Feladt och heladt.
Berättelse af "Mormor".
u får inte kalla mig för du längre", sade Greta Moll mycket bestämdt.
"Hvarför det?"
Lotta Bergström framställde sin fråga med ett så oförställdt uttryck af förvåning i sina bruna ögon, att Greta kände sig riktigt besvärad och nästan ångrade hvad hon sagt. Slutligen svarade hon dock med en liten knyck på nacken:
"Det passar inte, för jag är en fin flicka och går i en riktig skola i sta'n, och du--du bara traskar i folkskolan."
"Jaså, adjö då--fröken."
Det var med en ton af obeskrifligt förakt, som Lotta sade detta, och sedan sprang hon utan att en enda gång se sig tillbaka tvärs öfver ängen och genom hagen rakt in i den lilla stugan, hvilken utgjorde hennes torftiga hem och där modern just nu stod vid spiseln och lagade maten.
"Hvad nu då, är du redan här igen?" frågade denna och såg helt förvånad på sin flicka.
Men Lotta svarade ej, utan kastade sig gråtande på träsoffan, som stod framme vid fönstret och gömde sitt fräkniga ansikte i förklädet. Det stormade inom henne, och både vreden och sorgen höjde sina röster därinne.
"Hur kunde Greta säga så till mig, som varit hennes bästa vän så länge?" Det var sorgen, som suckade så tungt öfver den bittra missräkningen.
Men nu höjde vreden sin röst: "Usch, hvad hon blifvit dum och högmodig!--Jag skall aldrig heller bry mig om henne mera."
Det var verkligen en sorglig sanning, att Greta blifvit högmodig och tyckte sig vara mycket för mer än sina forna skolkamrater, och det var detta högmod, som tog sig uttryck i de ord, med hvilka vår berättelse börjar:
"Du får inte kalla mig för du längre."
Greta och Lotta voro jämnåriga och hade varit lekkamrater ända sedan Lottas far och mor flyttade till den lilla stugan, som de hyrt af patron Moll. Lotta var då redan sju år och hennes bror Erik elfva. Han hade redan gått i "storskolan" ett par år och tyckte sig vara en riktig kaxe, hvilket han emellanåt lät Lotta förstå, då hon ej tillräckligt villigt fogade sig i hans befallningar.
De hade kommit till Solbacken--så kallade de sin lilla stuga--tidigt på våren, och en vacker dag i augusti samma år trippade Lotta för första gången på väg till skolan.
Nu började ett nytt skede i den lilla flickans lif. Öfver detta skede kunde man såsom öfverskrift sätta ordet glädje, ty hon som mången gång känt sig ensam, emedan hon ej haft någon jämnårig att leka med, hon fick nu så många kamrater, att hon knappt visste, hur hon skulle kunna reda sig med dem alla.
Förut hade hon rätt ofta frågat sin mamma: "Hvad skall jag göra?" men nu fick hon så mycket att tänka på, att hon aldrig hade tid att ha tråkigt.
Bland de små skolkamraterna var det i synnerhet två flickor, som Lotta fäste sig vid och den ena af dem var Greta Moll. Hon var enda barnet till "patrons", och kanske icke så litet bortklemad och själfsvåldig, men i grund och botten var hon dock en liten snäll flicka.
Den andra af Lottas goda vänner var Anna Lisa Pettersson. Hennes far var en fattig skomakare, men fastän han var fattig och hade många barn, var han likväl alltid glad och frimodig, ty han litade på sin himmelske faders hjälp och välsignelse i sitt arbete.
Lotta och Anna Lisa bodde ej långt ifrån hvarandra. Det var blott fem minuters väg emellan Solbacken och Grantorpet. Men gick man utefter stora landsvägen ner till Åby herrgård, där Greta bodde, måste man skynda sig riktigt, om man skulle hinna dit på en kvarts timme.
När de små flickorna samtidigt började skolan, brukade Lotta först gå och hämta Anna Lisa, och sedan trafvade de i väg just som ett par små vagnshästar ner till Greta. Var hon då icke genast färdig, så väntade de gärna, till dess de fingo henne med sig den lilla del af vägen som återstod, innan de kommo fram till skolhuset.
"Mina små blommor", brukade lärarinnan smeksamt kalla barnen. En dag frågade hon, om de kunde förstå, hvarför hon kallade dem så.
Alla barnen funderade, men visste icke, hvad de skulle svara därpå. Till slut reste sig en liten flicka med ljusa lockar kring det rosiga ansiktet och sade blygt:
"Mamma och pappa kalla mig för Gullvifvan."
"Jaså, lilla Eva. Det var ett mycket vackert namn. Men jag menar någonting ännu högre. Jag ser i eder alla evighetsblommor, och jag önskar innerligt att ni alla må växa och blomstra i Guds solsken."
Hon sade detta med ett så kärleksfullt allvar, att barnen kände, hvilken betydelse låg däri, ehuru de ej fullt kunde fatta hennes mening.
När de sedan kommo ut under rasten, sade en af gossarne:
"Vet ni hvad?--Jag vill mycket hellre vara en fågel, för han kan flyga hvart han vill, än en blomma, som inte kan komma ur fläcken utan stå på samma ställe jämt." (Forts.)