I. Lycklige Josef.
(Forts. fr. föreg: n:r.)
å hände det sig, att han såg en hel hop människor gå in genom en port, hvarifrån ett starkt ljussken strömmade ut. Med mycken möda närmade han sig huset. Hvarje gång dörren öppnades, hörde han klara toner af en frisk sång strömma sig till mötes, och han blef naturligtvis alltmer intresserad.
Nu tystnade sången. Då smög han sig öfver gatan, gläntade på dörren och slank in. Ah, så ljust här var--och så varmt och skönt!--Det stod någon därborta vid det höga fönstret och talade tyst och dämpadt, alldeles som stackars mormor brukade göra, när hon bad till Gud. Men han hörde ej riktigt här nere vid dörren. Tänk, om han skulle försöka smyga sig fram och sätta sig i en bänk han som de andra?--Men tänk, om polisen, som brukade gräla på hans mor, kom och körde ut honom? Åhnej, där i skuggan af den höga kaminen--där kunde han sätta sig, där såg nog ingen honom.
Och lille Josef satte sig där och lyssnade. Han hörde, huru där talades om ting, som han blott förut genom mormor förnummit små glimtar af. Och det lilla törstande lammet drack ur lifvets rika källa, som Gud öppnat för oss i sitt ord. Men af allt hvad Josef hörde, fäste sig ingenting så mycket i hans sinne som ordet om Jesu fattigdom på jorden, på det att vi därigenom skulle blifva rika. Till sist uppmanade predikanten alla de närvarande att flitigt läsa sin bibel, så skulle de icke blott själfva blifva rika utan äfven kunna göra andra rika och lyckliga.
Efter den sammankomsten kände sig Josef så lycklig. Den store Guden i himmelen var ju äfven hans fader, och denne skulle han närmare få lära känna i bibeln.
"Ack, den som bara hade en bibel!" suckade han, när han smög sig ut igen från den varma, ljusa salen.
Nästa gång det predikades där, var Josef där igen, men nu kom han icke ensam, han hade en annan gosse med sig. Otto Berg hette den gossen. Hans mor ägde en hvitvaruhandel vid samma gata och brukade anlita Josefs mor till skurning om lördagarna. Otto var en snäll pojke, som gick i söndagsskolan och gärna lånade Josef sina berättelseböcker. Han brukade också rätt ofta springa uppför de många trapporna för att förkorta någon stund för den ofärdige gossen.
Nu följde han honom till bönesalen, där återigen samme vänlige man talade. I dag talade han om vikten af att använda de gåfvor och pund, som Gud gifvit hvar och en att förvalta. Äfven den allra minsta och ringaste i Guds-rike kunde göra något för Jesus, blott det fanns kärlek i hjärtat.
Längt in på natten låg Josef vaken efter den predikan. Han bad Jesus visa honom, hvilket pund han gifvit honom att få tjäna med. Han kände en innerlig kärlek till frälsaren och han önskade, att han på något sätt kunde visa, att han älskade honom. Men han var ju blott en liten ofärdig gosse, och hvad kunde väl en sådan göra.
"Gode Herre Jesus, visa mig något sätt", bad han.
Och frälsaren hörde hans bön enligt sitt löfte: "Hvad I bedjen fadern i mitt namn, det skall jag gifva eder".
Utom sin lifliga önskan att få veta på hvad sätt han skulle kunna tjäna frälsaren hade Josef ännu en bön, som han oaflåtligen bad att få uppfylld. Han önskade få en egen bibel, ty någon sådan fanns ej i hans hem. När familjen flyttade in från landet, tyckte hans mor, att det ej vore lönt att släpa med sig några böcker, ty hon hade ju aldrig tid att läsa. Mannen söp upp allting och mormor var ju blind, och Josef--ja, ingen tänkte på, att han någon gång skulle vilja läsa i de där "gamla luntorna". (Forts.)