En jordbäfning.
Solen satt som en stor glödande kula midt på himlahvalfvet, kastande sina lodräta strålar ned på präriens brunbrända gräs. Utanför mina, eller rättare »Harristown Tribunes», fönster låg gatan tom och öfvergifven i solskenet, endast en och annan stackare, iförd en bredskyggig sombrero, smög fram efter inre trottoarkanten, i ett fåfängt försök att sammansmälta med husradens smala skuggrand. Den öfverhettade atmosfären gick i vågor utanför moskitonätet och rummet var kvaft och stekande. Termometern visade 102 grader Fahrenheit i solen och jämt 10 grader mindre i skuggan. Almanackan visade rötmånad.
Jag satt vid fönstret, klädd i en dräkt som i ett mera konventionellt land och d:o temperatur skulle värkat nästan oanständig. Den bestod nämligen uteslutande af skjorta och byxor, ett par tygskor och en cigarr. »Henry Clay Havana puros especiales», made in Virginia, fifty cents a dozen. Framför mig på bordet låg en hög långa pappersremsor, men min blick sökte sig med förkärlek från arbetet och åt det håll där apotekets fönster låg. Där syntes nämligen genom moskitonätet ett anslag med den ljufliga inskriften: »Icecreamsoda, 5 cents».
Jag var nära att falla för frestelsen att gå dit, när sättaren öppnade dörren, och begärde »mer manuskript». Den möjligheten är inte utesluten att jag vid detta tillfälle i någon mån syndade mot andra budet, men sättaren fick i alla fall en del klipp, och afseglade med den hugnesamma underrättelsen att det fattades två spalter.
Två spalter! Hvar innerst skulle jag ta dem från? I det här fördömda hålet hände ju ingenting, och brodera mera på det där lilla dubbelmordet i förgår gick inte an. Vår publik nöjde sig inte med så hvardagliga händelser. Den ville ha något som rafflade, ungefär som whisky och petroleum. I den här värmen skulle man tycka att någon lokförare kunde stå och slöa till så att tåget barkade åt Hades, men å andra sidan, i en sådan här terräng där rälsen lågo som två paralella, raka, blanka streck utan en aning af en kurva på hundra mil kunde gärna en hel tågbetjäning sofva utan fara. Och dubbelspår fanns det också, så att sammanstötning var utesluten. Ingen hjälp att vänta från det hållet således.
Min blick föll på barometern, som hängde där som ett stort stirrande öga på väggen. Jag såg hur stålvisaren hade sjunkit ett par grader och började ofrivilligt fundera på om den skulle vara tillmötesgående nog att sjunka ned till cyklon. Eller rent af till jordbäfning. En jordbäfning. Åh, herre Gud, hvilken lycka i dessa bistra tider.
Just då kom idén! Som en magnesiumblixt lyste den upp alla hjärnans vrår och skrymslen, och nästa ögonblick började pennan löpa öfver papperet. En lång stund höll den på och när jag lade ned den, kunde jag med nöje konstatera att jag hade en verkligt rafflande »nyhet» att bjuda de goda Harristownborna. Så här började artikeln:
EXTRA
JORDBÄFNING I COLUMBIA.
WASHINGTON I RUINER.
Fasansfulla scener.
Syd-Dakotarepresentantens lysande mod.
Därefter kom ett hårresande »telegram» om en förfärlig olycka som drabbat förbundshufvudstaden. Midt under en af kongressens nattsittningar hade en våldsam jordbäfning lagt Washington i ruiner. Se här ett par brottstycken:
— Under massornas fasansfulla skrän störtar kapitoliets marmortorn belyst af den ur jordens inre uppflammande elden, samman, under sina ruiner begrafvande egendom för flera millioner dollars, samt äfven ett stort antal människor.
— Det fordom så stolta Hvita huset var nu ett enda väldigt bål. Vettskrämda sprungo alla omkring utan att veta hvad de skulle företaga sig. Endast Syd-Dakotas representant Hon. W. J. Smiles behöll fattningen. Lugn stod han midt i det flammande bålet omhvärfd af ett större antal fräsande lågor. Hans stämma klang som en metallklocka genom skränet och öfverröstade med största lätthet lågornas dån och de till det demokratiska partiet hörande kongressmedlemmarnas vettskrämda klagoskri. När ingen vågade åtlyda mr Smiles order räddade han egenhändigt 698 personer, däribland president Roosevelt, ur ruinerna.
Roosevelt skakade vid detta tillfälle mr Smiles hand och sade: Jag har alltid vetat, att min efterträdare skulle komma från Syd-Dakota.
Telegrammet åstadkom fullkomlig sensation i Harristown. Tidningens lösnummerupplaga satte med lätthet rekord, och hvarenda Harristownbo upprepade med stolthet presidentens ord, som om de gällt honom personligen. Både krogarna och deras kunder voro fullare än vanligt den kvällen, och faroborden voro öfvergifna. Ingen hade tid att ägna sig åt annat än resonnemang om den stora olyckan, Smiles tapperhet och Teddys ord.
För min del satt jag inne i mitt rum i sällskap med en bulldogg och en Smith & Wesson af grof kaliber, ty ett antal af stadens demokratiska valmän stodo utanför och väntade på att få tala ett par ord med mig.
En synd leder till en annan, och dagen därpå serverades Harristownborna en massa detaljer från den stora naturrevolutionen. Smiles’ tapperhet utmålades i ännu mera lysande färger och presidentens yttrande blef så till vida ändrat, att han sagt: »västra Syd-Dakota». Jublet steg därför ännu högre, och stadens demokratiska valmän ilsknade till allt mera, ty de demokratiska representanterna i kongressen hade, enligt vårt nya »telegram», samt och synnerligen uppfört sig som rena backharar, där de inte rent af deltagit i slöddrets plundring af de rasade husen.
Sedan »Demokratiska föreningens» ordförande, som sökte få ett personligt samtal med mig, afstått en del af muskulaturen å sin vänstra vad åt bulldoggen, och sekreteraren, som tittade in genom mitt fönster, råkat komma i skottlinien för min Smith & Wesson, och hastigt aflidit af blyförgiftning, lugnade sig dock oppositionspartiet betydligt.
Tredje dagen kom en ny artikel, men då hade intresset redan mattats något och faroborden började återfå sin gamla kundkrets.
Fjärde dagen hade man annat att tala om, och ett påstående att jordbäfningen var anstiftad af de demokratiska kongressmännen hade intet annat resultat än att Dem. fören. skattmästare bakvägen inträdde i vår redaktionslokal, hvarifrån han sedermera bortfördes af änkan.
Då insågo vi att tiden var inne att blåsa stoppsignal, ty det är en tidningsmans första plikt att taga hänsyn till publikens smak och inte servera den annat än den vill ha. Som en skandal ägt rum icke långt från Harristown beslöts därför att utnyttja detta värdefulla material, i synnerhet som vi hade en porträttkliché af Pizarro och en af Katarina Jagellonica, som med fördel i detta fall kunde användas till att representera hufvudpersonerna i skandalen. Alltså skulle jordbäfningshistorien bringas ur vägen, och detta skedde genom att i nedre hörnet på sista sidan införa följande notis:
Naturrevolutionen i Washington.
Våra meddelanden om denna fruktansvärda olycka äro så till vida felaktiga, att någon jordbäfning icke ägt rum därstädes.
