och lägger dej i alla fall, min kära Erlandsson», sade vännerna. »Och inga dumheter.»
»Tyst», sade Erlandsson. »Det är någon i trappan.»
Vännerna lyssnade.
»Det är nå-hågon i trappan», viskade Erlandsson hest. »Det är kanske in-hinbrott, hupp.»
»Inte», svarade en av vännerna, som hade Sherlock Holmesanlag. »Det är naturligtvis någon, som skall resa med nattåget. Nedgående från Stockholm passerar ju en stund efter ett. Så har han beställt en droska och nu är kusken uppe och hjälper till med kofferten.»
»De-he ger jag tusan», anmärkte Erlandsson. »Nu—hupp—går jag upp och knyter mig.»
»Ja gör det, gamle sjörövare», svarade vännerna. »Hej på dej! Tjing!» Och arm i arm tågade de ut ur porten och fortsatte sin glättiga väg nedåt gatan.
Men Erlandsson stod kvar och lyssnade till ljudet av deras avtåg, och när han tyckte att de hunnit lagom långt spred sig ett slött leende över hans ansikte.
»Nu ska vi å-håka i alla fall», lallade han och dinglade ostadigt med beslutsamt ut genom porten.
Hur han kom upp på kuskbocken vet endast han själv och hans skyddsängel—eller hans skyddsängel och han själv, för att nämna dem i rangordning—men dit kom han, och plötsligt väcktes den sovande skinkmärren av ett rapp.
»Opp och hoppa, gamle stridshingst», lallade Erlandsson och åter ven piskan. Märren ryckte till, satte ena benet framför det andra, upprepade proceduren och droskan började rulla. Ett rapp till och märren föll in i sin jämna lunk.
Erlandsson hojtade och körde, dubblerade ett hörn med ett par millimeters luft emellan droskan och en lyktstolpe och befann sig åter på Storgatan.
Men spritångorna började göra Erlandssons hjärna alltmera oredig, ögonlocken föllo igen och han nickade till, katten vad han satt obekvämt. Men när han flyttat sig ett trappsteg ned, så att ryggen satt mot kuskbocken och benen hängde dinglande över fotstödet satt han skönt. Och då somnade handlanden Erlandsson som ett gott barn.
Hästen fortsatte sin jämna lunk.