En som gratulerar.
Med teckning.
et var i midten af maj. På vägen utanför den höga trädgårdsmuren möttes två människor. Den ene var en rik man med glad och fryntlig uppsyn, den andre var en liten fattig pojke i träskor och trasiga kläder, men äfven den lille var vid godt mod och pep och hvisslade i kapp med bofinkarna däruppe i lönnträden.
Den rike, lycklige mannen var som sagdt vid det gladaste lynne, det äro icke alla rika. Han stack handen i fickan och tänkte ge den lille tiggargossen en så stor slant, att han därför kunnat köpa en hel kostym och därtill både skor och strumpor samt en hel skjorta och dito mössa. Men han hejdade sig, han ville pröfva honom först.
"Nej, jag har inte ett dugg att göra."
"Vill du då hjälpa mig, ty jag har en hel hop med arbete, och du kan säkert uträtta åtskilligt?"
"Ja, det kan jag nog."
"Nå, men vill du också?"
"Ja, visst vill jag."
"Kom då, så skall du strax få börja."
Gossen följde med in i trädgården, som för öfrigt var den rike mannens. De följdes åt fram till trädgårdsmästaren, som vördnadsfullt hälsade på sin husbonde.
JAIRI DOTTER
EN SOM GRATULERAR
"Här har jag en liten parfvel med mig, som både vill och kan uträtta åtskilligt, såsom han själf sagt mig, och då är det ju skada, att han inte har någon annan sysselsättning än att härma bofinkarna. Det kan han för öfrigt få göra också här inne, medan han plockar bort ogräs ur blomsterlanden och springer ärenden åt "mäster". Först skall ni nu laga i ordning en jättebukett och sända honom med den hem till min hustru, ty det är i dag hennes namnsdag."
"Jag har redan en bukett i ordning; det är ju i dag den 15: de. Får jag visa den?"
Buketten var utmärkt; den lades i en stor korg och på ett papper skref den rike: Fru Sophie. Så sändes gossen upp till den slottslika bostaden med sin börda och ägaren följde långsamt efter.
Fru Sophie stod på verandan och såg efter sin man, då den lille litet blygt men ändå redigt bar fram både blommorna och hälsningen å papperet. Den lille blef naturligtvis vänligt mottagen och fick både bullar och saft så mycket han förmådde.
"Ser du en sådan liten arbetskarl jag funnit till hjälp åt vår trädgårdsmästare?" Det var den rike, som nu återkom och riktade frågan till sin hustru.
"Men då får du väl ändå bestå honom nya kläder, tänker jag?"
"Just så har jag tänkt." Och så kom det sig, att lille fattige Petter blef en liten fin och flitig gosse, som arbetade så svetten lackade och hvisslade i kapp med bofinkar och löfsångare, så det ekade i trädgården. Men lille Petters mor tackade Gud hvar dag för att han låtit hennes gosse möta en rik man, som var barmhärtig. J. B. G.
