Prärielif.
På fulla femtio mils omkrets från Harristown, fanns ingen vackrare flicka än Jessie Murray. Lång och ståtlig var hon, med hår, som glänste som guld i solskenet, och ett par djupa blå ögon under mörka ögonbryn. Och så hon satt till häst sedan! Det fanns inte en broncho i hela Syd-Dakota, som hon inte kunde få att lyda tygeln, inte ett »cowboy-trick», som hon inte kunde göra efter. När hon någon gång red in till Harristown, stod halfva stadens manliga befolkning i fönster och dörrar och bligade på hennes lackerade ridstöflar, och det var nog inte utan att en del af dem sett litet för djupt i de mörkblå ögonen.
Det var ju renodlat vanvett för »Broncho Bill» att tänka på en sådan flicka. Hon, dotter till en af de rikaste ranchmännen i Syd-Dakota, och han, en fattig »cowpuncher», som, mot den furstliga ersättningen af fyrtio dollars per månad, arbetade på en af hennes pappas rancher. Men han kunde helt enkelt inte låta bli. Han drömde om henne dygnet om. När han märkte John Murrays ungboskap, tänkte han endast på, att det »M», som han brände in, var en af hennes initialer, och när han satt i sadeln ute på prärien, tänkte han mer på hur han skulle kunna få John Murrays dotter än på att hålla reda på hans kor.
John Murray hade emellertid många cowboys men bara en dotter, och därför var det betydligt lättare för en af dem att komma ihåg henne, än för henne att komma ihåg en af dem. Hon vistades emellertid ganska mycket bland dem, när hon var hemma på ranchen, och var alltid glad och vänlig mot alla femtio. De beundrade henne på afstånd allesamman, men att någon gång få spänna åt hennes sadelgjord och få ett litet småleende i belöning var det största närmande de kunde hoppas på och följaktligen en favör, som de alla täflade om. Ett par gånger hade hon visserligen låtit Bill rida bredvid sig, därigenom ådragande honom alla hans kamraters afund, och en gång slog hon till och med till honom på skämt med ridspöt. Hela den natten låg han i gräset utanför hennes fönster, medan vilda, heta tankar brusade genom hans hjärna. Äfven på ett annat sätt behandlade hon honom olika än hans kamrater. Medan hon kallade dem vid deras dopnamn »Whisky Pete», »Gentleman John» och hvad de hette allt, så titulerades »Broncho Bill» alltid för mr Rogers. Det lät så främmande, och han tyckte inte om det, men Jenkins, bartendern i Johnsons krog i Harristown, sade att det var ett godt tecken, och han borde väl veta det, han, som varit ända i S:t Louis, tyckte Bill. Han var således nöjd och glad, och väntade att bättre tider skulle komma. Men då kom George i stället.
George var någon slags kusin till miss Jessie, och hade varit i Östern och studerat. Nu var han, enligt Bills förmodan, utstuderad, eftersom han kom dit ut till Syd-Dakota. Han hade kläder så fina, att ingen i Harristown med omnejd kunde förstå hur en karl ville ha sådant på sig, han hade blanklädersstöflar som ett fruntimmer, och små, små sporrar. Dessutom hade han en glasbit i ena ögat. Revolver hade han också, gudbevars, en liten förnicklad en utan en droppe olja på. Ingen af pojkarna kunde få klart för sig, att Jessie ville umgås med en karl, som misskötte sitt artilleri på det viset. Han red på ett gammalt, sedigt, brunt sto, som han kallade Rosalinda, men som Jenkins påstod heta Rosinante. Hvad Jenkins menade med det, voro dock pojkarna inte karlar till att begripa.
En sak till, som de inte kunde förstå, var hvad det var för tilldragande hos en sådan karl. Men miss Jessie tycktes förstå det, hon. När hon red ut var George alltid med. Red hon till Harristown gjorde han alltid sällskap, och när någon kom in i huset för att tala vid mr Murray, så kunde man vara viss på, att miss Jessie satt vid pianot och George hängde bredvid. Ja, »Arizona-Dick» hade till och med en gång hört henne kalla honom »Käre George!»
Att sådant där retade pojkarna är en sak, som faller af sig själf, men eftersom George var släkt med miss Jessie och John Murray, så ville ingen af dem gärna skjuta på honom utan att det blef alldeles nödvändigt. Det gällde således att bli af med honom på något annat sätt. Bill gick naturligtvis och väntade på tillfälle, och »allting kommer till den, som väntar» säger ett ordspråk, som de ha därute.
En dag stod Bill utanför huset och tittade på Georges Rosalinda, då miss Jessie kom ut på trappan. Hon nickade som vanligt vänligt åt honom och skickade en af de andra pojkarna till corralen för att hämta hennes häst. Hon skulle rida ut med George. Då fick Bill en idé! Han blef förvånad öfver, att han inte förut märkt hur lik Rosalinda var en af ranchens hästar, en halfvild broncho, som kallades Satan, och äfven gjorde skäl för sitt namn. Bill kände inte mer än tre människor och en neger, som kunde rida den hästen.
Gripen af ögonblickets ingifvelse kastade han sig på Rosalindas rygg och satte af ned till corralen. Det var endast ett par minuters arbete, att med ett lassokast fånga Satan och lägga Rosalindas fina sadel och gula remtyg på honom, och när han jämförde utseendet blef han säker på, att George inte skulle se någon skillnad. Satan var visserligen en hingst och något gröfre byggd, men han hoppades, att George skulle vara så upptagen af miss Jessie, att han inte skulle märka skillnaden. Sedan ledde Bill upp Satan till huset, och band honom vid pålen där Rosalinda stått.
Bill hade brådt en stund med att sammankalla så många af pojkarna som möjligt, så att när miss Jessie och George kommo ut, stod det en hel svärm på litet afstånd och väntade. George hjälpte först upp miss Jessie i sadeln och gick sedan fram till den förfalskade Rosalinda. Satan lade öronen bakåt och betraktade honom misstroget, men George satte foten i stigbygeln och slängde sig helt lugnt upp i sadeln. Satan stod stilla som gjuten i brons. George smackade på honom, men Satan rörde inte en muskel. Då blef George otålig och satte sina små sporrar i hästens sidor. Det blef för mycket för Satan. Pang! Med hufvudet mellan knäna och bakbenen rätt upp mot skyn gjorde han det grannaste »buckjump» någon kunde önska. George seglade i en lång, vid båge från hästryggen och försvann i det höga präriegräset. Olyckligtvis, sade pojkarna, kom han ned på skuldrorna, och bröt därför icke nacken af sig.
När de kommo fram till George, låg han på rygg i gräset och frågade om den yttersta domen verkligen anländt till sist, eller om det bara var jordbäfning.
— Ryck upp dig, George, sade miss Jessie. Det är bara gamla Rosalinda som kastat dig. Upp i sadeln igen, så rida vi.
När George fick klart för sig, att Rosalinda kastat honom, blef han arg. Han hade visst inte trott sin gamla märr om en så lömsk och neslig handling. Han steg upp ur gräset och linkade fram mot Satan. Så elegant som förut var han visserligen inte, glasbiten hade han tappat ur ögat och hans fina ridkostym var smutsig och trasig.
Miss Jessie skrattade tills tårarna trillade nedför hennes kinder.
— Upp igen, George! ropade hon. Upp i sadeln igen!
Men George såg litet nogare på sin Rosalinda den här gången!
— Det där är inte Rosalinda, sade han. Det är ju en hingst.
Miss Jessie kände genast igen honom.
— Det är ju Satan, sade hon. Men upp i sadeln ändå, George, du är väl inte rädd?
De ha sina fördomar där ute på prärien. Att en gröngöling inte kan rida en halfvild broncho är en naturlig sak, men präriepojkarna fordra, att han skall våga bestiga den om och om igen, så länge han orkar röra sig. Den, som inte vågar det, får intet anseende där, karlar utan kurage ha de ingen användning för.
Detta visste George, och han svarade:
— Rädd! N-n-nej l-långt ifrån, men han var dödsblek och knäna skälfde. Han hade redan satt foten i stigbygeln då Satan lade öronen bakåt, och han tog ned den igen.
— Jag bryr mig inte om det, sade han så vårdslöst som möjligt.
Miss Jessie gaf honom en föraktfull blick och vände sig mot cowboyshopen med ögon som blixtrade af vrede.
— Hvem af er har ställt till det här? frågade hon skarpt.
Broncho-Bill visste, att det inte tjänade något till att neka, så han steg fram.
— Jaså, det är ni, Bill Rogers. Er hade jag minst af alla trott om något sådant. Följ med in!
Hon vände honom tvärt ryggen och gick in, och han gick efter, kännande sig som en af världens störste syndare. Men hon hade åtminstone inte sagt mister Rogers, och det var ju alltid en tröst.
När de kommit in talade hon om för Bill hvad för en värdelös människa han var, så att han nästan önskade, att han hade väntat, tills George i tidens fullbordan blifvit hängd. När hon så grälat på honom en halftimma utan att han sagt ett ord, frågade hon hvad han hade att säga till sitt försvar.
— Jo, miss Jessie, svarade han, jag tänkte ... jag trodde ... att ni ...! sedan stockade det sig i halsen så att han inte fick fram ett enda ord.
Men miss Jessie förstod nog hvad han ämnat säga, ty hon blef röd som en ros i ansiktet. Så såg hon på honom med ett egendomligt uttryck i ögonen och sade:
— Bill Rogers, ni är en idiot! Gå och kom aldrig mer inför mina ögon.
Präriepojkarna äro just inte blödiga af sig, men när hon sade de orden, blef det en dimma framför hans ögon, och han kunde inte se någonting. Men när han sträckte ut armarna för att trefva sig fram till dörren, fann han till sin förvåning miss Jessie i dem, och hon hviskade:
— Åh, du store, käre, käre dumbom!
