En Chicagoman.
En vacker kväll stod jag och hängde vid disken i krogen »Stockholm» i den stora svenskstaden Minneapolis. Rundt omkring mig trängdes de törstiga och i mina öron ljödo alla Sveriges dialekter, från skåningens skorrande, till norrlänningens sjungande mål. Plötsligt kom Fred, bartendern, fram till mig och visade på en ung man, som stod vid andra ändan af baren, med ett tomt grogglas framför sig.
— Se på den där fördömde gröngölingen, sade han. Jag serverade honom en grogg för en stund sedan. Han välte i sig den i ett drag, och svor sedan på, att han aldrig druckit sämre whisky sedan han var på järnvägsbygge och fick den petroleumblandad. När jag svor på, att han fått Silver Pitcher Rye, det bästa i huset, — fast det var det, gudskelof, inte — så blef han uppkäftig, kallade mig giftblandare, och bad mig byta om vanor och bli bondfångare igen. Märk igen. Som bartender hade jag absolut inga förutsättningar sa’ han. Men han känner inte Fred Olson from Gothenburg, Sweden. Vänta en stund, så ska’ du få se hur jag »fixar» honom.
Som jag, i motsats till den gentleman, som ådragit sig bartenderns vrede, kände Fred Olson from Gothenburg, Sweden ganska väl, väntade jag mig något sattyg, och höll intresserad utkik på hvad som komma skulle.
Jag behöfde inte vänta länge. Efter en stund tröttnade karlen på att betrakta sitt glas, som ju var tomt, och således saknade alla möjligheter att uppväcka intresse och han begärde en whiskygrogg till. Fred blinkade ett tag åt mig, med vänstra ögat, tog ostentativt en flaska Silver Pitcher Rye och slog en styf dosis i glaset, sedan tog han, ehuru mindre ostentativt, en flaska svenskt brännvin och fyllde glaset därmed, i stället för sodavatten. Så blinkade han en gång till åt mitt håll, och serverade groggen.
Karlen, som skulle »fixas» anade tydligen ingenting, utan tog glaset och tömde groggen i ett drag. Sedan grinade han, spottade ett tag, svor och sade:
— Hör du, din fördömda son af en groda! Hvad tusan är det för gammalt, dufvet sodavatten du slagit i groggen. Det var ju ingen kolsyra i det.
Sade och gick.
Jag erkänner, att karlen intresserade mig, därför följde jag efter, högg honom på falskspelarmanér i knapphålet och anhöll om äran att få göra hans bekantskap. Han granskade mig skarpt från topp till tå, och som resultatet tycktes bli tillfredsställande, svarade han, med lugn värdighet, att det gick för sig. Som han förklarade sig vara törstig, gingo vi in på »Hvita stjärnan».
— Hvarifrån kommer ni, frågade jag, när vi fått oss hvar sitt glas.
— Chicago! svarade han lakoniskt. Varit där?
— Aldrig! ljög jag. Jag ville nämligen ha honom att prata.
Det lyckades.
— Aldrig varit i Chicago, aldrig varit i Chicago, upprepade han för sig själf i halft begrundande, halft beklagande ton. Hvarifrån kommer ni då?
— San Francisco senast.
— Frisco! föraktfullt. Fy tusan! Sabla håla! Nej, tacka vill jag Chicago, det är en stad det, som ni inte kan drömma er maken till! Där tjänar man pängar, sir. Jag fick en gång för tre dagars arbete en sedel så stor, att jag måste skicka den till John D. Rockefeller för att få den växlad, men som jag glömt att ta kvitto, så behöll han den, antagligen af gammal vana. Nej, säg ingenting ondt om gamle J. D., han behöfde den nog bättre än jag. Jag var ju i Chicago. Nämde ni brådska, sir? Herre gud! Tala inte om brådska, ni vet inte hvad det är. Sådant finns hvarken i Minneapolis eller Frisco. Why! Jag minns en gång, när det låg ett tjugudollars guldmynt vid hörnet af Railway Exchange byggnaden vid Michigan avenue. Jag, och åtskilliga tusen andra personer passerade det tre-fyra gånger om dagen i tre veckors tid, och det blef till slut en af Chicagos sevärdheter, tjugudollarn vid Railway Exchange. Vi va’ stolta öfver den, sir! Det fanns ingen stad i världen, som hade en sådan tjugudollar. Ingen tjugudollar i världen hade legat så länge på samma ställe på en så starkt trafikerad gata.
— Men hvarför plockade ingen upp den, frågade jag.
— Plocka upp den, sir? Sa’ ni plocka upp den? Tillåt mig fråga: Hvem innerst tror ni hade tid till det? Och flickor, sir! Sådana flickor som i Chicago — — — — — — — — — — — — — —
