LANTBRUK
Jag har ett mycket ädelt hjärta, som varmt klappar för alla människor, eller åtminstone för rätt många. Men för ingen känner jag så djupt som för lantbrukets utövare, för jag vet hur de ha det. Jag har nämligen själv idkat lantbruk en gång. Det är många år sedan nu, och var varken långvarigt eller egentligen avsiktligt.
Jag befann mig nämligen en vacker höstdag stående uppefter en husvägg i en liten stad i Nord-Dakota, föremål för en viss uppmärksamhet ifrån invånarnas sida. Jag var nämligen mycket fin. Klädd i frack. Och om också väst, krage och halsduk saknades, så hade jag däremot halmhatt, gula skor och f.d. ljusa byxor. Jag kan ännu inte fatta hur de små barnen kunde ropa: "tramp" efter mig när jag var så fin.
Orsaken till att jag befann mig där var den, att min läkare ordinerat mig frisk luft, motion och riklig näring. Frisk luft hade jag fått, det fanns gott om den runt omkring mig, motion hade jag också fått, ty jag hade promenerat 148 engelska mil de sista dagarna, men med näringen var det litet klent. Jag var visserligen innehavare av en tysk tvåpfennig, men jag hade ännu inte lyckats utfundera något sätt att fördelaktigt utnyttja detta kapital.
Då stannade en man av landets söner framför mig och granskade mig kritiskt.
"Du är stor och lång", sade han äntligen och spottade tobak på mina skor.
"Ja, och du är dum", svarade jag vänligt.
Han glodde ett slag.
"Är du stark också?"
"Det skall du strax få erfara, din drul, om du inte inom fyra sekunder förfogar dig i väg till nästa stat."
"Stor i käften är du också", konstaterade han lugnt, och tillade, innan jag hann inleda misshandeln: "Vill du ha arbete?"
Jag ville visst inte ha arbete. Tvärtom tyckte jag, att det var ofantligt mycket angenämare att leva som himmelens fåglar. Men däremot ville jag mycket gärna ha mat, och som sådan inte stod att få utan att man arbetade för den, betvingade jag min motvilja och svarade jakande.
Tio minuter senare satt jag i en buggy, som skumpade fram över prärien, ibland genom ett vetefält och ibland över hjulen i vattensjuk mark, men bara hänsynslöst framåt. Och i kvällningen voro vi framme. Man var nog finkänslig att bjuda på mat genast, och jag gjorde rätt för mig till den grad att farmarens missis bleknade. Se'n lånade jag en corncobpipa och tobak, och gick ut för att ta mig en rök.
Så småningom började ljusen i huset släckas, och som jag ansåg det vara tid att gå till sängs steg jag in. Jag möttes av familjens förvånade ögon.
"Vad vill du?" frågade farmaren.
"Jag vill veta, var min liggplats är?"
"Var du vill", sade farmaren och förde mig till dörren. "Precis var du vill. Jag har etthundrasextio acres prima åkerjord här omkring, och du får lägga dig på precis vilken av dem du vill." Så knuffade han ut mig.
Well, jag lade mig i en hövålm på en äng, och där sov jag både mjukt och gott. Bara inte moskiterna funnit mig så välsmakande.
Mitt i natten—klockan var knappt fem—väcktes jag av ett ihållande vrål från farmhuset, och när jag stigit upp och skakat av mig det värsta, såg jag farmaren stå på sin trappa.
"Vad vrålar du efter?" skrek jag.
"Ämnar du sova hela da'n, ditt lata nöt?" genmälde han. "Solen står redan högt på himmelen."
"Mycket sant", svarade jag. "Det gör den alltid. Men jorden har inte ännu vänt sig så mycket att vi kan se den. Det där begriper du inte förresten."
Som jag emellertid förstod hans hjärtas mening, gick jag tvärs genom ett havrefält och inställde mig till tjänstgöring. Till att börja med fick jag ett skrovmål igen, och se'n leddes jag ett stycke bakom ladugården och befalldes att gräva ett hål i marken där.
Jag är inte tillräckligt hemma i lanthushållningens hemligheter för att veta vad farmaren skulle använda hålet till. Men jag förmodar, att det var nödvändigt för honom att ha det. Han behövde det antagligen i utövningen av sin verksamhet, och jag tror, att hål i jorden ha ett särdeles stort inflytande på jordbrukets sunda utveckling.
En av mina vänner, som också är lantbrukare, har uttalat en förmodan, att han behövde hålet för att begrava något självdött kreatur i, men enligt min erfarenhet av produkterna av den mannens kök, hade han ingen tanke på att skaffa en speciell grav för självdöda djur, så länge min aptit var vad den var.
Att gräva det hålet var ett av de mest hopplösa arbeten jag i min ungdom och oförstånd någonsin åtagit mig. Till en början fann jag det roligt. Storstadsbarn som jag är, fann jag det vara ett originellt nöje att påta med en spade i jorden, och då jag började mitt i natten, så var det skönt att ha något att hålla sig varm med.
Men solen steg, och med den kom värmen. Inte en vanlig, bleklagd värme, utan en äkta högsommarvärme, sådan som den är på prärien i rötmånaden. Då började jag finna sysselsättningen trist. Jag grävde och grävde i oändlighet i den svarta, sorgliga jorden. Allt längre ned sjönk min lekamen under den normala nivån, och ändå fanns det alltjämt mera jord kvar.
Till slut greps jag av förtvivlan. Jag slängde upp jorden som en valfisk sprutar vatten och arbetade mig allt längre in i jordens innandömen. Någon räkning på tiden hade jag inte, men jag förmodade, att jag arbetat i omkring fyra månader, och var nära jordens medelpunkt, när jag oförmodat fick höra farmarens röst:
"Ja, ni hundans lösdrivare duger då ingenting till. Här har du arbetat i sju timmar och bara hunnit fyra fot ned. Tvi attan. Kom nu in och ät medda."
Samma dag lämnade jag, utan egen begäran, men också utan saknad, farmarens tjänst och var åter fågelfri. Men sedan dess hyser jag en djup och fast rotad sympati för alla, som tvingas att gräva i jordskorpan.