ETT TAVELFYND
Fäderneslandet hade behandlat de båda lovande unga målarna Jönsson och Wiberg illa. Visserligen hade ingen av dem gjort särdeles mycket för fäderneslandet och inte för någon annan heller för resten, men unga målare ha i alla fall vissa anspråk på, att fäderneslandet, eller åtminstone någon av dess mera framstående innevånare, skola ta hand om dem och vara som en mamma för dem.
Detta hade fäderneslandet i Jönssons och Wibergs fall fullkomligt underlåtit. De funno ingen Mecenas, fingo aldrig ens sälja en tavla, en sak, som dock kanske berodde på, att de ytterst sällan målade några, och de voro således uteslutande hänvisade till att leva på vigg, vilket är förenat med större besvär än mången tror.
En vacker dag sken dock solen fram över Jönssons och Wibergs liv. Wibergs faster, som länge fört en tynande tillvaro, och huvudsakligen hållits uppe av sitt brinnande intresse av att få se, hur länge det skulle dröja innan hennes älskade systerson hamnade i rättvisans klor — Wibergs voro nämligen hyggligt och anständigt folk som inte gillade målare — dog till sist och efterlämnade tio tusen kronor. Gumman, som hade fullt klart för sig, att hon skulle leva i evighet, hade underlåtit att göra testamente, och pengarna tillföllo följaktligen Wiberg, som var hennes närmaste släkting. Varav följer, att gumman började vända sig i graven så snart hon kommit dit.
Wiberg bar sin sorg som en man. Han lyckades till och med behärska den till den grad, att det föreföll som om han varit nära att få flugan av glädje.
Med tillhjälp av en, på styrkan av arvet, erhållen större vigg uppträdde han på begravningen i egen frack, och gick sedan tillsammans med Jönsson och några andra likasinnade ut för att släcka sin sorg.
När han fyra dagar senare återkom till medvetande låg han, fortfarande iklädd en del av frackkostymen — skörten och halva vänstra byxbenet hade nämligen på obekant sätt förkommit — i en improviserad bädd i sin vän Brylanders ateljé, övertäckt med en duk, som påminde om en solnedgång på havet eller eventuellt en järnvägsolycka, men som i verkligheten var ett självporträtt av Brylander. Vid hans sida satt Jönsson, något blek, och omvärvd av pilsner och wichy-vatten.
Wiberg steg upp. Drack tre pilsner och granskade sedan med gillande sin exteriör i det fragment av en jungfrukammarspegel, som prydde Brylanders ateljévägg. Frackkostymen tilltalade honom ofantligt mycket mera än den i sitt ursprungliga skick gjort. Dels var den mera målarmässig, dels var den ett otvetydigt bevis på att han haft roligt.
»Är det något kvar av arvet?» frågade han Jönsson, som tycktes ha varit vaken längre än han.
»Om du tänker betala igen de fem hundra du lånade före begravningen, så har du nio tusen fem hundra kvar. I annat fall tio tusen. Men betalar du alla dina skulder, så får du snart slå ihjäl en faster till», svarade Jönsson mörkt.
»Då tar jag på mig Brylanders andra kläder, jag vet att han har det, så går vi ut och äter frukost», sade Wiberg glatt.
»Pank!» svarade Jönsson mörkt.
»Pank, sa du? Kan man vara pank, när man är så längst innerst förbaskat rik? Vi går till advokaten och hör efter, om vi inte kan få ett förskott på arvet, och se’n skall det sablar i mej ätas frukost, skall du få se.»
»Du Wiberg», sade Jönsson dröjande. »Jag har tänkt på en sak, du.»
»Vad då?» frågade Wiberg intresserad. »Vet du någon, som vi kan vigga av?»
»Nej», svarade Jönsson. »Men jag har tänkt på det. Nu när vi har så förbaskat mycket pengar, så borde vi vara praktiska.»
Wiberg betraktade Jönsson med en blandning av förvåning och förakt.
»Knubb!» sade han till sist, med en så uppriktig betoning, att det skar Jönsson i hjärtat.
»Vi borde använda pengarna så, att de inte tog slut, utan blev mera, så att vi kunde leva herrans glada dagar jämt.»
»Hm!» sade Wiberg tveksamt. Förra delen av Jönssons anförande tilltalade honom visserligen inte, men det i slutorden upprullade perspektivet rörde hans känsliga sinne. »Vad skulle vi då göra?»
»Vi kunde till exempel bli konsthandlare!»
»Urknubb!» var det enda Wiberg lyckades framstöna. Något så motbjudande hade han inte väntat sig.
Men Jönsson hade nu fått fram det värsta, och fortsatte:
»Ser du, jag har tänkt på den saken i natt», sade han. »Tio tusen ryker snart. Vi går ut ett tag och fästar och så viggar gubbarna — —»
»Än se’n då?»
»Nej, det är ju all right, men om en månad eller två är både vi och de andra lika sabla panka som förut.»
»Men vi har haft roligt», invände Wiberg.
»Ja visst! Men jag har hittat på ett sätt att göra oss förbaskat rika, så att vi kan tända cigarrerna med hundralappar, och köpa allt vad Brylander och Filbom och dom andra målar och betala vad det är värt. Passar inte det, va? Att bli mecenat och hjälpa den verkliga konsten i detta arma land, där bara såna sabla nollor som Zorn och Larsson och Liljefors säljs, medan vi konstnärer får sitta emellan. Tror du jag har glömt vad dom sa’ när jag ville hänga min ’Herre med käpp’ på utställningen, du vet? ’Herrn kan ingen anatomi. Den där ser ut, som om han behövde komma till ett ortopediskt institut.’ — »Vafasen behöver en konstnär kunna anatomi för?»
»Jaså, på det viset!» sade Wiberg glatt. »Vi skall vara mecenater. Det gillas! Men hur vill du att vi skall bära oss åt för att få så mycket pengar?»
»Vi skall öppna konsthandel», svarade Jönsson. »Men inte här, utan i New-York, och vi skall bara ha våra egna och Brylanders och Filboms och de andras tavlor och när vi tjänat hundra tusen dollars, det är lätt gjort bland den där knubben, så slutar vi, och blir bara mecenater, och då skall gubbarna få sälja, och få precis vad deras tavlor äro värda. Jag har en plan ser du!»
Och han utvecklade den.
Två veckor senare lämnade två eleganta unga män fosterjorden. Var och en av dem hade fyra tusen kalla kronor i fickan, och den ene dessutom ett par lårar futuristiska konstverk, som skulle till Amerika.
Men de reste inte samma väg längre än till Köpenhamn. Där ställde de till en större hippa på sitt hotell, vilket slutade med att en av dem fraktades till amerikabåten, medan den andre av två stadsbud sattes på båten till Korsör.
Kort därefter startades i en liten vrå av New-York Wibergs konsthandel. Det var en liten diskret affär, vackert och ganska väl inredd, men dess expositionssalong var nog att göra nästan vem som helst vansinnig. Den förde nämligen uteslutande tavlor av Brylander, Filbom och andra moderna mästare, vars namn ännu inte vunnit den klang i den nya världen som de, enligt innehavarens uppgift, hade på andra sidan Atlanten.
En vacker dag syntes i New-York American en uppgift om att en ny Rembrandt upptäckts i Italien. Varför just i Italien? Säg det! Det låter mera konstnärligt än Holland.
Den unge konsthandlaren Wiberg satte sig genast i förbindelse med tidningen, och meddelade, att han på privat väg fått veta mera om det märkliga fyndet än vad tidningen visste. Enligt den med Wibergs vackra bild prydda intervjuartikeln hade denne store konstkännare erfarit, att tavlan utan tvivel vore äkta. Den man som upptäckt den var nämligen ingen mera eller mindre än den berömde svenske konstnären Jönsson, utan tvivel Europas främste expert på de holländska mästarna. Skulle det visa sig vara riktigt vore fyndet av oskattbart värde.
Redan dagen därpå kom en ny artikel. Den celebre konstnären och konsthandlanden Wiberg hade nämligen erhållit kabeltelegram om att de båda framstående konstnärerna Brylander och Filbom undersökt tavlan, och konstaterat dess äkthet. Den ansågs vara mästarens skönaste verk. Wiberg, som ansåg att ett dylikt konstverk borde hamna på den rätta sidan av Atlanten, hade telegrafiskt erbjudit Jönsson fyrtio tusen dollars för tavlan. Han fruktade dock att anbudet skulle avböjas, då konstnären Jönsson själv var en mycket förmögen man, och antagligen inte ville sälja. Som ett exempel anförde han, att Jönsson aldrig ens sålt några av sina egna saker. Det fåtal som fanns i hans konsthandel vore de enda i världen utom konstnärens egen besittning och hade vunnits på poker. Inte ens Nationalmuseum i Stockholm ägde en Jönsson.
Denna dag stannade ungefär sextio bilar utanför Wibergs konsthandel, och herr Wiberg sålde med synbar motvilja de sju Jönsson han hade. Även fyra Brylander och nio Filberg avyttrades till höga priser. Under aftonens lopp var Wiberg mycket ivrigt sysselsatt med att ändra signaturen på Blomgrens och även Brylanders tavlor till Jönsson.
Tidigt på morgonen kom ett kabeltelegram från Europa och tio reporters, som allesammans visste vad telegrammet innehöll, och ville veta vad Wiberg nu ville göra.
Det var nämligen avslag på Wibergs anbud.
Reporterna stodo i en intresserad krets omkring honom när han läste det, och ett beundrande mummel uppsteg när han helt kallt vände på det, och på baksidan skrev ut ett nytt telegram:
»Jönsson, Europa. Sextio tusen. Wiberg.»
Kort och rakt på sak.
Inte många minuter därefter voro extraupplagorna ute, med Wibergs telegram på första sidan under rubriker sådana som: »Amerika måste äga konstverket! Berömda konsthandlare höjer anbudet. En amerikan fastän född i utlandet» och så vidare.
Wiberg glömde att räkna bilarna den dagen. Han var upptagen med att fundera på, vilket märke han själv skulle köpa.
Tavelomsättningen gick nämligen raskt. Han sålde tjugutre Jönsson, som han sade sig ha ämnat behålla själv, och endast med smärta skilde sig ifrån. Vidare sålde han åtskilliga av de mindre stora namnen, och det tycktes som om Brylander denna gång skulle falla mera i smaken än Filbom.
I fråga om Brylanders tavlor hade ju köparen själv full frihet att välja tavlans namn, en sak, som mycket tilltalade de praktiska amerikanarna. Var och en av Brylanders tavlor kunde nämligen utan olägenhet kallas vad som hälst. »Flicka med bok», Präriebrand», »Stilla vatten» eller »Porträtt av herr K.» passade nämligen precis lika bra. Brylander var en sann konstnär.
Telegramväxlingen med Jönsson fortfor. Wiberg bjöd sjuttio tusen, åttio, nittio och till sist hundra jämnt, och »kampen om tavlan» som den kallades, följdes med spänt intresse av hela publiken. De sista telegrammen voro trådlösa, ty Jönsson hade stigit ombord på en ångare och var på väg till Amerika för att visa tavlan.
När Wiberg sände ut anbudet på hundra tusen dollars, blev det en lång paus i telegraferingen. Jönsson tvekade tydligen, slets mellan begäret efter dollars och sin önskan att behålla det oförlikneliga konstverket, och publikens spänning var outhärdlig. Skulle Amerika få tavlan eller inte? Amerika hoppades på Wiberg.
Pressen var under tiden inte overksam. Samtliga tidningar telegraferade nämligen till Jönsson även de, och frågade om han ämnade antaga anbudet. Somliga fingo till svar, att han inte bestämt sig, vilket ofördröjligen meddelades i extra upplagor, andra fingo inga svar alls, och skyndade att trycka extrablad om den saken.
Wiberg sålde tavlor till svindlande priser, och hans lager hotade allt mera att taga slut, så att han måste telegrafera till Brylander och Filbom, att de express skulle sända över hela sin produktion, samt sno på och göra mera.
Till slut kom Jönssons svar. Han accepterade. Tidningarna visste det före Wiberg, och man slog redan upp extraupplagor med röda rubriker när Wiberg fick telegrammet.
Reporterna väntade sig ett uttalande av den numera store Wiberg och de fingo det.
»Amerika har segrat!» sade han enkelt.
Nya extrablad.
Wiberg mötte Jönsson vid den flaggprydda hamnen i sin nya bil. Ett trettiotal reporters från skilda delar av landet voro också nere, för att inte tala om den hurrande mängden.
Jönsson, som bar den underbara tavlan under armen, fördes i triumf till Wibergs affär, där tavlan skulle exponeras. Jönsson var lugn i det hänseendet. Det fanns ingenting att anmärka på den Rembrandt han hade. Det var en bra Rembrandt. Han hade gjort den själv.
Tavlan hängdes på Wibergs vägg och täckelset föll. Ett beundrande sorl steg upp från de församlade reporters, varefter de rusade ut, för att ge ut nya extraupplagor.
Men medan de trängde sig ut, stannade en bil utanför och en liten gubbe steg ur. Varje reporter stannade som fastfrusen, ty han kände mannen. Det var den store frankfurterkorvmiljonären Augustus P. Schniller, känd för sina stora konstsamlingar.
Augustus steg in i Wibergs konsthandel och sade:
»Är den där tavlan kommen?»
»Ja», svarade Wiberg. »Den hänger där. Vill min herre taga den i skärskådande?»
»Nä», svarade Augustus P. Schniller, »det ger jag fan i, men den skall in i min samling. Slå in den och lägg den i bilen. Här är en check på två hundra tusen. Räcker det?»
»Tja», svarade Wiberg tvekande. »Egentligen hade jag tänkt mig något mera, men för en så celeber konstsamlares skull, så får den gå för det priset. Jag vill gärna ha den placerad i en fin samling.»
»All right!» sade Augustus P. »Min är den finaste i världen. Adjö.»
Men i dörren vände han sig.
»Skicka hem ett halvdussin Jönsson, Brylander och Filbom samtidigt.»
Wiberg och Jönsson lämnade inte Amerika för att bli mecenater. De äro fortfarande kvar och ha vid det här laget sålt flera Rembrandt än mästaren någonsin målat. Smaken för Brylanders och Filboms alster har gått över där ute, men lika fullt köpte Wiberg en tavla av Filbom här om dagen, för gammal bekantskaps skull.
Trogen sin en gång uttalade princip betalade han precis vad den var värd.
Tre kronor och femtio öre.