PENGAR
Jag var helt nyss i utlandet för att kasta ett öga på kriget och kan hälsa så mycket från Karlson. Han bor ju för närvarande i utlandet och det är klart att jag hälsade på honom när jag i alla fall var där.
Egentligen skulle Karlson varit i London, och jag väntade att han skulle ha varit nere vid stationen och mött när jag kom. Men ingen Karlson var nere. Och ingen annan heller.
Jo, en hel del andra personer voro ju nere, för all del, om jag skall säga som sanningen är. Hela Kings Cross var full av folk, och gatan där utanför av caber och automobiler och omnibusar, vilka senare omsorgsfullt dolts under några miljoner reklamskyltar, men ingen tycktes ägna någon egentlig uppmärksamhet åt min person. Om man undantar sjutton bärare som slogos om min kappsäck och trettiotvå droskkuskar som energiskt visslade och vinkade åt mig.
Jag blev ganska betydligt sårad över denna brist på uppmärksamhet från min vän Karlsons sida och satte mig rätt surmulet i en droska för att köra till ett hotell, som jag kände till, och som låg cirka fem minuters promenad från stationen.
Det tog kusken tjugu minuter att köra dit, men så hade jag också sett en ganska betydande bit av London under färden. Det enda jag hade att anmärka mot färden var, att han körde runt det sista kvarteret tre gånger. Sju shillings var det billiga pris han begärde för åkningen, varför jag vinkade till mig polismannen som stod i hörnet och frågade vad taxan var från Kings Cross.
"Tio pence, sir!" svarade bobbyn, och kusken mottog utan ett ord, men med en blick, en shilling. Så länge polisen var inom hörhåll, fortfor kusken att tiga, men när denne väl kom undan, höll han en halvtimma på andra sidan av gatan för att vakta ut mig, medan han för de förbipasserande oförbehållsamt yttrade sina åsikter om utlänningarna i allmänhet och mig i synnerhet, med inflickande av några ord om mina förfäder och eventuella efterkommande.
Längre fram på dagen sökte jag Karlson på den adress där han borde bo, men fann att han lämnat London. Var han var visste ingen, men han hade kvarlämnat tre trasiga skjortor, en äldre hatt och ett sympatiskt minne.
Sorgsen for jag vidare för att söka en annan vän jag hade i London, en tidningskorrespondent från Göteborg, men den dagen fick jag intet, ty även han hade skuddat metropolens stoft från sina fötter.
"Ack", sade hans värdinna. "Han gick här hela dagarna och gjorde ingenting. Skrev gjorde han aldrig utom när han kvitterade ut remissorna från sin tidning. Men så kom kriget, och då fick han så mycket att skriva om att han började frukta för att behöva överanstränga sig, och därför reste han hem. För övrigt", fortsatte hon med stolthet i rösten, "var han tvungen att resa, för han var major i svenska arméns reserv och måste inställa sig. Tänk, major vid hans ålder!"
Jag uttalade min oförställda beundran för detta snabba avancemang, ty jag minns ganska tydligt hur min vän för sex år sedan kasserades vid beväringsinskrivningen.
Därifrån for jag till legationen för att höra mig för om Karlson. Jag fick träffa envoyén själv, och han mottog mig med diplomatens vanliga förbindlighet. Men när han fick höra att jag var god vän med den celebre Karlson blev han nästan ödmjuk, bad mig sitta i sin egen stol, bjöd på en havanna och frågade om jag ville ha en whisky och soda. Detta senare blev jag dock tvungen att avböja, dels därför att jag av princip aldrig dricker något på förmiddagen, dels därför att jag alldeles nyss läskat mig med en whisky och soda.
Karlsons adress kände han. Han kunde den utantill, fastän den var rätt invecklad, och skrev upp den på ett papper åt mig.
"Det är ett gott stycke från London", sade han. "Ett par timmars järnvägsresa."
"Då bryr jag mig inte om att fara", sade jag. "Han var ju inte och mötte mig vid stationen."
"Han fick nog aldrig ert meddelande om att ni skulle komma", sade excellensen. "Han ligger ju vid havet och sköter sin hälsa."
"Badar han havsbad?" frågade jag med intresse.
"Ja visst."
"Då reser jag", svarade jag. "Nöjet att få se Karlsons slanka tangofigur i en baddräkt uppväger fullt resans obehag." Han väger 110 kg. Och jag reste.
Karlson var nära att svimma av överraskning när jag ett par tre timmar senare steg in i hans rum, och fru Karlson störtade, med ett dämpat skrik av glädje, i min famn. Det var mycket angenämt.
Hennes man grep med entusiasm mina båda händer och tryckte dem kraftigt, och mina ögon tårades, dels av rörelse över detta hjärtliga välkomnande, dels därför att Karlson är ganska stark.
"Välkommen, välkommen, gamle barndomsvän", ropade Karlson. "Detta är alltså anledningen till att remissan inte kom. Du kommer med pengar, min käre, käre bror!"
"Nej", svarade jag. "Jag haver inga pekunier med åt dig."
"Ha, ha, ha!" svarade Karlson. "Tror du inte jag ser hur din högra rockficka tynges ned av gyllene sovereigner, som du längtar att ösa i min hand."
"Karlson!" svarade jag. "Det är icke guld, som tynger ned fickan. Det är en liten browning, vilken som bekant är ett bland de viktigaste föremålen i en krigskorrespondents utrustning. Jag har inga pengar åt dig."
Karlson måste ha förstått att jag talade allvar, ty han släppte genast mina händer och fru Karlson slet sig med ett nytt och mindre dämpat skrik åter ur min famn.
"Vad fadren har du då här att göra?" frågade Karlson ilsket.
"Jag är ute och tittar på kriget", svarade jag. "Och jag vill bara hälsa på en gammal bekant."
"Hälsa på!" svarade Karlson hånfullt. "Hälsa på en man, som bara har sju och en halv pence samt en svensk femöring mellan sig och svälten. En man som inte betalt sin inackordering på en vecka, som hotellbetjänten upphört att kalla 'sir', som understäderskan betraktar som en jämlike och sökt bjuda på biograf, och som värdinnan aldrig låtsas se utom när han kommer ned för att äta, då hon spänner ögonen i honom och räknar varenda bit. Och så kommer en så'n där åsna hit, utan att ha pengar med sig. Det skulle roa mig att veta vem som är dum nog att skicka ett så'nt kräk utomlands, en så'n…."
"Jag skulle möjligen kunna undvara en fempundare", svarade jag enkelt.
Karlsons ansikte förklarades plötsligt av ett himmelskt leende och han grep åter mina händer.
"Käre vän", sade han. "Är det inte det jag alltid har sagt, att du är en hedersman, en präktig ung man, som kommer att gå långt här i världen. Var har du de där fem punden?"
Fem gyllene sovereigns försvunno i Karlsons hand, och ögonblicket därefter försvann Karlson genom dörren. När han återkom öppnades dörren av den djupt bugande hotellbetjänten som sade:
"Varsågod, sir, och stig in, sir, om ni behagar, sir!"
Och i bakgrunden syntes den vänliga hotellvärdinnan som nickade och smålog åt oss alla tre. Mest åt mig!
Tre veckor senare träffade jag åter Karlson. Jag kom från krigsskådeplatsen, och mina pund hade rullat på ett betänkligt sätt. Nu hade jag bara två kvar, och biljetten till Sverige kostade sex. Och jag måste hem ett slag innan jag fortsatte med min välsignelsebringande verksamhet som korrespondent.
När mitt bleka men vackra ansikte blygt stacks in genom dörrspringan till Karlsons hotellrum, satt Karlson med fötterna på bordet och en tjock cigarr i mungipan.
"Nej, se, tjänare, är det du igen!" sade han. "Det var ett sabla rännande, men stig in i alla fall, och tag en havanna."
Jag steg tveksamt in, tog en havanna, hostade försagt och sade:
"Det är svåra tider vi leva i!"
"Kan inte säga det", svarade Karlson.
"Jo", opponerade jag mig. "De äro jädriga! Och jag har kommit hit för att tala med dig om en—hm—ganska pinsam sak. Jag är strax pank!"
"Beklagar!" sade Karlson utan vidare medlidande i rösten.
"Nu vet jag visserligen att din egen ställning är förtvivlad men, bli inte ond, kära Karlson, skulle du möjligen, jag säger möjligen, utan obehag för dig själv kunna undvara ett eller annat av de där punden, som du fick av mig för tre veckor sedan. Jag skall nämligen hem, och fastän jag är en utmärkt simmare, en av de bästa jag känner, så vill jag inte gärna simma över Nordsjön. Där är så mycket minor, you know."
"Är min ställning förtvivlad?" sade Karlson.
"Ja", sade jag. "Jag vet ju…."
"Du är en rätt taktlös gynnare", svarade Karlson vänligt. "Men naturligtvis kan du få tillbaka de där lumpna fem punden, som du tvingade på mig."
Han drog upp en näve guldmynt ur byxfickan.
"Vill du ha mer så går det an", sade han. "Du är visserligen litet dum och kommer med rätt egendomliga påståenden, men du är i alla fall ett beskedligt fä och jag är inte arg på dig. Här är guld om du vill ha det, och vill du ha sedlar så ligger det en hop fempundare i papperskorgen. Jag har inte räknat dem, men du kan ta vad du behöver."
"Förlåt", sade jag blygt. "Du har inte möjligen fått remissa sedan jag var här sist?"
Han tog ned fötterna från bordet.
"Naturligtvis har jag fått remissa! Varför skulle jag inte få det. Kan du säga mig någon anledning i hela vida världen till att jag inte skulle få remissa?"
Men det kunde jag inte. Såvida inte världskriget….