ETT NATTLIGT BESÖK
Karl August Napoleonson var agent för stöldförsäkringsaktiebolaget Inbrott, och en mycket skicklig agent, enligt vad han själv påstod. Han stöldförsäkrade varenda människa han träffade, antingen de hade något att försäkra eller ej, och om man fick tro honom, så var inbrottstjuvarnas antal i Sverige flera procent större än befolkningssiffran. Men hos sin vän Bergman lyckades han inte. Bergman ägde en bordsilveruppsats värd 900 kronor och den hade Napoleonson gett sig ett fult ord på att försäkra, medan Bergman gett sig ett icke obetydligt fulare ord på att en försäkring var obehövlig.
Det blev till slut en fix idé hos Napoleonson, att han skulle försäkra Bergmans borduppsats. Han pratade och övertalade, men det hjälpte inte, han tiggde och bad, men Bergman var hård som sten, han hotade, men Bergman var inte rädd, och till slut tillgrep han den förtvivlade utvägen att bjuda på middagar. Bergman tog gärna emot, men försäkra sin borduppsats ville han inte.
Till slut, efter flera nätters grubblande, fattade Napoleonson ett beslut. Han skulle stjäla borduppsatsen. Se'n skulle Bergman få klart för sig hur nödvändigt det var att försäkra sitt lösöre.
Natten därpå vid fyratiden, när fru Bergman satt uppe med eldgaffeln över knäna och väntade på sin man, som gått ut en liten stund på kvällen med en affärsvän, hörde hon ett lätt buller i matsalen.
"Nu kommer det svinet äntligen", tänkte hon, och gjorde sig klar till aktion.
Hon väntade en stund på, att den älskade maken skulle stiga in i sängkammaren, men han kom inte. I stället hördes ett metalliskt ljud från matsalen.
"Vad i Herrans namn har karlen nu för sig", tänkte fru Bergman. "Han måtte vara mer än vanligt full i natt."
Med det smög hon ljudlöst ut ur sängkammaren och kikade in i matsalen.
Vad hon där såg skulle kommit ett vanligt fruntimmers blod att frysa.
Framför byffén stod en karl med mask för ansiktet, och plockade vid
skenet av en ficklampa ned hennes bästa bordsilver i en handväska.
Fru Bergman var inget vanligt fruntimmer. Hon var inte rädd för råttor och tittade aldrig under sängen. Annars ha ju fruntimmer i regel en viss respekt för nästan allting utom sin man. Fru Bergman smög emellertid smidigt fram mot inbrottstjuven och när hon kom tillräckligt nära dammade hon till med eldgaffeln, varefter hon rusade till ljusknappen och tände.
Tjuven vacklade vid slaget, sjönk på knä, och hade nog svimmat, om inte fru Bergman väckt hans domnande livsandar med ytterligare ett par bastanta appliceringar av eldgaffeln utefter mannens rygg.
"Stopp, stopp, fru Bergman!" kved mannen matt. "Jag är ingen tjuv, jag är Bergmans gamle gode vän Napoleonson, som bara ville skoja med Bergman."
"Försök inte, usling!" svarade fru Bergman energiskt. "Gå framför mig, annars krossar jag skallen på er."
"Men snälla fru Bergman, det är sant som jag säger. Ser jag ut som en bov?" Och han tog av masken.
Fru Bergman granskade hans ansikte.
"Jag har läst, att de farligaste bovarna alltid se ut som riktigt beskedliga fä i ansiktet", sade hon misstroget. "Ni är nog en mycket farlig bov. Gå före!"
"Men lilla, rara fru Bergman…."
"Våga inte kalla mig så, skurk!"
"Men…."
"Tyst, och gå före, annars så…!"
Den stackars Napoleonson hade ingenting annat att göra än att gå före efter fruns anvisningar in i sängkammaren och vidare in i en garderob, som omsorgsfullt låstes.
"Nu står ni där, förstår ni, och håller er lugn, medan jag ringer efter polisen", sade fru Bergman morskt när hon låst dörren. "Ni skall få se, att ni får livstids straffarbete för det här", tillade hon uppmuntrande efter någon eftertanke.
"Nej, vad ni gör, så ring inte efter polisen", bad Napoleonson med ömklig röst inifrån garderoben. "Låt mig i Herrans namn först tala med min gamle vän Bergman."
"Det nötet är ute och suddar, i stället för att hålla sig hemma och skydda sin värnlösa hustru för tjuvar och banditer. Men han skall få se på annat."
"Förtjusande fru Bergman", tiggde Napoleonson. "Ring då inte på polisen förrän han kommer. Det är riktigt sant att jag inte är någon tjuv, utan en god vän till Bergman, och agent för stöldförsäkringsbolaget Inbrott, som tänkte ta bordsilvret och lämna igen det i morron, bara för att han skulle få se hur nödvändigt det är att ta en stöldförsäkring."
"Men först sa ni, att ni gjorde det för att skoja med honom", invände fru Bergman.
"Ja, se det var i hastigheten, jag hade inte tid att förklara mig."
"Jag har beslagit er med tvetalan. Det hoppas jag skall skärpa straffet", sade fru Bergman. "Men det där om att ni är god vän med min man är nog sant, han är ju bekant med alla möjliga ruskiga individer. Jag skall emellertid låta honom få titta på er innan jag ringer på polisen. Ni är ju i gott förvar där ni står."
Strax efter fem steg Bergman, lindrigt stagad och med skorna i handen in i sängkammaren, och fru Bergman störtade emot honom. Han undvek henne emellertid behändigt, och ämnade just förskansa sig bakom en stol när han hörde ett ljud från garderoben.
Med tre fasta steg var han vid dörren, slängde upp den och stod lamslagen. Innanför såg han sin vän Napoleonsons vanställda drag.
"Nu förstår jag, varför du varit så enveten med mig på sista tiden, ditt svinansikte", röt Bergman och gav Napoleonson en smocka, som förändrade hela hans ansiktstyp.
"Låt mig förklara, Berg…."
"Jaså, du svarar också, ditt vidriga kadaver." Och så fick Napoleonson en smocka till.
"Det är rätt, Manfred! Klå den uslingen!" ropade fru Bergman gillande, och detta fäste Bergmans uppmärksamhet på henne.
"Ha! Eländiga!" röt han.—Han läste tjugufemöresböcker, och visste, att interjektionen "Ha" med fördel användes vid dylika tillfällen. "Nu har jag avslöjat dig. På knä, och bed din vanärade make att han skonar ditt värdelösa liv."
"Men käre Manfred…."
"Kalla mig inte 'käre Manfred', otrogna kvinna! Ha! Här skall flyta blod!"
I verkligheten flöt där redan blod, för Napoleonsons näsa var nästan krossad.
"Han bröt sig in, Manfred, för att stjäla bordsilvret, och …"
"Lögnerska!" vrålade Bergman med kursivstil. "Bröt han sig in i sängkammargarderoben? Vill du påstå det? Trodde han att bordsilvret fanns där? Va? Vem låste om honom? Svara, eller jag dödar dig."
Och han gav Napoleonson, som höll på att hämta sig, en smocka till.
"Jo, det gick till så här. Han…."
"Tyst! Jag vill inte höra dina lögner. Jag stackars bedragne make! På knä! På knä! Ha!"
Sakta snyftande gjorde fru Bergman min av att sjunka på knä vid sin makes fötter, men kommen knappast halvvägs tvärstannade hon med sina brinnande blickar fixerade på hans rockuppslag. Med ett hastigt grepp tog hon tag i det, och höll upp ett ljust hårstrå under Bergmans näsa.
"Manfred, var har det här hårstrået kommit ifrån", frågade hon skarpt.
"Var har du varit?"
Den vrede hämnaren blev ögonblickligen spak.
"Det … det … är ingenting, Gudrun lilla. Jag vet inte alls hur det kommit på min rock, lilla älskade Gudrun", sade han milt men besvärat.
"Du vet det, Manfred!" sade fru Bergman olycksbådande. "Det är alldeles guldgult, och du vet, att jag varit brunett ända se'n september förra året."
"Men, lilla, snälla, rara, söta, himmelska, förtjusande, älskade Gudrun, jag…."
Mer hörde inte Napoleonson, för just då smet han stillsamt och diskret.
Han har aldrig mera sökt försäkra Bergmans bordsilver. Han anser att det är onödigt så länge frun finns i huset.